lördag 8 april 2017 - 18:09

Skivor som finns på VARJE loppis

Sedan några år tillbaka har jag, som så många andra, börjat intressera mig för vinylskivor. (Jag gav till och med ut en egen en gång. Den blev inte populär.)
Jag har dock inte lagt ut särskilt mycket pengar på denna hobby. Jag köper aldrig några rariteter, utan det blir enstaka eurosar nu som då från allsköns loppislådor. Men det finns en del återkommande skivor man hittar nästan varje gång man rotar bland avlagda skivor i Österbotten. Jag vet inte vad det beror på, kanske de var riktigt populära en gång. Eller så var de riktigt billiga en gång. Oavsett verkar folk vilja göra sig av med dem. Här är en sammanställning av dessa stackars skivor.

 

Rune Eliasson - Jag har hört om en stad

eliasson1

Den här hittar jag nästan överallt. Men jag har aldrig annars hört talas om denna "Rune Eliasson". Skivomslaget förtäljer i alla fall att han är en chaufför som börjat sjunga andliga sånger. Detta har gett honom smeknamnet "Den sjungande långtradarchauffören". Vackert så, inga krusiduller, ärlig marknadsföring. Vad jag dock inte förstår är hur denna skiva fått sådan genomslagskraft här i Österbotten. Eller ja, nog säger det väl sig själv. Andlig musik + stora bilar = Österbotten. 

 

Ingmar Nordströms Saxparty 1-?

saxparty

Det finns hur många som helst av dessa. Jag vet inte vad ett "saxparty" är för något, men det låter ohälsosamt. Ingmar Nordströms är i alla fall ett dansband bildat 1955, Ingmar Nordström är en karl som stod i fronten för det bandet och Saxparty är ett ord vi fått dras med sedan dess.

 

Jon English - English history

jon english
Den här irriterar mig lika mycket varje gång. Av den simpla orsaken att jag alltid luras att tänka "Oj, historia om England!" (ty jag är både tråkig och konstig) men ständigt är det denna gamla, australiensiska, lättlyssnade, oknäppta karlslok. Han var tydligen omåttligt populär en kort stund, sedan ville ingen veta av honom och hans historiska verk började säljas bort för två euro styck.

 

Go´bitar från Svensktoppen vol 1-?

svensktoppen tvUff, det här är motigt att se gång på gång. Om du får ont i ögonen i bläddrandet mellan vinylomslagen så vet du att du träffat på Svensktoppen (vad är egentligen Svensktoppen? Ska det stavas med stor bokstav? Är det statligt godkänd svensk musik?) I alla fall så träffade det rätt i det österbottniska hjärtat en gång i tiden. Kanske det var de skrikiga färgerna som hypnotiserade oss. Eller de smått sensuella bilderna. På en kvinna som uppenbart varit och morgonkissat på ett fält.

 

Gilbert O'Sullivan - Himself

gilbert osullivan
Den här har väldigt många likheter med English history. De är båda från 70-talet, de är båda av artister som nog var stora en gång i tiden men som ingen riktigt pratar om längre (det är så man hamnar i en österbottnisk loppislåda) och båda lurar mig. Naturligtvis tänker jag varje gång "Oj! Gilbert and Sullivan! Lättsmält operett!" men blir alltid lika besviken. Om jag var en elakare typ skulle jag säga att Gilbert O'Sullivan can go fuck Himself.

 

Sven Bertil-Taube sjunger...

sven bertil

Ingen skivlåda är komplett utan en eller tio skivor där Sven-Bertil sjunger. Det spelar ingen roll vad eller vem han sjunger. Han är över 80 år vid det här laget och har väl sjungit allt vad som går att sjunga.

Här är den enda skivan som skulle förvåna mig:

taube sjunger inte

torsdag 6 april 2017 - 12:15

Improviserade kampanjsånger!

Ingen har bett mig om en kampanjsång, så jag tog saken i egna händer. Jag gick in på YLEs valkompass och la in svar på måfå. Då fick jag upp några kandidater, som kanske också svarat på måfå, vem vet. 

Här är i alla fall resultatet, en liten medley med några slumpvis valda kandidater.

Kom ihåg att rösta på söndag! (Eller låt bli, du är väl en vuxen människa som kan göra självständiga val.)

Valbara hälsningar,

Opolitiskt korrekt,

Alfred Backa

onsdag 5 april 2017 - 14:11

Improviserad sång på under en minut!

Min kära sambo Linnea tyckte att jag skulle göra mina improviserade sånger kortare och det tyckte jag lät som en lämplig utmaning. 

Så nu gjorde jag en sång på under en minut! (okej, den blev en minut och 6 sekunder, men det är min synths fel, själva sången är under en minut)

tisdag 4 april 2017 - 13:01

Alfreds Improviserade Nyhetssånger #1

Min nya hobby är att improvisera ihop sånger med hjälp av nyhetsrubriker och en synth. 

Dagens rubrik:

rubrik kulturfondenDetta ledde mig till följande sång.

Freestylerap och späd refrängstämma. Lite bitterhet uppenbarligen.

Ogenomtänkta hälsningar,

Länge leve fonden,

Alfred Backa

 

lördag 1 april 2017 - 12:56

Det legendariska aprilskämtet

Första april är sannerligen den bästa dagen att vara komiker. Ty på denna dag sänks nivån för vad som kan klassas som ett skämt till den grad att slutpoängen ej behöver vara stabilare än ett gällt utropat ”APRIL APRIL!”
Jag kan väl minnas mina många uppträdanden gjorda på detta mest saliga av datum. Hur klassiska monologer såsom följande uttalats till publikens jubel:
”Oj nej, jag har brutit benet. Jo, det är helt sant… APRIL APRIL!”
Vilken fröjd att se de bekymrade minerna i publiken förvridas i skratt när de insett att jag lett dem ner en enkelriktad väg endast för att vända på konceptet fullständigt och med en komisk twist värdig en ung Oscar Wilde i min slutplädering kunna överraska och skapa hysteriska skrattsalvor. Ej heller är detta den enda slutpoängen som nyttjats under dylika föreställningar; om jag exempelvis känt att poängen där månadens namn upprepas tvenne gånger redan förbrukat sitt överraskningspotential (vanligtvis efter sju till åtta gånger) så kunde jag tillägga ett än mer fabulerande, om icke smått fräckt, annex till skojfriskheten i form av ”Din dumma sill!” Efter att chocken av att ha jämförts med en vattenlevande organism med begränsat intellekt lagt sig hos min kära publik var succén alltid ett faktum. Stående ovationer, tillrop av både bravo och bravissimo skanderades i lokalen och jag kunde med heder retirera från scenen.

Så låt mig som en avslutning på denna kommuniké förkunna att aprilhumorn i sanning är den bästa humorn! Om den försvann från lokaltidningens artiklar eller radions utsagor om världshändelser så skulle vi vara en kulturskatt fattigare.

Pris varde April!
Comique extraordinaire,
Alfred Backa

IMG 20170401 115427 763

fredag 31 mars 2017 - 09:35

Tack för att du är här!

Ja, det här är alltså min blogg. Jag tänkte att det skulle behövas ett riktigt "Välkommen!"-inlägg så att det faktumet skulle klargöras. Det är min blogg, påhittad och förevigad (så länge nu internet håller) i tidernas annaler (hihi) av mig som är jag som är Alfred. Jag kommer att skriva från hjärtat, från själen men främst från fingrarna (inre organ och spirituella begrepp brukar platsa dåligt på tangentbord), jag ska försöka vara rolig, ärlig, kreativ och inte använda mig av alltför många parenteser för humoristisk effekt (men då det är så jekla svårt). 

Eftersom nätet gillar listor så ska jag lista några fakta:

- Linnea designade min banner. Jag betalade henne inga pengar för den, men hon fick en del i en crosstrainer.

- Jag har köpt en crosstrainer. Förhoppningsvis kommer jag inte att berätta om den i så många inlägg, det är ganska enformig läsning.

- Mina främsta inkomster kommer från ståuppkomik. Det är så larvigt att jag sällan vågar erkänna det.

- Jag får också lite bokinkomster ibland.

- I november vann ”Finland hundranånting” titeln som ”Svenskfinlands senaste bok”. Jag förlorade dock titeln ganska snart.

- Människokroppen har 206 till 220 ben, beroende på hur slarvigt man räknar.

- Nu kan jag inte flere fakta. Förutom att "flere" är en ålderdomlig form av "flera" som ska undvikas.

 

Hjärtligt tack för att du läste,

Vi ses igen,

Flere gånger,

Alfred Backa

Henry Blogg 1 Feb 2008 1Henry Blogg, bloggarnas skyddshelgon. Eller möjligtvis en livbåtsman från Norfolk. Uppgifterna går isär.

torsdag 30 mars 2017 - 15:32

Sömngångaren i Mariehamn

Jag förstår så väl varför österbottningarna valt att ta över Åland. Naturen är vacker, folket är trevligt och KPO har inte förstört allting ännu. Det är helt enkelt bättre än något vi kunnat åstadkomma här uppe.

Själv har jag inga ålandskopplingar. Aldrig bott där, ingen släkt, ingen hembygdsrätt.

Men jag blir alltid munter då jag får åka dit. Särskilt på Mariehamns Litteraturdagar.

Löjligt tidigt på fredag morgon steg jag upp och hoppade på en Onnibus. Alltså, det var inte morgon, det var knappt natt, det var väl närmast en rejält sen kväll när bussen avgick klockan 2:50. Till en början var det tänkt att min kära sambo Linnea skulle åka med, men det ändrades. Så då tänkte jag att bekvämlig lyx såsom nattsömn inte är något att unna sig i min ensamhet. Jag slumrade väl till en smula likväl på bussen och vaknade i Åbo för att hoppa på båten. Hela båtresan sov jag.

Jag sov så mycket att jag inte ens kom ihåg att äta. Jag vaknade och steg av, grumlig i hjärnan och med hopp om att det där med att ta sig till hotellet på något vettigt sätt, det ordnar sig nog. Det gjorde det också. En av arrangörerna mötte mig vid porten och skjutsade mig. Jättefint. Tyvärr hade han ingen skylt med texten BACKA på. Det är väl för att det skulle misstolkas, och så skulle båten vända om till Åbo. (varje gång någon skojar om mitt efternamn går humorns utveckling tillbaks två år). Väl framme vid Hotell Arkipelag tänkte jag att jag har hela kvällen på mig att uppleva staden, och somnade direkt. Jag vaknade till sist och gick för att träffa Didde Svahn, Min åländske vän. (han är min åländske vän, vi har till och med gjort en låt som heter så, googla den. Om du vill).

Jag har känt Didde sedan 2013, då han såg till att jag fick uppträda i Sund och lånade mig sin bil. Man brukar ju inte lära känna folk i vuxen ålder om det inte finns ett billån med i arrangemanget.

Kvällen gick åt, ja, vi var ute ända till klockan åtta. Sedan skulle jag sova igen. Vilket inte gick. Jag oroade mig för morgondagen, för paneldiskussionen jag skulle vara med i. Jag oroade mig också för kvällen då jag skulle uppträda ensam. För hotellarrangemang, för allt man kan tänka sig. Klockan var fyra och jag gav upp sömnen för att titta på Ricky Gervais serie ”Life’s too short”. Den är typ exakt som Extras fast med Warwick Davis i huvudrollen. När jag tittat igenom serien passade jag på att göra ett träningspass och därefter gick jag på frukost, eftersom klockan ändå var åtta. Restaurangen var så gott som tom, enda människorna som fanns var några pensionärer och… Jens Lapidus? Javisst var det han. Vi språkade en stund, han berömde min bok och jag skojade om att hans bagage säkert är orört eftersom han ”Aldrig packa upp”. Okej, jag pratade inte alls med honom. Men jag är häftig i alla fall, jag lovar.

 

IMG 20170329 112004 598Jag tycker jag ser smart ut, Linnea tycker jag ser ut som en fågel. Men vi har kommit överens om att fåglar är smarta. Foto: Stefan Öhberg, Nya Åland.

 

Jag slumrade till lite efter frukosten. Sedan var det dags att leverera något slags paneldiskussion. Jag hade inga höga förväntningar på mig själv. Jag, Kjell Westö och Sirpa Kähkönen skulle diskutera historiskt skrivande. Nervöst. Kjell och Sirpa hade ju faktiskt skrivit riktiga böcker, inte bara en samling vitsar om Finlands historia där hälften handlar om Kekkonen. Men det gick ganska bra, jag försökte förstås vara rolig gång på gång, det lyckades hälften av gångerna. Till slut kom en riktigt intressant fråga. ”Har något överraskat er när ni studerat Finlands historia?” Jag nämnde rasbiologin som finlandssvenskarna höll på med på 20-talet. Jag nämnde Folkhälsans och Marthornas inblandning. Jag sa att det säkert skulle finnas material till en hel bok om det där. Men att den knappast skulle bli särskilt populär. Det skrattade folk åt. När Kjell började svara på samma fråga kom jag att tänka på en annan intressant detalj som överraskat mig i min forskning. Abraham Tokazier, en finsk-judisk idrottare som år 1938 vann ett lopp i Helsingfors, men som föll ner till fjärde plats eftersom arrangörerna inte vill ge en jude guldmedalj då det fanns gäster från Nazityskland i publiken. Den här skandalen läste jag om redan då jag gjorde mitt radioprogram Nittonhundranånting. Men varifrån hade jag fått den informationen? Jo, det var från en intervju med Kjell Westö där han pratade om sin bok ”Hägring 38”. Det borde jag ha sagt! Men nu var det för sent, jag kunde inte börja dra upp det mera. Men då moderatorn Janne Holmén ställde nästa fråga ”Vad har ni för förebilder i ert historiska skrivande?”, tyckte jag ändå att det kunde lämpa sig att prata om det. Jag nämnde händelsen, och att det var ganska överväldigande att vara på samma scen som herr Westö. Sedan flikade jag in med ”Jag säger inte att han är min förebild, men…” Då fick jag ett stort skratt från publiken och kanske nästan en generad reaktion från min panelkamrat. Nu tyckte jag att jag hade tillfört något till diskussionen. Tur var väl det, när 500 personer satt och lyssnade på oss och jag mest kände mig som en lallande lågstadieelev medan Kjell och Sirpa pratade allvar.

Efter att det var slut gick jag till hotellet och sov. Vilket hårt liv vi författare lever. Det blir ofta så när jag reser ensam. Jag tror att jag ska vara aktiv men så ligger jag mest och sover eller försöker få kontakt med min bättre hälft för att höra hur katterna mår.

Klockan 19 skulle det bli litterär supé på Alandica. Med tal av flera författare. Jag skulle tala sist för att sedan snabbt skeppas iväg till Viking Line som skulle ta mig till Helsingfors. Men innan dess var det bjudning på Sveriges Generalkonsulat i Mariehamn. Det var tamigfan det högtidligaste jag hört, så jag gick dit. Det var ganska avslappnad stämning ändå. Vin och snittar fick man ta för sig av och mingla fick man göra.

 

IMG 20170328 111511 053Sveriges generalkonsulat i Mariehamn. Ganska bra bild, om jag får säga det själv. Synd att jag valde att en cykel var det som var viktigast då jag fotade. Det blir nog ingen Stefan Öhberg på Nya Åland av mig.

 

Sedan kom en kvinna vid namn Maria och presenterade sig. Jag tyckte att jag lite på något vis kände igen henne. Det visade sig att hon var en av min kusin Ninnis bästa vänner. Ninni gick bort år 2008 och det var en svår tid för mig. Det gjorde mig så glad att få träffa någon som känt henne. Det kändes direkt familjärt, nästan som en släktträff. Vi for i samlad skara till den litterära supén där vi satt vid ett bord med tre andra.

 

IMG 20170328 112557 625Litterär supé på Alandica. Fast de serverade inte litteratur, de serverade mat.

 

För er som inte känner mig: Jag är inte bra på sociala situationer. Oftast sitter jag i ett hörn utan att bidra till diskussionen med fler än två ord åt gången. Jag svarar på frågor om någon undrar något, men jag ställer sällan egna frågor och är på så sätt något av en social parasit som tar av stämningen men inte ger något tillbaka. Det här är något jag försöker arbeta på. Vid denna supé kan jag stolt meddela att jag ställde TRE, räkna dem, TRE frågor av mina bordskamrater. Det är ett litet steg för människan men ett stort steg för medmänskligheten. Nåja. Middagen inmundigades, författare läste upp saker, Birgitta Ulfsson sjöng Lilla My-sången, författare talade storstilat, opera framfördes. Nu var plötsligt klockan halv elva. Klockan elva skulle vår taxi till hamnen gå. Det låter väl inte så farligt bråttom, men jag hade ju ännu inte gjort mitt uppträdande. Femton minuter skulle jag hålla på. Före det skulle Sanna Tahvanainen tala i femton minuter. Det lämnade inte så mycket utrymme för extranummer. Sambon Linnea har sagt att författare pratar långsamt. Men nu fanns det ingen tid för det, jag bestämde att den hetsige komiker-Alfred skulle få sköta det här, inte författar-Alfred. Klockan 22:45 gick jag upp på scen. Målsättningen var att prata i femton minuter, läsa lite ur min bok, inte ha med någon gitarr eller annan krycka och INTE avsluta med min Shaggy-imitation (vilket jag gjort i alldeles för många år när jag inte haft något bättre att komma med) Jag fick ett fint mottagande från publiken. De var glada fastän kvällen var sen. Jag nämnde att Ålandstidningen var den första som recenserade min bok, och gav mig den bästa recensionen: ”Åland finns med”. Det tyckte folk var roligt. Det här med hur förtjusta ålänningar är med ålandskopplingar var något som den skickliga konferencieren Fredrik redan skojat om, så skämtet blev extra väluppbyggt, tack för det! Sedan läste jag upp ett par artiklar från min bok. De gick hem. Sedan kunde jag inte hålla mig, jag måste leverera ett par imitationer. Alltså, jag vet inte, jag känner inte att jag är värd några pengar om jag inte avfyrar hela min arsenal då jag är på scen. Men jag avslutade inte med någon imitation. Jag avslutade med en liten ”aforism” eller vad man ska kalla det, som jag råkat improvisera fram på scen för några år sedan. Jag pratade om Svenskfinlands framtid och hur allting går utför, hur jag en gång kunnat skoja om att Timo Soini skulle bli president, men att det nu inte är ett skämt, kanske till och med något vi hoppas på; hellre det än Halla-Aho. Och tanken som avslutade detta löd: Om man bara är tillräckligt negativ får man rätt till slut. Applåder. Tack. Nu vet jag vad jag ska ha på min gravsten.

Jag slängde på mig jackan och sprang ut. Delade taxi med ett gäng författare som också skulle till båten.

Vi bestämde oss för att ta en öl i baren när vi väl kommit ombord. Så blev det. Mycket intressant diskussion, som snabbt rörde sig till mordutredningar. Vi försökte lösa Olof Palme-mordet och många nya vinklingar dök upp. Jag kan inte återge dem här, de är säkert redan copyrightade av respektive författare. Jag satt nu mest bredvid och försökte vara skojig med jämna mellanrum. Ställde inte några frågor dock.

Sedan sov jag en hel ostörd natt i min hytt. Vaknade till sommartid, i ett grått Helsingfors vars regnstänkta trottoarer gav vittne om att vintertiden må vara över, men sommaren kräver mer än en tidsomställning.

Eller något sådant, som en bättre författare än jag kanske skulle få ihop till en god beskrivning.

 

Litterärt och socialt undermåliga hälsningar,

Välkommen till min blogg,

Alfred Backa