tisdag 4 juli 2017 - 17:00

"Folk var inte utbrända förut.."

Ibland kan man råka höra någon eller delta i en diskussion där någon förundras (i många fall skeptiskt) till varför så många är utbrända nuförtiden och varför folk inte blev det tidigare. Lite sådär med mellan-raderna-tankarna att är det nu riktigt på riktigt folk är sjuka eller är det nån modefluga som folk gärna hoppar på för att få göra något roligare än att jobba. Det är tyvärr väldigt vanliga tankar, jag fick t.om. höra det själv om min egen situation när jag var sjukskriven och längst nere i träsket. Ironiskt nog av andra sjukskrivna.

Jag har också hört läkare och HR-folk som ansett att man inte borde bli sjukskriven om man inte är utbränd pga jobbet. Det finns alltså en hel del oroväckande tankar om detta i omlopp, och det är väldigt skrämmande. Speciellt eftersom folk som blir utbrända – för ja, tyvärr är det ett riktigt tillstånd, en riktig sjukdom – inte ens får en korrekt diagnos. För i Finland kan man inte vara utbränd, man kan bara vara deprimerad eller ”anpassningsstörd”. Anpassningsstörd känns som ett hån. Nedvärderande och skuldbeläggande. ”Det är dig det är fel på, det är du som är störd! Eget fel!”

 

oro

Bild från Pixabay

 

Jag hade lite svårt i början att förstå varför de ansåg jag var anpassningsstörd. Visserligen har jag lite svårt med att placera mig i fack överlag, men det hade inte så mycket med detta att göra. Eller hade det? Kanske det var därför jag blev sjuk? För att jag inte passar in överallt? För att jag går min egen väg och ibland skiljer mig från massan? Var det mitt eget fel? Skulle jag ha mått bra om jag slutat vara mig själv och tagit på mig en av samhället mer accepterad roll? Hade jag missförstått mina symptom som varenda ett kunde prickas av på utmattningsdiagnostiken? Den rikssvenska. I Sverige kan man vara utbränd. Helt lagligt. Vi är efter – som vanligt. Tankarna var många den första veckan – tills jag fick veta att de gav mig denna diagnos för min egen skull. För att jag skulle få ersättning under sjukskrivningen. Men eftersom diagnosen är felaktig är det också svårt att få rätt rehabilitering. Jag är ändå helt nöjd med min situation idag.

Men tillbaka till utbränd förr och nu. Jag har, liksom många andra, funderat en hel del på det här, och skall delge er några tankar om detta idag. Jag är inte helt säker på att folk inte var utbrända förut. Sjukdomar med psykiska inslag har länge varit tabubelagda. Lite skamfyllda. För den drabbade. Alla pratar inte högt om dem. Det skulle jag inte heller ha gjort om jag inte känt ett så starkt behov av att informera, då jag förstod att det finns enorma kunskapsluckor om denna diagnos. Jag tror ändå att utmattning är en välfärdssjukdom, faktiskt. Jag tror att det kan ligga något i att det inte fanns i samma utsträckning förut. Och med förut menar jag ungefär 50 år tillbaka i tiden. Eller kanske bara 30. Men det har inget med modefluga att göra. Det handlar kanske dels om att det är lättare att söka hjälp idag. Och att folk lever längre nu. Vi hinner gå igenom mycket mera. Men roten till det onda finns nog ändå mitt ibland oss. I samhället.

Vi lever i ett prestationssamhälle där resultat och effektivitet är nyckelord. Är du inte effektiv eller resultatinriktad hör du inte riktigt hemma – någonstans. Det finns otroliga möjligheter att vara både effektiv och resultatinriktad. Inte bara i arbetslivet utan även privat. I arbetslivet – de flesta branscher – gör idag en människa det flera personer gjorde för decennier sedan. Bara de senaste tio åren har arbetstakten ökat enormt på många ställen.

I privatlivet är det likadant. Det finns otroligt många stressfaktorer och fenomen som får en människa att må dåligt. Det handlar även här om att vara effektiv och prestera.

 

hus2

Bild från Pixabay

 

Ditt hem skall vara välstädat, vackert och störst i byn. Ju större desto bättre. 200 kvm är för noviser. Du är skuldsatt upp över öronen och varje större utgift orsakar trauma flera månader framåt. Fina bilder av hemmet flashas på Instagram och Facebook. Det finns alltid någon som har ett större, finare, bättre hem – svårt att inte känna ångest. Förut var det vanligt att man bodde kvar i en del av barndomshemmet när man gifte sig och fick barn. Kanske byggdes huset om så att två familjer fick plats. Inget konstigt med det. Helt otänkbart idag.

Dina barn ska ha rätt hobbyn, och du ska vara en engagerad förälder. Det räcker inte längre med att spela lite boll på gården eller dansa framför spegeln för skojs skull. Barnen skall redan från små delta i tävlingar, cuper och utlandsresor. För att detta skall lyckas skall det skjutsas hit och dit, det skall säljas papper och shampon, det skall bakas, det ska jobbas på talko. Helst skall du också vara tränare för gänget. Detta blir lätt ett heltidsjobb.

 

kalenderBild från Pixabay

 

Själv borde du också vara aktiv överallt. Ju mer desto bättre. Det är föräldraföreningar, det är familjens hobbyn, det är egna hobbyn, det är samhällsengagemang. Det finns så mycket man borde vara med på. För att liksom räknas. Utöver det borde du också hinna med någon form av självförverkligande. Efter allt detta borde du gå en avslappningskurs och studera mindfulness, och när du äntligen fått det inprickat i kalendern har din hjärna gått på högvarv och du kommer inte ens ihåg vilken kurs du skulle gå eller varför.

Eftersom du har ett konto på både Instagram och Facebook, och sju andra sociala media – vilket du måste ha, annars är du en outsider – måste du ständigt uppdatera dessa. Bilder av din lyckade vardag, dina fina bakverk, ditt nystädade hem, dina barns fina betyg, dina egna prestationer.. Ju mer desto bättre. Ju fler likes desto bättre mår du. Tror du. Alla vill bli omtyckta, och det finns otroliga möjligheter att nå ut till folk och få erkännande för det man gör eller det man har idag. Vilket naturligtvis inte bara behöver vara negativt. Men det kan lätt bli. 

Då jag växte upp fanns inget internet. Jag klarade mig rätt bra trots att jag inte var online på något som inte fanns dygnet runt. Kände ingen stor press på att kolla vad andra gjorde eller ägde. Man hade ingen koll på andras egendom om man inte besökt deras hem. Mindre stress över att tvingas prestera. Jag drömde om nya kläder till skolstarten. Att få känna sig lite ny och fräsch en gång per år. Både vid skolstart och skolfotot. Hur man såg ut de andra dagarna har världen glömt. Det är inte heller dokumenterat på speciellt många ställen. Tack och lov.

 

brevBild från Pixabay

 

Du förväntas vara anträffbar inom loppet av 10 sekunder, eller säg en minut. Du har en smarttelefon med nätuppkoppling och förväntas svara på meddelanden direkt. Spelar ingen roll om du sover, sitter på vessan, är i skolan eller på träning. Du skall alltid finnas där – för vem som än behöver dig. På direkten. När jag var 10 år hade jag brevvänner. Ingen chat, inga sms. Det gick snabbt när man fick svar på ett brev inom två veckor. Två veckor! Att vänta på brev var roligt. Ingen panik om det någon gång räckte hela tre veckor. Har en person idag inte hört av sig inom en vecka är hen anmäld försvunnen, och skallgång inledd.

Allt ska gå fort! Allt ska ske nu! Impulser kommer från alla håll, måste hänga med i det och det, och miljontals intryck skall bearbetas varje dag.

 

Är det konstigt att hjärnan blir trött?

Är det konstigt att vi känner press på att vi inte duger?

Är det konstigt att vi sliter ihjäl oss för att imponera på människor som vi egentligen fullständigt struntar i?

 

Det är inte konstigt. Det är så samhället ser ut idag. På något sätt måste vi foga oss till utvecklingen. Anses det. Jag skulle vilja påstå att utmattning är en pandemi idag. Det smittar inte, men samhället gör oss sjuka. Och samhället är vi. Det är bara vi som kan ändra denna trend.

 

Vill vi göra det? Är vi redo? Vågar vi återgå till slow-living?

Vågar du testa att vara offline under din semester?

fredag 30 juni 2017 - 17:00

Mediekonsumtion och källkritik

Varje vecka har Sevendays en blogglista, ett bloggtema. Jag har inte varit speciellt aktiv med dessa, listor överlag är inte min grej. Samtidigt är det ett bra knep att ta till om man har bloggtorka. Denna vecka är jag ändå med och vi diskuterar medievanor!

 

Det första nyhetsmediet jag konsumerar på morgonen är:

Jag konsumerar faktiskt inte nyheter speciellt flitigt. Jag vill inte läsa om en massa krig, elände och negativitet. Vissa saker som sker i världen behöver jag ändå känna till, och den informationen tar jag del av i min yrkesroll. Privat vill jag bara ha glädje och positivitet i mitt liv. Därför ligger traditionella nyheter väldigt lågt på min prioriteringslista. Vasabladets nätsida skummar jag igenom med jämna mellanrum, men det är inte det första jag gör på morgonen.

 

I framtiden kommer massmedierna att:

Min förhoppning är att massmedierna börjar göra det som de är avsedda att göra. Sprida opartisk information. Gräva djupare efter sanningen. Avslöja hemlighetsmakeri och bluffar. Lyfta fram obekväma historier. Detta ser man alltför lite av idag. Med risk för att kränka eller glömma någon finns det bara en journalist i Österbotten idag som vågar gå i den här riktningen – Anders Eklund, du är outstanding!

 

Papperstidning, e-tidning eller ingendera:

Faktiskt ingendera just nu. Ingen dagstidning i alla fall. Måste jag välja blir det ändå papperstidningen. Jag vill hålla i det jag läser. Se på bilder, känna mig gammaldags. Jag har inte ännu förstått tjusningen med e-böcker. Jag motarbetar aktivt min inre eventuella blivande e-boksfantast så mycket det bara går.

 

Jag betalar/betalar inte för nyheter eftersom:

Jag betalar inte. I dagsläget känner jag inte att jag får valuta för pengarna. Främst för att jag inte hinner läsa alla nyheter, men också för att jag inte har ett intresse för det. Den information jag behöver når mig ändå.

 

Min favoritapp i nyhetsväg:

Jag vet inte om Facebook räknas som en nyhetsapp. Men där kan jag delvis själv välja vad jag tar del av. Jag följer bara positiva sidor och människor som ger mig energi. Där får jag de nyheter jag vill ha. Nyheter som tex tidpunkter för spirituella träffar och intressanta kurser.

 

Jag använder sociala medier för att:

För det första vill jag säga att jag beundrar er som inte använder sociala medier! Helt på riktigt! Jag både beundrar och avundas er. Jag beundrar också människor som fortfarande har en icke-smarttelefon eller kanske rentav ingen mobiltelefon överhuvudtaget. Jag tror att ni har ett väldigt skönt och stressfritt liv. Ingen kräver att ni skall vara online dygnet runt.

Trots detta har jag aktivt valt att vara en del av sociala medier. Inte för att jag känner mig tvungen pga utvecklingen – utan för att jag vill. Det finns fördelar och tack vare dessa använder jag mig ändå framför allt av Facebook. Det är väldigt lätt att hålla kontakt med folk. Det är även helt gratis. Det är väldigt lätt att få kontakt med människor man vill ha omkring sig! Det är lätt att samla likasinnade i olika grupper, det är lätt att snabbt nå ut med information. Utan Facebook hade jag inte haft kontakt med avlägsna kusiner, lärt känna många underbara människor eller varit en del av sammanhang jag knappt kan leva utan idag. Det är med blandade känslor jag erkänner att mitt liv hade varit så mycket fattigare utan Facebook.

 

Instagram för mig är:

Jag är medlem på Instagram. Jag har dock inte ännu förstått hypen med det. Jag uppdaterar ibland, men tvingas påminna mig själv om det. Jag hade en förhoppning om att bli mer besatt av Instagram än jag är idag, men det är kanske lika bra att det inte blev så.

 

Jag är bra/dålig på att vara källkritisk:

Jag påstår själv att jag är mycket källkritisk. Kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Ibland skulle det bara vara så mycket lättare att inte gräva ner sig för att hitta roten till olika saker utan bara tro på det som serveras. Sen kan man ju också fråga vad källkritik innebär. Vi är säkert alla överens om att det handlar om att hitta sanningen. Vad som är sant och vad som är friserat. Sedan beror det på vad källan säger. Ger källan fel svar kanske man inte tror på den. Ger källan rätt svar är den sann. Det är knepigt med källkritik. Vem ska man tro på riktigt?

 

onsdag 14 juni 2017 - 22:40

Naturens mat - granskott

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag ibland drömmer om att bli självförsörjande. Det är kanske inte så lätt på våra breddgrader men drömma kan man alltid, som jag konstaterade i mitt senaste inlägg. En grå zon i den här självförsörjningsdrömmen har varit kunskapen om vad man kan äta som man inte odlat själv. Det som redan finns i naturen alltså. Bär och svamp och fisk och sånt känner jag till. Ja, i själva verket känner jag endast till att flugsvamp inte är så bra att äta, resten är osäkert. Men ni förstår. Kunskapen inom detta ämne är inte speciellt stor. 

Därför anmälde jag mig tidigt i våras till en kurs i detta ämne med fina Magdalena. Jag känner mig nu betydligt säkrare på vad jag kan gå och plocka runtomkring mig. Jag tänkte ta och dela med mig lite av min nyvunna kunskap och börjar enkelt med granskott. Kan man äta detta? Javisst! Granskottssirap hade jag hört talas om tidigare. Jag har tänkt att det säkert är svårt att laga egen. Men det är det inte alls! Nu har jag inte kommit så långt som till sirapen ännu, men det är under arbete. Nu är det hög tid att tillverka detta, granskotten har kommit fram och det är inte många veckor, eller kanske dagar, kvar innan det är för sent att plocka dem.

 

IMG 20170614 184709

Så här gör du:

1. Gå ut i skogen - din egen skog, eller med lov av skogsägaren - och sök en gran. De ljusa granskotten i ändan på grenarna är de du skall plocka. Plocka helst inte ett toppskott eller alltför många skott på samma gran. Skotten skall vara ungefär lika stora som halva tummen.

2. Skölj skotten om de är smutsiga. Låt torka.

3. Varva lika delar granskott och (ekologiskt rör-)socker i en burk. Först granskott, sedan socker, sedan en skiva ekologisk citron. Fortsätt så i några varv beroende på hur stor burk du har. Min burk rymmer två varv. Det skall finnas lite utrymme mellan översta citronskivan och locket.

4. Låt stå i ett väst- eller östfönster en månad. Japp, det kräver lite tålamod. Vänd burken upp och ner några gånger varje dag! 

5. Vänta.

6. När sockret smält och det blvit en rinnande massa är det dags att sila bort sirapen genom en sil. Vi vill endast ha det flytande med. Förvara i en mörk glasflaska.

7. Njut! Sirapen sägs smaka bra på tex plättar. Den lär även fungera ypperligt mot hosta! Så passa på nu och samla granskott inför kommande vinters förkylningar.

Jag har själv aldrig ätit denna, men jag får återkomma när det blir så dags. Nu ska vi först vänta. Den torde vara klar lämpligt till min semester.

 

En annan sak man kan göra med granskott är att helt enkelt steka dem i (mycket) smör. Jag måste erkänna att jag var något skeptisk till detta, men det är förvånansvärt gott! Man kan även äta dem råa. De har en lite syrlig smak och passar utmärkt som tilltugg till en sallad eller vilken mat som helst! Det är bara att experimentera! 

 

IMG 20170614 192903

 

Har du ätit granskott eller tillverkat något av dessa?

måndag 12 juni 2017 - 20:55

Uppfylla drömmar - del 1

Förutom att omge mig med rätt sorts människor har jag också en del andra tips på saker man skall göra för att må bra. Drömma. Planera. Och uppfylla sina drömmar. Visst skall man leva i nuet och inte bara tänka framåt, men det är alltid bra att ha något att se fram emot. För som ni vet är det ju resan och inte målet som är det viktiga. Det säger psykologen FPA anser mig vara i behov av. Vilket jag i och för sig är mycket tacksam för. Det är otroligt befriande att prata med en utomstående om saker man går och grubblar på. Hon är professionell och jag litar på henne. 

Min ena dotter sa i början på året att det här kommer att bli det bästa året någonsin. Mina döttrar fick gå i slalomskola i vintras och det var en dröm den äldre haft, att lära sig åka slalom. Efter några åk är hon betydligt modigare och duktigare än jag. Men det är en annan historia.

Tillbaka till mina drömmar. Jag håller med henne. Det här kommer att bli det bästa året någonsin. Om jag vill. Och det vill jag. Jag har börjat projekt Förverkliga mina drömmar. De drömmar jag vill offentliggöra kommer jag dela med mig av med er!

En dröm jag länge haft är att utvecklas mer inom karaten och hålla mer självförsvarskurser. Det bor en liten pedagog i mig och den behöver få mer utrymme. Jag har naturligtvis länge kunnat utveckla mig själv inom det området, men den nya organisation min karateförening anslutit sig till ger betydligt bättre möjligheter och frihet till detta. Jag vill resa runt och träna kampsport med olika människor, träffa människor från olika stilar och dela erfarenheter.Vidga mina egna och andras vyer.

 

194

 

Det finns en del gurun jag vill träffa och platser anknutna till sporten jag vill se. Tex Okinawa. Jag vill fortsätta lära ut karate och se andra lyckas och hitta glädjen i sporten. 

Jag tror på attraktionslagen. Det du attraherar får du. Det är väldigt många år sedan jag fått så många förfrågningar om självförsvarskurser som i år. Ett karaterelaterat mål jag har under året är också att ta nästa grad. Tidigare delades grader ut på basen av någon form av helhetsbedömning. Helhetsbedömningen var dock rätt subjektiv och felaktiga faktorer kunde spela in. När vi bytte organisation funderade vi länge om vi skulle anta systemet med bältesprov. Efter många om och men ansåg vi att det är det mest rättvisa och genomskinliga sättet att bedöma en gradering. Samma krav för alla. 

Vi gjorde upp ett schema och jag tränar hårt för att finslipa detaljerna min nästa grad kräver. Ibland förbannar jag mig själv som gjorde det så svårt, ibland är jag tacksam. Vill man ha en hög nivå på vissa grader får man själv visa föredöme och klara av utmaningar. Det är inte länge kvar tills mitt bältesprov. En av mina största förebilder för tillfället kommer till Vasa nästa månad och bedömer mina kunskaper. Jag är nervös. Lite orolig. Men samtidigt vet jag att om - eller jag menar - jag klarar det vet jag att graderingen gjorts på rätt grunder och att jag faktiskt är rätt så otroligt talangfull. Den målbilden skall förverkligas i år.

 

lördag 10 juni 2017 - 21:35

Om viktiga val

Det är juni och exakt en månad tills min sommarsemester börjar. Semester. För första gången kanske någonsin känner jag mig inte i behov av semester, sådär att jag håller på att duka under och räknar ner de sista 30 dagarna.

Jag har börjat jobba heltid igen. Jag känner mig rätt normal. Normal i den bemärkelsen att jag orkar göra det jag ska, och kanske lite till efter jobbet. Men jag känner mig definitivt inte som förut. Och det är alltså en bra sak.

Jag är väldigt lugn och avslappnad inombords, för det mesta. Jag mår bra. Jag skulle rentav vilja påstå att jag är lycklig. Jag har definitivt ingen autopilot på utan jag känner. Jag känner faktiskt efter varje dag, och många gånger per dag hur jag mår. Det har jag aldrig gjort förut. Jag tror faktiskt att jag i vissa skeden av livet trott att jag är en odödlig robot. Sådär helt oskojat.

Jag kommer inte ihåg när jag senast känt mig såhär balanserad inombords. Som ett enda stort mindfult zen. Det har inte kommit gratis. Jag har jobbat och jobbar fortfarande för det. Varje dag.

meditera brygga

Jag har raderat saker ur mitt liv som inte hör hemma där. Sådant jag gjort för att jag trott att jag varit tvungen, för att göra andra lyckliga, för att ingen annan gjort det, för att jag är den enda som klarat av det.. för att jag inte vågat säga nej. Jag har inte vågat utestänga människor ur mitt liv som inte hört hemma där. Allt det där har jag nu åtgärdat. Jag har istället lagt till sånt som gör mig lycklig. Inte mycket, men så mycket jag klarar av. 

Jag har fattat ett viktigt beslut. Det som har en plats i mitt liv numera är endast sådant som jag på riktigt vill ha med. Sådant som ger mig energi och som jag inte kan leva utan. Det har inte varit lätt. Det var inte lätt att lämna lokalpolitiken. Jag är fortfarande inskriven i partiet och deltar då jag vill. Inte mer än så. Det var inte heller lätt att lämna organisationer och sammanhang som drog all energi ur mig och fick mig att må dåligt. Men det var värt det. I efterhand förstår jag inte hur jag kunde vänta så länge. 

Jag har mycket noga valt det som skall vara en del av mitt liv idag. Det som på riktigt ger mig lycka. Idag ska jag berätta om en sak. En väldigt enkel sak. Att omringa sig med människor som respekterar och accepterar en, och som lyfter en istället för tvärtom. Jag väljer mina vänner med omsorg numera. Idag har jag haft fem kloka kvinnor på besök i min trädgård. Vi har suttit i solskenet och pratat om tidigare, nuvarande och kommande liv. Vi har pratat om intima saker, parrelationer och svåra beslut. Vi har diskuterat otrohet och modet att lämna religiösa kretsar. Vi har gett varandra healing och dragit änglakort. Vi har gett varann energi och det kändes som att vi alltid känt varandra. Och jag är otroligt imponerad av dessa kvinnors livserfarenheter. De flesta av oss träffades första gången idag. I det här livet. Några av oss har kanske träffats i tidigare liv. 

meditera strand

Såna här möten med fördomsfria kvinnor i olika åldrar är så otroligt givande. Vi satt och pratade non-stop i 4 timmar. Jag hann få mer än min beskärda del av solen. Men det var värt det. Det är detta - att njuta av varje dag och inte ta något för givet och göra det man faktiskt vill - det är det som är riktig lycka. 

 

 

 

 

måndag 13 februari 2017 - 14:00

Hemlagad yoghurt

Idag tänkte jag berätta för er hur man lagar egen yoghurt. Utan alla extra ingredienser och framför allt utan socker. Det är faktiskt så enkelt så barnen skulle kunna laga det själva.

Du behöver:

2 liter mjölk och 2 dl bulgarisk yoghurt (eller någon liknande). Ingen skillnad vilken mjölk. 

 

joghurt1

Såhär gör du:

Koka upp mjölken och låt svalna. Den behöver inte bli iskall, men den måste vara kallare än 75 grader. Jag lät min svalna till ca 37 grader. Lägg i yoghurten. Rör om. Sätt in i ugnen på 75 grader. Efter 15 minuter vrider du av ugnen och låter yoghurten stå länge på eftervärmen, tex över natten. 

På morgonen tar du fram yoghurten, blandar i önskade smaker och njuter! Jag tyckte mycket om smaken. Mitt ena barn som är väldigt kritisk till allt i matväg åt också med god aptit. 

 

joghurt2Med banan och vaniljpulver

 

joghurt3Med blåbär och mullbär

 

När du lagar ny sats kan du bra använda din egen som bas! Lycka till!

 

 

torsdag 9 februari 2017 - 18:15

Hopp och tilltro!

Jag är tillbaka! Nytt år, nya möjligheter! Precis som om att allting ändras över en natt. Så är det sällan. Dock tror jag det här året kommer föra med sig många möjligheter för mig!

Jag har börjat jobba igen (deltid än så länge) och det går helt enligt planen, dvs jag orkar bra med det jag gör nu och det som jag starkt tvivlade på innan – att man kan träna sig till bättre ork – verkar faktiskt fungera i mitt fall! Självdisciplinen är dock oerhört viktig, utan den skulle jag inte klara av det. Träningen handlar alltså både om att öka och att minska.

Man måste göra förändringar. Det har jag gjort. Det gör jag varje dag. Agerar annorlunda än förut. Det är nästan som att jag är en helt ny person, i min gamla kropp. För kroppen, rent fysiskt, lider av sviterna av utmattningen. Det märker jag mest när jag får för mig att jag kan träna som förut. Men det blir bättre varje dag. Jag är verkligen hoppfull inför framtiden!

 

hoppfullBild från Pixabay

 

Det är länge sen jag varit såhär positiv inför framtiden. Visserligen finns inga andra alternativ. Men det här året kommer att bli det bästa på länge. Om allt går som jag vill kommer jag i år att påbörja förverkligandet av en 12 år gammal dröm. Mer om den senare, om det förverkligas. Jag har också planerat in en högre gradering inom karaten, genast när kroppen ger tillstånd. Det fina med att vi bytte organisation för vår karateförening var inte bara det att det nu bokstavligen strömmar in folk som vill träna med oss, utan också det att allt är så mycket bättre strukturerat nu.

Sen är det ju kommunalval i år också. Jag blir glad när jag ser att många unga småbarnsföräldrar ställer upp i valet. Det finns så många frågor som är så viktiga att de som verkligen är insatta borde vara med och besluta om dem. Jag pratar alltså bland annat om dagvård och skolor, som också är mina hjärtefrågor. Jag har själv suttit och funderat på dessa de senaste 4 åren. Perioden före satt jag och funderade på skolmatsfrågor. Jag har alltså haft förtroendeuppdrag i kommunen i 8 år. Enbart för att jag velat vara med och påverka saker som berör mina (och andras) barns framtid. Barnens framtid är det absolut viktigaste för mig. Jag är ingen perfekt förälder. Precis som alla andra, försöker jag bara göra mitt bästa, med den kunskap och ork jag för tillfället har. När man vet bättre gör man bättre.

Jag vill fortfarande göra det bästa jag kan för mina barn. Därför har jag nu efter månget velande hit och dit, och fortfarande med en viss konfliktkänsla stundvis, insett att det bästa för mina barn nu inte är att jag sitter på möte efter möte kvällstid och besluter saker som eventuellt påverkar deras läroplan, skollov, gruppstorlekar.. Inte ens avgiften jag betalar för deras dagvård är tillräckligt viktig för att det ska vara värd tiden jag sätter på det. De här sakerna är viktiga, missförstå mig inte. Men min tid och ork är väldigt begränsad. Jag har haft tid att fundera över mina prioriteringar.

Det allra bästa jag kan göra för mina barn nu är inte att försäkra dem om att jag kommer hem innan de somnar, det bästa för mina barn är att vara där för dem. Jag har en dotter som blir tonåring under den kommande mandatperioden. Hon behöver mig. Kanske mer än någonsin. Det allra viktigaste för mig och för mina barn just nu är att jag finns där för dem. Rent fysiskt. Jag beklagar, det känns som att jag sviker er som sagt att ni ska rösta på mig (igen), jag sviker er som jag tackat när ni önskat lycka till i valet. Men det viktigaste av allt – jag sviker inte mina barn. Jag ska skala bort allt annat och finnas där för dem nu. Jag ställer inte upp i kommunalvalet denna gång. Men det finns många, många andra duktiga och driftiga som gör det. Se till att din röst går till en sådan person när det väl blir dags.

måndag 2 januari 2017 - 21:20

Det som inte dödar - det stärker

Vart man än ser verkar folk vara glada och lättade att 2016 är över. Det har varit ett mycket dåligt år på många plan. Ovanligt många har haft det sämsta året på länge. Jag är inget undantag. Jag har haft värre år, så det var inte det ultimata bottennappet. Men det var en evig kamp. Mot allt. Det var året när jag kämpade mot trötthet. Mot orättvisor. Mot mycket som var fel. Men mest av allt mot mig själv. Jag kämpade så till den milda grad att kroppen gav upp.

Det var året när jag under en längre tid levde som i en parallell värld. Jag sov. Och sov. Jag hade yrsel, jag hade huvudvärk, jag hade minnesluckor, jag hade förlorat största delen av mitt närminne, jag mådde illa, jag hade tryck över bröstet, jag hade ångest. Jag kunde inte fokusera på en text och allt flöt ihop till en enda massa. Jag kunde inte handla i butik eftersom det fanns för många hyllor och färger och allt flöt ihop. Jag upplevde ett långt negativt berusningstillstånd. Som en fylla utan slut.

Jag mötte människor som tryckte ner mig, som gjorde allt för att hitta fel på mig, även mitt i den värsta ångesten. Som vred om kniven vid den minst lägliga tidpunkten. Som sparkade på den som redan låg.

 

styrka

2016 var också året när jag fick en massa nya vänner. Människor med samma värderingar och intressen som jag. Jag sådde fröt till en måhända framtida författarkarriär. Jag deltog i bokprojektet Hälsa och Folkbildning tillsammans med ca 100 andra skribenter. Två av de fyra böckerna har redan kommit ut. Jag tajmade min semester perfekt och lyckades få de enda 2 veckornas sol utan paus på den annars så regniga sommaren. 

2016 var året när jag satte ner foten. Enough is enough. Min karateförening bytte organisation. Jag omvärderade min bekantskapskrets. Jag omringade mig med människor som uppskattar mig. Jag behövde inte göra så mycket själv. Många av dem kom till mig självmant. Jag har träffat så många härliga själar att jag inte tror det är sant. Det har inte hänt - kanske någonsin förut. Jag har haft mycket givande diskussioner, fått mycket pepp och stöd, jag fick t.om. en julklapp av människor jag delvis inte ens träffat på riktigt. 

Genom att kliva över skamtröskeln och öppna mitt hjärta hjälpte jag en mängd människor med utmattningssyndrom. Jag fick uppskattning och kände mig trots situationen betydelsefull. Jag känner att situationen fört med sig mycket bra. Jag behövde hoppa av och leva i min egen bubbla ett tag. Alla borde göra det. Jag fick chansen. Det var inget straff, även om det inte var roligt. Jag hittade tillbaka till mig själv. Det är en lång process. Den är inte på lång väg färdig. Men den är påbörjad. 

2016 var alltså året när jag lärde mig prioritera. Vad som är viktigt, vem som är viktig. För mig är det en stor process. Den är svår. Men det är bara jag som kan gå igenom den. Jag har haft förmånen att träffa många bra terapeuter. Det hör till rehabiliteringen. Det är jag otroligt tacksam för. Jag tackade nej till mediciner. Det skulle ha varit lätt att tacka ja. Jag blev erbjuden dag 1. Quick fix. Terapeuterna har stöttat mig i det. Det är inte det jag behöver. Jag behöver självkänsla. Den har försvunnit någonstans på vägen. Den kan inte medicineras fram.

Det är lätt att tappa fotfästet. Man kan göra det på egen hand eller med hjälp av andra. Jag är lite speciell. Jag älskar att gräva i mitt inre. I mitt psyke. Jag är antagligen en tacksam klient hos psykologen. Eftersom jag tackade nej till medicinering har jag erbjudits terapi istället. För att hitta balansen igen. Jag har en väldigt bra terapeut just nu. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag mötte just henne.

Ibland känns det fysiskt som att ryggraden växer. Som att den breddas. Som att jag har en hel telefonstolpe i mitt inre och inget kan rubba mig längre. Som att jag fått tillbaka tilliten till den jag är, och att det är just sådan jag skall vara. Att jag inte skall eller behöver vara något annat än den jag är. Att alla som tycker annorlunda får göra det. Men det är inget jag kan göra något åt. Och framför allt behöver jag inte göra något åt det.

2016 var året när jag inte dog. Stress kan döda. En väninna stressade sig till akut hjärtoperation. Jag hann bromsa. Jag överlevde. Det som kunde ha dödat mig stärkte mig. Och snart är jag där jag borde vara. Stark, livserfaren och ödmjuk. Snart kommer jag älska livet igen. 

 

onsdag 28 december 2016 - 19:30

Kom på kurs i självförsvar!

Den här hösten har det hänt stora saker på karatesidan för mig. Min förening har bytt organisation och det är en rätt stor sak. En av orsakerna till att vi, efter många diskussioner, valde att byta organisation och välja den vi till slut valde var främst för att jag och mina träningskamrater kände oss beredda att utvecklas i en mer mångsidig riktning. Alla var från början med på noterna, detaljerna tog ett tag att reda ut. 

Vi hör numera under World Combat Association, en organisation som tränar praktiska tillämpningar av traditionella kampsporter. Mer konkret självförsvar helt enkelt. Något jag alltid velat ha mer av, dock inte på bekostnad av det traditionella. Jag anser nämligen inte att man kan säga att man är en skicklig martial artist (föredrar det engelska ordet, låter mer sofistikerat) om man inte kan, eller åtminstone vet hur man ska försvara sig själv om någon hoppar på en. Jag anser att man borde känna till en hel del när man kommit upp till svartbältes- och instruktörsnivå. Därför har vi också i samarbete med WCA utarbetat ett graderingssystem som stöder dessa tankar. Även för att göra graderingar rättvisa och jämlika. (Ni vet, rättvisa och jämlikhet är mitt mellannamn). Detta är nu också efter en del korrigeringar, några fler gråa hår och många kvällar i träningsrummet godkänt av organisationen. Kraven för detta är höga och med hänsyn till min energinivå i höst har detta alltså dragit ut en hel del på tiden. Men nu är det godkänt, och jag är stolt! 

Att klara av hotfulla situationer kräver många års träning. Helt på riktigt. Det finns ingen quick fix. Men det finns tekniker som inte tar speciellt lång tid att lära sig. Alla stilar är olika och många stilar tränar inte den här praktiska biten alls, eller speciellt mycket. Traditionella träningsmetoder handlar mest om att det är två kampsportare mot varandra, inte en random aggressiv man (eller kvinna!) på gatan mot en kampsportare. Båda delarna behövs. Den ena utesluter inte den andra. 

 

linda jens

Jag började redan 2000 träna en annan stil vid sidan om karaten, där fokus låg på självförsvar med manipulering av kroppens nervpunkter. Oerhört lärorikt och intressant! Speciellt eftersom detta med akupunkter och kroppens energi är något jag brinner för annars också. Det var då intresset för det konkreta självförsvaret vaknade på riktigt. Då hade jag tränat karate i 6 år redan. Efter några år började jag och sambon hålla självförsvarskurser i olika medborgarinstitut i nejden, även en specialkurs för socialarbetare. Det här tyckte jag var väldigt intressant. För det handlar inte bara om att lära ut i blindo - det handlar om att vara ödmjuk och anpassa träningsmetoderna till de situationer eleverna möter. Och jag kan säga att socialarbetare inte är något yrke jag längre avundas. Det kan vara väldigt hotfullt. 

Tidigare märkte vi att vissa kursarrangörer krävde någon form av bevis för vår kompetens. Tyvärr hade vi då inget annat än vårt ord, vilket visserligen räckte. Numera har vi intyg på att vi är godkända instruktörer för World Combat Association, och faktum är att jag är den enda kvinnan i Finland som har detta certifikat. Jag brukar inte skryta om mig själv, men samtidigt som det här är fakta så är det faktiskt lite roligt. Känslan av att lyckas på något plan är inte att underskatta. Dessutom ser jag mycket upp till personerna som undertecknat certifikatet. Det kräver en bild i inlägget.

 

linda wca

Efter dessa kurser kom barnen. Nu är barnen så stora att vi kan återuppta detta. I samband med att vi fick kontakt med Iain Abernethy som är världskänd inom praktisk karate (både som kursdragare och som författare inom området) har vi fått en massa nya ideer. De tar aldrig slut. Inspirationen flödar verkligen! 

Så nu i vår håller jag (och sambon, vi vill ha någon van att visa med, så vi inte skrämmer bort eleverna första gången) självförsvarskurser både i Vasa arbis och i Malax medborgarinstitut. Till Vasakursen kan du anmäla dig här, till Malaxkursen här. Anmälningen börjar nästa vecka! I Vasa tar vi emot 18 elever, i Malax 20. För att kunna ha någon kvalitet på undervisningen och hinna hjälpa alla är detta ett definitivt maxantal. 

Kursupplägget är annorlunda än tidigare. Kurserna är 6 veckor långa, sammanlagt 12 lektioner och innehåller både teori och praktik. Teoridelen är dock ganska kort, innehåller endast nödvändig lagstiftning och liknande. Praktiken är det viktiga. Vi går igenom allt från hur du undviker att bli attackerad till vad du gör om du blir fasttagen eller hamnar i en sådan situation som du inte slipper ifrån utan fysisk hjälp. Förhoppningsvis är vädret på vår sida då vi planerar att hålla en del av sista träningen utomhus - för att få en mer verklig känsla för de olika situationerna. Det är inte speciellt sannolikt att någon överfaller dig i jumppasalen när du är färdigt uppvärmd. Detta är dock med väderreservation. Störtregn är inte det ultimata.

 

Låter detta intressant? Då hoppas jag vi ses på någon av vårens kurser! 

 

lördag 24 december 2016 - 09:00

Lucka 24: God magisk jul!

Tack för att ni följt mig denna månad och för den fina feedback som kommit på min andliga julkalender! Jag har själv njutit enormt av att skriva den, eftersom det här är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. 

Idag skall jag inte skriva desto mera, utan önska er alla en härligt magisk jul med underbar musik. Det här är något av det vackraste man kan lyssna på. Den här typen av musik betyder mycket för mig. Det påminner mig om mitt förflutna. Jag lyssnade mycket på sån här musik när min andliga resa började. Ofta gick jag med dåtidens mp3-spelare i öronen kvällstid genom stan i väntan på bussen hem efter kvällsskiftet. Den lugnade mig, det fanns ju en del mer eller mindre förfriskade och oberäkneliga typer på vissa ställen. Jag lärde mig dock snabbt var det var säkrast att gå. Att vänta på sista bussen vid torget var inte alltid det ultimata. Den här musiken symboliserar alltså lugn och andlighet för mig. Slut ögonen och njut. Stäng sedan av din dator, telefon och liknande. Umgås med dina nära och kära idag. 

Ha en härlig och magisk julafton!