fredag 1 september 2017 - 18:00

Mitt möte med ett medium

Det finns en grupp människor jag har väldigt hög respekt för. Som jag är lite smått avundsjuk på eftersom de har något jag också velat ha. Människor jag aldrig skulle kunna ljuga för, eftersom jag fått för mig att de direkt skulle genomskåda mig. Dessa är medium, mediala vägledare, människor som ser lite mer än oss vanliga dödliga. Människor som har en kontakt med andra energier än de flesta av oss. Människor som kan tala med de döda.

Jag har ju själv alltid varit intresserad av detta område – andar, energier, livet efter döden.. Och i min värld är det ingen tvekan om att detta är verkligt. Det har alltid funnits med som en naturlig del i mitt liv. Jag har haft vissa upplevelser som gjort att jag hoppats att jag också har en gåva. Upplevelser som kommit för att jag varit för nyfiken för att inte testa på att öppna upp mig för andevärlden. Jag tänkte att det värsta som kan hända är att inget händer. Fast samtidigt har jag avfärdat det med att jag nog bara inbillat mig. Kanske velat vara lite märkvärdig. Jag blev också lite rädd. Försökte stänga av, så som jag läst att man gör. Det finns flera i min släkt som har denna gåva. Ser saker vi andra inte ser. Vet saker. Är sådana där människor som man inte vill ljuga för, eftersom de ändå vet.

 

andlig 3

Bild från Pixabay

 

Jag har länge tänkt att det kunde vara intressant att gå till någon som är duktig på detta, men aldrig haft något konkret behov och därmed inte känt att jag velat boka tid. Jag har aldrig haft behov av att ta kontakt med någon på andra sidan, vilket jag ansåg borde vara huvudsyftet med ett möte. I somras stötte jag dock på en mycket duktig medial kvinna här i Österbotten. Jag hade hört mycket bra om henne. Jag bokade en tid flera veckor framåt. Under tiden hann jag ångra mig flera gånger, vad var liksom syftet med att gå till ett medium för mig? Jag kände inget akut behov av kontakt till någon på andra sidan, jag hade inga specifika frågor, jag kände mest att jag annars bara ville gå. Samma dag höll det på att strula till sig med barnvakt, men det ordnade sig. Jag fick en känsla av att det nog är meningen att jag ska dit.

Jag hade absolut inga förväntningar eftersom jag inte har någon erfarenhet från förut. Jag var helt neutral på det planet. När jag kom dit satte jag mig ner och kände mig lite dum. Vad gjorde jag här? Visste inte riktigt hur jag skulle sitta. Men kände mig ändå rätt avslappnad. Hon började med att berätta vad hon såg/kände om mig som person. Hon berättade vidare om min sambo, mina föräldrar, mina morföräldrar och mina svärföräldrar. Jag kände hur energier strömmade upp genom kroppen. Ibland blev jag varm, ibland avtog det. För att komma tillbaks en stund senare. Det var en väldigt kraftfull energi i rummet.

 

andlig

Bild från Pixabay

 

Det hon berättade var detaljer ingen kan veta. Ibland satt jag helt stum, ibland bekräftade jag med ”ja, exakt sådär är det”. Så gott som allt hon sa stämde överens. Det var inte bara hon som sa det, utan saker hon berättade var direkta budskap från andra sidan. Jag som varit lite rädd för dessa kontakter kände mig helt trygg. Det var helt naturligt att min morfar var med i rummet. Varför skulle han inte vara det liksom? Att han gav vägledning till mig var det mest naturliga just då.

Rent fysiskt påverkade detta mig mycket. Jag blev yr av all energi och kände mig smått snurrig när vi var klara. Det var mycket skratt och lite gråt. Det finns många starka känslor och bilder som stannat kvar efter vårt möte häromkvällen. Det var intressant att se hur ett medium arbetar, hur hela situationen går till. Jag kommer absolut att gå igen. Efteråt har det dykt upp många frågor som jag känner att jag vill ha svar på. Saker som jag inte kom på att fråga, eller hade tid med under min timme med mediet.

Det allra viktigaste budskapet för mig personligen var hennes bekräftelse på att jag är medial. Jag har bara stängt av min förmåga i barndomen. Hon berättade om en situation som ledde till min första kontakt med andra sidan, att jag blev rädd för det jag såg och därför stängde av min gåva. Denna händelse har jag förträngt. Jag minns ingenting av det. Bilden av det hon berättade snurrar ändå på i mitt inre, som att det söker efter händelsen i det förflutna och försöker ta fram den igen. Jag pratade med min mamma om situationen som föranledde kontakten. Hon bekräftade att det mediet berättade hade hänt när jag var 3-4 år. Jag fick även bekräftelse på att jag inte är den enda i min familj som är medial.

 

andlig 5

Bild från Pixabay

 

Att få denna vetskap var inte alls skrämmande. Jag är inte längre rädd, mer nyfiken. Som att en ny värld öppnar sig. Som att hela jag är ett energifält som vibrerar med en ännu högre frekvens. Så känns det rent fysiskt. Vad jag skall göra med detta återstår att se. Jag kommer garanterat utveckla förmågan. Om det är så som jag trott, att människor med en medial gåva genomskådar lögner så stämmer det in på mig. Så gott som alltid känner jag om en människa ljuger för mig. Jag låtsas inte om det, för att inte genera den andra. Ibland skulle jag dock vilja ifrågasätta lögnen. Ytterligare bekräftade hon det som jag länge vetat, att jag känner av andra människors energier. Att jag drar dem till mig. Detta är inte alltid en rolig egenskap. Det är inte alltid lätt att veta vilka som är ens egna och vilka som är andras känslor. Man kan säkert lära sig att hantera detta.

Jag vill påstå att detta första möte satte en viktig boll i rullning för min framtida utveckling. Kanske helt avgörande för min framtid. Det var en mycket omtumlande händelse och jag är otroligt glad att jag fick chansen att uppleva detta.

 

Har du någon erfarenhet av medial vägledning?

lördag 26 augusti 2017 - 09:00

Att prestera under press - mitt bältesprov

Jag har tidigare skrivit att det här är året när jag börjar uppfylla mina drömmar. En dröm som under våren tog fotfäste i mig var att försöka mig på att nå en högre gradering inom karaten. Eller egentligen var det min sambo som pushade. Som den huvudinstruktör i vår förening han är har jag stort förtroende för honom. Han kan vara ganska krävande, men ansåg att jag visst kan klara av detta. Visserligen kan det vara knepigt att dels ha en parrelation och dels en lärare-elev-relation, men för det mesta har det fungerat bra utan några söndrade tallrikar. Trots att vi båda är väldigt envisa. Hehe.

När min förening bytte organisation i vintras ändrades mycket. Bland annat graderingssystemet. Från att tidigare ha haft ett system där man bedöms enligt subjektiva framsteg, utan att ha några specifika målsättningar eller krav på teknisk kunskap hade vi nu antagit ett system med väldigt specifika krav på teknisk kunskap. Ibland tyckte jag det tidigare systemet var bra, man behövde aldrig bevisa något specifikt, utan blev graderad som en överraskning om de som hade rätten att gradera ansåg att man hade gått framåt. Lite smått diffust och med stor risk för ojämlikhet och orättvisa. 

Därför valde vi att ändra system, för att få genomskinliga krav på vad som krävs, lika för alla. Offentliga krav till allas kännedom. Många gånger under våren har jag velat ge upp. Vi har tränat hemma, jag och sambon, vi har tränat på träningarna, vi har tränat i nöd och lust. Eftersom graderingssystemet var helt nytt krävde det mer av oss nu i början. Vissa krav kom från vår organisation World Combat Association, vissa krav kom från oss själva. En kombination av många saker. Tidigare var det skönt att inte behöva prestera under press, men samtidigt ansåg vi att om man är på en högre nivå inom karate och inte klarar av press när man utför sina tekniker, hur bra är man då? Vi som tränar karate inriktad på praktiskt självförsvar måste kunna hantera stress. Ingen verklig hotfull situation är stressfri.

Den 21 juli var det dags. Vi hämtade vår coach Iain Abernethy från flygfältet. Och jag kan garantera er att jag gick på toaletten många gånger innan det försenade flyget kom. Min kropp är inte helt i skick efter utbrändheten, min stresstålighet är låg - och ändå valde jag att första gången i mitt liv försöka prestera något framför en av världens främsta praktiskt inriktade karateexperter. Min sambo upplyste mig några dagar innan Iain kom att "du vet väl att han har varit tävlingsdomare i karate". Jag hade ignorerat det, trots att jag visste att jag läst det innan. Jag kunde ha skitit på mig där och då. Jag blev om möjligt ännu mer nervös. Nu är det visserligen inte tävlingskarate vi sysslar med, men jag insåg att han kommer att fokusera väldigt mycket på detaljer.

Vad pinsamt om jag inte skulle klara det! Så mycket tid jag tagit av mina egna elever för att träna inför detta. Vilken skam inför både dem och mig själv. Vi hade en vanlig träning före själva bältesprovet. Jag minns ingenting av den. Jag minns bara att jag kollade på klockan och tänkte att hjälp, nu är det snart vår tur. Min inre monolog handlade om att andas, ta det lugnt, du har tränat avslappning i över 20 år, du kan det här. Jag var dock medveten om att min höft strejkade, jag kunde inte gå ner så djupt som jag ville i positionerna, jag var fortfarande osäker på vissa hopp jag borde utföra i katan (rörelsemönster), jag var rädd att få blackout i de förutbestämda rörelserna jag skulle göra. Jag var rädd. Min puls skenade iväg i 200 (kändes det som). Jag har aldrig blivit bedömd på detta sätt förut, jag visste inte hur noggrann Iain är, eftersom detta var första provet för oss. Jag visste bara att han underkänner om det behövs. Han är ingen "pjasare". 

 

8471Jag började med tre avancerade katan. I det här skedet var jag glad åt att komma ihåg mönstret, men kände att min kropp inte riktigt samarbetade på alla plan. Ignorerade det där och då. 

 

8472

8476

Sedan övergick vi till den praktiska delen av teknikerna i katan. 

 

8483

8485

..För att i ett senare skede övergå till sk live training. Oförutbestämda attacker från olika håll. Utmanande, men här började det hela ändå kännas lite mer avslappnat och rentav roligt! 

 

8484..för att sedan övergå i något som blev mycket pinsamt. Jag halkade! Gör om detta om ni kan, hehe. Nåväl. "Even monkeys can fall out of trees". Jag steg upp och fortsatte. Nästan som om inget hade hänt. Precis som man skall. 

 

8489

8498

 

Sedan var det dags för "sanningens minut" - dvs feedback. Jag kände att jag gjort min del av bältesprovet under våra 45-60 minuter så bra jag kunde. Jag kunde ha förbättrat vissa saker, jag kunde ha tvingat min låsta höft i bättre positioner. Nja, det kanske jag inte kunnat, men jag skulle ha velat. Jag är mycket medveten om min egen kompetens, och vet mina brister. Under de mer konditionskrävande passen kände jag stundvis att "jag dör!". "Jag kan inte andas längre, mina lungor sprängs!". Dock ville jag inte vara en mes, eller quitter, och berättade inget åt Iain om min reducerade fysiska förmåga. Ville inte hitta på bortförklaringar, utan gjorde det bästa jag kunde i den stunden. Jag var faktiskt rädd att han skulle underkänna mig. Ni vet - jag är perfektionist. 

Han är mycket saklig, poängterade saker som gick fel, och saker som gick bra. Men på ett väldigt positivt och pedagogiskt sätt. Jag insåg att han studerade detaljer mer än jag var beredd på. Det var ett verkligt seriöst test och jag är stolt över att ha fått bli bedömd av honom.

 

Till slut sa han åt mig: "When I look at you I see a good 2nd Dan". 

 

2. Dan är alltså andra graden på svarta bältet som jag testade för. Jag var så stolt över mig själv. Att kort tid efter en utbrändhet ha klarat av detta fysiska prov, och den hårda mentala press det innebar. Jag skulle ha kunnat hoppa upp i famnen på honom, men lät till all lycka bli. Inom kampsport är det väldigt vanligt att fokusera på vad man gör fel. Själv försöker jag vara en annorlunda pedagog till mina elever, och hitta det positiva istället. Framhäva vad eleverna gör bra, och hur de kan lyckas. Jag har känt vår nuvarande coach Iain drygt ett år. Jag är otroligt imponerad över hans pedagogik. Han fokuserar mycket på det man gör bra, och är inte rädd att använda superlativ - då det behövs.

Att han ärligt ansåg att jag inte bara är värd andra graden, utan dessutom är bra på den nivån - det hörni, var något av det bästa som hände mig på hela sommaren. 

 

8111

fredag 25 augusti 2017 - 19:40

Om fetma och fettfritt

Det är sällan jag blir upprörd numera. Jag försöker undvika sådana situationer som gör mig upprörd, eftersom det för det mesta inte är värt att lägga energi på sånt. Jag har blivit ganska duktig på det. Lite sådär "bättre fly än illa fäkta". Med illa fäkta menar jag inte att jag inte skulle kunna hantera en irriterande situation, utan det att jag börjar må så dåligt av den. Min kropp och mitt psyke tar stryk. Jag väljer helt enkelt mer med omsorg vad jag lägger min energi på.

De senaste dagarna har jag dock blivit upprörd. Jag har medvetet valt att låta det påverka mig. Ni har väl inte missat nyheten om att många kommuner nu anser att fettfri mjölk är det bästa för växande kroppar. Skolor och daghem har börjat servera fettfri mjölk till maten istället för den normalfeta mjölken i blåa paket. Ja, jag vet att kommunerna får stöd för att köpa in viss mat, jag vet också att kommunerna själva kan bestämma vad de serverar.

Det är sådana här gånger en promille av mig kan vakna till och ångra att jag inte ställde upp i kommunalvalet denna period. En större del av mig inser att jag inte har energi att ge i dylika frågor för tillfället. Däremot tänker jag skriva om det idag.

Det är så urbota dumt! Året är 2017, vi har gått framåt på många plan, medvetenheten om hälsa och ohälsa är aktuellare än någonsin, och tilltron till myndigheterna har ökat. Eller nej, nu överdriver jag. Men förhoppningen om att de skulle tagit del av modern forskning fanns där. Så kommer denna kalldusch. 

 

mjolkBild från Pixabay.

 

"Barn blir allt fetare". Ja, det kan säkert ligga något i det. Så långt håller jag med. Lösningen? Jo - vi börjar servera dem fettfri mjölk! Vi tar bort fettet och så löser sig problemen! Det är här min puls börjar accelerera.

Snälla. Har vi strandat år 1982 på denna front? När jag växte upp fanns det inget som hette fettfri mjölk. I bästa fall drack man mjölk direkt från kossorna, vanligt smör, grädde och naturligt feta produkter. Jag blev aldrig överviktig. Min hjärna mådde bra och jag mådde bra. Liksom alla mina jämnåriga. Väldigt få var överviktiga då. 

Sen kom lightprodukterna och fettfritt blask. I samma veva blir barn allt fetare. Och då ska vi mata i dem ännu mer skräp! Mindre fett, mer konstgjord mat. Fettfri mjölk, light hit och dit, margarin och andra syntetiska "produkter som är jämförbara med livsmedel". 

Därtill kom oändligt med tv-kanaler, barnkanaler, Netflix, spel, plattor och smarttelefoner, ännu mera skärmar och godishyllorna bokstavligen exploderar av allt nytt sockerstint som livsmedelsindustrin pumpar ut. Yoghurtar med "ännu mindre tillsatt socker" - kollar du innehållsförteckningen är det redan 12% - och det är enormt mycket socker. 

Det som gör mig så upprörd är inte faktumet att barn blir fetare, utan att det helt på riktigt finns människor som tycks vara ärligt övertygade om att allt detta är fettets fel! Och att lösningen är att mata i barn en massa onaturliga substanser. Barn som behöver naturligt fett, både för hjärnans och kroppens utveckling. Naturen är smart. Om det vore så att barn inte skall ha fett, då vore inte modersmjölken något av det fetaste som finns. Då skulle modersmjölken vara en lightversion med 10 onaturliga ingredienser.

Det är verkligen oroande att människor med makt inte inser att det är allt det andra som gör barnen fetare än tidigare! Avsaknad av motion, alltför mycket skärmar och sötsaker. Mat utan fett mättar inte på samma sätt. Det ger inte samma näring. Det leder till att både vuxna och barn måste äta något annat. Hungern triggar igång sötsuget, sötsakerna triggar igång sockerberoendet och kroppen blir trött när blodsockerfallet träder in efter en stund. Barn leker inte ute på samma sätt som förut. Skolor skall sammanslås, barn åker taxi eller buss till skolan. Barnen är ute en stund på rasten, åker hem med bussen, sätter sig framför valfri skärm, byter skärm några gånger under kvällen, chattar med kompisar via skärmen istället för att träffas på gården, tuggar i sig några kex, går och lägger sig. 

 

Det är väl inte bara jag som känner mig klarsynt i den här frågan?

 

 

 

 

tisdag 4 juli 2017 - 17:00

"Folk var inte utbrända förut.."

Ibland kan man råka höra någon eller delta i en diskussion där någon förundras (i många fall skeptiskt) till varför så många är utbrända nuförtiden och varför folk inte blev det tidigare. Lite sådär med mellan-raderna-tankarna att är det nu riktigt på riktigt folk är sjuka eller är det nån modefluga som folk gärna hoppar på för att få göra något roligare än att jobba. Det är tyvärr väldigt vanliga tankar, jag fick t.om. höra det själv om min egen situation när jag var sjukskriven och längst nere i träsket. Ironiskt nog av andra sjukskrivna.

Jag har också hört läkare och HR-folk som ansett att man inte borde bli sjukskriven om man inte är utbränd pga jobbet. Det finns alltså en hel del oroväckande tankar om detta i omlopp, och det är väldigt skrämmande. Speciellt eftersom folk som blir utbrända – för ja, tyvärr är det ett riktigt tillstånd, en riktig sjukdom – inte ens får en korrekt diagnos. För i Finland kan man inte vara utbränd, man kan bara vara deprimerad eller ”anpassningsstörd”. Anpassningsstörd känns som ett hån. Nedvärderande och skuldbeläggande. ”Det är dig det är fel på, det är du som är störd! Eget fel!”

 

oro

Bild från Pixabay

 

Jag hade lite svårt i början att förstå varför de ansåg jag var anpassningsstörd. Visserligen har jag lite svårt med att placera mig i fack överlag, men det hade inte så mycket med detta att göra. Eller hade det? Kanske det var därför jag blev sjuk? För att jag inte passar in överallt? För att jag går min egen väg och ibland skiljer mig från massan? Var det mitt eget fel? Skulle jag ha mått bra om jag slutat vara mig själv och tagit på mig en av samhället mer accepterad roll? Hade jag missförstått mina symptom som varenda ett kunde prickas av på utmattningsdiagnostiken? Den rikssvenska. I Sverige kan man vara utbränd. Helt lagligt. Vi är efter – som vanligt. Tankarna var många den första veckan – tills jag fick veta att de gav mig denna diagnos för min egen skull. För att jag skulle få ersättning under sjukskrivningen. Men eftersom diagnosen är felaktig är det också svårt att få rätt rehabilitering. Jag är ändå helt nöjd med min situation idag.

Men tillbaka till utbränd förr och nu. Jag har, liksom många andra, funderat en hel del på det här, och skall delge er några tankar om detta idag. Jag är inte helt säker på att folk inte var utbrända förut. Sjukdomar med psykiska inslag har länge varit tabubelagda. Lite skamfyllda. För den drabbade. Alla pratar inte högt om dem. Det skulle jag inte heller ha gjort om jag inte känt ett så starkt behov av att informera, då jag förstod att det finns enorma kunskapsluckor om denna diagnos. Jag tror ändå att utmattning är en välfärdssjukdom, faktiskt. Jag tror att det kan ligga något i att det inte fanns i samma utsträckning förut. Och med förut menar jag ungefär 50 år tillbaka i tiden. Eller kanske bara 30. Men det har inget med modefluga att göra. Det handlar kanske dels om att det är lättare att söka hjälp idag. Och att folk lever längre nu. Vi hinner gå igenom mycket mera. Men roten till det onda finns nog ändå mitt ibland oss. I samhället.

Vi lever i ett prestationssamhälle där resultat och effektivitet är nyckelord. Är du inte effektiv eller resultatinriktad hör du inte riktigt hemma – någonstans. Det finns otroliga möjligheter att vara både effektiv och resultatinriktad. Inte bara i arbetslivet utan även privat. I arbetslivet – de flesta branscher – gör idag en människa det flera personer gjorde för decennier sedan. Bara de senaste tio åren har arbetstakten ökat enormt på många ställen.

I privatlivet är det likadant. Det finns otroligt många stressfaktorer och fenomen som får en människa att må dåligt. Det handlar även här om att vara effektiv och prestera.

 

hus2

Bild från Pixabay

 

Ditt hem skall vara välstädat, vackert och störst i byn. Ju större desto bättre. 200 kvm är för noviser. Du är skuldsatt upp över öronen och varje större utgift orsakar trauma flera månader framåt. Fina bilder av hemmet flashas på Instagram och Facebook. Det finns alltid någon som har ett större, finare, bättre hem – svårt att inte känna ångest. Förut var det vanligt att man bodde kvar i en del av barndomshemmet när man gifte sig och fick barn. Kanske byggdes huset om så att två familjer fick plats. Inget konstigt med det. Helt otänkbart idag.

Dina barn ska ha rätt hobbyn, och du ska vara en engagerad förälder. Det räcker inte längre med att spela lite boll på gården eller dansa framför spegeln för skojs skull. Barnen skall redan från små delta i tävlingar, cuper och utlandsresor. För att detta skall lyckas skall det skjutsas hit och dit, det skall säljas papper och shampon, det skall bakas, det ska jobbas på talko. Helst skall du också vara tränare för gänget. Detta blir lätt ett heltidsjobb.

 

kalenderBild från Pixabay

 

Själv borde du också vara aktiv överallt. Ju mer desto bättre. Det är föräldraföreningar, det är familjens hobbyn, det är egna hobbyn, det är samhällsengagemang. Det finns så mycket man borde vara med på. För att liksom räknas. Utöver det borde du också hinna med någon form av självförverkligande. Efter allt detta borde du gå en avslappningskurs och studera mindfulness, och när du äntligen fått det inprickat i kalendern har din hjärna gått på högvarv och du kommer inte ens ihåg vilken kurs du skulle gå eller varför.

Eftersom du har ett konto på både Instagram och Facebook, och sju andra sociala media – vilket du måste ha, annars är du en outsider – måste du ständigt uppdatera dessa. Bilder av din lyckade vardag, dina fina bakverk, ditt nystädade hem, dina barns fina betyg, dina egna prestationer.. Ju mer desto bättre. Ju fler likes desto bättre mår du. Tror du. Alla vill bli omtyckta, och det finns otroliga möjligheter att nå ut till folk och få erkännande för det man gör eller det man har idag. Vilket naturligtvis inte bara behöver vara negativt. Men det kan lätt bli. 

Då jag växte upp fanns inget internet. Jag klarade mig rätt bra trots att jag inte var online på något som inte fanns dygnet runt. Kände ingen stor press på att kolla vad andra gjorde eller ägde. Man hade ingen koll på andras egendom om man inte besökt deras hem. Mindre stress över att tvingas prestera. Jag drömde om nya kläder till skolstarten. Att få känna sig lite ny och fräsch en gång per år. Både vid skolstart och skolfotot. Hur man såg ut de andra dagarna har världen glömt. Det är inte heller dokumenterat på speciellt många ställen. Tack och lov.

 

brevBild från Pixabay

 

Du förväntas vara anträffbar inom loppet av 10 sekunder, eller säg en minut. Du har en smarttelefon med nätuppkoppling och förväntas svara på meddelanden direkt. Spelar ingen roll om du sover, sitter på vessan, är i skolan eller på träning. Du skall alltid finnas där – för vem som än behöver dig. På direkten. När jag var 10 år hade jag brevvänner. Ingen chat, inga sms. Det gick snabbt när man fick svar på ett brev inom två veckor. Två veckor! Att vänta på brev var roligt. Ingen panik om det någon gång räckte hela tre veckor. Har en person idag inte hört av sig inom en vecka är hen anmäld försvunnen, och skallgång inledd.

Allt ska gå fort! Allt ska ske nu! Impulser kommer från alla håll, måste hänga med i det och det, och miljontals intryck skall bearbetas varje dag.

 

Är det konstigt att hjärnan blir trött?

Är det konstigt att vi känner press på att vi inte duger?

Är det konstigt att vi sliter ihjäl oss för att imponera på människor som vi egentligen fullständigt struntar i?

 

Det är inte konstigt. Det är så samhället ser ut idag. På något sätt måste vi foga oss till utvecklingen. Anses det. Jag skulle vilja påstå att utmattning är en pandemi idag. Det smittar inte, men samhället gör oss sjuka. Och samhället är vi. Det är bara vi som kan ändra denna trend.

 

Vill vi göra det? Är vi redo? Vågar vi återgå till slow-living?

Vågar du testa att vara offline under din semester?

fredag 30 juni 2017 - 17:00

Mediekonsumtion och källkritik

Varje vecka har Sevendays en blogglista, ett bloggtema. Jag har inte varit speciellt aktiv med dessa, listor överlag är inte min grej. Samtidigt är det ett bra knep att ta till om man har bloggtorka. Denna vecka är jag ändå med och vi diskuterar medievanor!

 

Det första nyhetsmediet jag konsumerar på morgonen är:

Jag konsumerar faktiskt inte nyheter speciellt flitigt. Jag vill inte läsa om en massa krig, elände och negativitet. Vissa saker som sker i världen behöver jag ändå känna till, och den informationen tar jag del av i min yrkesroll. Privat vill jag bara ha glädje och positivitet i mitt liv. Därför ligger traditionella nyheter väldigt lågt på min prioriteringslista. Vasabladets nätsida skummar jag igenom med jämna mellanrum, men det är inte det första jag gör på morgonen.

 

I framtiden kommer massmedierna att:

Min förhoppning är att massmedierna börjar göra det som de är avsedda att göra. Sprida opartisk information. Gräva djupare efter sanningen. Avslöja hemlighetsmakeri och bluffar. Lyfta fram obekväma historier. Detta ser man alltför lite av idag. Med risk för att kränka eller glömma någon finns det bara en journalist i Österbotten idag som vågar gå i den här riktningen – Anders Eklund, du är outstanding!

 

Papperstidning, e-tidning eller ingendera:

Faktiskt ingendera just nu. Ingen dagstidning i alla fall. Måste jag välja blir det ändå papperstidningen. Jag vill hålla i det jag läser. Se på bilder, känna mig gammaldags. Jag har inte ännu förstått tjusningen med e-böcker. Jag motarbetar aktivt min inre eventuella blivande e-boksfantast så mycket det bara går.

 

Jag betalar/betalar inte för nyheter eftersom:

Jag betalar inte. I dagsläget känner jag inte att jag får valuta för pengarna. Främst för att jag inte hinner läsa alla nyheter, men också för att jag inte har ett intresse för det. Den information jag behöver når mig ändå.

 

Min favoritapp i nyhetsväg:

Jag vet inte om Facebook räknas som en nyhetsapp. Men där kan jag delvis själv välja vad jag tar del av. Jag följer bara positiva sidor och människor som ger mig energi. Där får jag de nyheter jag vill ha. Nyheter som tex tidpunkter för spirituella träffar och intressanta kurser.

 

Jag använder sociala medier för att:

För det första vill jag säga att jag beundrar er som inte använder sociala medier! Helt på riktigt! Jag både beundrar och avundas er. Jag beundrar också människor som fortfarande har en icke-smarttelefon eller kanske rentav ingen mobiltelefon överhuvudtaget. Jag tror att ni har ett väldigt skönt och stressfritt liv. Ingen kräver att ni skall vara online dygnet runt.

Trots detta har jag aktivt valt att vara en del av sociala medier. Inte för att jag känner mig tvungen pga utvecklingen – utan för att jag vill. Det finns fördelar och tack vare dessa använder jag mig ändå framför allt av Facebook. Det är väldigt lätt att hålla kontakt med folk. Det är även helt gratis. Det är väldigt lätt att få kontakt med människor man vill ha omkring sig! Det är lätt att samla likasinnade i olika grupper, det är lätt att snabbt nå ut med information. Utan Facebook hade jag inte haft kontakt med avlägsna kusiner, lärt känna många underbara människor eller varit en del av sammanhang jag knappt kan leva utan idag. Det är med blandade känslor jag erkänner att mitt liv hade varit så mycket fattigare utan Facebook.

 

Instagram för mig är:

Jag är medlem på Instagram. Jag har dock inte ännu förstått hypen med det. Jag uppdaterar ibland, men tvingas påminna mig själv om det. Jag hade en förhoppning om att bli mer besatt av Instagram än jag är idag, men det är kanske lika bra att det inte blev så.

 

Jag är bra/dålig på att vara källkritisk:

Jag påstår själv att jag är mycket källkritisk. Kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Ibland skulle det bara vara så mycket lättare att inte gräva ner sig för att hitta roten till olika saker utan bara tro på det som serveras. Sen kan man ju också fråga vad källkritik innebär. Vi är säkert alla överens om att det handlar om att hitta sanningen. Vad som är sant och vad som är friserat. Sedan beror det på vad källan säger. Ger källan fel svar kanske man inte tror på den. Ger källan rätt svar är den sann. Det är knepigt med källkritik. Vem ska man tro på riktigt?

 

onsdag 14 juni 2017 - 22:40

Naturens mat - granskott

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag ibland drömmer om att bli självförsörjande. Det är kanske inte så lätt på våra breddgrader men drömma kan man alltid, som jag konstaterade i mitt senaste inlägg. En grå zon i den här självförsörjningsdrömmen har varit kunskapen om vad man kan äta som man inte odlat själv. Det som redan finns i naturen alltså. Bär och svamp och fisk och sånt känner jag till. Ja, i själva verket känner jag endast till att flugsvamp inte är så bra att äta, resten är osäkert. Men ni förstår. Kunskapen inom detta ämne är inte speciellt stor. 

Därför anmälde jag mig tidigt i våras till en kurs i detta ämne med fina Magdalena. Jag känner mig nu betydligt säkrare på vad jag kan gå och plocka runtomkring mig. Jag tänkte ta och dela med mig lite av min nyvunna kunskap och börjar enkelt med granskott. Kan man äta detta? Javisst! Granskottssirap hade jag hört talas om tidigare. Jag har tänkt att det säkert är svårt att laga egen. Men det är det inte alls! Nu har jag inte kommit så långt som till sirapen ännu, men det är under arbete. Nu är det hög tid att tillverka detta, granskotten har kommit fram och det är inte många veckor, eller kanske dagar, kvar innan det är för sent att plocka dem.

 

IMG 20170614 184709

Så här gör du:

1. Gå ut i skogen - din egen skog, eller med lov av skogsägaren - och sök en gran. De ljusa granskotten i ändan på grenarna är de du skall plocka. Plocka helst inte ett toppskott eller alltför många skott på samma gran. Skotten skall vara ungefär lika stora som halva tummen.

2. Skölj skotten om de är smutsiga. Låt torka.

3. Varva lika delar granskott och (ekologiskt rör-)socker i en burk. Först granskott, sedan socker, sedan en skiva ekologisk citron. Fortsätt så i några varv beroende på hur stor burk du har. Min burk rymmer två varv. Det skall finnas lite utrymme mellan översta citronskivan och locket.

4. Låt stå i ett väst- eller östfönster en månad. Japp, det kräver lite tålamod. Vänd burken upp och ner några gånger varje dag! 

5. Vänta.

6. När sockret smält och det blvit en rinnande massa är det dags att sila bort sirapen genom en sil. Vi vill endast ha det flytande med. Förvara i en mörk glasflaska.

7. Njut! Sirapen sägs smaka bra på tex plättar. Den lär även fungera ypperligt mot hosta! Så passa på nu och samla granskott inför kommande vinters förkylningar.

Jag har själv aldrig ätit denna, men jag får återkomma när det blir så dags. Nu ska vi först vänta. Den torde vara klar lämpligt till min semester.

 

En annan sak man kan göra med granskott är att helt enkelt steka dem i (mycket) smör. Jag måste erkänna att jag var något skeptisk till detta, men det är förvånansvärt gott! Man kan även äta dem råa. De har en lite syrlig smak och passar utmärkt som tilltugg till en sallad eller vilken mat som helst! Det är bara att experimentera! 

 

IMG 20170614 192903

 

Har du ätit granskott eller tillverkat något av dessa?

måndag 12 juni 2017 - 20:55

Uppfylla drömmar - del 1

Förutom att omge mig med rätt sorts människor har jag också en del andra tips på saker man skall göra för att må bra. Drömma. Planera. Och uppfylla sina drömmar. Visst skall man leva i nuet och inte bara tänka framåt, men det är alltid bra att ha något att se fram emot. För som ni vet är det ju resan och inte målet som är det viktiga. Det säger psykologen FPA anser mig vara i behov av. Vilket jag i och för sig är mycket tacksam för. Det är otroligt befriande att prata med en utomstående om saker man går och grubblar på. Hon är professionell och jag litar på henne. 

Min ena dotter sa i början på året att det här kommer att bli det bästa året någonsin. Mina döttrar fick gå i slalomskola i vintras och det var en dröm den äldre haft, att lära sig åka slalom. Efter några åk är hon betydligt modigare och duktigare än jag. Men det är en annan historia.

Tillbaka till mina drömmar. Jag håller med henne. Det här kommer att bli det bästa året någonsin. Om jag vill. Och det vill jag. Jag har börjat projekt Förverkliga mina drömmar. De drömmar jag vill offentliggöra kommer jag dela med mig av med er!

En dröm jag länge haft är att utvecklas mer inom karaten och hålla mer självförsvarskurser. Det bor en liten pedagog i mig och den behöver få mer utrymme. Jag har naturligtvis länge kunnat utveckla mig själv inom det området, men den nya organisation min karateförening anslutit sig till ger betydligt bättre möjligheter och frihet till detta. Jag vill resa runt och träna kampsport med olika människor, träffa människor från olika stilar och dela erfarenheter.Vidga mina egna och andras vyer.

 

194

 

Det finns en del gurun jag vill träffa och platser anknutna till sporten jag vill se. Tex Okinawa. Jag vill fortsätta lära ut karate och se andra lyckas och hitta glädjen i sporten. 

Jag tror på attraktionslagen. Det du attraherar får du. Det är väldigt många år sedan jag fått så många förfrågningar om självförsvarskurser som i år. Ett karaterelaterat mål jag har under året är också att ta nästa grad. Tidigare delades grader ut på basen av någon form av helhetsbedömning. Helhetsbedömningen var dock rätt subjektiv och felaktiga faktorer kunde spela in. När vi bytte organisation funderade vi länge om vi skulle anta systemet med bältesprov. Efter många om och men ansåg vi att det är det mest rättvisa och genomskinliga sättet att bedöma en gradering. Samma krav för alla. 

Vi gjorde upp ett schema och jag tränar hårt för att finslipa detaljerna min nästa grad kräver. Ibland förbannar jag mig själv som gjorde det så svårt, ibland är jag tacksam. Vill man ha en hög nivå på vissa grader får man själv visa föredöme och klara av utmaningar. Det är inte länge kvar tills mitt bältesprov. En av mina största förebilder för tillfället kommer till Vasa nästa månad och bedömer mina kunskaper. Jag är nervös. Lite orolig. Men samtidigt vet jag att om - eller jag menar - jag klarar det vet jag att graderingen gjorts på rätt grunder och att jag faktiskt är rätt så otroligt talangfull. Den målbilden skall förverkligas i år.

 

lördag 10 juni 2017 - 21:35

Om viktiga val

Det är juni och exakt en månad tills min sommarsemester börjar. Semester. För första gången kanske någonsin känner jag mig inte i behov av semester, sådär att jag håller på att duka under och räknar ner de sista 30 dagarna.

Jag har börjat jobba heltid igen. Jag känner mig rätt normal. Normal i den bemärkelsen att jag orkar göra det jag ska, och kanske lite till efter jobbet. Men jag känner mig definitivt inte som förut. Och det är alltså en bra sak.

Jag är väldigt lugn och avslappnad inombords, för det mesta. Jag mår bra. Jag skulle rentav vilja påstå att jag är lycklig. Jag har definitivt ingen autopilot på utan jag känner. Jag känner faktiskt efter varje dag, och många gånger per dag hur jag mår. Det har jag aldrig gjort förut. Jag tror faktiskt att jag i vissa skeden av livet trott att jag är en odödlig robot. Sådär helt oskojat.

Jag kommer inte ihåg när jag senast känt mig såhär balanserad inombords. Som ett enda stort mindfult zen. Det har inte kommit gratis. Jag har jobbat och jobbar fortfarande för det. Varje dag.

meditera brygga

Jag har raderat saker ur mitt liv som inte hör hemma där. Sådant jag gjort för att jag trott att jag varit tvungen, för att göra andra lyckliga, för att ingen annan gjort det, för att jag är den enda som klarat av det.. för att jag inte vågat säga nej. Jag har inte vågat utestänga människor ur mitt liv som inte hört hemma där. Allt det där har jag nu åtgärdat. Jag har istället lagt till sånt som gör mig lycklig. Inte mycket, men så mycket jag klarar av. 

Jag har fattat ett viktigt beslut. Det som har en plats i mitt liv numera är endast sådant som jag på riktigt vill ha med. Sådant som ger mig energi och som jag inte kan leva utan. Det har inte varit lätt. Det var inte lätt att lämna lokalpolitiken. Jag är fortfarande inskriven i partiet och deltar då jag vill. Inte mer än så. Det var inte heller lätt att lämna organisationer och sammanhang som drog all energi ur mig och fick mig att må dåligt. Men det var värt det. I efterhand förstår jag inte hur jag kunde vänta så länge. 

Jag har mycket noga valt det som skall vara en del av mitt liv idag. Det som på riktigt ger mig lycka. Idag ska jag berätta om en sak. En väldigt enkel sak. Att omringa sig med människor som respekterar och accepterar en, och som lyfter en istället för tvärtom. Jag väljer mina vänner med omsorg numera. Idag har jag haft fem kloka kvinnor på besök i min trädgård. Vi har suttit i solskenet och pratat om tidigare, nuvarande och kommande liv. Vi har pratat om intima saker, parrelationer och svåra beslut. Vi har diskuterat otrohet och modet att lämna religiösa kretsar. Vi har gett varandra healing och dragit änglakort. Vi har gett varann energi och det kändes som att vi alltid känt varandra. Och jag är otroligt imponerad av dessa kvinnors livserfarenheter. De flesta av oss träffades första gången idag. I det här livet. Några av oss har kanske träffats i tidigare liv. 

meditera strand

Såna här möten med fördomsfria kvinnor i olika åldrar är så otroligt givande. Vi satt och pratade non-stop i 4 timmar. Jag hann få mer än min beskärda del av solen. Men det var värt det. Det är detta - att njuta av varje dag och inte ta något för givet och göra det man faktiskt vill - det är det som är riktig lycka. 

 

 

 

 

måndag 13 februari 2017 - 14:00

Hemlagad yoghurt

Idag tänkte jag berätta för er hur man lagar egen yoghurt. Utan alla extra ingredienser och framför allt utan socker. Det är faktiskt så enkelt så barnen skulle kunna laga det själva.

Du behöver:

2 liter mjölk och 2 dl bulgarisk yoghurt (eller någon liknande). Ingen skillnad vilken mjölk. 

 

joghurt1

Såhär gör du:

Koka upp mjölken och låt svalna. Den behöver inte bli iskall, men den måste vara kallare än 75 grader. Jag lät min svalna till ca 37 grader. Lägg i yoghurten. Rör om. Sätt in i ugnen på 75 grader. Efter 15 minuter vrider du av ugnen och låter yoghurten stå länge på eftervärmen, tex över natten. 

På morgonen tar du fram yoghurten, blandar i önskade smaker och njuter! Jag tyckte mycket om smaken. Mitt ena barn som är väldigt kritisk till allt i matväg åt också med god aptit. 

 

joghurt2Med banan och vaniljpulver

 

joghurt3Med blåbär och mullbär

 

När du lagar ny sats kan du bra använda din egen som bas! Lycka till!

 

 

torsdag 9 februari 2017 - 18:15

Hopp och tilltro!

Jag är tillbaka! Nytt år, nya möjligheter! Precis som om att allting ändras över en natt. Så är det sällan. Dock tror jag det här året kommer föra med sig många möjligheter för mig!

Jag har börjat jobba igen (deltid än så länge) och det går helt enligt planen, dvs jag orkar bra med det jag gör nu och det som jag starkt tvivlade på innan – att man kan träna sig till bättre ork – verkar faktiskt fungera i mitt fall! Självdisciplinen är dock oerhört viktig, utan den skulle jag inte klara av det. Träningen handlar alltså både om att öka och att minska.

Man måste göra förändringar. Det har jag gjort. Det gör jag varje dag. Agerar annorlunda än förut. Det är nästan som att jag är en helt ny person, i min gamla kropp. För kroppen, rent fysiskt, lider av sviterna av utmattningen. Det märker jag mest när jag får för mig att jag kan träna som förut. Men det blir bättre varje dag. Jag är verkligen hoppfull inför framtiden!

 

hoppfullBild från Pixabay

 

Det är länge sen jag varit såhär positiv inför framtiden. Visserligen finns inga andra alternativ. Men det här året kommer att bli det bästa på länge. Om allt går som jag vill kommer jag i år att påbörja förverkligandet av en 12 år gammal dröm. Mer om den senare, om det förverkligas. Jag har också planerat in en högre gradering inom karaten, genast när kroppen ger tillstånd. Det fina med att vi bytte organisation för vår karateförening var inte bara det att det nu bokstavligen strömmar in folk som vill träna med oss, utan också det att allt är så mycket bättre strukturerat nu.

Sen är det ju kommunalval i år också. Jag blir glad när jag ser att många unga småbarnsföräldrar ställer upp i valet. Det finns så många frågor som är så viktiga att de som verkligen är insatta borde vara med och besluta om dem. Jag pratar alltså bland annat om dagvård och skolor, som också är mina hjärtefrågor. Jag har själv suttit och funderat på dessa de senaste 4 åren. Perioden före satt jag och funderade på skolmatsfrågor. Jag har alltså haft förtroendeuppdrag i kommunen i 8 år. Enbart för att jag velat vara med och påverka saker som berör mina (och andras) barns framtid. Barnens framtid är det absolut viktigaste för mig. Jag är ingen perfekt förälder. Precis som alla andra, försöker jag bara göra mitt bästa, med den kunskap och ork jag för tillfället har. När man vet bättre gör man bättre.

Jag vill fortfarande göra det bästa jag kan för mina barn. Därför har jag nu efter månget velande hit och dit, och fortfarande med en viss konfliktkänsla stundvis, insett att det bästa för mina barn nu inte är att jag sitter på möte efter möte kvällstid och besluter saker som eventuellt påverkar deras läroplan, skollov, gruppstorlekar.. Inte ens avgiften jag betalar för deras dagvård är tillräckligt viktig för att det ska vara värd tiden jag sätter på det. De här sakerna är viktiga, missförstå mig inte. Men min tid och ork är väldigt begränsad. Jag har haft tid att fundera över mina prioriteringar.

Det allra bästa jag kan göra för mina barn nu är inte att försäkra dem om att jag kommer hem innan de somnar, det bästa för mina barn är att vara där för dem. Jag har en dotter som blir tonåring under den kommande mandatperioden. Hon behöver mig. Kanske mer än någonsin. Det allra viktigaste för mig och för mina barn just nu är att jag finns där för dem. Rent fysiskt. Jag beklagar, det känns som att jag sviker er som sagt att ni ska rösta på mig (igen), jag sviker er som jag tackat när ni önskat lycka till i valet. Men det viktigaste av allt – jag sviker inte mina barn. Jag ska skala bort allt annat och finnas där för dem nu. Jag ställer inte upp i kommunalvalet denna gång. Men det finns många, många andra duktiga och driftiga som gör det. Se till att din röst går till en sådan person när det väl blir dags.