fredag 26 augusti 2016 - 21:00

Om lyckliga relationer

Dagens bloggämne verkar vara relationer. Om att gräla eller inte gräla. Och vad det innebär. Och om fasader. Eller icke-fasader. Eftersom jag i nästa liv skulle vilja jobba som psykolog eller relationsterapeut är det här ett ämne som intresserar mig mycket.

Karolina skriver att de som utger sig för att vara lyckliga på sociala medier kanske egentligen har ett skitförhållande. Caroline skriver att hon aldrig bråkar med sin partner. Amanda skriver att lyckan på sociala medier kanske faktiskt är så äkta som den verkar vara. Linns inlägg om sin relation gillar jag extra mycket. Sådär som verkligheten kan se ut. Jag kan ha missat någon, men dessa har jag läst idag. 

Jag måste ge Karolina lite extra uppmärksamhet, för jag har många gånger upplevt just det där. Vid sidan om alltså. Att par verkar så himla lyckliga på sociala medier, sådär så man själv skulle kunna separera direkt av ren avundsjuka. För att någon månad senare inse att okej, nu har de skilt sig. Kanske den där fasaden faktiskt bara var en fasad. Sedan känner jag också par som på riktigt är lyckliga. Också utanför sociala medier. Det finns lite av varje.

 

relationBild: Pixabay

 

Ingen vill visa den tråkiga sidan på sociala medier. Varför skulle man? "Jaha, nu har jag bråkat med maken igen. Han rusade ut. Undras om han kommer hem innan jag går och lägger mig?". Det blir ju lite konstig stämning för den som läser. Det blir lite för privat. Förstås visar man hellre den positiva sidan - för att också framhäva den för sig själv. "Maken kom hem med blommor!". Sen läser man det själv i skrift - jamen, visst har vi det ganska bra ändå. Delad glädje är dubbel glädje!

Jag tror inte ett förhållandes kvalitet kan mätas i antal gräl. Jag tror inte det handlar om huruvida man grälar eller inte grälar. Utan om hur man grälar. Att man kan säga förlåt, och diskutera saken sansat efteråt. Att man kanske tvingas kompromissa. Dr Phil som är en av mina relationsgurun brukar säga "vill du hellre ha rätt eller vara lycklig?". Jag tror det är en av de viktigaste ledorden för en lycklig relation. Kompromissa. Utan att försöka ändra den andra. Dr Phil brukar vidare säga att "den viktigaste uppgiften i en relation är att lyfta den andra". Att få den andra att feel better about him-/herself. Varenda dag. Få den andra att blomma. Låta hen utvecklas och förverkliga sig själv. Och stå bakom och stötta. Tro på den andra. Och vara hens största fan.

Min sambo vill inte vara offentlig. Han vill inte synas på sociala medier speciellt mycket, han har ingen facebook-profil och vill inte synas i min blogg. Det respekterar jag. Det får ni också göra. Han har dock inget att skämmas över, rent utseendemässigt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle träffa dagmamman på en parkeringsplats där vi stämt träff för att hämta upp barnen. På långt håll såg jag att hon stod och pratade med en stilig karl i vit skjorta. "Åhå, vad har hon bongat för hunk?". När jag kom närmare insåg jag att hoppsan, det var visst min egen karl. 

Vi grälar. Vi har varit tillsammans i 20 år och kan fortsätta den andras meningar om den kommer av sig. Vi känner varann utan och innan. Vi vet precis vad den andra tänker. Vi är båda väldigt starka personligheter och har svårt att låta den andra få rätt. Jag är dessutom en känslomänniska och har mycket lätt för att bli arg, och mycket lätt för att bli glad och skratta mig till andnöd. Jag kan ibland bli så arg så jag skulle kunna stoppa ner gubbskrället i en roskis och låsa fast locket. För att någon minut senare inse att ok, det där var inte smart. Vad var det vi blev osams om egentligen?

Någon dag sedan sa min sambo ett ord, och gjorde en gest. En sån där sak som bara vi förstår. Tack vare vår gemensamma historia. Jag föll ihop på golvet och skrattade så jag kunnat pissa på mig. Så mycket har jag inte gråtit på länge. Ni ser. Glädje och sorg. Vi pratar inte om varandra som älsklingen på sociala medier. Vi målar inte ut en bild av en perfekt fasad. Men vi passar ihop. Vi har delat mer än halva livet tillsammans. Oavsett hur många gånger jag känner den där känslan att stoppa ner honom i roskisen kommer vi ändå tillbaka till kärnan. Vi. Tryggheten. Att vi inte, liksom Linn, vill vara någon annanstans.

Han. Karateläraren. Som de flesta av mina träningskamrater på grundkursen var kär i 1994. Men inte jag. För jag försökte para ihop honom med min bästis. Tills jag insåg. Ok. Jag tror inte det är henne jag ska para ihop honom med. Den här vill jag ha själv. Och så blev det. For better and for worse. In sickness and in health. Trots att vi inte är gifta.

 

 

 

 

 

fredag 12 augusti 2016 - 16:00

Hur livet ändras med åldern

Jag har tidigare skrivit om min 40-årskris. Undrat om det finns något liv efter 40. Jag är inte där ännu, men snart. Jag känner ju en massa människor som är över 40 och är till synes helt normala och mår bra! Det måste finnas ett liv efter 40 även om jag ibland nästan sett avgrunden närma sig i horisonten.

Jag kollade för säkerhets skull för ett tag sedan med mina fb-vänner hur de upplevt att livet ändrats efter 40. Blir något bättre? De flesta var överens. "Allt blir bättre". Tack för det uttömmande svaret. Liksom. Jag blev inte gladare just då. Någon specificerade det med att "det är bara kroppen som ändras, du är samma person". Någon annan sa att "du slutar bry dig om vad andra tänker". 

Jag har tänkt mycket på det där. Kommer jag någonsin att känna mig som 40? Som medelålders? Eller är jag bara jag? Och hur skall man känna sig när man är 40? Finns det någon specifik nu-är-jag-40-känsla?

Min hjärna har verkligen gått på högvarv emellanåt. För jag känner ju inte att min hjärna är gammal, att jag som person är gammal. När jag ser på foton från då jag var 25 ser jag ju att jag ser annorlunda ut nu. Kanske lite mer livserfaren. Inte lika naiv. Lite annan kroppsform. Jag har ju fött tre barn! Jag ser lite mer ut som min mamma.

De få gånger jag får för mig att jag vill vara 25 brukar jag tänka på hur mitt liv såg ut då. Nyutexaminerad från Hanken. Deltidsjobb på varuhus. Bodde på hyra. Min största dröm var ett fast heltidsjobb med ok lön. Ett eget hus. Känslan att ha ett banklån. Barn. Ett normalt liv. Min bebislängtan var oerhört stor. Men ekonomin och livssituationen fungerade som en bra bromskloss. Vi reste varje år utomlands på träningsläger. Ett tag fick jag nog och sa "jag orkar inte med det här längre. Jag vill ha stabilitet". 

Jag började söka andra jobb. Jag ville se något annat. Jag sökte och sökte. Fick komma på många intervjuer. Allt var bra - men - jag var för högt utbildad. Eller hade rätt utbildning men ingen erfarenhet. Jag satt i en rävsax. Samtidigt förväntade min omgivning sig att jag skulle göra annat än sitta i butikskassa med ekonomexamen. "Har du inte sökt nå jobb?". Jo, bara tio den senaste veckan. Det vågade jag inte säga. Jag ljög. T.om. min dåvarande förman undrade om jag inte skulle söka mig vidare. Ångesten, som förväntningarna triggade igång, var enorm. 

Jag misslyckades gång på gång. Slutade äta p-piller i samma veva. Jag led stundvis av hemska avgiftningssymptom. Naturligtvis kom de för det mesta under en arbetsintervju. Kanske var det det som var orsaken. Yrsel, svettningar, suddig syn. Ingen bra kombination. Inte heller läge att berätta orsaken. Till sist lossnade det ändå. Jag blev t.om. kontaktad av en av de största bankerna och kallad till intervju, om jag var intresserad. Utan ansökan. 

På den vägen är det. Idag har jag betydligt mer än vad jag hade vid 25. Jag har allt jag drömde om då. Kanske är det det som är problemet. Att man slutar drömma. Slutar planera för framtiden. Slutar längta efter något bättre. Kanske är stagnation och trygghet något negativt. Kanske borde jag hitta nya saker att drömma om. Planera för. Längta efter. För att hålla livslågan levande! Jag tror det här är ett stort problem för många. Det är ju som bekant resan och inte målet som är det viktiga.

 

mognad

Det där med att sluta bry sig om vad andra tänker stämmer också oerhört bra. Som 25-åring vågade jag inte säga vad jag tyckte och tänkte om jag inte visste på förhand att den andra hade samma åsikt. Jag flöt med som i en grå massa. Det var inte alls bra för min personliga utveckling. Men det var tryggt. Så länge jag var tyst. För hjälp - tänk om någon hade en annan åsikt än jag och jag råkat öppna munnen!

Idag vet vi att jag nästan är på andra sidan ytterlighetslinjen. Jag säger vad jag tycker och tänker. Jag anslöt mig själv till ett politiskt parti för att kunna påverka. Jag bryr mig inte längre om att någon har en annan åsikt. Jag vågar tala! Och jag tycker att sakliga debatter kan vara väldigt givande. Jag talar ofta inte bara för mig själv, utan har i många sammanhang dessutom blivit ett språkrör för andra som inte ännu är där, eller vill vara där - i skottlinjen. Det betyder inte att jag inte känner olust när någon kritiserar mig. Det betyder inte att jag inte skulle bli ledsen över hånande kommentarer och elakheter. Det betyder inte att jag inte legat under täcket och gråtit som 35+ när någon sårat mig djupt. Det betyder bara att jag äntligen vågar gå rakryggad fram i livet och stå för den jag är. Och det är otroligt befriande!

I 30 år flöt jag med och var rädd att såra andra. Jag kommer aldrig gå tillbaka till det, hur ofta jag än skulle få höra att det är fel att ha sk "starka åsikter". Idag tror jag på mig själv. Att ha en stark åsikt är något bra. Du tror på dig själv och står för det! Jag ser inget bra med den mentalt svaga 25-åringen som aldrig vågade säga annat än "jo, nog är det väl bra sådär" när någon frågade om ens åsikt. Eller "jaha, du tycker att det ska va sådär, ja men det blir säkert bra så också". Och gick omkring och funderade vad folk ville att jag skulle säga. Vad jag förväntades svara.

Jag är inte 40 ännu. Men efter att ha skrivit detta och funderat lite förstår jag mitt i allt vad alla menade. Allt blir bättre. Så är det. The only way is up. Borde jag publicera detta till allas beskådan? Linn brukar säga att man ska skriva och skriva rakt ur hjärtat, det blir bäst så. Och eftersom jag idag vågar stå för det jag tänker - så trycker jag på publicera. Innan förnuftet och ångern hinner ifatt.

 

Hur har du upplevt att livet ändrats när du blivit äldre?

 

 

torsdag 11 augusti 2016 - 12:30

Närproducerad gratäng

Vi äter väldigt sällan vegetariskt hos oss. Men en dag fick jag nog av makaronilådorna, och råkade ha en hel del grönsaker i kylskåpet, så jag gjorde en gratäng av zucchini, tomat, chili och fetaost. Ungefär så. Och som man nuförtiden ska göra publicerade jag ett "filtrerat" foto på instagram och facebook. Lite sådär, se - jag kan också äta vege! Och det var riktigt gott!

Ganska snabbt tyckte en av mina gamla skolkompisar, fb-vännen Tommy Holmblad synd om mig. "Jag kan ge dig en påse älgkött. På riktigt, alltså". Haha! Här sitter jag och är stolt över min vegemåltid, och så börjar han prata om kött! Nåväl. Naturligtvis mottog jag erbjudandet. Jag vet att han är duktig jägare och närproducerat älgkött säger jag inte nej till. 

Samma kväll for jag hem till honom och hälsade på deras får och tog emot älgköttet. Sådär helt allvarligt tyckte jag det var en så fin gest, så det kräver ett eget blogginlägg. Det är få som är så generösa, nämligen. Det är inte heller alla förunnat att få ett eget blogginlägg.

 

DSC 0789

DSC 0777

Från jägaren till konsumenten. Nästan som på REKO.

 

Några dagar senare gjorde jag då samma gratäng - men med älgkött. Mycket improviserat, mycket man-tager-vad-man-haver-eller-blir-erbjuden. Jag lovar, det här kommer antagligen vara enda gången jag leker matbloggare. Här är min närproducerade gratäng, inspirerad av Tommy.

 

DSC 0797

Du behöver:

En zucchini

Några tomater

Färsk chili

Malet kött

Fetaost

Ost

Kryddor enligt smak

Olja

 

I mitt fall var kryddorna det jag hittade i skåpet, dvs salt, paprika och en blanding av mango-curry. 

Jag stekte zucchiniskivor lätt i olja, och saltade lite. Varvade tomater, zucchini och några färska chiliskivor i en skål med kryddor och ringlade över rypsolja. Stekte köttet och kryddade, och blandade ihop ingredienserna i en ungsfast form. Toppade med fetaostbitar och riven ost. Gratinera i ugnen, ca 200 grader en stund. Tror jag hade min 15 min i ugnen. Man ser på osten när det är klart. 

Eftersom min man är utbildad restaurangkock (jobbar dock inom annan bransch idag) är det han som har talangen hemma hos oss. Dock har jag lärt mig vissa saker under dessa år. Små knep som man inte annars kanske känner till. Som att salta grönsaker om man steker dem. 

Alla var nöjda och glada, och åt med god aptit. Om vi bortser från de två som inte vill äta annat än makaroner. Just nu. En fas, som jag inte sätter så mycket energi på. Äter man inte så är man hungrig. Äldsta dottern har gått igenom denna fas också, men tack och lov kommit ut på andra sidan. Där man kan äta allt som serveras. 

 

Sådärja, smaklig måltid den som vågar sig på att försöka ett recept utan detaljer. 

onsdag 10 augusti 2016 - 15:15

Laga egen kådsalva

För drygt en vecka sedan var jag med och ordnade en helgträff för ekologiskt och giftfritt intresserade familjer. Det var en energigivande helg och framför allt mycket lärorik. Vi hade olika föreläsningar, trumresa, morgonyoga och så lagade vi egen kådsalva. Och den ska jag berätta om idag. För kåda är en fantastisk produkt!

Kåda är antibakteriell och fungerar bra på svårläkta sår. Den hjälper till att dra ut stickor ur huden (om man låter det dra över natten) och lindrar insektsbett. Kådan fungerar även på sjukhusbakterierna MRSA och VRE. Mer om kådans sårläkningsegenskaper kan man läsa i en finsk undersökning från Helsingfors Universitet här.

Grankåda har de allra bästa egenskaperna. Tallkåda fungerar också, dock i huvudsak på mindre sår. Den här helgen fick jag alltså bekanta mig med kådsalva för första gången, och jag förstår inte hur jag har kunnat missa denna produkt tidigare. Kådan kan användas som sådan eller i form av salva. 

 

För att göra kådsalva behöver du dessa ingredienser:

40% kåda

40% olja, gärna ekologisk

20% bivax

 

Kådan samlas in under juni-juli, så i nuläget kan det vara något sent. Så här gjorde vi:

 

DSC 0698

Samla in kådan i valfritt kärl. Vi använde glasburkar. Den allra bästa kådan är den som är ren och rinner längs stammen. Kådan kan vara vit, gul, brun och t.om. svart. 

 

DSC 0701DSC 0702

Värm kådan i vattenbad. Denna kåda innehöll mycket skräp, barkbitar och dylikt.

 

DSC 0703

Lägg i oljan. Vi använde ekologisk olivolja. Blanda ihop.

 

DSC 0704

Eftersom vår kåda var relativt "förorenad" silade vi i det här skedet bort skräpet.

 

DSC 0707

Sätt i bivaxet och låt smälta, fortfarande i vattenbad. Bivaxets pris kan variera ganska mycket. Det bästa bivaxet får du från en biodlare. Om konsistensen känns för lös lägger du i mera bivax, känns den för tjock tillsätter du olja. Man kan prova sig fram och receptet är egentligen riktgivande.

 

DSC 0708

Häll upp i små burkar..

 

DSC 0709

..eller hylsor. Låt stelna och sätt på korken när det har kallnat.

 

Hur enkelt som helst. Något tidskrävande, men vi hade inte bråttom någonstans. 

 

Har du använt kådsalva? 

 

 

 

 

måndag 8 augusti 2016 - 10:32

Kurs i Zero waste

Jag har semester. Det märks på bloggen. Men det gör inget. Det är helt ok att vara nedkopplad. Detta är min sista semestervecka och jag har egentligen en massa saker jag vill skriva om. Jag måste bara få dem organiserade i mitt huvud först. 

Vi är redan inne i augusti. Augusti brukar betyda att hösten är i antågande. Jag kan känna en liten sorg över att de varma veckorna nu är förbi. De var två i år. Jag låg i solstolen och slappade varenda dag. Med all rätt. Semestern skall inte vara ett arbetsläger. Även om vi också gjort en del jobb.

Hösten brukar betyda regn, rusk och mörker. Deprimerande. Vabbande. Min höst ser inte så dyster ut, åtminstone inte i september. Jag har en massa saker på gång. En tom kalender kan lätt ge ångest. Nu händer det saker.

Första veckan i september håller jag en kurs i Zero waste! Att hålla kurser är inget nytt för mig. Inom karate. Det har jag gjort hur länge som helst. Minst 15 år. Det här området är dock nytt. Man måste ibland våga ta steget ut och göra något utanför bekvämlighetszonen. En karateträning kan jag dra i sömnen. Det här kräver lite mera förarbete. Vill du se mig gå utanför min bekvämlighetszon? Anmäl dig då till min kurs, så ses vi i september! Anmälningen startar 18 augusti. 

 

torsdag 21 juli 2016 - 13:10

Vaccinationstvång

Här ligger jag i solstolen och njuter av sommaren. Känner mig glad och positiv efter mitt senaste inlägg om hur man sprider glädje, och plötsligt inser jag att det inlägget borde fått större spridning. 

Jag tänker alltså på de kommentarer jag sett gällande nyheten om att den hittills okända riksdagsledamoten och centerpartisten Mikko Kärnä fått solsting. Eller, jag hoppas det i alla fall. Inte för att solsting är speciellt roligt, men allt tyder på det. Han har suttit och läst en artikel i Helsingin Sanomat och mitt i allt kommit på den briljanta ideen att uppdatera sin Facebook. "Jag ska förbereda ett lagförslag för tvångsvaccinering". Den starka solen verkar ha fått till torka på en hel del tidningsredaktioner eftersom denna lilla statusuppdatering fått sådan publicitet i media. Men visst, Mikko har fått sina 15 minutes of fame, och folks debattlust har vaknat.

Det finns ju förstås en risk att herr Kärnä är allvarlig. Och på något sätt kan jag förstå honom. Han vill säkert bara barnens bästa. Och försöka främja hälsa. För han är ju som många andra fast övertygad om att vaccin = hälsa. Jag klandrar honom inte. Jag har också trott det en gång. Han tror tydligen att om man tar bort en förmån som barnbidraget, så då kommer alla att göra precis allt som sägs.

Han vill samtidigt ändra strafflagen så att föräldrar till ovaccinerade barn som smittar andras barn skall få ett straff. Har ditt barn orsakat ett annat barns död skall du straffas hårdare. Hur han tänkte bevisa varifrån smittan kommer framgår inte av hans tankar. I kommentarsfältet på hans twitter verkar han något osäker på hur han tänkt det hela. Det är med andra ord en väldigt ogenomtänkt ide han har.

 

vaccin

 

Men låt oss för skojs skull ta ideen på allvar. Det skulle bli ett lagförslag. Kanske skulle det vinna och en ny lag träda i kraft. Det finns några saker man bör ta i beaktande gällande detta, som försvårar det betydligt.

Det enda som talar för detta är att vi nuförtiden i Finland har en massa människor som inte ser till allas lika värde. Är du mörkhyad och utlänning, är du homosexuell, eller nu då vaccinkritiker - ja då har du inte samma rättigheter och värde som alla andra. Då ska du straffas. Sådär, bara för att. Denna trend är mycket tydlig idag. Passa in i facket, eller så krånglar vi till ditt liv via lagstiftningen! Försvinn härifrån om du inte passar in!

 

Det finns tre saker man bör ta i beaktande om man tar detta förslag på allvar:

 

1. Det kan strida mot grundlagen. 

Finlands grundlag, 6§: ........ Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp, eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

Att ändra grundlagen är en stor process. Men visst, det går. Att ta bort barnbidraget på grund av en övertygelse är ett brott mot grundlagen. Vaccin och barnbidrag hör inte ihop. Ingen logisk koppling. Barnbidraget får man för att ha råd att försörja sina barn. 

 

2. Det skulle kräva enorma resurser av FPA att varje månad kolla vilka barn som fortfarande är ovaccinerade, och vilka som blivit vaccinerade och således skulle bli berättigade till barnbidrag. ENORMA! Jag trodde vi skulle spara i Finland? Kärnä kunde gärna komma med en uträkning på vad detta skulle kosta. Byråkratin överlag är naturligtvis inte genomtänkt. Hur har han tänkt att FPA ska besluta om man lämnat bort bara ett vaccin? Om man skjuter på ett vaccin några år av olika orsaker?

 

3. Många fördömande vaccinförespråkare påstår att vaccinkritik är en religion. Det är egentligen en bra sak! Kanske är det så? Kanske hör alla vaccinkritiker till en egen religion som förbjuder gifter, inkl vaccin? Så länge vi har religionsfrihet i landet kan dessa troende inte straffas. 

 

Att det sedan säkert finns många som inte skulle vilja godkänna andra religioner än kristendomen är en diskussion för sig. Att få en lagändring på det känns ändå omöjligt i en demokrati.

Apropå demokrati. Förslag av detta slag som föreslår ett förmynderi från statens sida, det känns bara som att vi är på väg mot Nordkorea. Och de är ju ganska ensamma i världen med sitt sätt att styra folket. Kanske de behöver en kompis?

Kanske är det så som jag läste i en kommentar i en diskussion kring detta, att

"de som understöder detta förslag har antagligen samma logik gällande krigföring. Bara våra egna överlever är det helt ok att skjuta motståndarsidan". 

 

Jag är emot krig, och för fred. På alla plan. För ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda. Där man inte tvångsmedicinerar friska barn. Där man har ett val. Där man som förälder får välja själv hur man uppfostrar sina barn (bortsett från barnaga som förstås är förbjudet - och nej, att låta bli vaccin är inte barnaga!), hur man ordnar dagvård, vilken mat och vilka mediciner man ger dem osv. Och jag vet att jag inte är ensam. Återstår att se hur stort entourage Kärnä har.

 

 

 

tisdag 19 juli 2016 - 22:15

5 sätt att sprida glädje i sociala medier

Man kan läsa en hel del om positivt tänkande. "Tänk positivt!". Så löser sig allt, du börjar må bättre och allt blir bara bra. Visst. Du är vad du tänker. Men jag blir lite allergisk mot fenomenet som jag ibland noterar, att verkliga problem ska viftas bort med positiva tankar. Ibland behöver man gå till roten med ett problem, och lösa det. Man kan förstås försöka se möjligheterna och inte hindren. Men att ta fram missförhållanden behöver inte alltid vara fel. Att sopa saker under mattan är däremot inte det optimala. De ligger där och gnager som ett sandkorn i skon. Tills någon tar itu med det. 

Den som mår dåligt blir inte nödvändigtvis gladare av att höra att hen skall tänka positivt! Det är inte alltid en lösning. Det kan göra saken värre. Som att den andra inte förstår, eller vill förstå problemet. Ibland kan man bara behöva någon som lyssnar. Eller hjälper till att hitta lösningar på problemet.

Vi ska inte sluta tänka positiva tankar! Det underlättar vardagen betydligt! Men vill man sprida positivitet kan man gå ett steg längre. Till positiva gärningar! Att göra något positivt för en medmänniska. Bara för att sprida lite glädje. För det du ger får du tillbaka i någon form. Du attraherar det du ger till andra. Du sprider glädje, som ringar på vattnet.

 

water 719168 1920

För att skapa en positiv stämning runtomkring sig och sprida glädje behöver man inte göra märkvärdiga stordåd. Det kan räcka med mycket små saker. Som inte kostar något. Testa! Du kanske märker att du själv också mår bra av att göra bra saker för andra. Egentligen är det så självklart så det känns onödigt att skriva ner det. Men jag hittade en lista en dag på saker man kan göra för att gläjda andra, i sociala medier. Och jag vill dela med mig av den:

 

1. Gilla någons facebookstatus eller -bild! Det är roligt när folk gillar något man publicerat. Tycker du om det du läser eller ser, visa det! Tumme, hjärta, ledsen.. Reagera! Även på some vill vi bli sedda.

 

2. Kommentera någons blogginlägg! Skriv en rad! Bloggaren blir jätteglad när hen märker att någon faktiskt läst det hen satt ner tid och tankar på. När man får en kontakt med läsaren. För läsarna är annars vädigt anonyma.

 

3. Dela något citat eller en länk som någon i ditt fb-flöde postat. Om du tycker det är bra! Det visar personen som ursprungligen delade länken inte är ensam om åsikten. 

 

4. Kommentera någons status eller bild! Skriv en rad! Ge beröm! För ett fint foto! För en fin tanke! För vad som helst! Ingen blir ledsen av beröm. Vågar du inte skriva i flödet, skicka pm! Jag har själv fått så fina pm att jag nästan blivit tårögd. Jag har ibland levt många dagar på dem.

 

5. Ibland kan det faktiskt vara så att glädjandet innebär att du är tyst. Att du låter bli att kommentera elakt. Att du håller inne med kommentaren om att tjejen på bilden har feta lår. Att personen som skrivit ner sina tankar är helt sjuk i huvudet enligt dig. Inget blir bättre av att sprida sin egen osäkerhet och inneboende aggressioner. Kom ihåg att det du ger ut får du tillbaka. Ta ut din irritation på annat sätt. Eller som ett uttryck jag hört mycket i norra Österbotten: 

 

"e finns int na surrogat fö veti, men e hjälper ti va tyst"

 

Lycka till med att sprida glädje! 

 

måndag 18 juli 2016 - 20:50

Semesterstart med tårar

Min semester har börjat! Och hittills går allt enligt planen. Vädergudarna är på min sida och jag njuter. När semestern börjar vill jag direkt släppa tankarna på jobbet, för att inte hela första veckan ska gå åt till att varva ner. Därför planerade jag i år in två evenemang redan de första dagarna. I fredags hade vi årsmöte med min karateförening, och på lördagen var vi i Powerpark. 

Jag måste bara berätta om fredagen. Jag är fortfarande helt överväldigad av den. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta - men de människor jag för tillfället tränar med är gudomliga! I love you! Förutom att de har en väldigt intressant kombination av personligheter har vi aldrig en tråkig stund tillsammans. De är helt gälin. På ett mycket bra sätt. 

Vi började kvällen med vårt möte och att testa den nya restaurangen Outback Burgers and Steaks, som finns i Kantarellis gamla utrymmen. Tyvärr är detta inte ett sponsrat inlägg, men jag har faktiskt inget dåligt alls att säga om det stället. Tvärtom. Vilken service! Jag bokade bord på förhand, eftersom vi skulle ha möte och middag samtidigt. För det första skickar VD:n ett mail där han tackar för bokningen och beklagar att menyn innehåller stavfel på svenska!! What?? Jag hittade inte speciellt många, men det här måste vara första gången nånsin jag fått en ursäkt för en sådan sak! Det finns hopp!

Några dagar senare ringer han upp mig och beklagar att bordet han bokat inte är speciellt avsides och föreslår en annan lösning. Vi väljer dock att ta bordet vi bokat. Jag har bokat bord för våra karatemöten många gånger, detta har aldrig hänt förut. Att man på riktigt bryr sig om kunden och dess behov! 

Maten då, den var utsökt! Alltså riktigt god! Och som ni vet är jag mån om kvalitet när det gäller mat. Superb! Frågar ni mig var hamburgarmåltiden faktiskt värt sitt pris. Jag hade räknat med att 10 personer skulle ha ätit klart på 1,5 timmar, men det hela drog ut till 2 timmar. Det var dock ingen fara med den saken. Vi hade mycket att diskutera, och dessa möten som brukar klubbas igenom väldigt snabbt ledde denna gång till livliga debatter. 

 

DSC 0476

Därefter testade vi Cinema bowling, som var en ny bekantskap för många. Passade vårt gäng perfekt! En jätterolig grej sådär en fredagskväll. Bra musik hade de också, och vattnet kostade ingenting. Tummen upp för det! Tycker det är onödigt att betala 50 cent för ett glas kranvatten, som vissa ställen uppbär.

 

DSC 0490

Men tillbaks till karaten. Det här med att vara instruktör i och leda en förening också rent operativt är något jag gör helt gratis. Förstås. Det är ju en ideell verksamhet. Jag får ingen lön för det. Jag gör det för att jag älskar det. Och jag har lovat mig själv att den dagen jag inte längre känner att jag kan ge någon annan något, eller känner att jag själv får något ut av det - då slutar jag. 

Visst kan det vara tungt mellan varven. Man har haft en tung dag på jobbet, barnen kanske är sjuka, kanske har man andra bekymmer.. Men likväl måste man masa sig iväg till träningen för något stort utbud på instruktörer har vi inte. Vi är några som turas om, men ändå. Jag har hittills aldrig kommit hem från en träning och ångrat att jag for dit. Oavsett hur mycket bekymmer man har i sitt privatliv. Jag har alltid kommit hem gladare, piggare och med mera energi. För jag vet att mina elever väntar på mig (eller någon annan instruktör) där. De kan ha haft en lika tung dag, och de behöver samma som jag - en träning som ger dem något, och en positiv och energisk känsla efteråt. 

Det är ibland en utmaning att försöka hålla den kvaliteten på träningarna. Vi är alla människor. Men jag vill ge dem det bästa jag kan just då, och det gör jag. Det kan vara svårt att få livspusslet att gå ihop, men när man märker hur ens elever går framåt, hur de mitt i allt får saker att fungera, hur glada de blir över egna framgångar osv, ja då är det värt det. Känslan av att få andra att lyckas och att lyckas och utvecklas själv som pedagog - det är det som är drivkraften för mig. 

Jag tror också att det på något sätt kan vara bra att vi inte betalar ut lön åt instruktörerna, ett sådant här jobb ska göras av ett brinnande intresse, inte för pengarna. Karate är en krävande gren, och finns inte engagemanget blir det inget bra resultat.

Därför blev jag så otroligt överraskad, och glad, och nästan tårögd när de hade fixat en liten gåva åt oss instruktörer till mötet:

DSC 0502

Det visar att det jag och vi försökt göra hela tiden gett resultat. Vårt arbete uppskattas och värdesätts, och det har betydelse. Alla som känner mig vet att om man vill göra mig lycklig ska man erbjuda mig massage. Det kunde inte ha blivit en bättre början på semestern. Helt på riktigt. Det här gänget är helt underbart. Mitt hjärta svämmar över. 

 

 

 

lördag 16 juli 2016 - 09:00

Regressionshypnos

Jag har alltid varit smått paniskt rädd för strypgrepp. Vem är nu inte det, egentligen. Ingen drömmer väl om att bli strypt. Om vi nu bortser från lite ovanligare fetischer. Eftersom jag mer än halva livet tränat kampsport har det kommit fram tydligare, min rädsla för att någon bara ens närmar sig halsen.

För en 10-12 år sen testade jag regressionshypnos, mest på skoj. Regressionshypnos är alltså en hypnos där tanken är att man skall se tidigare liv. Det var en period i mitt liv när jag ville testa en hel del annorlunda saker inom det andliga området, och det här var en av dem. Jag hade fått en inbandning av en guidad hypnos och träffade alltså ingen riktig hypnotisör. Jag trodde aldrig att det skulle fungera, eller ge något resultat. Men hade hört om flera som testat och var nyfiken. Så det gjorde jag också. Min enda förhoppning var att kanske få reda på om någon av de personer som betydde mycket för mig då funnits med i något tidigare liv. En förklaring på varför jag då drogs väldigt mycket till vissa personer.

Hemma i min egen säng satte jag på bandet och slappnade av. Lyssnade på den monotona rösten som förklarade hur jag skulle slappna av olika kroppsdelar en åt gången. Hur jag skulle visualisera att jag går ned för en trappa, längre och längre ner. Och där längst ner fanns en dörr och den skulle jag öppna. ”Look around, what do you see?”. Guidningen var på engelska.

Döm om min förvåning när jag steg in i ett gissningsvis sydeuropeiskt landskap. Jag låg i sängen, var väldigt tung. Nästan orörlig. Men visste att jag kan stiga upp om jag vill. Jag kan avsluta detta när jag vill. Vaken, men orörlig. Vaken, men ändå som i en dröm. Det jag såg var som när man drömmer. Jag kunde inte styra det speciellt mycket, det var som att se en film.

munk

Klädseln på människorna var enligt min uppskattning 1600-1700-tals. Jag var en munk. Jag såg ett kloster och en marknad. En sjö. Ett torg. Idag 12 år senare ser jag bilden framför mig väldigt tydligt. Jag minns allt som hände i hypnosen som om jag hade gjort det igår. Under hypnosen tänkte jag flera gånger ”men herregud, det här är inte sant”. Jag skämdes och påminde mig själv om att jag bara är åskådare. Det här är inte på riktigt just nu. Det var verkligt. Men ändå inte. Ett ord som upprepades i mitt huvud var ”Benedikt”. Jag förstod inte varför, då. Senare inser jag att munkar och benediktiner har ett samband. Ibland blev jag rädd. Jag märkte hur jag började andas snabbare. ”Du är bara åskådare, ta det lugnt, du kan öppna ögonen när du vill”. Men jag ville inte. Jag ville se allt jag kunde se. Jag såg min egen död. Jag blev mördad. Sen var det slut. Jag öppnade ögonen.

Var det på riktigt? Jag vet inte. Var det en fantasi? Kanske. Men jag kunde inte styra det. Jag är fullt övertygad om att jag kunnat styra det om det varit en fantasi. Att jag sett andra saker. Vem fantiserar om ett kloster, liksom? Jag sökte folk som jag känner i detta liv. Men hittade ingen. Det jag däremot hittade var svaret på många frågor jag har i mitt nuvarande liv. På varför jag varit så rädd för strypgrepp. Varför jag dras till kloster trots att religionen inte är intressant. Mycket annat. Mycket privat.

Det jag vet är också att det inte finns någon garanti att vi bara lever ett liv. Ingen vet. Ingen kan säga med säkerhet. Jag är övertygad om att det finns mycket mer än det vi ser. Jag vet också att jag inte längre är rädd för strypgrepp.

 

Har du någon erfarenhet av hypnos?

fredag 15 juli 2016 - 09:00

Tänk om. Tänk rätt.

Det verkar som att samlingspartiet tänkt till riktigt i dagarna! Ja, för någon värmebölja har vi ju inte haft. Annars skulle jag snarare misstänkt solsting. De har kommit på den briljanta idéen att slopa söndagstillägget i lagstiftningen för att skapa fler arbetsplatser. Vilken lysande idé!! En riktig älynväläys, som man säger på finska!

Eller?

 

Jag har egentligen bara en fråga till samlingspartiet.

Det finns hundratusentals lågavlönade i Finland. De flesta är naturligtvis kvinnor. Ironiskt nog är det de lågavlönade branscherna som också har de sämsta arbetstiderna. Dagar, kvällar, nätter, helger. När du jobbar inom en sådan bransch är utbudet på hobbyn mycket begränsad. Du kan inte delta i regelbundna kvällsaktiviteter. Du har ett begränsat socialt liv. Du kan inte planera något program med familjen speciellt lång tid på förhand. Din tid med barnen kan vara mycket begränsad, ofta är du ledig när de är i dagvård eller skola. Du vet inte på förhand om och var du kan och får fira jul, nyår, påsk, midsommar och andra högtider som är självklara familjefester för andra. Du kanske har en inneboende stress över att aldrig kunna planera något på förhand.

Har du lyckats få ledigt en viss lördag för att du vill tillbringa den dagen med barnen i badhuset kan du vara säker på att du får vänta veckor tills du nästa gång kan hitta på något med familjen. Är badhuset så viktigt? Eller borde du ha träffat dina egna vänner den dagen? Ni är ju så sällan lediga samtidigt. Vissa gör detta för att deras jobb är ett kall. Vissa gör det för att de inte har något annat val. Men de flesta orkar för att tilläggen är så bra. Speciellt söndagstillägget. Det är det som gör det värt att jobba inom dessa branscher. Det är det som gör att ens lön är acceptabel, och att man överhuvudtaget får det att gå runt.

 

Har någon av er samlingspartister upplevt detta?

 

Nähä. Tänkte väl det. Men det har jag. Mig personligen gav det en sådan stress att jag drömde mardrömmar. Råkade jag ha en ledig helg i arbetslistan fick jag med mycket stor sannolikhet ett samtal lördag morgon ”Voiksä tulla töihin, N on kipeä”. Kanske var jag en sådan man kunde utnyttja. Men jag bet ihop och for iväg om jag på riktigt inte hade något viktigt inplanerat. Som någons bröllop. Eller begravning. Jag gladdes åt att jag åtminstone fick bättre betalt.

Samlingspartister – ni vill försämra vardagen för de som redan har det kärvt. Varför? Varför är det alltid – utan undantag – lågavlönade (kvinnor) som skall vara de som ”måste dra sitt strå till stacken och bidra till att öka Finlands konkurrenskraft, och lyfta oss ur gropen ni grävt åt oss”? Tror ni på allvar att söndagsarbete är något folk kommer köa till om de inte får en acceptabel ersättning för det? Tror ni att detta på riktigt ger arbetsplatser? 

Hur skulle det vara om vi en gång för alla skulle vända på det hela? Kanske kunde vi börja med att sluta behandla höginkomsttagare med silkesvantar? Kanske det är de som kunde bidra lite mer, försämra sina villkor lite till, tänja lite till på gränserna.. Kanske är det så att höginkomsttagarna är de som kunde jobba söndagar utan extra ersättning? Med 10-12 euro i timmen? Tänk om. Tänk rätt. Ta bort skygglapparna.

Please.