Det som inte dödar - det stärker

måndag 2 januari 2017 - 21:20 | 0 Kommentarer

Vart man än ser verkar folk vara glada och lättade att 2016 är över. Det har varit ett mycket dåligt år på många plan. Ovanligt många har haft det sämsta året på länge. Jag är inget undantag. Jag har haft värre år, så det var inte det ultimata bottennappet. Men det var en evig kamp. Mot allt. Det var året när jag kämpade mot trötthet. Mot orättvisor. Mot mycket som var fel. Men mest av allt mot mig själv. Jag kämpade så till den milda grad att kroppen gav upp.

Det var året när jag under en längre tid levde som i en parallell värld. Jag sov. Och sov. Jag hade yrsel, jag hade huvudvärk, jag hade minnesluckor, jag hade förlorat största delen av mitt närminne, jag mådde illa, jag hade tryck över bröstet, jag hade ångest. Jag kunde inte fokusera på en text och allt flöt ihop till en enda massa. Jag kunde inte handla i butik eftersom det fanns för många hyllor och färger och allt flöt ihop. Jag upplevde ett långt negativt berusningstillstånd. Som en fylla utan slut.

Jag mötte människor som tryckte ner mig, som gjorde allt för att hitta fel på mig, även mitt i den värsta ångesten. Som vred om kniven vid den minst lägliga tidpunkten. Som sparkade på den som redan låg.

 

styrka

2016 var också året när jag fick en massa nya vänner. Människor med samma värderingar och intressen som jag. Jag sådde fröt till en måhända framtida författarkarriär. Jag deltog i bokprojektet Hälsa och Folkbildning tillsammans med ca 100 andra skribenter. Två av de fyra böckerna har redan kommit ut. Jag tajmade min semester perfekt och lyckades få de enda 2 veckornas sol utan paus på den annars så regniga sommaren. 

2016 var året när jag satte ner foten. Enough is enough. Min karateförening bytte organisation. Jag omvärderade min bekantskapskrets. Jag omringade mig med människor som uppskattar mig. Jag behövde inte göra så mycket själv. Många av dem kom till mig självmant. Jag har träffat så många härliga själar att jag inte tror det är sant. Det har inte hänt - kanske någonsin förut. Jag har haft mycket givande diskussioner, fått mycket pepp och stöd, jag fick t.om. en julklapp av människor jag delvis inte ens träffat på riktigt. 

Genom att kliva över skamtröskeln och öppna mitt hjärta hjälpte jag en mängd människor med utmattningssyndrom. Jag fick uppskattning och kände mig trots situationen betydelsefull. Jag känner att situationen fört med sig mycket bra. Jag behövde hoppa av och leva i min egen bubbla ett tag. Alla borde göra det. Jag fick chansen. Det var inget straff, även om det inte var roligt. Jag hittade tillbaka till mig själv. Det är en lång process. Den är inte på lång väg färdig. Men den är påbörjad. 

2016 var alltså året när jag lärde mig prioritera. Vad som är viktigt, vem som är viktig. För mig är det en stor process. Den är svår. Men det är bara jag som kan gå igenom den. Jag har haft förmånen att träffa många bra terapeuter. Det hör till rehabiliteringen. Det är jag otroligt tacksam för. Jag tackade nej till mediciner. Det skulle ha varit lätt att tacka ja. Jag blev erbjuden dag 1. Quick fix. Terapeuterna har stöttat mig i det. Det är inte det jag behöver. Jag behöver självkänsla. Den har försvunnit någonstans på vägen. Den kan inte medicineras fram.

Det är lätt att tappa fotfästet. Man kan göra det på egen hand eller med hjälp av andra. Jag är lite speciell. Jag älskar att gräva i mitt inre. I mitt psyke. Jag är antagligen en tacksam klient hos psykologen. Eftersom jag tackade nej till medicinering har jag erbjudits terapi istället. För att hitta balansen igen. Jag har en väldigt bra terapeut just nu. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag mötte just henne.

Ibland känns det fysiskt som att ryggraden växer. Som att den breddas. Som att jag har en hel telefonstolpe i mitt inre och inget kan rubba mig längre. Som att jag fått tillbaka tilliten till den jag är, och att det är just sådan jag skall vara. Att jag inte skall eller behöver vara något annat än den jag är. Att alla som tycker annorlunda får göra det. Men det är inget jag kan göra något åt. Och framför allt behöver jag inte göra något åt det.

2016 var året när jag inte dog. Stress kan döda. En väninna stressade sig till akut hjärtoperation. Jag hann bromsa. Jag överlevde. Det som kunde ha dödat mig stärkte mig. Och snart är jag där jag borde vara. Stark, livserfaren och ödmjuk. Snart kommer jag älska livet igen. 

 

Taggar:

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar