Visa inlägg taggade med 'årsresume'

måndag 2 januari 2017 - 21:20

Det som inte dödar - det stärker

Vart man än ser verkar folk vara glada och lättade att 2016 är över. Det har varit ett mycket dåligt år på många plan. Ovanligt många har haft det sämsta året på länge. Jag är inget undantag. Jag har haft värre år, så det var inte det ultimata bottennappet. Men det var en evig kamp. Mot allt. Det var året när jag kämpade mot trötthet. Mot orättvisor. Mot mycket som var fel. Men mest av allt mot mig själv. Jag kämpade så till den milda grad att kroppen gav upp.

Det var året när jag under en längre tid levde som i en parallell värld. Jag sov. Och sov. Jag hade yrsel, jag hade huvudvärk, jag hade minnesluckor, jag hade förlorat största delen av mitt närminne, jag mådde illa, jag hade tryck över bröstet, jag hade ångest. Jag kunde inte fokusera på en text och allt flöt ihop till en enda massa. Jag kunde inte handla i butik eftersom det fanns för många hyllor och färger och allt flöt ihop. Jag upplevde ett långt negativt berusningstillstånd. Som en fylla utan slut.

Jag mötte människor som tryckte ner mig, som gjorde allt för att hitta fel på mig, även mitt i den värsta ångesten. Som vred om kniven vid den minst lägliga tidpunkten. Som sparkade på den som redan låg.

 

styrka

2016 var också året när jag fick en massa nya vänner. Människor med samma värderingar och intressen som jag. Jag sådde fröt till en måhända framtida författarkarriär. Jag deltog i bokprojektet Hälsa och Folkbildning tillsammans med ca 100 andra skribenter. Två av de fyra böckerna har redan kommit ut. Jag tajmade min semester perfekt och lyckades få de enda 2 veckornas sol utan paus på den annars så regniga sommaren. 

2016 var året när jag satte ner foten. Enough is enough. Min karateförening bytte organisation. Jag omvärderade min bekantskapskrets. Jag omringade mig med människor som uppskattar mig. Jag behövde inte göra så mycket själv. Många av dem kom till mig självmant. Jag har träffat så många härliga själar att jag inte tror det är sant. Det har inte hänt - kanske någonsin förut. Jag har haft mycket givande diskussioner, fått mycket pepp och stöd, jag fick t.om. en julklapp av människor jag delvis inte ens träffat på riktigt. 

Genom att kliva över skamtröskeln och öppna mitt hjärta hjälpte jag en mängd människor med utmattningssyndrom. Jag fick uppskattning och kände mig trots situationen betydelsefull. Jag känner att situationen fört med sig mycket bra. Jag behövde hoppa av och leva i min egen bubbla ett tag. Alla borde göra det. Jag fick chansen. Det var inget straff, även om det inte var roligt. Jag hittade tillbaka till mig själv. Det är en lång process. Den är inte på lång väg färdig. Men den är påbörjad. 

2016 var alltså året när jag lärde mig prioritera. Vad som är viktigt, vem som är viktig. För mig är det en stor process. Den är svår. Men det är bara jag som kan gå igenom den. Jag har haft förmånen att träffa många bra terapeuter. Det hör till rehabiliteringen. Det är jag otroligt tacksam för. Jag tackade nej till mediciner. Det skulle ha varit lätt att tacka ja. Jag blev erbjuden dag 1. Quick fix. Terapeuterna har stöttat mig i det. Det är inte det jag behöver. Jag behöver självkänsla. Den har försvunnit någonstans på vägen. Den kan inte medicineras fram.

Det är lätt att tappa fotfästet. Man kan göra det på egen hand eller med hjälp av andra. Jag är lite speciell. Jag älskar att gräva i mitt inre. I mitt psyke. Jag är antagligen en tacksam klient hos psykologen. Eftersom jag tackade nej till medicinering har jag erbjudits terapi istället. För att hitta balansen igen. Jag har en väldigt bra terapeut just nu. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag mötte just henne.

Ibland känns det fysiskt som att ryggraden växer. Som att den breddas. Som att jag har en hel telefonstolpe i mitt inre och inget kan rubba mig längre. Som att jag fått tillbaka tilliten till den jag är, och att det är just sådan jag skall vara. Att jag inte skall eller behöver vara något annat än den jag är. Att alla som tycker annorlunda får göra det. Men det är inget jag kan göra något åt. Och framför allt behöver jag inte göra något åt det.

2016 var året när jag inte dog. Stress kan döda. En väninna stressade sig till akut hjärtoperation. Jag hann bromsa. Jag överlevde. Det som kunde ha dödat mig stärkte mig. Och snart är jag där jag borde vara. Stark, livserfaren och ödmjuk. Snart kommer jag älska livet igen. 

 

måndag 4 januari 2016 - 17:30

Alternativ resumé

Vi är inne i januari, och som utlovat är det minusgrader och lite snö nu. -15 idag. Sådär som det skall vara på vintern i Finland. Snö och kyla. Så att man säkert kan uppskatta värmen och ljuset sedan när det väl kommer. Och regnslasket. Och de första blommorna. Värmen och myggorna. Mörkare kvällar. Träden som fäller sina löv. Jag tycker det är en rikedom att bo i Finland. Jag vet, jag tjatar om det så ofta jag får tillfälle. Men det är det. Temperaturskillnader på upp emot 60 grader. Varierande väder året om. Det blir liksom aldrig tråkigt.

Januari innebär en nystart för många. Och en tillbakablick, en årsresumé. Jag har legat vaken några nätter och funderat på detta. Borde jag skriva en årsresumé? Ge några spännande nyårslöften? Ok, jag har legat vaken några timmar. Inga hela nätter. Men jag har funderat. Och kommit fram till att jag inte har någon intressant årsresumé att ge. Ingen skulle orka läsa det. Däremot tänkte jag ge en alternativ resumé. Var jag står nu gällande det alternativa. Och vägen hit. Sådär komprimerat. Från 2000-talet.

 

2001

- min morfar dog

 

2002 

- min första övernaturliga upplevelse i anknytning till den förra

 

2004 

- gjorde en regressionshypnos och fick svar på en del problem jag haft tidigare

- gick kurser i energiarbete via en kampsportsförening jag var medlem i ett tag utöver karaten, lärde mig en massa om meridianer och kroppens energier

 

2005 

- läste James Redfields Nionde Insikten och Neal Donald Walsch Samtal med Gud. En helt ny värld öppnade sig. Samtal med Gud skall inte förknippas med religiös litteratur. Namnet kan förvilla, men är främst en bok om mental utveckling.

- detta år hittade jag även ett forum på nätet som ett tag hette Healingforum. Det var här allt startade. Det blev ett ”andra hem”. Jag lärde mig massor om healing, auror, energier, meditation, andar.. Många vänner från denna tid har jag ännu kontakt med idag.

 meditation 2

 

 

2006 

- gick Reiki 1

- min första dotter föddes

- jag provade tygblöjor, men gav upp

- det enda jag önskade till julklapp var en bärsjal och den fick jag!

- gick en grundkurs i shiatsuterapi. En stor pusselbit föll på plats. Jag har aldrig tidigare känt mig så på rätt plats som där.

Linda + Shiatsu = sant.

 

2007

- gick Reiki 2

– gick en kurs i indisk huvudmassage

- planerade min framtid utgående från alternativmedicinen..

- ..insåg tyvärr snabbt begränsningarna, såväl ekonomiska som geografiska. Utbildningen jag ville gå hålls i Sverige. Med ett spädbarn fungerar det inte.

 

2008

– blev något oväntat tillfrågad om jag ville intervjuas för ett bankjobb. Javisst! Den branschen visade sig ha betydligt mer att ge mig än jag först trodde.

 

2010

– min andra dotter föddes

- bärsjalen och tyblöjorna var trogna vänner

- började jobba för Enjo och höll produktförevisningar om hur man städar rent med enbart mikrofiber och vatten. Kemikaliernas tid var definitivt över nu.

 

2011

– lärde mig den hårda vägen vad vacciner kan göra för skada

– stötte på kolloidalt silver och blev nyfiken, men var mycket skeptisk

 

 2012

– blev medveten om mobilstrålningens negativa följder och elöverkänslighet

 

2013

– mitt tredje barn föddes

- vågade köpa min första flaska kolloidalt silver

- tygblöjor, bärsjal och hemlagad ekologisk barnmat var en vardag jag trivdes bättre än förväntat med. Att bli trebarnsmamma var både tungt och härligt!

334 2

  

2014

– sålde bärsjalen. Det var svårt att skiljas, men återbruk och att kunna glädja någon annan får värma hjärtat.

- blev kär i gjutjärn!

 

2015

– jag började blogga (igen)!

- min glutenkänslighet konstaterades (äntligen!) via ES-tech-scanning

- jag startade grupper för giftfrihet på sociala medier, bland annat en för alternativt tänkande österbottningar. Den har varit ungefär lika betydelsefull för min utveckling och mitt välmående som Healingforum var i tiderna. Att genom detta initiativ ha hittat likasinnade i närområdet är värdefullt!

 

 

Vad händer nu då? Ja det här är definitivt inte slutet på min alternativa väg. Det finns massor att utforska och uppleva bara man är öppen. Den som lever får se..