Visa inlägg taggade med 'andar'

fredag 1 september 2017 - 18:00

Mitt möte med ett medium

Det finns en grupp människor jag har väldigt hög respekt för. Som jag är lite smått avundsjuk på eftersom de har något jag också velat ha. Människor jag aldrig skulle kunna ljuga för, eftersom jag fått för mig att de direkt skulle genomskåda mig. Dessa är medium, mediala vägledare, människor som ser lite mer än oss vanliga dödliga. Människor som har en kontakt med andra energier än de flesta av oss. Människor som kan tala med de döda.

Jag har ju själv alltid varit intresserad av detta område – andar, energier, livet efter döden.. Och i min värld är det ingen tvekan om att detta är verkligt. Det har alltid funnits med som en naturlig del i mitt liv. Jag har haft vissa upplevelser som gjort att jag hoppats att jag också har en gåva. Upplevelser som kommit för att jag varit för nyfiken för att inte testa på att öppna upp mig för andevärlden. Jag tänkte att det värsta som kan hända är att inget händer. Fast samtidigt har jag avfärdat det med att jag nog bara inbillat mig. Kanske velat vara lite märkvärdig. Jag blev också lite rädd. Försökte stänga av, så som jag läst att man gör. Det finns flera i min släkt som har denna gåva. Ser saker vi andra inte ser. Vet saker. Är sådana där människor som man inte vill ljuga för, eftersom de ändå vet.

 

andlig 3

Bild från Pixabay

 

Jag har länge tänkt att det kunde vara intressant att gå till någon som är duktig på detta, men aldrig haft något konkret behov och därmed inte känt att jag velat boka tid. Jag har aldrig haft behov av att ta kontakt med någon på andra sidan, vilket jag ansåg borde vara huvudsyftet med ett möte. I somras stötte jag dock på en mycket duktig medial kvinna här i Österbotten. Jag hade hört mycket bra om henne. Jag bokade en tid flera veckor framåt. Under tiden hann jag ångra mig flera gånger, vad var liksom syftet med att gå till ett medium för mig? Jag kände inget akut behov av kontakt till någon på andra sidan, jag hade inga specifika frågor, jag kände mest att jag annars bara ville gå. Samma dag höll det på att strula till sig med barnvakt, men det ordnade sig. Jag fick en känsla av att det nog är meningen att jag ska dit.

Jag hade absolut inga förväntningar eftersom jag inte har någon erfarenhet från förut. Jag var helt neutral på det planet. När jag kom dit satte jag mig ner och kände mig lite dum. Vad gjorde jag här? Visste inte riktigt hur jag skulle sitta. Men kände mig ändå rätt avslappnad. Hon började med att berätta vad hon såg/kände om mig som person. Hon berättade vidare om min sambo, mina föräldrar, mina morföräldrar och mina svärföräldrar. Jag kände hur energier strömmade upp genom kroppen. Ibland blev jag varm, ibland avtog det. För att komma tillbaks en stund senare. Det var en väldigt kraftfull energi i rummet.

 

andlig

Bild från Pixabay

 

Det hon berättade var detaljer ingen kan veta. Ibland satt jag helt stum, ibland bekräftade jag med ”ja, exakt sådär är det”. Så gott som allt hon sa stämde överens. Det var inte bara hon som sa det, utan saker hon berättade var direkta budskap från andra sidan. Jag som varit lite rädd för dessa kontakter kände mig helt trygg. Det var helt naturligt att min morfar var med i rummet. Varför skulle han inte vara det liksom? Att han gav vägledning till mig var det mest naturliga just då.

Rent fysiskt påverkade detta mig mycket. Jag blev yr av all energi och kände mig smått snurrig när vi var klara. Det var mycket skratt och lite gråt. Det finns många starka känslor och bilder som stannat kvar efter vårt möte häromkvällen. Det var intressant att se hur ett medium arbetar, hur hela situationen går till. Jag kommer absolut att gå igen. Efteråt har det dykt upp många frågor som jag känner att jag vill ha svar på. Saker som jag inte kom på att fråga, eller hade tid med under min timme med mediet.

Det allra viktigaste budskapet för mig personligen var hennes bekräftelse på att jag är medial. Jag har bara stängt av min förmåga i barndomen. Hon berättade om en situation som ledde till min första kontakt med andra sidan, att jag blev rädd för det jag såg och därför stängde av min gåva. Denna händelse har jag förträngt. Jag minns ingenting av det. Bilden av det hon berättade snurrar ändå på i mitt inre, som att det söker efter händelsen i det förflutna och försöker ta fram den igen. Jag pratade med min mamma om situationen som föranledde kontakten. Hon bekräftade att det mediet berättade hade hänt när jag var 3-4 år. Jag fick även bekräftelse på att jag inte är den enda i min familj som är medial.

 

andlig 5

Bild från Pixabay

 

Att få denna vetskap var inte alls skrämmande. Jag är inte längre rädd, mer nyfiken. Som att en ny värld öppnar sig. Som att hela jag är ett energifält som vibrerar med en ännu högre frekvens. Så känns det rent fysiskt. Vad jag skall göra med detta återstår att se. Jag kommer garanterat utveckla förmågan. Om det är så som jag trott, att människor med en medial gåva genomskådar lögner så stämmer det in på mig. Så gott som alltid känner jag om en människa ljuger för mig. Jag låtsas inte om det, för att inte genera den andra. Ibland skulle jag dock vilja ifrågasätta lögnen. Ytterligare bekräftade hon det som jag länge vetat, att jag känner av andra människors energier. Att jag drar dem till mig. Detta är inte alltid en rolig egenskap. Det är inte alltid lätt att veta vilka som är ens egna och vilka som är andras känslor. Man kan säkert lära sig att hantera detta.

Jag vill påstå att detta första möte satte en viktig boll i rullning för min framtida utveckling. Kanske helt avgörande för min framtid. Det var en mycket omtumlande händelse och jag är otroligt glad att jag fick chansen att uppleva detta.

 

Har du någon erfarenhet av medial vägledning?

torsdag 1 december 2016 - 09:00

Lucka 1: Parapsykologi

Idag inleder vi min övernaturliga och andliga månad. Den uppmärksamme noterar att jag visst skrev "Lucka 1" som rubrik fast jag tidigare inte vågade lova att jag publicerar något varje dag. Nå, vi tar det som det kommer. Jag har redan drygt 24 rubriker på ett papper, så det blir säkert bra! Material finns. Om orken tryter hoppar vi över en lucka! Ni vet, som med chokladkalendern. Ibland finns det ingen lucka att öppna om någon varit ivrig. Men nu kör vi igång och så ser vi vartefter vad som händer! Vad passar då inte bättre än att börja med att fundera på parapsykologi. Vad är det? Parapsykologi är faktiskt en vetenskap även om många anser att det hör till pseudovetenskaperna. Parapsykologin studerar paranormala fenomen, i dagligt tal alltså övernaturliga fenomen. Allt som anses övernaturligt hör däremot inte till detta område. Astrologi hör till exempel inte till parapsykologin.

Parapsykologi är studier av psi och livet efter döden. Psi innebär en situation där det finns ett samband mellan en levande organism och dess omgivning som inte kan förklaras med den vetenskap vi nu känner till om hörsel, känsel, syn osv. 

Parapsykologiska undersökningar startade redan i slutet av 1800-talet och idag studeras parapsykologi bland annat på universitetet i Edinburgh. Parapsykologi har även studerats på ansedda Harvards universitet. Det har även funnits intresse i Finland gällande denna typ av studier, men numera bedrivs den i form av föreningsverksamhet och i annan mindre ideell skala.

 

parapsykologiBild från Pixabay.

 

De områden som studerats inom parapsykologi är:

- ESP, Extra sensory perception, dvs att förnimma något med andra sinnen än de vi känner till, tex telepati (att läsa någons tankar) och klarseende (att förnimma en händelse eller föremål utan använding av våra kända sinnen)

- Psykokinesi, förmågan att påverka ett föremål, händelser eller organismer utan att röra det. Hit hör tex levitation (att "sväva" ovanför marken), att förflytta föremål med tankens kraft och teleportation (att förflytta föremål på långt avstånd med tankens kraft)

- Telekinesi, vilket är det samma som psykokinesi fast på distans

- Övriga fenomen såsom bland annat medialitet (att få kontakt med andevärlden), ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser och sanndrömmar.

 

Personligen tycker jag det här området är fascinerande. Ni vet, filmer och dokumentärer om spökhus och paranormala fenomen är något jag verkligen tycker om att se på. Dagtid. Inga sci-fi-skräckfilmer, utan verkliga program. Där folk går in i ett spökhus och sover där en natt, filmar det hela med värmekamera och dörrar öppnas och stängs och det knarrar här och där, och konstiga röster hörs. För det området är något jag faktiskt tror på. Och har stor respekt för. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att själen fortsätter på något plan. Jag tror att andevärlden finns mitt ibland oss. Jag tror inte att alla känner av den, men vissa är mer känsliga eller öppna för den. Jag har haft egna upplevelser. Det finns många i min släkt som har övernaturliga förmågor.

Samtidigt är jag lite rädd för andevärlden. Bilden ovan beskriver ganska bra min känsla för andevärlden. Lite skrämmande, men närvarande. Därför skulle jag aldrig ens få för mig att säga något negativt om någon som gått bort. Andevärlden och livet efter döden kan behöva många egna inlägg, egentligen. 

Telepati är det andra området jag tror på. Jag tror inte man behöver göra det så dramatiskt. Har du någon gång tänkt på att telefonen har ringt just när du tänkt på en speciell person som du kanske inte hört av på flera år? Och den personen ringer just när du tänker på hen. Vem av er som startade tanken vill jag inte ta ställning till, men jag tror att telepati inte behöver vara svårare än så. Det kan också vara så att du och en annan person tänkt på precis samma sak, som inte har något att göra med situationen ni befinner er i. Eller att kunna fylla i en annans mening. 

De andra områdena är jag själv mer kritisk till. Men jag stänger inga dörrar eller möjligheter för något. Kanske fungerar det? Jag har aldrig själv upplevt det, men varför inte? Kanske kan man förflytta föremål med tankens makt. Ibland skulle jag önska att jag hade den förmågan, tex när jag ser på tv och bäddat ner mig i soffan och barnen sprungit iväg med fjärrkontrollen.. Eller när salta kexen och osten är i köket i samma situation och ingen orkar stiga upp. Allt som existerar går inte att förklara med vetenskap. Det är jag i alla fall övertygad om.

 

Vilken är din relation till parapsykologi?

 

 

onsdag 29 april 2015 - 08:00

Att prata med barn om döden

Eftersom det är högaktuellt i vår familj just nu med begravning kommer jag osökt in på detta ämne. Det här är första gången barnen skall vara med på en begravning. Det är inte första begravningen vi varit på sedan barnen kom. Senaste gång var två år sen. Jag var höggravid och vi jordfäste en jämnårig vän, ena dotterns gudfar. Att jordfästa en så nära vän i höggravid tillstånd är inget jag rekommenderar. Jag hoppas att ingen behöver delta i en begravning av någon under 50 år överhuvudtaget. Det är inte roligt att begrava någon, och alla borde få leva till 100 som min mormor. När man borde ha minst 50-60 år kvar att leva är det alldeles för tidigt. Mina barn fick inte delta i jordfästningen av min vän. Nu i efterhand tror jag det var bäst så.

Men vi pratade om det. Jag berättade att han hade gått bort. Liksom jag nu berättar att min mormor gått bort. Fast jag använder ordet dött. Nu är det förstås fler frågor. Eftersom de ska delta i begravningen. Och man vill förbereda dem på vad som kommer att hända då. Min mormor är inte lika bekant för dem. Det är någon mer avlägsen. Därför känns detta som ett bättre tillfälle att delta första gången. Eftersom vi hade möjlighet att välja.

Jag vill att de vet vad en begravning är, att det finns en sådan ceremoni och hur den ter sig. Vi har gått igenom vad som händer. Att man sitter i kyrkan, att det finns en kista där hon ligger – men locket är stängt. Att man ska vara tyst, och att man går och sätter blommor på kistan. Jag har berättat att det inte är någon rolig tillställning, folk kan vara ledsna. Det är liksom ingen fest. Förklarat att vi sedan sätter ner kistan i jorden. Och där lämnar kroppen. Berättat att man brukar ha mörka kläder. Men att barnen inte måste ha det. För det tycker inte jag är ett måste. Trots att mina barn älskar färger har vi faktiskt hittat något mörkt. Det blev en rolig lek, att försöka hitta något svart.

Barn är spontana och har så kloka och intressanta frågor. Ena frågan var hur hon kommer upp ur kistan. Jag svarade att kroppen lämnar dit, men att hon är i himlen. Eller överallt. När jag pratar om döden med mina barn utgår jag från min egen övertygelse. Att kroppen bara är en kropp. Men att själva människan finns kvar. Fastän hen är osynlig. Att hen är där vi är. Att man kan prata med hen och hen lyssnar. Men svarar kanske inte. Syns inte. Men finns ändå.

Vi brukar också fundera på var man är före man föds. Det finns egentligen två sidor av saken, den fysiska och den andliga. Eftersom jag tycker att den andliga är viktigare (kroppen är bara en boplats ett visst antal år) utgår jag från den. (Ok då! Jag skjuter samtidigt diskussionen om blommor och bin på framtiden! Den tar vi tids nog). Jag brukar berätta att man finns i himlen före och efter. Däremellan finns man här nere på jorden. Inget mer krångligt än så. Eftersom det är så i min värld. Och det är tillräckligt intressant för dem!

Jag tror att det är viktigt att man svarar på barnens frågor så bra man kan. Utifrån ens egen världsbild. Kanske har man svar, kanske har man inte. Jag brukar också fråga dem vad de tror händer. För egentligen har ingen svar. Bara tro. När mellandotterns gudfar dog kom frågor som ”varför dör man mitt i livet?”. ”Kommer du också att dö?”. Ja, vad svarar man på sådant? Vi funderade på det. Jag förklarade att oftast dör man när man är jättegammal. Men ibland kan man dö tidigare, om man varit jättesjuk. Att jag inte kommer dö ännu på flera år. Inte förrän barnen är stora och har egna barn. Jag kommer dö när jag är jättegammal. Det kanske inte blir så. Men förhoppningsvis. Det ger dem en känsla av trygghet. Som jag tror de behöver i de här frågorna.

De här diskussionerna har vi fört om döden. Pedagogiskt korrekta? Vet inte. Men de har fått tillfredsställande svar på sina frågor, och är nöjda än så länge.

 

Har du pratat om döden med dina barn? Vad tycker du är det viktigaste budskapet?

fredag 24 april 2015 - 08:00

Tills döden skiljer oss åt - eller gör den det?

En röd klänning i sammet. Vit spets. Nålar som nästan sticks. Ta mått. Fortsätt sy. Strömming i ett kärl. Ska rensas. Vänta på skolskjuts. En tom konfektask. Tygbitar. Trasdockor. Som är människor som sitter i bussen – dvs konfektasken. Leka skolskjuts. Dukar. Rullas på tomma pappersrullar. Leka tygbutik. Högklackade stövlar. Så fina! Måste prova. Klick, klack. Svensk Damtidning. Prinsar och prinsessor. Drömma sig bort. Sjunga! ”Det var på Capri vi mötte varandra…”. Lära sig sången utantill. Mannavälling. Vaniljkrans. Gul limonad.

Det här är 30 år sedan. Minnen av mig och min mormor. Idag är hennes födelsedag. Hennes 100-årsdag. Den får hon tyvärr inte fira. Inte med oss i alla fall. Hon gick bort förra veckan. Nästa vecka är jordfästningen.

Hon var en seg kvinna. Överlevde tuberkulos, cancer och hade någon form av epilepsi. Dessutom högt kolesterol. Säkert genomled hon alla barnsjukdomar som folk fruktar nuförtiden. Utan men. Trots allt detta, eller kanske tack vare levde hon i hundra år. Hundra år. Det är en lång tid. Det är en synonym för något som varar för evigt. Ungefär. Men allt har ett slut. Eller har det?

Låt oss gå tillbaka till början av 2000-talet. Min morfar dog. En tid senare känner jag att någon står bredvid mig. I hallen. Där vi bodde på den tiden. Jag var ensam hemma. Svängde mig om. Ingen var där. Sambon hade inte kommit hem tidigare. Men han kunde ha stått där. För jag kände av energin. Slog det ifrån mig. Det var en helt vanlig eftermiddag. Inte mörkt, regnigt, åska och skräckfilm på tv. En vanlig dag. Några dagar senare kände jag det igen. Tittade mig om. Ingen där. Men jag visste. Någon var där. Ingen som syntes dock. Jag bara visste. Vem som hälsade på. Hade ju stått bredvid honom förut. Senare fick jag ett budskap. Ett meddelande. Till min mormor. Jag vågade inte framföra det direkt. Folk skulle ju kunna tro att jag var knäpp.

Det här är inte enda gången jag upplevt saker som inte går att förklara. Som inte är logiska. Fast i min värld är de logiska. Vetenskapliga, nej. Så bespara mig den informationen. Slutar livet efter döden? Nej. Det fortsätter. I en annan form. Kroppen har förmultnat, men kroppen är bara en del. Själen är en annan. Så är det i min värld. Är det så på riktigt? Spelar det någon roll? Är reinkarnation sann? Jag vet inte. Jag vet bara vad jag varit med om. Att allting inte går att förklara vetenskapligt. Att det finns saker som tyder på att det inte tar slut bara för att hjärtat slutat slå. Att själen går vidare. Själen, som är en form av energi. Därför kan man känna av den.

moln

 

Jag befinner mig på ett annat ställe. Plötsligt får jag tungt att andas. Klaustrofobi? Jag skyller på det. Det är en liten källare. Men inom mig tänker jag, har någon månne dött här? En stund senare blir jag upplyst om att det långt tidigare begåtts massavrättningar på platsen. Sammanträffande?

Jag har alltid varit rädd för strypgrepp. Inom budon. Och annars. Inte velat att nån tar om min hals. Inte heller på ett normalt sätt. Fått panik. Tungt att andas. Jag gjorde en regressionshypnos en gång. En tidigare-liv-hypnos. Där tanken är att man ska se tidigare liv och få en förklaring till problem i sitt nuvarande liv. Jag var skeptisk. Tänkte testa för skojs skull. Trodde inte jag skulle se något. Jag låg stilla. Lyssnade på den monotona, lugna rösten som förklarade hur jag skulle tänka. Gå ner för en trappa, längre och längre ner… Öppna en dörr. Vad ser du? Döm om min förvåning – trots att jag är öppen för allt annorlunda – när jag faktiskt ser saker!

Jag är medveten, men mycket avslappnad. Nästan orörlig. Det jag ser spelas upp för mig. Som i en dröm. Fast jag är vaken. Jag ser saker som förklarar en del för mig. Som gör att pusselbitar faller på plats. Jag kan inte styra det jag ser. Det bara spelas upp. Jag ser en förklaring till mitt obehag för grepp runt halsen. Jag stryps. Till döds. Med en lasso. Jag har hjärtklappning. Men inser att jag är åskådare nu. Jag betraktar bara. Jag vaknar upp. Öppnar ögonen. Förstår ett och annat. Var det bara en fantasi? Jag vet inte. Efter detta har jag inte haft samma obehag för strypgrepp. Jag har förstått vissa andra saker. "Det finns inga tidigare liv! Du fantiserar!" Jaha? Spelar det någon roll? Huvudsaken att jag fått något som känns som en förklaring och vissa obefogade rädslor har försvunnit.

Min mormor är död. Men ändå inte. Hon finns bland oss. Hon syns inte. Hon kanske visar sig. Men det är hon som bestämmer. Om jag pratar med henne hör hon. Döden må skilja de kära från oss fysiskt, men på något plan finns de ändå alltid här.