Visa inlägg taggade med 'karate'

onsdag 28 december 2016 - 19:30

Kom på kurs i självförsvar!

Den här hösten har det hänt stora saker på karatesidan för mig. Min förening har bytt organisation och det är en rätt stor sak. En av orsakerna till att vi, efter många diskussioner, valde att byta organisation och välja den vi till slut valde var främst för att jag och mina träningskamrater kände oss beredda att utvecklas i en mer mångsidig riktning. Alla var från början med på noterna, detaljerna tog ett tag att reda ut. 

Vi hör numera under World Combat Association, en organisation som tränar praktiska tillämpningar av traditionella kampsporter. Mer konkret självförsvar helt enkelt. Något jag alltid velat ha mer av, dock inte på bekostnad av det traditionella. Jag anser nämligen inte att man kan säga att man är en skicklig martial artist (föredrar det engelska ordet, låter mer sofistikerat) om man inte kan, eller åtminstone vet hur man ska försvara sig själv om någon hoppar på en. Jag anser att man borde känna till en hel del när man kommit upp till svartbältes- och instruktörsnivå. Därför har vi också i samarbete med WCA utarbetat ett graderingssystem som stöder dessa tankar. Även för att göra graderingar rättvisa och jämlika. (Ni vet, rättvisa och jämlikhet är mitt mellannamn). Detta är nu också efter en del korrigeringar, några fler gråa hår och många kvällar i träningsrummet godkänt av organisationen. Kraven för detta är höga och med hänsyn till min energinivå i höst har detta alltså dragit ut en hel del på tiden. Men nu är det godkänt, och jag är stolt! 

Att klara av hotfulla situationer kräver många års träning. Helt på riktigt. Det finns ingen quick fix. Men det finns tekniker som inte tar speciellt lång tid att lära sig. Alla stilar är olika och många stilar tränar inte den här praktiska biten alls, eller speciellt mycket. Traditionella träningsmetoder handlar mest om att det är två kampsportare mot varandra, inte en random aggressiv man (eller kvinna!) på gatan mot en kampsportare. Båda delarna behövs. Den ena utesluter inte den andra. 

 

linda jens

Jag började redan 2000 träna en annan stil vid sidan om karaten, där fokus låg på självförsvar med manipulering av kroppens nervpunkter. Oerhört lärorikt och intressant! Speciellt eftersom detta med akupunkter och kroppens energi är något jag brinner för annars också. Det var då intresset för det konkreta självförsvaret vaknade på riktigt. Då hade jag tränat karate i 6 år redan. Efter några år började jag och sambon hålla självförsvarskurser i olika medborgarinstitut i nejden, även en specialkurs för socialarbetare. Det här tyckte jag var väldigt intressant. För det handlar inte bara om att lära ut i blindo - det handlar om att vara ödmjuk och anpassa träningsmetoderna till de situationer eleverna möter. Och jag kan säga att socialarbetare inte är något yrke jag längre avundas. Det kan vara väldigt hotfullt. 

Tidigare märkte vi att vissa kursarrangörer krävde någon form av bevis för vår kompetens. Tyvärr hade vi då inget annat än vårt ord, vilket visserligen räckte. Numera har vi intyg på att vi är godkända instruktörer för World Combat Association, och faktum är att jag är den enda kvinnan i Finland som har detta certifikat. Jag brukar inte skryta om mig själv, men samtidigt som det här är fakta så är det faktiskt lite roligt. Känslan av att lyckas på något plan är inte att underskatta. Dessutom ser jag mycket upp till personerna som undertecknat certifikatet. Det kräver en bild i inlägget.

 

linda wca

Efter dessa kurser kom barnen. Nu är barnen så stora att vi kan återuppta detta. I samband med att vi fick kontakt med Iain Abernethy som är världskänd inom praktisk karate (både som kursdragare och som författare inom området) har vi fått en massa nya ideer. De tar aldrig slut. Inspirationen flödar verkligen! 

Så nu i vår håller jag (och sambon, vi vill ha någon van att visa med, så vi inte skrämmer bort eleverna första gången) självförsvarskurser både i Vasa arbis och i Malax medborgarinstitut. Till Vasakursen kan du anmäla dig här, till Malaxkursen här. Anmälningen börjar nästa vecka! I Vasa tar vi emot 18 elever, i Malax 20. För att kunna ha någon kvalitet på undervisningen och hinna hjälpa alla är detta ett definitivt maxantal. 

Kursupplägget är annorlunda än tidigare. Kurserna är 6 veckor långa, sammanlagt 12 lektioner och innehåller både teori och praktik. Teoridelen är dock ganska kort, innehåller endast nödvändig lagstiftning och liknande. Praktiken är det viktiga. Vi går igenom allt från hur du undviker att bli attackerad till vad du gör om du blir fasttagen eller hamnar i en sådan situation som du inte slipper ifrån utan fysisk hjälp. Förhoppningsvis är vädret på vår sida då vi planerar att hålla en del av sista träningen utomhus - för att få en mer verklig känsla för de olika situationerna. Det är inte speciellt sannolikt att någon överfaller dig i jumppasalen när du är färdigt uppvärmd. Detta är dock med väderreservation. Störtregn är inte det ultimata.

 

Låter detta intressant? Då hoppas jag vi ses på någon av vårens kurser! 

 

fredag 16 september 2016 - 17:00

Om att vara en förebild

Det är lite tyst på bloggen nu. Men jag är inte tyst. Tvärtom. Det är mycket på gång just nu. Många planer, många saker som tar upp min tankeverksamhet. I själva verket skulle jag önska att det vore lite mer tyst inuti min hjärna. Det går nästan på högvarv. Nästan dygnet runt. Det går mycket energi till olika saker just nu.

När jag har något projekt på gång har jag en tendens att sätta ner hela min själ i det. När jag sitter och planerar något - likadant. Alla planer kan man inte diskutera i offentligheten innan resultatet nått dagens ljus.

Men jag får också en massa energi! Jag har startat upp nya karatekurser i höst, och det är rekordstort antal deltagare! Det är så roligt och overkligt att jag måste nypa mig i armen varenda träning. Ja, de här människorna är verkligen här. Det är inte jag som ser dubbelt. Det finns så otroligt stort utbud fritidsaktiviteter, så varje enskild ny människa som vill träna med just oss är guld värd! Utan medlemmar – ingen förening.

Jag fullkomligt älskar att hålla dessa kurser och se nybörjarnas framsteg. Hur de lär sig och får aha-upplevelser. Hur de kämpar och gör sitt yttersta. Hur min pedagogiska stil ger resultat. Hur jag kan förbättra mig varenda gång på det pedagogiska planet. Hitta nya sätt att förklara svåra saker på ett förståeligt sätt. Inte för att någon är dum, utan för att det är saker som är nya och svåra att greppa för en ovan. Hur vår sammanhållning i gruppen blir bättre och bättre. Hur vi svetsas samman som en enda stor familj.

 

karate

Mer från denna träning kan du läsa här.

 

I helgen börjar också våra karatekurser för barn. Också där blir det en stor grupp i år. Inför den tänker jag på en mycket viktig sak. Ibland träffar jag personer som nu är vuxna, som jag tränade när de var barn. De minns detaljer från träningarna, de minns att jag hade så bra tålamod. (Hade jag?) Att jag sagt si och så och gjort det och det. Likadant förstås med de andra instruktörerna. Jag tror att de såg upp till oss. Kanske var vi någon form av förebild. Som lärare. En av mina fd juniorer sa att man har en speciell relation till sin lärare. Oavsett om det är lågstadielärare eller karatelärare eller vilken lärare som helst. Min äldsta dotter är snart 10 år. Jag ser ju hur hon pratar om sina lärare. I skolan, på fotbollen, på friidrotten.. Jag inser mitt i allt att vi som är barntränare - och naturligtvist också vuxentränare - har en otroligt viktig roll som förebild. Det finns barn med tråkiga hemförhållanden. Deras enda vettiga vuxna förebild kan vara karateläraren. Eller idrottsledaren. Det ni.

Jag har en väldigt viktig roll i samhället. Förutom föräldrarollen är detta kanske en av de viktigaste rollerna jag har. Jag tror inte att jag förstått det förrän nu. Vilken betydelse jag kan ha för det enskilda lilla barnet. Jag blir nästan mållös.

Det var inte det här jag skulle skriva om idag. Men det här behövde sägas. När jag sätter mig vid tangenterna kommer texten. Den bara kommer. Kanske är det bättre så – att inte ha någon utstakad plan. Bara skriva. Från hjärtat. På söndag skall jag få träffa dessa barn igen. Nya och gamla. Förväntansfulla och något blyga. Jag känner mig priviligerad som får ha den här rollen. Jag brukar säga att det här jobbet, som är oavlönat, är något jag gör så länge jag känner att det är meningsfullt. Varenda gång jag träffar en gammal karate-elev som berättar hur hen upplevde sina barnträningar orkar jag 10 år till.

 

I am blessed.

tisdag 1 september 2015 - 17:00

Sky's the limit - om att inte inse sina begränsningar

Jag var en av dem. Som stod där i kön. Kön där ens värde bestäms. Och uppdateras regelbundet. Där man fick veta sin plats. Där man stod och hoppades i smyg. Kanske den här gången. Men förhoppningarna grusades. Igen och igen. Till slut insåg man att det är såhär det ska vara. Jag är inte värd mera. Rangordningen var given. Min lott var lägst. Jag pratar alltså 80-tal. Skoljumppa. Det ickepedagogiska lärandets storhetstid. När jumppa innebar brännboll. Eller friidrott. På sin höjd simning. När brännboll innebar ångest för många. Samma elever som valdes ut - av läraren. Välj ett lag! De valde. Samma favoriter varenda gång. Samma elever valdes sist. Åtföljt av en suck eller ett hånleende till en kamrat. Ta henne du! Nä, du!

Jag var den som blev vald sist. Eller nästsist. Min kompis och jag turades om att få jumboplatsen. En enda gång under min lågstadietid blev jag vald tredjesist. Varför vet jag inte. Men det är så jag minns det. Jag var aldrig någon atlet. Jag var klumpig trots att jag var smal och jag var ett offer för dåtidens pedagogik. Vilket innebar att jag aldrig fick känna mig kunnig. Motiverad. Duktig! Efter suckarna och hånleendena träffade jag sällan bollen. Förståeligt nog. Träffade jag den flög den ca 1 meter. Eller rullade. Jag hann sällan springa på mitt eget slag. Jag blev utpekad som den där ingen ville ha. Inte var jag speciellt populär annars heller. Dessutom hade jag glasögon. Ni vet, sånt där som blev larger than life i den åldern. Som jag är synnerligen allergisk mot ännu idag. Därav min fanatiska passion för rättvisa och jämställdhet.

I högstadiet var det fokus på elitidrott. Enligt min uppfattning. Jag har ett minne av en suckande lärare som inte visste vad hon skulle göra med de där. Vilket innebar att de där som är hopplösa fall  fick ha specialundervisning i jumppa. Otroligt kränkande i den känsligaste åldern! Visserligen var de flesta av mina kompisar med i specialgruppen, så egentligen hade vi roligt. Men vi var utpekade. De där sämre. Vi var alltså inga Special Forces. För oss kändes det som pensionärsjumppa. Motivation att röra på sig? Nja. Snarare stod vi i jumppasalen och tittade på de äldre pojkarna som var ute på rast.

Jag kände att idrott inte var min grej. Jag hade ju lärt mig att jag inte kunde något och borde antagligen inte ens försöka. Men inom mig fanns ändå en drivkraft. Jag ska visa dem. Jag gick ut högstadiet med i mitt tycke toppbetyg i allt annat än jumppa. Det hade visserligen ingen betydelse. Mitt medeltal var ändå i princip 9.

Jag flyttade hemifrån. Gick i det som den tiden hette Vasa handelsläroverk. Jag fick en jumppalärare som såg annat än eliten. Jag hittade inspirationen och viljan att försöka. Min tävlingsinstinkt vaknade till liv. Jag vågade! Var inte rädd att misslyckas längre. I den vevan började jag träna karate. Min jumppalärare sa till mig - och jag kommer ihåg det ordagrant: "Det där är jättebra träning! Ge aldrig upp!"

Karaten gav mig gnistan! Som började brinna! Jag insåg att detta var något alla kunde lära sig. Oavsett bakgrund! Ingen kände mig. Ingen visste att jag var den som var sämst. Jag var aldrig bäst, men jag tränade. Och tränade. Kämpade hårt. Svettades. Och hörde mantrat "Ge aldrig upp!" när det kändes som värst. En annan drivkraft var viljan att visa dem! Fast framför allt visa mig själv att jag visst inte var något hopplöst fall. Jag utvecklade en fysik jag aldrig trodde var möjlig. Jag utvecklade ett psyke som lärde mig acceptera och förstå min omgivning. Jag lärde mig en ödmjukhet som jag haft nytta av senare. Kanske var inte allt detta karatens förtjänst. Men det startade med det.

Jag fick nya vänner, många har jag kontakt med ännu idag, fast vi inte tränat tillsammans på över 10 år. Jag insåg att kvinnor som tränar karate ansågs utgöra en fara enligt min egen tolkning. Killar jag träffade på krogen drog sig undan när jag berättade om min hobby. Lösningen blev att jag började dejta min karatelärare. Och det gör jag ännu idag. Inte så mycket dejtande, men.. ja, vi försöker hinna med det också mellan varven.

Jag har varit envis, jag har gråtit, jag har skrattat. Att träna karate är en tung väg. Men mycket givande för den som ger sig in på den! Det är lite av budons filosofi. Man måste gå en smärtsam väg för att bli en bättre människa. Det största hindret är ens eget psyke. När jag väl insåg det fanns det inte längre någon återvändo! Sky's the limit! Jag insåg vartefter att det var helt möjligt att nå nästa nivå. Jag skulle få det åtråvärda svarta bältet - för min egen skull.

De flesta som får svarta bältet har inte längre något behov av att briljera med det. Man har nått en sådan mental mognad att man inser att det viktigaste har varit att besegra sig själv. Men det slutar inte där. Man är aldrig fullärd. Idag har jag den graden. Sedan flera år tillbaka. Jag inser att det finns så mycket mer att utforska. Först nu inser jag hur mycket.

21 år inom sporten har gett mig tron på att ingenting är omöjligt. Inom alla områden. Man kommer långt med drivkraft och envishet. Jag är otroligt tacksam att jag inte insett mina begränsningar gällande fysiken. För den största begränsningen är mental.

Det är snart höst och många funderar på nya hobbyn. Jag planerar som bäst höstens kurser. Den första för vuxna börjar ikväll. Varenda år ser jag tillbaka på den lilla flickan i popularitetskön. Hon kan finnas i varje nybörjare. Jag tar inte något för givet med någon. Jag har definitivt lärt mig något av 80-talets pedagogik. Jag ger varenda nybörjare chansen att bli bra. Fördomsfritt. Jag har redskap för alla individer. Många mentala verktyg. Senare i höst börjar kurser för barn. Jag vet precis hur man inte skall göra. Jag är otroligt glad att det är just jag, med min anti-idrottsbakgrund som är delaktig i instruerandet i vår förening. För jag om någon vet att alla kan bli bra med rätt hjälp. Alla. Bara viljan finns.

Här är två korta snuttar som inspirerar mig. Jag är mycket långt från detta.. men jag har ju tänkt vara med ännu ett tag. Det här är den stil jag representerar. Traditionell karate, KDS - karate-do shotokai.

http://www.youtube.com/watch?v=628dalZGRZk

 

Jag brukar i normala fall inte exponera mitt liv offentligt. Men kan min historia ge hopp åt en person är det värt det. Kanske är du den som tror att du inte klarar av något du drömmer om och har därför gett upp innan du ens vågat försöka? Gör inte det! Man klarar mer än man tror! Så testa något som går utanför din bekvämlighetszon - idag!

Mitt nästa mål är att springa ett maratonlopp. Än så länge har jag inte ens sprungit 10 km. Men eftersom ingenting är omöjligt kan jag naturligtvis klara det! Delmål är viktiga. Mitt första mål är 10 km, sedan halvmaraton. Det allra viktigaste är dock att inte inse sina begränsningar utan satsa högt. Och - ha roligt under tiden! Det är resan och inte målet som är det viktiga!