Visa inlägg taggade med 'samhälle'

tisdag 4 juli 2017 - 17:00

"Folk var inte utbrända förut.."

Ibland kan man råka höra någon eller delta i en diskussion där någon förundras (i många fall skeptiskt) till varför så många är utbrända nuförtiden och varför folk inte blev det tidigare. Lite sådär med mellan-raderna-tankarna att är det nu riktigt på riktigt folk är sjuka eller är det nån modefluga som folk gärna hoppar på för att få göra något roligare än att jobba. Det är tyvärr väldigt vanliga tankar, jag fick t.om. höra det själv om min egen situation när jag var sjukskriven och längst nere i träsket. Ironiskt nog av andra sjukskrivna.

Jag har också hört läkare och HR-folk som ansett att man inte borde bli sjukskriven om man inte är utbränd pga jobbet. Det finns alltså en hel del oroväckande tankar om detta i omlopp, och det är väldigt skrämmande. Speciellt eftersom folk som blir utbrända – för ja, tyvärr är det ett riktigt tillstånd, en riktig sjukdom – inte ens får en korrekt diagnos. För i Finland kan man inte vara utbränd, man kan bara vara deprimerad eller ”anpassningsstörd”. Anpassningsstörd känns som ett hån. Nedvärderande och skuldbeläggande. ”Det är dig det är fel på, det är du som är störd! Eget fel!”

 

oro

Bild från Pixabay

 

Jag hade lite svårt i början att förstå varför de ansåg jag var anpassningsstörd. Visserligen har jag lite svårt med att placera mig i fack överlag, men det hade inte så mycket med detta att göra. Eller hade det? Kanske det var därför jag blev sjuk? För att jag inte passar in överallt? För att jag går min egen väg och ibland skiljer mig från massan? Var det mitt eget fel? Skulle jag ha mått bra om jag slutat vara mig själv och tagit på mig en av samhället mer accepterad roll? Hade jag missförstått mina symptom som varenda ett kunde prickas av på utmattningsdiagnostiken? Den rikssvenska. I Sverige kan man vara utbränd. Helt lagligt. Vi är efter – som vanligt. Tankarna var många den första veckan – tills jag fick veta att de gav mig denna diagnos för min egen skull. För att jag skulle få ersättning under sjukskrivningen. Men eftersom diagnosen är felaktig är det också svårt att få rätt rehabilitering. Jag är ändå helt nöjd med min situation idag.

Men tillbaka till utbränd förr och nu. Jag har, liksom många andra, funderat en hel del på det här, och skall delge er några tankar om detta idag. Jag är inte helt säker på att folk inte var utbrända förut. Sjukdomar med psykiska inslag har länge varit tabubelagda. Lite skamfyllda. För den drabbade. Alla pratar inte högt om dem. Det skulle jag inte heller ha gjort om jag inte känt ett så starkt behov av att informera, då jag förstod att det finns enorma kunskapsluckor om denna diagnos. Jag tror ändå att utmattning är en välfärdssjukdom, faktiskt. Jag tror att det kan ligga något i att det inte fanns i samma utsträckning förut. Och med förut menar jag ungefär 50 år tillbaka i tiden. Eller kanske bara 30. Men det har inget med modefluga att göra. Det handlar kanske dels om att det är lättare att söka hjälp idag. Och att folk lever längre nu. Vi hinner gå igenom mycket mera. Men roten till det onda finns nog ändå mitt ibland oss. I samhället.

Vi lever i ett prestationssamhälle där resultat och effektivitet är nyckelord. Är du inte effektiv eller resultatinriktad hör du inte riktigt hemma – någonstans. Det finns otroliga möjligheter att vara både effektiv och resultatinriktad. Inte bara i arbetslivet utan även privat. I arbetslivet – de flesta branscher – gör idag en människa det flera personer gjorde för decennier sedan. Bara de senaste tio åren har arbetstakten ökat enormt på många ställen.

I privatlivet är det likadant. Det finns otroligt många stressfaktorer och fenomen som får en människa att må dåligt. Det handlar även här om att vara effektiv och prestera.

 

hus2

Bild från Pixabay

 

Ditt hem skall vara välstädat, vackert och störst i byn. Ju större desto bättre. 200 kvm är för noviser. Du är skuldsatt upp över öronen och varje större utgift orsakar trauma flera månader framåt. Fina bilder av hemmet flashas på Instagram och Facebook. Det finns alltid någon som har ett större, finare, bättre hem – svårt att inte känna ångest. Förut var det vanligt att man bodde kvar i en del av barndomshemmet när man gifte sig och fick barn. Kanske byggdes huset om så att två familjer fick plats. Inget konstigt med det. Helt otänkbart idag.

Dina barn ska ha rätt hobbyn, och du ska vara en engagerad förälder. Det räcker inte längre med att spela lite boll på gården eller dansa framför spegeln för skojs skull. Barnen skall redan från små delta i tävlingar, cuper och utlandsresor. För att detta skall lyckas skall det skjutsas hit och dit, det skall säljas papper och shampon, det skall bakas, det ska jobbas på talko. Helst skall du också vara tränare för gänget. Detta blir lätt ett heltidsjobb.

 

kalenderBild från Pixabay

 

Själv borde du också vara aktiv överallt. Ju mer desto bättre. Det är föräldraföreningar, det är familjens hobbyn, det är egna hobbyn, det är samhällsengagemang. Det finns så mycket man borde vara med på. För att liksom räknas. Utöver det borde du också hinna med någon form av självförverkligande. Efter allt detta borde du gå en avslappningskurs och studera mindfulness, och när du äntligen fått det inprickat i kalendern har din hjärna gått på högvarv och du kommer inte ens ihåg vilken kurs du skulle gå eller varför.

Eftersom du har ett konto på både Instagram och Facebook, och sju andra sociala media – vilket du måste ha, annars är du en outsider – måste du ständigt uppdatera dessa. Bilder av din lyckade vardag, dina fina bakverk, ditt nystädade hem, dina barns fina betyg, dina egna prestationer.. Ju mer desto bättre. Ju fler likes desto bättre mår du. Tror du. Alla vill bli omtyckta, och det finns otroliga möjligheter att nå ut till folk och få erkännande för det man gör eller det man har idag. Vilket naturligtvis inte bara behöver vara negativt. Men det kan lätt bli. 

Då jag växte upp fanns inget internet. Jag klarade mig rätt bra trots att jag inte var online på något som inte fanns dygnet runt. Kände ingen stor press på att kolla vad andra gjorde eller ägde. Man hade ingen koll på andras egendom om man inte besökt deras hem. Mindre stress över att tvingas prestera. Jag drömde om nya kläder till skolstarten. Att få känna sig lite ny och fräsch en gång per år. Både vid skolstart och skolfotot. Hur man såg ut de andra dagarna har världen glömt. Det är inte heller dokumenterat på speciellt många ställen. Tack och lov.

 

brevBild från Pixabay

 

Du förväntas vara anträffbar inom loppet av 10 sekunder, eller säg en minut. Du har en smarttelefon med nätuppkoppling och förväntas svara på meddelanden direkt. Spelar ingen roll om du sover, sitter på vessan, är i skolan eller på träning. Du skall alltid finnas där – för vem som än behöver dig. På direkten. När jag var 10 år hade jag brevvänner. Ingen chat, inga sms. Det gick snabbt när man fick svar på ett brev inom två veckor. Två veckor! Att vänta på brev var roligt. Ingen panik om det någon gång räckte hela tre veckor. Har en person idag inte hört av sig inom en vecka är hen anmäld försvunnen, och skallgång inledd.

Allt ska gå fort! Allt ska ske nu! Impulser kommer från alla håll, måste hänga med i det och det, och miljontals intryck skall bearbetas varje dag.

 

Är det konstigt att hjärnan blir trött?

Är det konstigt att vi känner press på att vi inte duger?

Är det konstigt att vi sliter ihjäl oss för att imponera på människor som vi egentligen fullständigt struntar i?

 

Det är inte konstigt. Det är så samhället ser ut idag. På något sätt måste vi foga oss till utvecklingen. Anses det. Jag skulle vilja påstå att utmattning är en pandemi idag. Det smittar inte, men samhället gör oss sjuka. Och samhället är vi. Det är bara vi som kan ändra denna trend.

 

Vill vi göra det? Är vi redo? Vågar vi återgå till slow-living?

Vågar du testa att vara offline under din semester?

fredag 11 november 2016 - 19:20

Om valet och att skrämma barnen

Den här bloggen har glidit lite ifrån sin nisch den senaste tiden och blivit mer en personlig blogg. Kanske det inte är så allvarligt? Ibland undrar jag om den skulle utvecklas i en mer intressant riktning om jag fortsatte på den biten, också. Eller förstör jag konceptet? Kanske man kan blanda friskt bara och inte tänka så mycket. 

De senaste dagarna har jag på allvar funderat på att ta en paus från sociala medier. Men liksom på riktigt, ja - det framgår nu att de flesta är missnöjda över att Trump vann valet i USA. (Ni skulle bara veta hur vanligt det är med sexistiska män med skev kvinnosyn i maktens korridorer. Trump är inte på något sätt unik). Men all denna negativitet.. som att domedagen är kommen. Som att världen går under. Som att.. Ja, jag vet att han inte är någon lämplig kandidat för posten. Eller vet jag? Bara för att skulle jag vilja skriva ner allt bra jag läst om honom. Men vi kanske låter det vara osagt just nu. Jag är ingen fan av honom. Inte av henne heller. (Nej, man kan inte rösta på en kvinna, bara för att hon är kvinna. Trots att hon är erfaren. För mig krävs det mer än så). Förlåt alla. Men jag skulle kanske rentav för första gången i mitt liv röstat blankt, om jag bott i USA. 

All den negativitet som spys ut överallt just nu blir ganska tröttsam. Kanske är det bara jag. Jag behöver ju inte läsa. Jag kan scrolla förbi. Eller förresten, det kan jag inte. För det finns inte just något annat än domedagsutsagor för tillfället. Kanske är det jag som inte förstår det allvar som alla andra ser? Jag blir så trött. Det räcker inte med den vanliga tröttheten, men jag vill läsa något positivt. Det måste ju finnas något positivt att komma med också. Om nånting! 

Eller är det kanske så att det inte finns något positivt längre? Lika bra att lägga sig ner och dö? För mig var det ingen större chock. Det känns lite som bilden nedan, som också figurerat i mitt FB-flöde.

trump hillary

Sen läser jag den här artikeln, "så kan du tala med barnen om Trump". Då kom chocken. What?? Är det faktiskt så att det inte räcker med det negativa flödet på FB, finns det faktiskt folk som går och skrämmer upp barnen på grund av detta? Varför?

Ett av tipsen i texten: "Fråga om vad barnen själva tänker om det inträffade, vad de tror om det som hänt och vad de har hört". Och "Signalera lugn".

Alltså, skulle jag läst dessa meningar utanför sammanhanget hade jag trott att det handlade om en skolmassaker eller något liknande. Jag vet inte hur det är med er, men jag pratar inte med barnen om sånt här. Och skulle jag göra det skulle jag verkligen inte skrämma upp dem. Jag skulle förklara hur demokrati fungerar, att det ibland inte blir som man själv vill, och kanske skulle jag också nämna att väldigt ofta är det tyvärr så att den som har mest pengar kan bestämma mest. 

Behöver vi faktiskt göra det svårare än så? 

Jag tror fortfarande på den goda människan. Att vi som individer kan åstadkomma betydligt mer än vi tror. Vi kan alla var och en skapa en positiv förändring. Vi kan inte ändra valresultatet, men vi kan påverka mycket annat. Jag menar, det finns faktiskt mycket annat som också är viktigt! Trump har ju inte ens tillträtt ännu! Kanske kan vi börja med att sprida lite positivitet. Man behöver avreagera sig om man blir väldigt upprörd över något. Men sen. Kanske vi kan börja med att sprida lite glädje i sociala medier?

Själv har jag mycket att glädjas åt just nu. Saker i mitt privatliv som inger hopp för framtiden på vissa plan. Jag låter inte någon gubbe i USA påverka min glädje för det. Jag vet att han som president för USA har stor makt. Men är det ändå inte lite såhär:

presidents

Så ta det lugnt bara! Det gör jag. Jag kanske verkar rebellisk just nu. Vi kan skylla på att min hjärna inte helt är sig själv. Men eftersom jag är i en situation där jag försöker eliminera negativ energi så orkar jag bara inte se en enda domedagsstatus till. Nej, jag skulle inte skriva om valet. Tänkte skriva en enda mening och sen låta resten av inlägget handla om något annat. Men nu blev det såhär. Fingrarna lever sitt eget liv på mitt tangentbord. Vi får återkomma till något roligare nästa gång. 

 

 

fredag 26 augusti 2016 - 21:00

Om lyckliga relationer

Dagens bloggämne verkar vara relationer. Om att gräla eller inte gräla. Och vad det innebär. Och om fasader. Eller icke-fasader. Eftersom jag i nästa liv skulle vilja jobba som psykolog eller relationsterapeut är det här ett ämne som intresserar mig mycket.

Karolina skriver att de som utger sig för att vara lyckliga på sociala medier kanske egentligen har ett skitförhållande. Caroline skriver att hon aldrig bråkar med sin partner. Amanda skriver att lyckan på sociala medier kanske faktiskt är så äkta som den verkar vara. Linns inlägg om sin relation gillar jag extra mycket. Sådär som verkligheten kan se ut. Jag kan ha missat någon, men dessa har jag läst idag. 

Jag måste ge Karolina lite extra uppmärksamhet, för jag har många gånger upplevt just det där. Vid sidan om alltså. Att par verkar så himla lyckliga på sociala medier, sådär så man själv skulle kunna separera direkt av ren avundsjuka. För att någon månad senare inse att okej, nu har de skilt sig. Kanske den där fasaden faktiskt bara var en fasad. Sedan känner jag också par som på riktigt är lyckliga. Också utanför sociala medier. Det finns lite av varje.

 

relationBild: Pixabay

 

Ingen vill visa den tråkiga sidan på sociala medier. Varför skulle man? "Jaha, nu har jag bråkat med maken igen. Han rusade ut. Undras om han kommer hem innan jag går och lägger mig?". Det blir ju lite konstig stämning för den som läser. Det blir lite för privat. Förstås visar man hellre den positiva sidan - för att också framhäva den för sig själv. "Maken kom hem med blommor!". Sen läser man det själv i skrift - jamen, visst har vi det ganska bra ändå. Delad glädje är dubbel glädje!

Jag tror inte ett förhållandes kvalitet kan mätas i antal gräl. Jag tror inte det handlar om huruvida man grälar eller inte grälar. Utan om hur man grälar. Att man kan säga förlåt, och diskutera saken sansat efteråt. Att man kanske tvingas kompromissa. Dr Phil som är en av mina relationsgurun brukar säga "vill du hellre ha rätt eller vara lycklig?". Jag tror det är en av de viktigaste ledorden för en lycklig relation. Kompromissa. Utan att försöka ändra den andra. Dr Phil brukar vidare säga att "den viktigaste uppgiften i en relation är att lyfta den andra". Att få den andra att feel better about him-/herself. Varenda dag. Få den andra att blomma. Låta hen utvecklas och förverkliga sig själv. Och stå bakom och stötta. Tro på den andra. Och vara hens största fan.

Min sambo vill inte vara offentlig. Han vill inte synas på sociala medier speciellt mycket, han har ingen facebook-profil och vill inte synas i min blogg. Det respekterar jag. Det får ni också göra. Han har dock inget att skämmas över, rent utseendemässigt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle träffa dagmamman på en parkeringsplats där vi stämt träff för att hämta upp barnen. På långt håll såg jag att hon stod och pratade med en stilig karl i vit skjorta. "Åhå, vad har hon bongat för hunk?". När jag kom närmare insåg jag att hoppsan, det var visst min egen karl. 

Vi grälar. Vi har varit tillsammans i 20 år och kan fortsätta den andras meningar om den kommer av sig. Vi känner varann utan och innan. Vi vet precis vad den andra tänker. Vi är båda väldigt starka personligheter och har svårt att låta den andra få rätt. Jag är dessutom en känslomänniska och har mycket lätt för att bli arg, och mycket lätt för att bli glad och skratta mig till andnöd. Jag kan ibland bli så arg så jag skulle kunna stoppa ner gubbskrället i en roskis och låsa fast locket. För att någon minut senare inse att ok, det där var inte smart. Vad var det vi blev osams om egentligen?

Någon dag sedan sa min sambo ett ord, och gjorde en gest. En sån där sak som bara vi förstår. Tack vare vår gemensamma historia. Jag föll ihop på golvet och skrattade så jag kunnat pissa på mig. Så mycket har jag inte gråtit på länge. Ni ser. Glädje och sorg. Vi pratar inte om varandra som älsklingen på sociala medier. Vi målar inte ut en bild av en perfekt fasad. Men vi passar ihop. Vi har delat mer än halva livet tillsammans. Oavsett hur många gånger jag känner den där känslan att stoppa ner honom i roskisen kommer vi ändå tillbaka till kärnan. Vi. Tryggheten. Att vi inte, liksom Linn, vill vara någon annanstans.

Han. Karateläraren. Som de flesta av mina träningskamrater på grundkursen var kär i 1994. Men inte jag. För jag försökte para ihop honom med min bästis. Tills jag insåg. Ok. Jag tror inte det är henne jag ska para ihop honom med. Den här vill jag ha själv. Och så blev det. For better and for worse. In sickness and in health. Trots att vi inte är gifta.

 

 

 

 

 

torsdag 21 juli 2016 - 13:10

Vaccinationstvång

Här ligger jag i solstolen och njuter av sommaren. Känner mig glad och positiv efter mitt senaste inlägg om hur man sprider glädje, och plötsligt inser jag att det inlägget borde fått större spridning. 

Jag tänker alltså på de kommentarer jag sett gällande nyheten om att den hittills okända riksdagsledamoten och centerpartisten Mikko Kärnä fått solsting. Eller, jag hoppas det i alla fall. Inte för att solsting är speciellt roligt, men allt tyder på det. Han har suttit och läst en artikel i Helsingin Sanomat och mitt i allt kommit på den briljanta ideen att uppdatera sin Facebook. "Jag ska förbereda ett lagförslag för tvångsvaccinering". Den starka solen verkar ha fått till torka på en hel del tidningsredaktioner eftersom denna lilla statusuppdatering fått sådan publicitet i media. Men visst, Mikko har fått sina 15 minutes of fame, och folks debattlust har vaknat.

Det finns ju förstås en risk att herr Kärnä är allvarlig. Och på något sätt kan jag förstå honom. Han vill säkert bara barnens bästa. Och försöka främja hälsa. För han är ju som många andra fast övertygad om att vaccin = hälsa. Jag klandrar honom inte. Jag har också trott det en gång. Han tror tydligen att om man tar bort en förmån som barnbidraget, så då kommer alla att göra precis allt som sägs.

Han vill samtidigt ändra strafflagen så att föräldrar till ovaccinerade barn som smittar andras barn skall få ett straff. Har ditt barn orsakat ett annat barns död skall du straffas hårdare. Hur han tänkte bevisa varifrån smittan kommer framgår inte av hans tankar. I kommentarsfältet på hans twitter verkar han något osäker på hur han tänkt det hela. Det är med andra ord en väldigt ogenomtänkt ide han har.

 

vaccin

 

Men låt oss för skojs skull ta ideen på allvar. Det skulle bli ett lagförslag. Kanske skulle det vinna och en ny lag träda i kraft. Det finns några saker man bör ta i beaktande gällande detta, som försvårar det betydligt.

Det enda som talar för detta är att vi nuförtiden i Finland har en massa människor som inte ser till allas lika värde. Är du mörkhyad och utlänning, är du homosexuell, eller nu då vaccinkritiker - ja då har du inte samma rättigheter och värde som alla andra. Då ska du straffas. Sådär, bara för att. Denna trend är mycket tydlig idag. Passa in i facket, eller så krånglar vi till ditt liv via lagstiftningen! Försvinn härifrån om du inte passar in!

 

Det finns tre saker man bör ta i beaktande om man tar detta förslag på allvar:

 

1. Det kan strida mot grundlagen. 

Finlands grundlag, 6§: ........ Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp, eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

Att ändra grundlagen är en stor process. Men visst, det går. Att ta bort barnbidraget på grund av en övertygelse är ett brott mot grundlagen. Vaccin och barnbidrag hör inte ihop. Ingen logisk koppling. Barnbidraget får man för att ha råd att försörja sina barn. 

 

2. Det skulle kräva enorma resurser av FPA att varje månad kolla vilka barn som fortfarande är ovaccinerade, och vilka som blivit vaccinerade och således skulle bli berättigade till barnbidrag. ENORMA! Jag trodde vi skulle spara i Finland? Kärnä kunde gärna komma med en uträkning på vad detta skulle kosta. Byråkratin överlag är naturligtvis inte genomtänkt. Hur har han tänkt att FPA ska besluta om man lämnat bort bara ett vaccin? Om man skjuter på ett vaccin några år av olika orsaker?

 

3. Många fördömande vaccinförespråkare påstår att vaccinkritik är en religion. Det är egentligen en bra sak! Kanske är det så? Kanske hör alla vaccinkritiker till en egen religion som förbjuder gifter, inkl vaccin? Så länge vi har religionsfrihet i landet kan dessa troende inte straffas. 

 

Att det sedan säkert finns många som inte skulle vilja godkänna andra religioner än kristendomen är en diskussion för sig. Att få en lagändring på det känns ändå omöjligt i en demokrati.

Apropå demokrati. Förslag av detta slag som föreslår ett förmynderi från statens sida, det känns bara som att vi är på väg mot Nordkorea. Och de är ju ganska ensamma i världen med sitt sätt att styra folket. Kanske de behöver en kompis?

Kanske är det så som jag läste i en kommentar i en diskussion kring detta, att

"de som understöder detta förslag har antagligen samma logik gällande krigföring. Bara våra egna överlever är det helt ok att skjuta motståndarsidan". 

 

Jag är emot krig, och för fred. På alla plan. För ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda. Där man inte tvångsmedicinerar friska barn. Där man har ett val. Där man som förälder får välja själv hur man uppfostrar sina barn (bortsett från barnaga som förstås är förbjudet - och nej, att låta bli vaccin är inte barnaga!), hur man ordnar dagvård, vilken mat och vilka mediciner man ger dem osv. Och jag vet att jag inte är ensam. Återstår att se hur stort entourage Kärnä har.

 

 

 

fredag 15 juli 2016 - 09:00

Tänk om. Tänk rätt.

Det verkar som att samlingspartiet tänkt till riktigt i dagarna! Ja, för någon värmebölja har vi ju inte haft. Annars skulle jag snarare misstänkt solsting. De har kommit på den briljanta idéen att slopa söndagstillägget i lagstiftningen för att skapa fler arbetsplatser. Vilken lysande idé!! En riktig älynväläys, som man säger på finska!

Eller?

 

Jag har egentligen bara en fråga till samlingspartiet.

Det finns hundratusentals lågavlönade i Finland. De flesta är naturligtvis kvinnor. Ironiskt nog är det de lågavlönade branscherna som också har de sämsta arbetstiderna. Dagar, kvällar, nätter, helger. När du jobbar inom en sådan bransch är utbudet på hobbyn mycket begränsad. Du kan inte delta i regelbundna kvällsaktiviteter. Du har ett begränsat socialt liv. Du kan inte planera något program med familjen speciellt lång tid på förhand. Din tid med barnen kan vara mycket begränsad, ofta är du ledig när de är i dagvård eller skola. Du vet inte på förhand om och var du kan och får fira jul, nyår, påsk, midsommar och andra högtider som är självklara familjefester för andra. Du kanske har en inneboende stress över att aldrig kunna planera något på förhand.

Har du lyckats få ledigt en viss lördag för att du vill tillbringa den dagen med barnen i badhuset kan du vara säker på att du får vänta veckor tills du nästa gång kan hitta på något med familjen. Är badhuset så viktigt? Eller borde du ha träffat dina egna vänner den dagen? Ni är ju så sällan lediga samtidigt. Vissa gör detta för att deras jobb är ett kall. Vissa gör det för att de inte har något annat val. Men de flesta orkar för att tilläggen är så bra. Speciellt söndagstillägget. Det är det som gör det värt att jobba inom dessa branscher. Det är det som gör att ens lön är acceptabel, och att man överhuvudtaget får det att gå runt.

 

Har någon av er samlingspartister upplevt detta?

 

Nähä. Tänkte väl det. Men det har jag. Mig personligen gav det en sådan stress att jag drömde mardrömmar. Råkade jag ha en ledig helg i arbetslistan fick jag med mycket stor sannolikhet ett samtal lördag morgon ”Voiksä tulla töihin, N on kipeä”. Kanske var jag en sådan man kunde utnyttja. Men jag bet ihop och for iväg om jag på riktigt inte hade något viktigt inplanerat. Som någons bröllop. Eller begravning. Jag gladdes åt att jag åtminstone fick bättre betalt.

Samlingspartister – ni vill försämra vardagen för de som redan har det kärvt. Varför? Varför är det alltid – utan undantag – lågavlönade (kvinnor) som skall vara de som ”måste dra sitt strå till stacken och bidra till att öka Finlands konkurrenskraft, och lyfta oss ur gropen ni grävt åt oss”? Tror ni på allvar att söndagsarbete är något folk kommer köa till om de inte får en acceptabel ersättning för det? Tror ni att detta på riktigt ger arbetsplatser? 

Hur skulle det vara om vi en gång för alla skulle vända på det hela? Kanske kunde vi börja med att sluta behandla höginkomsttagare med silkesvantar? Kanske det är de som kunde bidra lite mer, försämra sina villkor lite till, tänja lite till på gränserna.. Kanske är det så att höginkomsttagarna är de som kunde jobba söndagar utan extra ersättning? Med 10-12 euro i timmen? Tänk om. Tänk rätt. Ta bort skygglapparna.

Please.

tisdag 28 juni 2016 - 17:00

Viljan att förbättra

 

För några veckor sedan blev jag ny ledamot i Korsholms kommunfullmäktige. Det här är kanske lite större och roligare för mig än för andra. Att i svenska Österbotten vara medlem i ett annat parti än det största är inte speciellt lätt. Inte när det gäller val. Väldigt många röstar på det svenska partiet av gammal vana och som socialdemokrat är det därför en utmaning att få röster. Dock har många sagt till mig att de skulle rösta på socialdemokraterna om de bodde i Sverige. Intressant tankesätt. Varför inte göra det direkt? Därför var det en stor ära för mig att i det senaste kommunalvalet få fjärde mest röster av alla våra duktiga kandidater.

 

fullmaktige

 

Gäsp. Usch, va tråkigt. Måste du skriva om politik? Orkar inte läsa… Vänta! Jag ska berätta varför en sån som jag är politiskt aktiv och varför många egentligen är intresserade av politik fast de kanske inte tror det.

Det hela började efter riksdagsvalet 2007. Jag var mammaledig med mitt första barn från ett lågavlönat deltidsjobb på ett varuhus. Vi fick en borgerlig regering och mitt i allt insåg jag att det visst har betydelse vad man röstar på. Jag hade tidigare, liksom många andra, knappt brytt mig. Det har ingen betydelse. Min röst spelar ingen roll. Inget ändras ändå fast vad man skulle rösta på… Idag har vi en väldigt högervriden regering, och jag tror de flesta som följer med vad som händer i samhället kan skriva under på att det visst har betydelse vem som har makten. Jag har tidigare skrivit om höger- vs vänsterpolitik här.

Jag började googla partier. Vem tycker som jag? Att hitta ett parti som har exakt samma värderingar som jag är kanske omöjligt. Jag fick ta det som har de värderingar som mest överensstämmer med mina egna. Att visa solidaritet för medmänniskan, att värna om den svaga, (arbetslösa, utslagna, arbetsoförmögna, handikappade…), stå upp för de som inte orkar eller kan själv. Ett parti som för den vanliga arbetarens och låginkomsttagarens talan. Ett parti som har en svensk avdelning var ett plus. Jag valde socialdemokraterna. Jag skickade ett mail och fick snabbt svar av två personer. En tredje ringde upp. Jag blev chockad. Jag trodde inte att vem som helst fick ansluta sig till ett parti. Men det får man. Alla behövs. Jag har numera insett hur viktigt det är att det finns olika människor med, för att framgångsrikt kunna föra allas talan.

Jag kunde ha gjort som andra. Suttit vid kaffebordet och gnällt över hur regeringen sköter landet. Hur inkompetenta alla politiker är. Hur de bara främjar egna intressen och struntar i den lilla människan. Suttit och vältrat mig i självömkan över hur dåligt jag har det när politikerna inte bryr sig. Men det gjorde jag inte. För jag insåg att inget blir bättre av det. Det blir faktiskt inte det. Enda sättet att få till stånd en ändring är genom att själv engagera sig. Enda sättet att ändra på sånt som irriterar är via ett politiskt parti. Det är i alla fall det mest korrekta.

 

linda sdp

 

Saker som irriterar en småbarnsmamma kan vara storleken på barnbidraget, dagvårdsgruppers storlek, dagvårdsavgifter, föräldraledighetens längd, ekonomiskt stöd under föräldraledighet, arbetslöshet o dyl… Ja, ni vet. Massor av situationer som vi alla har en hel del åsikter om. Sitter och muttrar vid kaffebordet över hur eländigt det är, och att det bara blir värre. När vi egentligen borde göra något konkret åt det! Säg en människa som inte har en enda åsikt om någonting som händer i ens närhet! ”Jag är inte intresserad av politik!”. Nja. Jag tror att alla egentligen är intresserade av politik, för politik är allt som sker runtomkring oss. Bränsleskatter, matmoms, vägunderhåll, hälsovård, pensionsålder… Ordet politik är bara lite tråkigt. Det kan ge felaktiga associationer. Tänk istället engagemang!

När man aktiverar sig i samhälleliga frågor inser man ganska snabbt att allt inte blir som man själv vill. Det handlar i allra högsta grad om samarbete, kompromisser och omröstningar. Det går inte att få igenom något ensam. Det är en svår och tungrodd process att få igenom ett förslag om inte alla direkt hyllar det. Men ibland lyckas det! Och det är roligt! Av de här åren har jag lärt mig en hel del om kommunikation och kompromisser. Människokännedom. Man utvecklas. Man lär sig tala inför publik, om man vill. Det är lite som med föräldraskap - man lär sig välja sina strider! Jag har fått väldigt mycket positivt av mitt engagemang i den här rörelsen. Man lär sig hur det fungerar i samhället. Och därför har jag medlidande med de som så gärna vill ändra på saker och ting i världen, som har starka åsikter om hur vissa saker kunde skötas bättre, men tar ut frustrationen på fel sätt. Genom skadegörelse, stölder och annat mindre konstruktivt.

När man vill påverka något som är fel finns det en rätt väg att gå. Så länge det finns brister i samhället och jag känner att jag kan tillföra något kommer jag att hålla på med detta. Det kan bli ett livslångt uppdrag.

 

 

söndag 15 maj 2016 - 22:00

Ensam är inte stark

Jag gjorde ett personlighetstest för ett tag sen. Ett sånt där mer seriöst, som jag vet att vissa arbetsgivare använder sig av. Testet var utformat så att man inte kunde svara det man trodde att någon ville höra, utan faktiskt måste svara som man själv är. Man kunde inte lista ut vad som förväntades. För det finns ju inget rätt eller fel sådana här gånger. Några av mina vänner hade gjort testet och jag var förstås nyfiken. Svaret var något förvånande väldigt mycket jag. Det var som en beskrivning av vem jag är. En ganska lång beskrivning.

Bland annat stod det att jag står upp för jämställdhet och rättvisa, och kämpar för det jag tror på till sista blodsdroppen. Ok, det var inte riktigt ordagrant så, men det betydde det. Att man lätt kan bränna ut sig för att man inte kan stanna upp när man känner så för det man gör. Det fanns också intressanta detaljer som att man har en förmåga att förklara svåra saker på ett enkelt sätt. Vilket jag i min yrkesroll anser vara en stor styrka. Det stod att den här personlighetskombinationen är väldigt sällsynt. Bland annat Moder Teresa och Martin Luther King sägs ha haft denna kombination av egenskaper. Jag är i gott sällskap. Haha. Jag har inget behov av att helgonförklara mig själv, jag är långt ifrån perfekt, men det var ändå lite roligt. Det här med sällsyntheten. För jag har ofta känt mig ganska unik. Och tyvärr också ganska ensam.

Jag har skrivit om detta förut, med risk för att det blir tjatigt gör jag det igen. Vissa saker behöver berättas många gånger. När man är en sådan som jag som inte har förstått att släcka lågan när den väl börjar brinna och brinner för något och står upp och kämpar för olika saker kan det bli lite ensamt där i motvinden. Visst finns det många som håller med och stöttar, men ändå. Det är den som står i fören som blir piskad av motvinden och får ta första stöten vid anfall. Och det kommer. Med varierande intervall och kraft. Den som vågar stå upp för egna tankar blir väldigt lätt ett hot. Rädslan hos andra tar intressanta uttryck. 

I höstas fick jag 'lejdon' av att känna mig ensam med mina tankar och min kämparglöd. Vi pratar alltså alternativa val. Det som är jag. Jag kallade till en träff för likasinnade. Jag hoppades på några deltagare, eftersom jag vet att likasinnade finns. Vi blev 25 st. Bara genom djungeltelegrafen. Det är en av de saker jag är mest stolt över att ha åstadkommit utanför min yrkesroll. I januari grundade vi en förening och idag är vi närmare 300 medlemmar i den Facebookgrupp jag startade i höstas efter vår första träff. Österbottningar med alternativa intressen. Människor som i motsats till mig inte alltid vågar prata öppet om sina tankar och val, men som nu har fått en fristad där man öppet kan diskutera alternativ utan att ifrågasättas, hånas eller behöva förklara sig. För ja, det måste man tyvärr utstå när man väljer annorlunda.

I vår grupp finns alla yrkesgrupper. Det är det som är det intressanta med föreningsverksamhet. Vi är arbetslösa, hemmamammor, dagvårdare, sjukskötare, läkare, farmaceuter, homeopater, mentala tränare, healers, företagare, bönder, poliser, banktjänstemän, lärare, forskare, biokemister, universitetslektorer.. Människor man aldrig skulle mött annars, om det inte vore för det gemensamma intresset. Gå med i en förening, gott folk! Det ger perspektiv och berikar otroligt!

Igår träffades vi igen. Vilket härligt gäng! Vilken härlig energiboost efter en tung vecka! "Så härligt att kunna vara sig själv utan att behöva sitta med ett påklistrat leende och låtsas vara intresserad av saker man inte är intresserad av. Så skönt att kunna amma sitt barn utan att behöva vara rädd för att kränka någon. Så roligt att allas barn trivs bra tillsammans." Det här är alltså kommentarer av människor i min grupp. Den kommentar jag känt mest glädje över var en kvinna som sa till mig att det var så härligt att denna grupp kom till, hon hade känt sig så ensam med sina tankar och på allvar övervägt en flytt till Järna i Sverige (antroposofernas "mecka"). Men nu behöver hon inte göra det längre, eftersom hon insåg att hon inte är ensam.

För nej, ensam är inte stark. Ensam är inte bra. Oavsett om du känner dig ensam i fören, eller hemma med tankar du inte vågar yppa högt. Människan är ett flockdjur. Människan behöver höra till någon gemenskap. Känna en samhörighet med andra. Och det gör jag nu. Den här samhörigheten jag känner med andra likasinnade och den energihöjning man får efter en träff med dessa härliga människor, något liknande har jag - tror jag - aldrig känt förut i någon gemenskap. 

Det här handlar förstås i hög grad om vänskap. Om att finna nya vänner i vuxen ålder. När man insett att man inte längre har något att prata om med de gamla. Att inte bara sitta och vänta att något skall ske. Utan att våga ta steget själv och erkänna att man vill ha kontakt med likasinnade. För det var ju inte så farligt sist och slutligen. Det är ingen skam. Det var i själva verket något av det bästa jag gjort. Både för mig och många andra. Och det allra roligaste är kanske att många gamla vänner också hittat till gemenskapen. 

 

 

 

lördag 7 maj 2016 - 20:45

Fet, ful och älskad!

På flera bloggar har vi den senaste veckan kunnat läsa om bikinihetsen. Förväntningarna på att passa in i strandfacket. Förra sommaren hann jag aldrig till någon regelrätt strand, så kanske kan jag ignorera kraven även detta år. Men låt oss ändå fundera lite över det där. Beach body. Slimmad, snygg och självsäker. Är det det som avses? Varför skall man se ut så? För att själv vara nöjd eller för att någon annan skall dregla över en? 

Utgår vi från att vara ett snyggt föremål som andra kan vila ögonen på kan vi direkt glömma kraven på ett visst utseende. Alla tycker om olika kroppar. Alla kroppar är fina. Jag tycker tex att Leonardo di Caprio ser ut som en fjant, medan andra, många andra kvinnor får något fånigt i blicken när han nämns. Vissa tycker om en sak, andra en annan.

Vill vi själva vara nöjda med vår kropp? Att ha en frisk kropp vars hjärta orkar kämpa i många, många år är en av mina målsättningar. Hur den sedan ser ut är en annan sak. Drömmer vi om att ligga på en sandig handduk med ett sixpack på magen? Varför då? Vad blir bättre av det? I det här landet lyser solen några dagar varje år. Vi borde ta vara på det istället. Njuta av värmen! Ljuset! Och många har faktiskt förstått att det är det som är poängen med the beach body. Att ha en glad kropp som njuter av livet!

Alla kroppar är olika. Jag har faktiskt aldrig varit överviktig. Jag har haft en drömkropp enligt vissa. Jag har varit vältränad, smal och vig. Tills jag fick barn. Tills idag. Idag är jag totala motsatsen till the beach body. Jag har märkt att kroppen inte längre är någon ungdom. Jag har inte tränat på flera veckor pga våra flunssor. Jag väger idag det samma som jag vägde när jag for till BB med min förstfödda. Enligt BMI är jag överviktig. BMI borde förresten förbjudas. Överlag är det ett otroligt missvisande mått.

Jag är i usel kondition just nu. Min 9-åring springer snabbare än jag. Mina lår fastnar ihop och det är äckligt. Inte det i sig, men det att en krank har bitit fast sig flera gånger just där. Så när jag tar mig mellan benen är det krankens fel. Jag kan ju inte gå bredbent heller. Det skulle se konstigt ut. Min mage pöser ut över linningen pga för mycket mjöl/gluten. Och lite socker. Den reagerar direkt nuförtiden. Jag känner mig fet, ful och förfärlig. 

 

DSC 0017

 

När jag var yngre var jag avundsjuk på överviktiga. De kunde gå ner i vikt och mitt i allt blev de jättevackra! Fick massor av självförtroende och allt blev så mycket lättare. Jag har aldrig varit klassens snyggaste tjej. Jag var någon form av medelmåtta. Vad skulle jag göra för att bli snyggare? Jag kunde inte gå ner i vikt eftersom mitt BMI den tiden låg på undervikt. Jag var underviktig. Jag blonderade håret, jag sminkade mig, jag gick i solarium.. Jag fick högre självförtroende. Tillfälligt. Alla mina kompisar var snyggare än jag. Det var mina kompisar killarna vände sig om efter. Jag var mera det där bihanget. Den där som bara hängde med.. En gång körde en kille in i ett grönsaksstånd på torget när han svängde sig om på cykeln efter min kompis. Haha!! Det var en minnesvärd bild! 

Jag insåg ganska snabbt det här med skönhet. Min uppgift var helt enkelt inte att vara en docka och fladdra med ögonfransarna i hopp om att få det jag ville. Jag fick lov att utveckla andra kvaliteer. Jag var inte speciellt dum, jag hade bra betyg i skolan. Jag utvecklade en mer social kompetens, jag blev en person man tyckte om att umgås med. En man hade roligt tillsammans med. Det var så jag fick sambon på kroken. Jag var rolig, charmig och smart. Jag insåg ganska snabbt att det var betydligt högre värde i de egenskaperna än i smal, snygg och sminkad.

Jag slutade blondera håret. Jag slutade sminka mig varenda dag. Jag slutade gå i solarium. Jag lärde mig att det var andra saker som skulle ta mig fram i livet. Och jag har inte fått något jobb pga mitt utseende. Hoppas jag! Sedan vet jag ju inte om jag har sorterats bort i någon ansökningsprocess pga det. Men då må det vara så. Jag har inte heller tänkt satsa på en karriär som modell, så mitt utseende är en bisak. Mina andra kunskaper och egenskaper väger tyngre. 

En kropp är en bra kropp när människan inuti mår bra! Det spelar ingen roll hur den ser ut. En fin utstrålning är attraherande! Det viktiga är att man trivs tillsammans med människan, att man är på samma våglängd och har roligt ihop. Det enda jag vill att folk ska tänka på inför strandsäsongen är att vi ska ha roligt, plaska i vattnet, simma så mycket vi orkar, sola med förstånd, skapa minnen för livet! Allt annat är irrelevant. 

 

Och med det önskar jag alla härliga mammor och modersfigurer (mostrar, fastrar, vuxna med kontakt till barn, lärare, dagvårdspersonal...) en riktigt fin morsdag! Njut av den fina människa du är! Ät tårta med gott samvete utan att dra in magen! Framför allt utan att klaga framför barn hur tjock du är, hur tjock du kommer att bli efter den där tårtbiten eller hur ful du annars bara är. 

Ni som har barn kommer att få lika mycket kramar och pussar av småttingarna oavsett hur långt magen pöser över byxlinningen. Barnen har förstått vad som är viktigt. Vi borde ta lärdom av dem!

 

~ Du är inte överviktig. Du är inte underviktig. Du är jätteviktig! ~

 

 

 

tisdag 29 mars 2016 - 08:00

Om att förstå och bygga broar

Känner ni igen denna broschyr? Jag tror de flesta i vuxen ålder vet att denna broschyr är en gåva av Jehovas Vittnen när du hittar den på trappan eller får den i din hand.

DSC 9

Många känner ett förakt, irritation eller kanske rentav avsky bara genom att se på broschyren. Det känns kanske som en kränkning att okända människor ringer på dörren och villl prata tro. Ja, kanske är det att gå över gränsen? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag också hört till dem som går och gömmer sig när man ser två okända människor med axelväska på trappan. 

Jag menar, jag delar inte deras tro och jag villl inte dela deras tro. Jag har överlag problem med organisationer där man höjer en person över alla andra, och låter sig underkuvas. Det passar inte mig att tro på ett allsmäktigt överhuvud som har makt att besluta och döma mig och mina gärningar. Jag har också lite svårigheter med att förstå att man regelbundet behöver be om förlåtelse för sina synder. Jag har lite svårt att tro att alla människor är så dåliga och syndiga att man om och om igen borde be om förlåtelse, och sen fortsätta samma bana, för att nästa vecka få förlåtelse igen. När blir man tillräckligt god, liksom? Jag är personligen övertygad om att varje individ utvecklas till att nå sitt fulla potential inifrån en själv. Att det inte beror på någon annans existens. 

Jag kunde ha gjort samma sak nu. Låtsats att jag inte hört dörrklockan. Väntat ut dem på trappan. För att sen.. ja, vadå? Fortsätta fördöma dem på kaffepausen eller vid släktmiddagen? För att nästa gång Jehovas Vittnen kommer på tal spä på mina fördomar med andras agg? För att fortsätta leva i tron att de är aliens och inte har något här att göra? Det här är bara exempel, det här är inget jag gör.

För jag anser mig själv vara en fördomsfri individ. När någon vid kaffebordet pratar illa om en person eller människogrupp brukar jag lyssna, konstatera att jaha, och så låter jag det gå ut genom andra örat. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter och tankar, ja. Men jag väljer alltid att bilda mig en egen uppfattning om folk innan jag dömer dem. Det är en egenskap jag gärna skulle dela med mig av till flera. Jag påstår inte att jag är något helgon, men jag har för många gånger lärt mig att den där kvinnan/mannen som "var så himla konstig och lite besynnerlig/egen" faktiskt var riktigt trevlig och kanske rentav lite likadan som jag själv. När jag valde att själv bilda mig en uppfattning om hen. Många möten hade inte blivit av om jag lyssnat för mycket på andra. 

Alla människor är däremot inte goda, men att döma någon på förhand leder ingen vart. Att döma en folkgrupp, religiös grupp eller enskilda innan man träffat dem eller hunnit bilda sig en egen uppfattning - det är att ha fördomar. Och det leder ingen vart. Jo, det leder förresten någonstans. Till ökade fördomar, förtryck och oförståelse.

Så - tillbaks till Jehovarna på trappan. Jag släppte in dem, konstaterade att jag inte tror samma som dem, ifrågasatte sådant jag inte tycker har någon relevans i deras tro. Fick deras syn på vissa saker. Jag höll inte med. Men det behöver jag inte. Jag tycker det är intressant att se hur andra ser på saker och ting. Att diskutera sakligt är alltid givande! Jag fascineras faktiskt av olika trosinriktningar. Har jag pratat med dem och inser att jag fått den kunskap jag velat ha och inte behöver mera, då tackar jag och avböjer fortsatta besök. Svårare än så är det inte. 

Jag tror inte att samhället förbättras genom att låta fördomarna växa, jag tror att samhället förbättras när vi försöker förstå dem som inte lever eller tror som vi gör. När vi pratar med en Jehova, en muslim, en flykting, en vegan, en arbetslös, en vaccinmotståndare... När vi försöker bygga broar och inser att vi alla egentligen bara är en. Vi är alla människor med olika livsstil och tro. Vi har alla samma värde och rätt att finnas till. Vi behöver inte älska alla, vi behöver inte ens umgås med alla. Men vi kan öka vår kunskap och tolerans mot det okända. När vi på det sättet minskar rädslan för det annorlunda, då är vi långt på väg! 

måndag 21 mars 2016 - 12:00

Om allas lika värde

Idag firar vi internationella Downs syndrom-dagen. Det är en dag när vi uppmärksammar olikheter. Att det är ok att alla inte är precis likadana. Att alla inte är stöpta i samma form.

Det här är något barn ofta förstår bättre än vuxna. Så länge barn är oförstörda har de inga fördomar, de har inte ännu lärt sig vad som är ”fel”. De är nyfikna och vill veta. Och det är just i det kritiska skedet vi som föräldrar, vuxna, förebilder har vår chans att skapa sunda och empatiska individer. Det är inte bara när de själva frågar. Vårt beteende överlag färgar barnens verklighetsuppfattning.

 

”Usch va tjock jag är! Jag måste banta!” Barnet lär sig att det är fel att se annorlunda ut. Att vara smal är det eftersträvansvärda. Allt annat är avskyvärt.

Vi ser på tv. ”Haha, titta på den där, vilken ful en!!” Barnet lär sig att det vi pekar ut som fult är fult. Föräldrar har alltid rätt i barnens ögon. Det är fel att se annorlunda ut.

”Gå inte nära den där alkisen!” Barnet lär sig att det finns människor som är mindre värda än andra. Avskyvärda! Det är fel att vara annorlunda.

”Den där familjen är ju helt sjuk i huvudet, håll dig borta från de där barnen!” Barnet lär sig att alla inte är lika mycket värda.

”Det där packet borde skickas tillbaks därifrån de kom!” Barnet lär sig att det är fel att vara annorlunda. Det är fel att se annorlunda ut. Alla människor är inte lika mycket värda.

 

Ja ni ser. Man kan ge hur många exempel som helst. Genom vårt beteende och de signaler vi ger våra barn lär de sig vad som är rätt och fel. Många barn lär sig i alltför tidig ålder att alla inte är lika mycket värda. Är det någon som är förvånad att mobbning fortfarande är ett alltför bekant fenomen i alla skolor? Inga barn föds till mobbare. Inga barn föds elaka. Inga barn föds med fördomar. Det är vi som är vuxna som ger barnen dessa verktyg. Jag läste en kompis FB-status häromdagen. Ett barn hade kritiserat hennes utseende i simhallen. Sagt att hon var äcklig!

Ursäkta mig, men det där är inte ett normalt beteende för ett barn! Ett bra exempel på vilket uttryck vuxnas värderingar kan ta i barnens beteende.

Därför är det så bra att dessa dagar finns. Så vi tvingas påminnas om att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hur man ser ut, vad man är intresserad av, var man bor, vem ens föräldrar är… I ena dotterns dagis har de idag temadag. Barnen får ha olika sockor. Dottern var eld och lågor över detta! Hon har funderat flera dagar vilka sockor hon skall ha. Också äldre dottern ville ha olika sockor idag. Vi pratade lite om vad detta betyder.

rockasockorna

Att alla är olika och så ska det vara. Att alla är lika mycket värda ändå. Två meningar jag tycker borde få betydligt större utrymme i alla familjers hem.