Visa inlägg taggade med 'utbränd'

tisdag 4 juli 2017 - 17:00

"Folk var inte utbrända förut.."

Ibland kan man råka höra någon eller delta i en diskussion där någon förundras (i många fall skeptiskt) till varför så många är utbrända nuförtiden och varför folk inte blev det tidigare. Lite sådär med mellan-raderna-tankarna att är det nu riktigt på riktigt folk är sjuka eller är det nån modefluga som folk gärna hoppar på för att få göra något roligare än att jobba. Det är tyvärr väldigt vanliga tankar, jag fick t.om. höra det själv om min egen situation när jag var sjukskriven och längst nere i träsket. Ironiskt nog av andra sjukskrivna.

Jag har också hört läkare och HR-folk som ansett att man inte borde bli sjukskriven om man inte är utbränd pga jobbet. Det finns alltså en hel del oroväckande tankar om detta i omlopp, och det är väldigt skrämmande. Speciellt eftersom folk som blir utbrända – för ja, tyvärr är det ett riktigt tillstånd, en riktig sjukdom – inte ens får en korrekt diagnos. För i Finland kan man inte vara utbränd, man kan bara vara deprimerad eller ”anpassningsstörd”. Anpassningsstörd känns som ett hån. Nedvärderande och skuldbeläggande. ”Det är dig det är fel på, det är du som är störd! Eget fel!”

 

oro

Bild från Pixabay

 

Jag hade lite svårt i början att förstå varför de ansåg jag var anpassningsstörd. Visserligen har jag lite svårt med att placera mig i fack överlag, men det hade inte så mycket med detta att göra. Eller hade det? Kanske det var därför jag blev sjuk? För att jag inte passar in överallt? För att jag går min egen väg och ibland skiljer mig från massan? Var det mitt eget fel? Skulle jag ha mått bra om jag slutat vara mig själv och tagit på mig en av samhället mer accepterad roll? Hade jag missförstått mina symptom som varenda ett kunde prickas av på utmattningsdiagnostiken? Den rikssvenska. I Sverige kan man vara utbränd. Helt lagligt. Vi är efter – som vanligt. Tankarna var många den första veckan – tills jag fick veta att de gav mig denna diagnos för min egen skull. För att jag skulle få ersättning under sjukskrivningen. Men eftersom diagnosen är felaktig är det också svårt att få rätt rehabilitering. Jag är ändå helt nöjd med min situation idag.

Men tillbaka till utbränd förr och nu. Jag har, liksom många andra, funderat en hel del på det här, och skall delge er några tankar om detta idag. Jag är inte helt säker på att folk inte var utbrända förut. Sjukdomar med psykiska inslag har länge varit tabubelagda. Lite skamfyllda. För den drabbade. Alla pratar inte högt om dem. Det skulle jag inte heller ha gjort om jag inte känt ett så starkt behov av att informera, då jag förstod att det finns enorma kunskapsluckor om denna diagnos. Jag tror ändå att utmattning är en välfärdssjukdom, faktiskt. Jag tror att det kan ligga något i att det inte fanns i samma utsträckning förut. Och med förut menar jag ungefär 50 år tillbaka i tiden. Eller kanske bara 30. Men det har inget med modefluga att göra. Det handlar kanske dels om att det är lättare att söka hjälp idag. Och att folk lever längre nu. Vi hinner gå igenom mycket mera. Men roten till det onda finns nog ändå mitt ibland oss. I samhället.

Vi lever i ett prestationssamhälle där resultat och effektivitet är nyckelord. Är du inte effektiv eller resultatinriktad hör du inte riktigt hemma – någonstans. Det finns otroliga möjligheter att vara både effektiv och resultatinriktad. Inte bara i arbetslivet utan även privat. I arbetslivet – de flesta branscher – gör idag en människa det flera personer gjorde för decennier sedan. Bara de senaste tio åren har arbetstakten ökat enormt på många ställen.

I privatlivet är det likadant. Det finns otroligt många stressfaktorer och fenomen som får en människa att må dåligt. Det handlar även här om att vara effektiv och prestera.

 

hus2

Bild från Pixabay

 

Ditt hem skall vara välstädat, vackert och störst i byn. Ju större desto bättre. 200 kvm är för noviser. Du är skuldsatt upp över öronen och varje större utgift orsakar trauma flera månader framåt. Fina bilder av hemmet flashas på Instagram och Facebook. Det finns alltid någon som har ett större, finare, bättre hem – svårt att inte känna ångest. Förut var det vanligt att man bodde kvar i en del av barndomshemmet när man gifte sig och fick barn. Kanske byggdes huset om så att två familjer fick plats. Inget konstigt med det. Helt otänkbart idag.

Dina barn ska ha rätt hobbyn, och du ska vara en engagerad förälder. Det räcker inte längre med att spela lite boll på gården eller dansa framför spegeln för skojs skull. Barnen skall redan från små delta i tävlingar, cuper och utlandsresor. För att detta skall lyckas skall det skjutsas hit och dit, det skall säljas papper och shampon, det skall bakas, det ska jobbas på talko. Helst skall du också vara tränare för gänget. Detta blir lätt ett heltidsjobb.

 

kalenderBild från Pixabay

 

Själv borde du också vara aktiv överallt. Ju mer desto bättre. Det är föräldraföreningar, det är familjens hobbyn, det är egna hobbyn, det är samhällsengagemang. Det finns så mycket man borde vara med på. För att liksom räknas. Utöver det borde du också hinna med någon form av självförverkligande. Efter allt detta borde du gå en avslappningskurs och studera mindfulness, och när du äntligen fått det inprickat i kalendern har din hjärna gått på högvarv och du kommer inte ens ihåg vilken kurs du skulle gå eller varför.

Eftersom du har ett konto på både Instagram och Facebook, och sju andra sociala media – vilket du måste ha, annars är du en outsider – måste du ständigt uppdatera dessa. Bilder av din lyckade vardag, dina fina bakverk, ditt nystädade hem, dina barns fina betyg, dina egna prestationer.. Ju mer desto bättre. Ju fler likes desto bättre mår du. Tror du. Alla vill bli omtyckta, och det finns otroliga möjligheter att nå ut till folk och få erkännande för det man gör eller det man har idag. Vilket naturligtvis inte bara behöver vara negativt. Men det kan lätt bli. 

Då jag växte upp fanns inget internet. Jag klarade mig rätt bra trots att jag inte var online på något som inte fanns dygnet runt. Kände ingen stor press på att kolla vad andra gjorde eller ägde. Man hade ingen koll på andras egendom om man inte besökt deras hem. Mindre stress över att tvingas prestera. Jag drömde om nya kläder till skolstarten. Att få känna sig lite ny och fräsch en gång per år. Både vid skolstart och skolfotot. Hur man såg ut de andra dagarna har världen glömt. Det är inte heller dokumenterat på speciellt många ställen. Tack och lov.

 

brevBild från Pixabay

 

Du förväntas vara anträffbar inom loppet av 10 sekunder, eller säg en minut. Du har en smarttelefon med nätuppkoppling och förväntas svara på meddelanden direkt. Spelar ingen roll om du sover, sitter på vessan, är i skolan eller på träning. Du skall alltid finnas där – för vem som än behöver dig. På direkten. När jag var 10 år hade jag brevvänner. Ingen chat, inga sms. Det gick snabbt när man fick svar på ett brev inom två veckor. Två veckor! Att vänta på brev var roligt. Ingen panik om det någon gång räckte hela tre veckor. Har en person idag inte hört av sig inom en vecka är hen anmäld försvunnen, och skallgång inledd.

Allt ska gå fort! Allt ska ske nu! Impulser kommer från alla håll, måste hänga med i det och det, och miljontals intryck skall bearbetas varje dag.

 

Är det konstigt att hjärnan blir trött?

Är det konstigt att vi känner press på att vi inte duger?

Är det konstigt att vi sliter ihjäl oss för att imponera på människor som vi egentligen fullständigt struntar i?

 

Det är inte konstigt. Det är så samhället ser ut idag. På något sätt måste vi foga oss till utvecklingen. Anses det. Jag skulle vilja påstå att utmattning är en pandemi idag. Det smittar inte, men samhället gör oss sjuka. Och samhället är vi. Det är bara vi som kan ändra denna trend.

 

Vill vi göra det? Är vi redo? Vågar vi återgå till slow-living?

Vågar du testa att vara offline under din semester?

tisdag 29 november 2016 - 13:30

Julkalenderfunderingar!

Vi är snart inne i december! Strax före lillajul förra året var jag väldigt taggad med min evenemangskalender. Jag hade stora planer, många saker vi skulle göra. Men så hände det som inte får hända. Som aldrig borde hända. Men ändå kan ske med dåliga vinterdäck, halt underlag och en alltför snäv kurva. Jag krockade. Jag trodde min sista stund var kommen. Det var inte så lätt att se skillnad på en vit airbag och ljuset i tunneln. Jag har inte sett någondera tidigare. Dagen efter skrev jag detta. Sedan fortsatte livet som om inget hade hänt.

Eller något hade ju hänt. Men jag låtsades inte om det. Kanske är det måhända så att den obearbetade chocken aktiverade början på min utmattning? Förebyggde gjorde den i varje fall inte. Julförberedelserna gick i stöpet. Besvikelsen var stor. För mig alltså. För hela evenemangskalendern lämnade åt intet. Jag kunde knappt gå den första tiden, och alla evenemang jag hade hittat på innehöll någon form av rörelse. Nästan alla. 

I år har jag lärt mig att ta dagen som den kommer. Att inte göra upp alltför stora planer. Främst för att jag vill ha så lite program som möjligt varje dag för att orka. Så i år beslöt jag att tjejerna får göra kalendern om de vill. Själva fysiska kalendern finns kvar, och de får hitta på saker vi kan göra som inte kostar något. 

Det var en bra ide kan jag konstatera! Tjejerna tycker att det är så roligt att hitta på saker, och de har suttit flera kvällar och funderat över vad man kan göra som är i princip gratis! Jag tror de har hittat på 24 saker nu.

Eftersom jag i år kommer att vara hemma till slutet av december enligt nuvarande plan har jag lite mer tid över. Och det är bra - för julen brukar betyda stress för mig. Jag har köpt några julklappar, och jag tror nästan det räcker med dem. Att leva på sjukdagpenning innebär också att det inte blir några stora utsvävningar och det är antagligen en bra sak. Inga impulsköp. Ingen skatteåterbäring ramlar in i år heller. Däremot kvarskatt. Första gången någonsin. Timingen var inte så läglig, men när är den det?

Gällande julkalender har jag faktiskt tänkt ha en sådan på bloggen i år! Eller med lite reservation för besvikelser kan vi kalla det jultema. Jag vågar inte lova att jag orkar eller hinner publicera något varje dag. Jag vill undvika den pressen. Däremot tänkte jag försöka hålla en röd tråd genom hela månaden. Vi har pratat väldigt mycket om mig här i bloggen den senaste tiden, så dags att återvända till temainlägg.

Julen är ju en kristen högtid och därför tycker jag temat andlighet passar bra! Dock kommer jag inte skriva om den andlighet som kristendomen pratar om, utan annan andlighet. Andlighet, med lite övernaturliga och parapsykologiska inslag. Mycket lite vetenskap, desto mera flum. Mycket Linda. Jag kommer också skriva om saker som jag själv inte tror på. Jag kan inte nog betona vikten av att vidga vyerna och ta del av saker som inte är självklara för en själv. Jag har en bra plan, men önskemål om inlägg under temat andlighet/parapsykologi är ändå välkomna!

 

Är ni redo? På torsdag kör vi igång! Jag är så taggad!!

 

 

 

 

 

 

fredag 18 november 2016 - 15:10

Hur man bemöter en utbränd

Det värsta diset har lagt sig och för det mesta ser jag rätt klart på saker och ting nu. Jag kan se tillbaka och inse att jag har kommit en bit på vägen. Slutet är måhända avlägset, men från att inte ha kunnat läsa sms och förstå innebörden av texten i så korta meddelanden, kan jag nu läsa längre texter och koncentrera mig på något i upp till 3 timmar. I början blev jag vettskrämd när jag läste att utbrändhet är en hjärnskada, som kan bli permanent. Hur kunde jag pressa mig till det? Varför insåg jag inte i tid? Ja, jag insåg nog, men det var för sent. Trodde att det löser sig av sig själv. Nu inser jag ju att det i mitt fall går framåt, och jag har även hittat positivare texter där det står att de allra flesta blir fullständigt återställda och kan leva ett relativt normalt liv. Det vill jag göra efter ett tag. Jag känner att det är helt möjligt i mitt fall, med rätt verktyg.

Jag känner till båda varianterna. Jag har fått kontakt med en hel del människor under den här tiden. Flera är ännu väldigt trötta och orkeslösa efter många år, medan andra har återgått till arbetslivet och jobbar heltid. Den här processen är så oerhört individuell och därför ska jag nu ge lite tips på hur du som anhörig, kollega, vän eller medmänniska kan bemöta en utbränd för att underlätta återhämtningen. Detta är alltså min samlade erfarenhet av min egen situation och av andras. 

Det kan vara väldigt svårt att veta hur man ska bemöta någon, skall man göra något, vad ska man säga, vågar man säga något? Det är lite som att hantera en person med sorg. Man vet inte vad man ska göra för att inte göra situationen värre. Och så gör man ingenting. Vilket kanske i många fall kan vara allra värst.

 

1. Kräv ingenting. Och här menar jag alltså ingenting. Att stiga upp och klä på sig kan vara det enda man orkar. Många utbrända har skamkänslor, och beskyller sig själva för sin situation. Man vågar kanske inte ens gå till butiken för att man skäms så oerhört. Ofta är det högpresterande människor som ramlar dit. Människor som är vana att kräva mycket av sig själva, och att uppfylla höga krav. Driftiga människor som överskrider stresströskeln regelbundet. Personligheten försvinner ingenstans. Men nu är orken slut. Små uppmaningar kan göra det hela mycket värre. "Nog orkar du väl gå och hämta posten?". Nej, det är inte alls självklart. Man kan istället börja känna sig ännu mer oduglig eftersom man inser att en sådan sak borde man orka. Låt personen göra saker i egen takt. Vad man än orkar. Även om man haft en bra dag kan följande vara väldigt jobbig. Det går i vågor. 

 

utbrandBilden tagen från Pixabay.

 

 

2. Finns där, utan förväntningar. Berätta gärna att du står till tjänst, kan hjälpa till med något eller bara tänker på personen i fråga. Skicka blommor! Man kan lätt känna sig ensammast och mest värdelös i världen. Att någon bryr sig känns ofta väldigt skönt. De skäms inte för en, vilket man kan börja inbilla sig. Skicka gärna sms, men ring inte. Förvänta dig inte att personen orkar prata i telefon. För det kan vara otroligt tungt, bara att trycka på knappen och känna att man borde orka öppna munnen. Förvänta dig inte heller något svar på dina meddelanden. Man kanske helt enkelt inte orkar, just då. Det enda man vill är att bara lägga sig under en filt och sova. Sova. Sova. Och det är det man också skall göra då.

Ett tag när vårt barns dagmamma hade lediga dagar ringde jag mina föräldrar, som kom och skötte barnet någon timme så jag fick sova. Jag höll på att få panik av trötthet. En treåring är inte speciellt energifattig. Ni vet vad jag menar. Mina föräldrar körde 100 km en väg för att sköta mitt barn och fixade lunch åt mig. Just då var det som en lottovinst. På riktigt. Sådana saker betyder oerhört mycket. 

 

3. Analysera inte situationen! Skuldbelägg inte! Man är ofta väldigt bra på det själv. Skuldbeläggande kan vara att säga åt personen att "jag har ju sagt att du jobbar för mycket!", "du har för mycket fritidsintressen", "det där måste du sluta med" osv. När man kommit en bit in i återhämtningen har man antagligen börjat fundera på de här sakerna själv. Ingenting blir bättre för personen i fråga genom att försöka analysera. Hur väl menat det än är.

För flera veckor sedan kände jag att om någon nu börjar försöka hjälpa mig på det här sättet så kommer min sjukledighet att förlängas med en vecka för varje råd. Så tungt kändes det. Ångesten förvärras. Vartefter processen framskrider inser personen ofta i samråd med psykolog och psykiater hur man skall hantera de här frågorna. Om den utbrända själv vill diskutera kan man lyssna. Finnas som bollplank. Men för att inte hamna dit igen tvingas man ställa om saker i sitt liv. Så det här måste man förr eller senare se över.

 

4. Ha tålamod och ta inget personligt! Återhämtningsprocessen tar tid. Den kan ta lika lång tid som man varit överbelastad innan sjukskrivningen. För en del räcker det med ett halvår, för andra flera år. Vissa blir aldrig återställda. Bara att få normal nivå på pulsen kan ta flera månader. Och då först kan man börja återhämta sig. I åratal har jag lärt mina karateelever hur man ska andas djupt ner i magen, lugnt och harmoniskt. Vid mitt första besök hos psykologen klarade jag inte av det. Det var fysiskt omöjligt. Som att nedre magen låst sig. Vilken skam det var för mig. Vilket misslyckande. Nu däremot gör jag det dagligen. Jag måste, för att hålla stressnivån under kontroll. Stressnivån är oerhört låg. Bara att tvingas tänka på två saker samtidigt kan vara fysiskt förödande.

Att man bokat in en kaffedejt en dag och avbokar på morgonen är inget personligt. Man kanske har en sämre dag och inser att man helt enkelt inte orkar. Att man avbokar, glömmer att svara på meddelanden och dylikt handlar bara om ens egen ork. Det betyder inte att sällskapet inte skulle vara bra. Tids nog orkar personen ta kontakt igen och boka in en ny träff. Själv tycker jag att jag blivit väldigt bra på att sätta gränser, för mig själv. Vad jag orkar. För gör jag inte det lider jag av det flera dagar efteråt. Fysiskt. Det är alltså i ren självbevarelsedrift jag avbokat saker i sista minuten. 

 

5. Fråga inte när hen återgår i jobb! Den värsta frågan under den här tiden har för mig varit den om återgång till arbetet. "När börjar du jobba igen?". Väldigt ofta vet man inte. Det går inte att svara på det. Man vill ignorera situationen man är i, kanske låtsas som att den inte finns och helst av allt gå tillbaks i jobb följande dag, som om inget hade hänt. Men något har hänt.

Har man en bättre och piggare dag kanske man känner att jo, om en månad när sjukskrivningen tar slut. Har man en sämre dag tror man att man aldrig är arbetsför igen. Tanken och känslan av att man borde bli arbetsför snart kan vara övermäktig och förvärra ångesten. Ibland vill man bara inte tänka på det. För mig har det varit och är väldigt mycket nu-tänk. Vad orkar jag idag? Många dagar framåt är svårt att planera, likväl månader framåt. Det kan finnas en plan, men det är ofta omöjligt att säga om den håller. Min plan är att återgå till jobbet i januari. Just nu känns det helt sannolikt och möjligt. 

 

Det här är några goda, välmenande råd till er som har en utbränd person i er närhet. Känn ingen press om ni enligt mina råd gjort fel. Det är lätt hänt. Jag har haft väldigt förstående människor i min närhet. Ibland nästan överdrivet försiktiga. Men jag uppskattar det mycket! Det betyder att man faktiskt tagit detta på allvar och förstår hur det fungerar. 

 

Har du fler tips på hur man som utbränd vill bli bemött?

tisdag 8 november 2016 - 08:00

Saker jag njutit av de senaste veckorna

Jag har ju inte bara legat under täcket och vältrat mig i ångest de senaste veckorna. Läkarens ordination var promenader och roliga saker, samt egen tid. Det låter ju ganska lyxigt egentligen! Tyvärr är ju inte orken den allra bästa så man skulle hinna med allt det där roliga man annars aldrig hinner med.. Det är ju ingen lyxsemester med utbrändhetssjukskrivning. Det är inget man vill vara med om mer än en gång. Men jag har hunnit göra saker som har höjt humöret och antagligen bidrar positivt till tillfrisknandet. Saker jag tänkt göra "sen".. Men väldigt sällan hunnit. Men det ska det bli ändring på nu.

 

1. Min goda vän Malin bjöd hem mig på lunch och skogspromenad en dag. En så fin gest som betydde mycket för mig! Skogens kraft är läkande. Vi tog samtidigt en liten meditationsstund under en tall. Jag tror vi höjde energin i Kvevlax många nivåer den dagen. Vi förbättrade världen. Åtminstone varandras världar. Ja, och så pratade vi lite skit. Det måste man. Med någon som förstår. Det här är verkligen något jag hoppas - nej, jag kommer ta mig tid att göra även i fortsättningen.

 

DSC 1280

2. Jag har tagit egna skogspromenader. Faktum är att jag inte ens behöver gå speciellt långt. Bakom huset har vi en bra skog att gå in och andas i. Andas. Känna efter. Låta naturen svepa in en i en värld av frid. Där ingen press och stress och bråttom finns. Så underbart! Och så tragiskt. Att det tagit mig 10 år innan jag kunnat ta mig tiden att faktiskt njuta av min bakgård. Det krävdes lite för mycket för att få det till stånd. 

 

3. Jag har läst en bok! Halleluja! I efterhand inser jag hur oerhört stressad jag har varit. Det är flera år sedan jag känt ro att sätta mig ner och läsa en bok. Utan att stiga upp efter tredje sidan och inse att jag inte hinner. Den här gången var det dessutom en synnerligen bra bok. Läs den! Den handlar om sekten Scientologerna, och Mariette som skrivit boken har själv varit med i sekten och rymt därifrån. Boken är alltså verklighetsbaserad. Mycket läsvärd. Man inser att sektbeteendet finns lite överallt i samhället. Inte bara i regelrätta sekter. Ja, åtminstone i mitt samhälle finns en hel del sektbeteende på olika håll. Man inser också hur lätt det är att dras med i en sekt. Jag inser skrämmande nog att jag skulle vara ett perfekt offer för Scientologerna. Åtminstone hade jag varit det i vissa skeden i mitt liv. 

 

DSC 1398

4. Jag besökte mina föräldrar en vardag. Eller egentligen flera. Ok, det var höstlov och barnen var med. Men det var förvånansvärt avslappnande, trots att mina föräldrar inte är speciellt tystlåtna. Vi pratade om allt möjligt. Mellan varven ville jag vara ifred och återhämta mig en stund. Men det var befriande. Det finns en speciell känsla av trygghet i ens barndomshem. Det är sällan jag så stressfritt hinner vara där flera dagar i rad. Utan program. Bada vedeldad bastu. Gå till färdigt serverat bord. Bara vara. Hur ofta upplever man egentligen det som småbarnsförälder?

 

5. Jag efterlyste promenadsällskap en kväll. I en grupp på FB. En grupp för alternativa österbottningar. Jag fick napp! En tjej jag aldrig träffat förut. Typ en kompis-blind-date. Haha! Vilket lyckonapp! Det första hon sa var att hon väntat på att få träffa mig. Jag tror inte jag riktigt fattat hur många människors liv jag påverkat i mindre eller högre grad. Jag menar, jag är ju ingen speciell typ. Jag är bara jag, liksom. Vilka intressanta diskussioner vi hade under vår vandring genom byn. Även denna gång höjdes energierna många nivåer. Jag måste verkligen börja omringa mig med fler likasinnade. Utan att göra avkall på den oerhört viktiga egna tiden. Tack Linda!

 

6. En av mina goda vänner, Tina, har nyligen flyttat till grannbyn. Jag var och hälsade på henne och barnen en dag i nya lägenheten. Tina och jag fungerar väldigt bra ihop, men har inte tidigare haft möjlighet att träffas så ofta på grund av längre avstånd. Nu kommer det bli fler träffar, oftare. Det är åtminstone geografiskt och tidsmässigt betydligt enklare. Jag inser att jag verkligen saknat detta. Alla gånger jag suttit på viktiga, men tröttsamma möten, alla gånger jag gjort saker jag egentligen inte velat.. tänk om jag hade förstått att byta ut några av dessa gånger mot en kvalitetsträff med en god vän. Hade jag varit i denna situation då? Kanske. Men nu vet jag bättre. Nu vet jag vad jag vill ha mera av i mitt liv, i utbyte mot annat.

 

7. Fina Paula i en annan grannby skickade ett meddelande åt mig en dag. "Jag fick en stark känsla av att jag ska ge dig healing". Sånt gillar jag!! Både healing och känslor av att man skall göra något. Så otroligt generöst att bry sig om en medmänniska i kris. Jag blev alldeles varm i hjärtat och naturligtvis tackade jag ja till erbjudandet. Hon och hennes man Kaj är så härligt genuina människor. Det är få som utstrålar ett sånt lugn. Harmoni. Genuitet.

Själva healingen var oerhört behaglig. Hela jag fylldes av en sån positiv känsla, glädje. Universell kärlek. Det kändes ganska ovanligt på något vis. Inte glädjen i sig. Men att få det sådär konkret, i samband med healing. Samtidigt kändes det som att hela jag utvidgades. Alltså inte fysiska kroppen, utan energikroppen. Kanske var det min aura som fick ny kraft? Kanske landade jag på något sätt mer i mig själv? Vi vet inte riktigt. Men det var intressant, det var inte ens obehagligt. Bara naturligt. (Om någon av mina läsare vet vad som händer när det känns som att man blir mycket större - upplys mig gärna!) Och jag kände ett sånt lugn efteråt. Före healingen var dagen tyvärr allt annat än lugn.

 

Jag inser att det är lite sorgligt. Så här små saker har jag inte hunnit göra tidigare. Eftersom jag var så in i ekorrhjulet att jag aldrig hann sätta mig ner och på riktigt fundera vad som skulle vara roligt att göra. Lite sådär som när man springer ned för en backe och märker att benen börjar springa hårdare än kroppen. Ibland hinner man få kontroll över benen, ibland ramlar man omkull. Jag ramlade och slog mig. Hårt. Jag börjar inse att det var värt det. På något konstigt sätt. Jag har börjat värdesätta viktiga saker.

Det finns så många otroligt fina människor i min närhet just nu. Jag har inte ens hunnit träffa alla som erbjudit sig. Eller orkat. För min ork och energi är ju begränsad. Det betyder inte att jag inte velat träffa dem. Jag ser fram emot att träffa alla intressanta människor som inbjudit till dejt. Alla dessa möten som är så otroligt fina. I mitt tidigare liv - kan man redan börja säga så? - hade jag antagligen bokat in dem alla på en dag, för det är ju en rolig sak! Men nu har jag tvingats inse att även roliga saker kan bli för mycket. Kanske är det bra att sprida ut dem lite över tid. Så hinner man glädjas och njuta av dem också, istället för att skynda vidare till nästa, och nästa..

 

Vill man beskriva mitt nuvarande tillstånd med några ord skulle jag använda engelskans power of now. Jag lever verkligen i nuet nu. Jag kan inte planera något speciellt många dagar på förhand, för jag måste alltid kolla dagsformen på morgonen. Orkar jag med detta idag? Vill jag göra detta idag? Jag har tvingats säga nej till vänner samma morgon. De har varit förstående. Och jag håller på att lära mig kanske det allra viktigaste man behöver i dagens samhälle - att säga nej när det inte går. Att det inte handlar om att man är elak, utan att man prioriterar det viktigaste av allt - sig själv. För när man slutat prioritera det - då ser vi vart det leder.

 

 

 

måndag 7 november 2016 - 16:30

"Du ser ju inte så trött ut".

Jag har inte hört det själv, men vet att andra fått höra det. I matbutiken tex. "Du ser ju inte så trött ut". För att man är och handlar mat. Utbrändhet är ju inget straff. Eller visst, på ett sätt kanske det känns som ett straff för den drabbade, men det innebär inte husarrest. Det är inte smittsamt, och själv har jag blivit ordinerad promenader.

Man behöver mat, man kanske behöver hygienprodukter och annat som inte fixar sig själv under några månader. Ibland kan det vara hälsosamt att se andra människor än hemmets fyra väggar några minuter. 

Men då ska vi komma ihåg att den utbrända du träffar på i butiken har planerat butiksfärden ett tag på förhand. Kanske vilat några timmar före, kommer antagligen att vila en stund efteråt. I värsta fall får personen i fråga lida för det någon dag efteråt också.

Jag kan ge ett exempel. I lördags var jag och handlade mat till butiken med familjen. Normalt handlar jag det mesta på REKO, vilket innebär en 5-10 minuters shoppingtur. Det klarar jag av hur bra som helst nu.

Lördagens shoppingtur innebar skoinköp till barnen på Cittari och matinköp på Prisma. Drygt två timmar gick åt. Jag kanske ser pigg ut i någons ögon, men faktum är att jag var rätt slut på Prisma. Jag blev yr, började känna mig lättirriterad och ville bara bort därifrån. Orkade inte ens tänka på allt vi behövde handla. Kunde efter en stund inte fokusera helt klart på alla hyllor. 

När vi kom hem var jag fysiskt illamående, det lättade när jag lade mig i soffan. Jag orkade inte ens hacka grönsaker till tortillas, jag låg halvdöd i soffan bara. Efter maten sov jag ungefär 1,5 timmar i soffan med minstingen bredvid. När jag vaknade var jag knappt utvilad alls, mest tung i huvudet och fick inget vettigt gjort resten av kvällen. Jag vaknade av att jag fick så varmt av att ha en liten en liggandes bredvid. 

Så det där med att man kanske inte ser så trött ut när man fyller på ett tomt kylskåp är inte riktigt hela sanningen. Eller visst, man ser kanske inte trött ut då. Men det finns mycket annat bakom.

Att vara utbränd betyder inte att man behöver se ut som en uteliggare. Det gjorde jag dock de första veckorna. Ingen vacker syn, men ingen behövde se på mig. Det är helt ok att måla naglarna, sminka sig, fixa håret och vad man nu än känner för. Om man orkar! Man vill kanske ha något som påminner om ett normalt liv. När man fått krafter att ta itu med det. Själv har jag nu efter 6 veckors sjukskrivning gått så pass långt att jag färgade håret. Jag orkade helt enkelt inte längre se på min bleka nuna. Jag kanske inte är frisk, men det är lite roligare att va mitt i eländet om man inte kväver en spya varje gång man går förbi spegeln.

 

makeoverFärgen är naturligtvis eko och heter Tints of Nature. Ett mycket bra märke, med lyckat resultat om jag får säga det själv. Jag antar ni ser vilket som är före och efter.

 

Jag kände att jag utan att be om ursäkt har rätt att färga håret fast jag bara går omkring hemma i mjukisbyxor och vilar en stor del av dagen. Jag tycker själv min lilla makeover gav mig ny livskraft! Det tycker tydligen andra också. Jag tror faktiskt ärligt att inget annat foto jag publicerat på FB någonsin gett mer än 100 likes. Jisses, det finns en risk att jag faktiskt får för mig att jag ser något sånär mänsklig ut och kanske t.om. börjar gå mer rakryggat efter den lovebombningen. 

 

 

 

fredag 4 november 2016 - 19:15

skulle någon märka...

TRIGGERVARNING! Inlägget innehåller bild på sunkig soffliggare. Känsliga tittare fortsätter på egen risk.

 

Eftersom jag känner en viss samhörighet med Malin och tyckte hennes senaste inlägg var väldigt tänkvärt, och håller med om det mesta, så ska jag skriva utgående från hennes tankar igen. 

Nu när jag varit och är sjukskriven har jag hunnit fundera på mycket, som jag redan sagt. Vad som är viktigt, vad jag vill hålla på med för att förgylla fritiden och inte förstöra den. Och framför allt hur mycket jag kan fylla fritiden med för att få den välbehövliga vilan sen när jag börjar jobba heltid igen. (Jag siktar naturligtvis på det, även om jag förstått att det aldrig varit realistiskt för många andra. Man måste ju kunna drömma och se framåt åtminstone).

Liksom Malin har jag tänkt en del på mitt bloggande. Är det någon ide att jag bloggar, är det nån som läser, bryr sig någon? Vissa inlägg skriver jag som dokumentation för mig själv. Men de andra. Det finns ju så många andra duktiga bloggare som skriver om liknande saker. Kanske rentav mycket bättre!

Dels därför hade jag bloggpaus nästan hela oktober. Men också delvis för att jag helt enkelt inte orkade skriva ner något. Men en del kändes onödigt. Som en upprepning av vad någon annan redan sagt, någon gång. Har jag ens några läsare som märker att jag inte skriver? Saknar någon mig? Skulle någon märka om bloggen odramatiskt försvann? Skulle någon bli rentav glad? Eller ledsen? Min motivation tröt. Det är visserligen helt normalt, såväl för bloggare som andra författare och skribenter.

DSC 1367

 

Enligt min statistik har jag ändå haft 500-600 unika besökare varje vecka då jag inte skrivit något. Det är ganska bra för min blogg! Andra har flera gånger mer varje dag, men det här är bra med mina mått mätt. Det finns alltså massor av människor som tittar in här fast jag inte skriver något. 

Idag blev jag så otroligt glad då Jasmine lämnade efter sig denna fina hälsning i kommentarsfältet:

 

Hejsan!

Jag har funderat varför jag inte hört och sett några av dina inlägg på finlandssvenska bloggare (fb) på ett tag och letade nu upp din blogg såhär via sevendays och läser nu alla dina inlägg om utbrändhet.

Du var en av de första bloggarna som jag började läsa när jag gick i finlandssvenska bloggare (fb) och inspirerade mig att också börja blogga om samhället och medvetenhet.

Jag vill du ska veta att du därför varit en stor inspiratör för mig och jag hoppas att du genom att ta utbrändheten på allvar kommer ut som en ännu medvetnare människa - inom dig själv.

 

Jasmine, jag tror inte du förstår hur mycket den där kommentaren betyder för mig, och hur lägligt den kom! Det kan vara din förtjänst att jag nu mitt i allt insåg varför jag bloggar. Att det finns någon där ute som faktiskt saknar mina inlägg när de uteblir. Att den kommentaren är det exakta svaret på varför jag startade denna blogg. I takt med att orken återvänder kommer också bloggen att återuppstå! Det är dylika kommentarer man borde klistra upp på någon vägg och studera när tilliten till en själv (som bloggare) rubbas. 

 

Tack! 

 

 

onsdag 2 november 2016 - 14:30

Vad som är viktigt

I den här återhämtningsprocessen jag nu går igenom ingår ett antal besök hos psykolog. Det är otroligt bra. För mig är det bra att bli "tvingad" till psykolog. Jag har absolut inget emot att gå hos psykolog, det är skönt att få prata med någon utomstående och bolla tankar. Men jag skulle aldrig kommit på tanken att gå själv. Igen är det lite det att jag är ju inte självmordsbenägen. Kan hända det är lite sent att gå till psykolog då, förvisso.

Jag skulle antagligen varit ett vrak vid det här laget om jag inte hade haft någon opartisk person att diskutera med. Nu tänker jag inte bara på psykologen utan också på alla människor jag träffat under veckorna jag varit hemma. Man trasslar lätt in sig i sina egna tankar och kan ha svårt att ta sig ut. Vissa saker man inte velat erkänna kan bli mycket klarare när någon annan tar fasta på det. Att folk som inte behandlat en respektfullt faktiskt betett sig fel. Att det inte är en själv det är fel på. Som ett exempel.

På ett helt annat sätt än förut har jag tvingats omvärdera mitt liv. Vad som är viktigt, vad är mindre viktigt, vad skall jag avstå från. Det har alltid funnits latent och pockat på min uppmärksamhet med jämna mellanrum. Men jag har aldrig haft tid att på riktigt lyssna. Att, som nu, inte kunna eller orka göra annat än att ta itu med egna tankar.

För ni vet, när man inte orkar. På ett sätt hoppas jag att ni inte vet ändå, att ni inte behövt gå igenom det. När man har ångest för att man dagen efter har inbokat två program. Två möten tex. Man känner hur pulsen stiger och något dras ihop i bröstkorgen. Hur man inser att det är nu bara så att jag måste avboka det ena mötet. Den här gången ombokade jag en föräldrakvart till en dag utan program. Jag har tvingats göra det jag borde ha gjort tidigare. Prioritera. 

För i mitt fall är det och har det varit så att jag orkar fokusera 2-3 timmar åt gången. Det är liksom dagsprogrammet. Sen måste jag vila. Vilar jag inte börjar jag må fysiskt dåligt och får lida för det de två-tre följande dagarna. Genom enorm trötthet och huvudvärk. Och allmän människofientlighet. Kroppen är en vis lärare. Den visar konsekvensen direkt jag avviker från det jag klarar av.

Det har inte varit lätt. Jag har alltid varit väldigt stresstålig. En av de bästa på de värsta (dvs mest stressfyllda) arbetsplatser jag haft. Jag klarade av vilken stress som helst. Kanske är det en osund egenskap trots att det är vad alla arbetsgivare önskar. "Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften". En vanlig fras i många arbetsplatsannonser. Är man lika stresstålig som jag har varit tror man att man är odödlig. Man förstår inte att det finns en gräns för vad ens kropp klarar av. Man kan inte hälla och hälla. Till slut rinner det över.

Jag förstod aldrig det. Jag tog på mig mer och mer, jag var ju så driftig och effektiv. Klarade stress hur bra som helst! "Ja, ja, jag fixar!". Annars skulle ju någon annan (överbelastad) tvingats göra det. Någon som kanske inte hade min odödlighetsegenskap. Man vill ju vara till lags och inte sätta andra i klistret. Det gick bra. Flera år t.om. Men nu ser vi att det inte går i längden. Inte ens fast du är odödlig. Det är nämligen ingen. 

Men jag har under de 10-15 senaste åren fått idel beröm på mina arbetsplatser. För min stresstålighet, för min driftighet. För att jag fått saker gjorda. För att jag uppnått mål. Kanske bättre än någon annan. Tills det obemärkt började gå nedför. Jag läste någonstans att det är de driftiga och ambitiösa personerna som är arbetsgivarens största dröm - tills de bränner ut sig. 

 

DSC 1279

Skynda långsamt! Även den långsamme kommer fram. En lärdom jag tvingas ta med mig när jag någon dag kommer ur detta.

 

Jag håller nu på att försöka inse att livet inte kan fortsätta som förut. Även om man gör förändringar kan man falla dit igen senare. Om man inte förstår att skynda långsamt. Det är inte heller en egenskap jag är känd för att ha. Mitt tålamod är väldigt dåligt. Allt ska ske nu. I normala fall betyder det att jag får saker gjorda. Ganska snabbt. Nu lever jag i allt annat än något normalt. Eller jag vet inte. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Många utbrända vittnar om att de många, många år, kanske för alltid har en mycket lägre stresstålighet. Jag är jätterädd för att aldrig bli den jag var igen. Jag vågar inte tänka på det. 

För jag tänker på framtiden. Och jag planerar litegrann. I de planerna ingår att eliminera sådant som hittills tagit energi och fylla på med sånt som ger energi. Jag har redan börjat planera för det förstnämnda. Att eliminera sånt som drar ner en. Det är något som faktiskt gett mig energi under arbetets gång. Även om det gått framåt med små steg. Jag hoppas snart kunna berätta om det projektet.

Jag har också bokat in mig för en fjärde bok i serien "Hälsa och Folkbildning". Två böcker har utkommit redan. Jag är medförfattare i dem. Jag har bokat en plats i den fjärde med vetskapen och godkännandet till mig själv att jag är med endast om jag känner att jag orkar. I annat fall avbokar jag min plats. 

Jag har också planerat en längre kurs i Arbis till våren. Med kravet att den inte hålls före mars. För det kommer jag inte klara av att planera och hålla. Det här är två saker jag ser mycket fram emot. Jag har vuxit. Mentalt. För jag inser också att tidigare hade jag inte vågat ställa krav. Nu gör jag det. Och jag börjar inse att jag inte är någon sämre människa om någon av planerna går i stöpet, på grund av att jag inte hinner eller orkar.

En liten gnutta livslust finns alltså fortfarande. Åtminstone vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara gömma mig någonstans från omvärlden. Jag har känt att jag måste fokusera på det som ger energi, och planera in mer sådant i mitt liv nu. Mängden aktiviteter kommer dock att minska på det stora hela. De jag har kvar är sådana som berikar mitt liv. Sådana borde alla ha. Enbart. 

 

Vad berikar ditt liv?

 

 

lördag 8 oktober 2016 - 20:00

"Vad skönt att bara få vara hemma"

Ingen har sagt det direkt till mig. Men många tänker säkert så. Vad skönt för henne att bara gå omkring och göra vad hon vill dagarna i ända. Mmm. Jag ska komma till det. Men först vill jag bara säga att jag är så otroligt rörd och tacksam och överväldigad över alla som faktiskt kontaktat mig. Med sina egna berättelser, med en liten krya-på-dig-hälsning eller ett erbjudande om att göra något för mig. 

Vilka otroligt fina människor det finns överallt! I nöden prövas vännen, säger man. Det stämmer verkligen. I kriser av alla former märker man vilka vänskapsband det lönar sig att underhålla. Vilka vänner som är riktiga. Som faktiskt bryr sig. Om mig. För den jag är. Inte för något jag presterar. Utan för min person.

Det är vänner, bekanta, bekanta namn och faktiskt i princip helt okända som hör av sig! Jag blir så otroligt varm i hjärtat. Jag försöker svara alla, men några långa utläggningar orkar jag tyvärr inte med. Men ni ser mig - då ser jag också er. Jag hoppas att ni alla förstår vad detta betyder för mig! 

 

share

Jag tror väldigt starkt på att det är så, det man ger får man tillbaka. Jag fick ett meddelande på Facebook när jag tackade för en krya-på-sig-hälsning:

 

"Tack själv för all kunskap du sprider. Du var en av dom få som trodde en &

gav en ljusglimt när lilleman var liten & dålig".

 

Jag måste ha gjort något bra i mitt liv. Och jag vill fortfarande inge hopp, och hjälpa mina medmänniskor. Det är en så stark drivkraft så jag kan inte ignorera den. Jag vill vara den där som står upp för de svaga. Och allt jag fått av er andra nu när jag är den svaga gör att det är värt det. Varenda sekund.

 

Men tillbaks till det där med att ha det skönt hemma och göra roliga saker. Tja. Jag kan berätta hur min normala dag ser ut. 

Jag vaknar före 8 och känner mig relativt ok. 8.10 börjar huvudvärken göra sig påmind och tröttheten kommer emot. Jag för barnen till skolan och dagvård och kör hem igen. Med huvudvärk och trötthet som en lojal vän. Samtidigt som kroppen är i uppror och det är svårt att slappna av. 

Jag äter lite frukost, lägger mig på soffan och sätter på tv. Nyhetsmorgon. Typ. Jag slumrar till i bästa fall om propellern inne i hjärnan behagar ta paus. Jag somnar kanske och sover till kl 11. Eller 12.

Inser att det är lunchtid och även om jag inte är speciellt hungrig äter jag något. Man ska äta den här tiden. Jag lägger mig på soffan igen. Alternativt får ångest för att jag inte gör något vettigt och sätter igång en tvättmaskin. Får huvudvärk igen och går och vilar. Slumrar, sover kanske en stund. Tiden går fort, fast jag inte har roligt. Mitt i allt är klockan 15 och jag borde börja fundera på middag tills de andra kommer hem. Men det går trögt, med tankarna. 15.30 börjar jag fundera på middagen. 

 

tom kopp

Sen kommer de andra hem, och nästa vila blir tyvärr först till natten. Huvudvärk, trötthet och seghet är liksom den där dimman jag befinner mig i. Speciellt roligt är det inte, och att göra något skoj då jag ändå bara är hemma finns liksom inte på kartan. Jag kan kolla facebook, se på tv, läsa nåt kapitel i en bok - på sin höjd, men det är allt. 

Men ibland måste man göra annat. Som idag tex. Dotterns nya glasögon hade kommit till butiken. Eftersom sambon inte var hemma for vi till stan. Efter det skulle vi snabbt se på vinterkläder, så vi var i butiker en timme ungefär. En timme har jag fokuserat tankarna mer än vanligt. Det märks. Det känns. Jag får yrsel, huvudvärk och har svårare än normalt att koncentrera mig på saker och ting. En, max två timmar kan jag fokusera. Sen behöver jag flera timmars vila.

Om två personer frågar något samtidigt låser sig hjärnan. Jag kan bara tänka på en sak åt gången. Två frågor på en gång kan orsaka lite kaos. Seghet. Hittar inte riktigt tråden. Hittar inte alla ord direkt. Kan inte göra två saker samtidigt. Om man vill försöka se något positivt i eländet kanske man kan skoja till det lite och tänka att ok, jag vet nu hur det är att vara man. Men jag skulle nästan föredra det ändå. Att vara man. Med en frisk hjärna.

Så, det där med att göra något roligt är lite avlägset. Jag fokuserar på det som ger mig energi. Men jag har ändå inte full kapacitet att kunna njuta av det. Jag tror att det svänger. Jag hoppas det. Det måste göra det.  

torsdag 29 september 2016 - 17:45

Är du utvilad nu?

Jag beundrar Linn extra mycket just nu. Hur hon öppet och ärligt skriver om sin utbrändhet. Avdramatiserar det hela. Utbrändhet är fortfarande tabu, även om var och varannan drabbas. Det borde inte vara skamligare än att skriva om lunginflammation. Eller körtelfeber. Eller blodförgiftning. Till och med cancer berättar folk öppet om. Men inte utbrändhet. Trots att det också är en fysisk åkomma. Det är inte enbart att vara "sjuk i huvudet" trots att hjärnan påverkas.

Kanske är det också därför folk inte riktigt vet vad det handlar om. Man har fel information eller uppfattning och därför känner de drabbade skam. För att folk ofta tror att det är mycket lindrigare än vad det är. Och att de drabbade är svaga individer. Att det hjälper med att "rycka upp sig". Att man är lat och vill slippa undan. Vill vara lite bekväm. För visst - ordet utbränd används ofta i fel sammanhang. 

Man är inte utbränd om man är lite trött efter helgen. Man är inte utbränd om man sovit dåligt en natt. Man är inte utbränd om man har en motivationssvacka, inte ens om den håller i sig några dagar. Inte ens alla småbarnsföräldrar kan skylla sin trötthet på utbrändhet. För utbrändhet är inte enbart lika med trötthet. Låt mig förklara. Att vara utbränd är en reaktion på en långvarig stress. Minst ett halvår borde det ha pågått enligt vissa kriterier. Att vara utbränd eller ha utmattningssyndrom är något som oftast drabbar de starkaste individerna, läste jag en dag. Eftersom det är just de som kör på och ignorerar varningstecknena. En "svagare" individ skulle i många fall bromsa upp, och inte bry sig så mycket om prestationerna.

Jag ser mig själv som en relativt stark individ, mentalt. Jag har alltid varit den som åtagit mig uppdrag som verkat intressanta. Att säga nej har inte varit aktuellt. Jag har velat vara med där det händer. Jag har velat vara den rakryggade som står i fören när det blåser och kämpar för de svagare, som inte kan eller vågar. Jag har haft ett starkt stöd i ryggen, och jag har känt mig betydelsefull. Jag har gjort något viktigt. Både på jobbet och fritiden. Har någon frågat om jag kan åta mig det och det projektet har jag naturligtvis svarat ja. 

Varför skulle jag inte ha gjort det? Jag kan missa något, och jag kan göra någon besviken. Kanske skulle det också vara till min nackdel. Under många år har jag tänkt att jag kanske borde säga nej till något någongång. För ofta har jag haft alltför mycket på gång samtidigt. Jobb, kurser, fritid, talko, hantera negativa människor.. Allt har inte varit frivilligt. Men jag har känt ansvar. Jag är bra på detta, jag kan detta, ingen annan klarar av detta. Har jag trott. Men ingen är oersättlig. Jag har velat ha kontroll på saker och ting och haft svårt att be om hjälp och delegera. Och att säga nej. 

Som kvinna har du ofta hört hur viktigt det är att visa framfötterna, visa att du minsann är lika mycket värd och lika duktig som männen! Precis som om det inte vore en självklarhet? Oavsett om det är inom politiken, i arbetslivet eller någon annanstans. Som kvinna kan du behöva jobba 200% för att få samma uppskattning och erkännande som en man. För att inte tala om lönerna. Fortfarande 2016 har män i många branscher betydligt högre lön än kvinnorna - för samma arbetsuppgift. Kvinnorna känner sig ofta tvingade att jobba mer effektivt och prestera mer för att synas. 

Jag har varit - och är ännu - aktiv inom många föreningar, engagerar mig i en massa saker, förutom mitt jobb och min familj. Jag har ofta hört hur duktig jag är som orkar hålla på med en massa. Duktig. Jee, snart kommer jag få samma erkännande som männen! Kommentarerna har varit välmenande och de har sporrat mig! Jag har också hört många gånger hur stark jag är som jobbar heltid med tre små barn! Stark! Vem vill inte vara stark? 

Men jag har också fått negativa kommentarer. Under många år. På grund av min livsstil. På grund av mina val. På grund av att jag är öppensinnad. Jag har blivit behandlad sämre i många fall. Sånt där kan man låtsas ignorera, men det sätter sig någonstans. I ens inre. Man kan kalla det mobbning. Man kan kalla det vad man vill. Men jag har tagit emot väldigt mycket skit från olika håll, i olika sammanhang, och det finns kvar så länge du tror att du kan hantera det, fast du inte gör något.

På jobbet har jag försökt prestera mer än någon annan. Jag vill ju visa vad jag går för - liksom vem som helst. För speciellt om du är kvinna känner du ofta att dina prestationer är måttet på ditt människovärde. Jag märkte tidigt att det blev för mycket. Redan i början av året började kroppen säga ifrån. Naturligtvis ignorerade jag tecknena. Försökte kämpa hårdare. Prestera mera. Tyvärr fungerade det inte så för mig. Prestationerna uteblev. De gånger jag lyckades med något uteblev den positiva känslan jag alltid tidigare fått. Jag trodde att det var en motivationssvacka. Barnen var ofta sjuka. Mycket vabbande. Samvetet gnagde vareviga gång jag var hemma med dem.

 

water 719168 1920

Jag visste att jag förlorat arbetsdagar och måste ta igen prestationerna på något vis. Det blev en ond cirkel. Säga ifrån? Inte min stil. Jag mumlade något en gång om att nu är det för mycket för mig. Men jag sa inte ifrån på skarpen. Vilket jag borde ha gjort. Istället togs det ut över annat. Jag glömde möten jag borde ha deltagit i. Jag kände aldrig någon inspiration. Jag saknade livslust. Jag trodde att det berodde på mina dåliga resultat. Jag är ju en fighter - come on, liksom! Jag skyllde för mig själv på att jag var i behov av semester. Det blir bättre sen..

Jag hade semester. Var utvilad. Tänkte att ok, det var semestern jag behövde. Kom tillbaks. Någon vecka senare samma sak. Trötthet. Den otroliga tröttheten. Kanske jag håller på att få någon höstflunssa? Det har ju alla nu.

 

BAM!

 

Där kom den emot. Den berömda väggen. När jag inser att jag har sovit hela natten, men jag är sjukt trött. Jag är yr och glömmer namn på folk. Kolleger, vänner. Jag glömmer ord. Jag glömmer träffar jag planerat in samma morgon. Jag kan inte fokusera tankarna på en längre text. Kan inte koncentrera mig på någonting. Orkar ingenting. Vill bara sova. Min hjärna "slirar". Den hänger inte med. Jag tappar tråden. Försöker "rycka upp mig" men stirrar bara på skärmen och inser att nu är det inte sådär jättebra med mitt mående. Trycket över bröstkorgen. Tungt att andas. "Men det kanske går om efter helgen". Men om jag bara öppnar det där programmet och gör det och det.. och sen har du tappat fokus på vad var det riktigt du skulle göra nu igen. Och du känner hur din hjärna börjar koka. Det känns bokstavligt som att det kokar. Du kollar att du inte har feber.

En av de starkaste orsakerna till att jag vaknade upp var när min ena dotter frågade om hon blir hämtad av mig i skolan följande dag. Jag sa ja. För jag visste att jag skulle hämta henne. Men jag kunde inte för något i världen få hjärnan att berätta åt mig vilken tid det nu riktigt var jag slutar jobbet och vilken tid hon slutar skolan.

Tack och lov har jag mycket kloka människor också i mitt liv. Som tvingade mig att ta kontakt med en läkare. För det här är inte bra. Alls. Men jag väntade. Tills ca 20 personer sagt åt mig att "nu tar du kontakt med företagshälsovården". Jamen.. jag är ju inte död ännu? Jag är ju bara lite trött...

Men jag ringde. Och här sitter jag. Hemma. Med skammen, känslor av misslyckande, ångest. Hur kunde det gå såhär? Snälla, inte jag! Jag kan inte vara borta från jobbet nu. Jag har det och det som borde fixas. Jag har de och de mötena, som jag måste vara med på. Jag har många uppdrag som jag måste...

Ja. Det är kanske just därför jag sitter här. För att jag måste fundera över min livssituation. Vad som är viktigt. Vad som ger energi, och vad som tar energi. Prioritera! Vilka människor jag vill omringa mig med och vilka jag behöver ta avstånd ifrån. Förr eller senare kommer väggen emot om du tror att du kan köra i 110 hur länge som helst. Det går inte.

 

things

 

Jag har varit sjukskriven en vecka. Jag känner redan kraven som kanske finns där ute. Att jag borde börja prestera igen. För annars är jag inget värd. Att jag borde bli frisk nu nångång. Jag har ju vilat flera dagar redan. Jag har sovit halva dagen. Jag är ändå trött. Och huvudvärken! Den ihållande och molande huvudvärken. Så ni som eventuellt funderar om jag är utvilad nu - nej. Det är jag inte. Jag har inte ens nått botten ännu. För jag har inte vågat släppa taget och på allvar fundera ännu var jag är och låta mig känna efter.

Trots att skammen är det värsta känner jag att detta måste berättas. Jag kan dra täcket över mig och skämmas och vältra mig i ångesten. Ingen ser mig nu. Vissa dagar kan jag skoja om detta. Jag är inte ensam, och det finns många där ute som är i samma skit och känner samma saker. I sin ensamhet. För viljan att vara ett språkrör finns kvar. Vi måste sluta skämmas och gömma undan denna sjukdom. Det är inget värre än lunginflammation. Det är bara ett tecken på att vi varit starka för länge. För många av oss är det dessutom en ypperlig chans till nystart. En chans att se över sina val. Och sina prioriteringar. Och lära sig att ens människovärde inte handlar om prestationer.