måndag 7 augusti 2017 - 11:58

Vadå stresstålig med multitasking kapacitet?

Nu är tiden när man i diverse medier diskuterar stressen inför jobbet efter en välförtjänt semester. Men också stress över allt man inte hunnit med under den lediga tiden. Stress som orsakar ångest och i vissa fall ordentligt psykiskt illamående. Orsakerna till det är olika hos alla individer. En gemensamma nämnare för många är, att den frihet vi haft under vår semester ska på nytt rutas in i rutiner som är förutbestämda. För någon kan det innebära stress över att inte ha ett jobb att gå till. Vi har ett halvt år framför oss när omgivningen förbereder sig för höst och vinter.

Under den tiden behöver vi små "minisemestrar" utspridda under hela året, under varje dag och vecka. Vi behöver tid för återhämtning. Då orkar vi mycket bättre under de mörkare och kallare månaderna.

Jag vet när topparna kommer och då måste jag förbereda mig, men samtidigt behöver jag veta när jag kan ha mina "minisemestrar" - kanske 15-20 minuter av avslappning varje dag, en timmes promenad eller bara hänga med en god bok. En dag varje vecka eller månad reserveras, när jag gör bara det som jag tycker om. Sånt som ger mig harmoni - konserter, teater, konstutställningar, ett trevligt häng över en kopp kaffe, etc. Med andra ord fyller jag agendan med sån tid parallellt med jobbplanering och andra åtaganden. Ge dig också tid att sova. Stress påverkar sömnkvaliteten och den vidare hur vi orkar vidare, det vet vi. Men vet vi att våra intryck från dagen sorteras under sovtiden och att våra korttidsminnen omformas till bestämda långtidsminnen. Vad vill du somna till - det positiva tänket med lösningar eller ältandet kring det jobbiga.

ljuslyktorernstTa din egen tid för reflektion

Kanske någon börjar nåt nytt, startar upp nåt nytt eller byter uppgift som stimulerar. Då är det fiffigt att redan i detta skede bygga upp bra arbetsmetoder och en medvetenhet om att det också behövs tid för egen återhämtning. Går du tillbaka till ditt gamla jobb eller studier med huvudet tungt hängande över axlarna. Se över dina arbetsmetoder och ifall du ges möjlighet, ta en diskussion om vilka ändringar som kan göras med din arbetsgivare ifall du känner stress redan nu - planera, prioritera, sortera, ta små pauser, sätt gräns för arbetsmängden. Det är bara du som känner dig själv och vet var de egna gränserna finns.

Under sommaren har jag av olika anledningar följt med diverse platsannonser och gjort mina egna studier och iakttagelser. Det är intressant att se vilka kriterier som radas upp när man söker nya arbetstagare. Emellanåt undrar jag var alla dessa extra ordinära människor finns och ifall det är just de som får de utannonserade tjänsterna. Jag förstår kriterier som pålitlig, noggrann och flitig, kan arbeta självständigt, har höga ambitioner, tycker om utmaningar, har en positiv attityd samt tidigare erfarenheter. Men när det samtidigt efterlyses stresstålighet blir jag riktigt fundersam.

Handen upp, den som är stresstålig! Hur definierar du vad en stresstålig individ är? Det är ett klyschartat begrepp, som jag önskar att man kunde frångå. Den senaste annonsen som jag reagerade på är där man efterlyser en person med multitasking kapacitet. Ja, jösses! Hur har man tänkt att den personen ska fungera i praktiken? Handlar det om att hålla många bollar i luften eller att ständigt vara uppkopplad?

Varför söker man personal med arbetsmetoder som är mindre effektiva, ibland rent av dåliga? Är det på grund av okunskap eller ointresse om välmående hos arbetsgivare, som en arbetstagare förväntas var ständigt tillgänglig på telefon och mejl, samtidigt som man ska sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, gå på möten, hålla kundkontakter, delta i utbildningar och vara social.

Istället för att öka stressen, behöver man minska på stressen för att få människor att må bra och på så sätt bli mera effektiva. För effektivitet genererar, men det nås enbart med fokus. Varför efterlyser man inte individer som kan hantera stress genom goda och väl utformade arbetsmetoder? Det har jag frågat förut.

Enligt en del hjärnforskare lever vi i en låtsasvärld ifall vi tror oss kunna jonglera mellan olika uppgifter och tankar. Vi tar emot ca 16 miljoner impulser per sekund genom alla våra sinnen. Vi tolkar det vi ser, hör, känner etc.
Vårt behov av att ständigt vara nåbar ger oss stress och vi är inte så effektiva som vi tror oss vara. Tyvärr!

Varje arbetsplats borde lära ut hur man kan hantera stress framom att skapa stress. Ta in en mental tränare till hjälp, ifall kunskapen eller intresset saknas inom organisationen.

Akut stress kan vara bra och stimulerande inför en viktig uppgift, men när stressen blir kronisk är det rent av farligt. Speciellt ifall stressen beror på brister i t.ex. organisation och dess ledarskap samt ifall det saknas ekonomiska och personella resurser eller ifall man har en hög omsättningen av personal.

Tekniken går framåt, men hjärnan är den ursprungliga från tiden när vi började stapla omkring på två ben och med fullt fokus jaga den egna maten. Dålig kombo ifall man tänker multitasking. Vår stackars hjärna som inte hänger med den tekniska utvecklingen säger STOP och belägg! Hjärnan är inte ännu formad för multitasking även om vi verkar tro det. Den kan endast fokusera på en tanke / en uppgift åt gången. Med många bollar i luften är risken stor att misstag görs, som i slutändan måste rättas till. Det tar extra tid.

ernst ljuslykta2Tid för nya tankar behövs

Vidare sätter multitasking stop för kreativitet. Att tänka nytt och fritt är möjligt när jag koncentrerar mig på en sak och inte jonglerar mellan olika uppgifter på en och samma gång. I sånt fall behöver min hjärna sätta extra mycket energi på att hitta fokus igen - att tänka tanken på nytt. Det tar 15-20 minuter för att komma tillbaka till den ursprungliga tanken. Totalt sett blir det några timmar per dag ifall jag jonglerar mellan olika uppgifter och fokuset på det väsentliga vänds till skärmen istället.

Vi behöver inse vår begränsning i vår kapacitet att tänka många olika tankar och att gör flera olika saker samtidigt. Du kan testa dig själv med att tala i telefon och skriv ett mail samtidigt, utföra en en matematisk ekvation samtidigt som du läser ett recept eller köra bil och sms:a samtidigt (förbjudet, men tänk tanken). Var är ditt fokus? Vårt minne kan bara hålla en liten bit info för varje enskild uppgift.

Jag är lite orolig över att mänskligheten sakta men säkert kommer att tappa någon förmåga, kanske snabbare än vi anar. Kommer vi att orka fokusera på långa texter och djupa tankar? Samtidigt som skärmtiden ökar, avskärmas vi från andra människor och risken finns att vi tappar vår förmåga att läsa av andra människor med miner och olika sätt att signalera med sin kropp. Skärmen är statisk, men så är inte vi människor. Vi behöver varandra - vi behöver samtalen. Vi behöver platser att mötas på, ställen där vi får vara kreativa och platser där vi får njuta, slappna av eller träna och ta in nya intryck och utmaningar. Vi behöver välmående på arbetsplatser och i vårt vardagsliv.

Jag vill ge en eloge till den regionala utvecklingsdirektören vid Österbottens Förbund, Varpu Rajaniemi, som i söndagens VBL säger att människan är regionens bästa resurs. Förutom att hon är intresserad av människan, så tror hon på människan. Hon ser att det behövs kulturell kreativitet förutom den energiindustri som växer fram. "Människans välmående ska finnas i fokus! Det är i huvudet vi har vårt största kapital. Därför ska vi satsa på människan". Tack för de orden.

När människan mår bra, mår organisationen bra och vidare omvärlden.
En win-win situation!

 

fredag 4 augusti 2017 - 12:44

En medelålders mors vedermödor

Rubriken kunde vara ett nytt namn på min blogg, ifall jag tog till mig ett negativt tänk. Tanken och känslan är bara tillfällig och möjlig att bearbeta.

För nu är dagen här när mamman med de vuxna barnen tar en djupt andetag och en djup "funderare" - vart försvann alla 25 år? Den äldre, han har levt sitt eget privata liv en längre stund och nu är den yngsta på väg att ta sig ut på egna vingar.Hon ska ta sig till andra sidan av Kvarken. En studieplats vid Umeå Universitet hägrar och mor funderar på hur hon ska hantera situationen utan ungar i huset. Det känns bra med fungerande färjtrafik mellan Vasa och Umeå.

wasaline3Kanske det blir några liknande koppar av kaffe i närmaste framtid

 

"Familjehotellet" med all service inkluderad kommer att hålla öppet mera sällan. Ingen 24/7 verksamhet längre. Det kan jag leva med, t.o.m. som en mera behaglig tanke, även om jag mår bra av att tillfredsställa en del av grundbehoven hos mina "medvandrare" längs med tidslinjen.

Men nu försvinner kontinuiteten i att ha någon att tillrättavisa eller tjata på, föra djupa diskussioner med, hitta nya insikter tillsammans med, utforska världens små hemligheter med och fundera på hur livets alla utmaningar ska hanteras - det kommer jag att sakna stort. Vi har åkt berg- och dalbana de senaste åren bland känslor och attityder. Vi har skapat en dialog, där vi lärt oss av varandra hur människan fungerar i olika sammanhang och hur man själv behöver förhålla sig till andra människor och framförallt med generositet gentemot sig själv. Samtidigt har diskussioner förts om hur man ska förhålla sig till och hantera olika vardagliga saker som dyker upp - "Learning by doing".

Ett är säkert. Jag kan inte leva mina barns liv. De måste få göra sina egna val, våga välja bort eller till, göra sina egna små misstag och på så sätt vidare hitta sin egen lycka. De måste bli medveten om att de själva påverkar sina egna känslor, som i sin tur påverkar det egna sättet att tänka. Ifall det positiva finns med som en indikator, ger det möjlighet till att leva ett bra och lyckligt liv.

De behöver lyssna till de egna behoven och hitta sig själv, men även se och lyssna till medmänniskan som går bredvid utan att styra eller låta sig styras. Och definitivt inte låta sig bli "påtrampad". Jag önskar att de hittar en balans i livet. Man kan aldrig springa från sig själv och ifall man försöker, följer skuggan ändå alltid med.

Man har bara en av sig själv och det är helt okej att det är lite otämjt, naturligt och vildvuxet i början. Det finns alltid de som vill forma och ifrågasätta det otämjda, men låt dem hållas för de förstår inte bättre. Lyssna till ditt eget inre, där finns din styrka!

Kanske jag lämnat mina spår av värderingar, attityder och mål som påverkar deras fortsatta liv, men jag har ingen rätt att uttala önskningar om hur de ska leva sitt liv. Jag kan enbart acceptera (gilla läget) och önska, att livet levs och detta med stor kärlek till sig själv och omvärlden. Jag kan bara gå bredvid och hoppas kunna finnas till när helst de behöver mig. Precis som mina egna älskade föräldrar funnits där för mig i vått och torrt, liksom för alla andra som behövt någon bredvid sig.

Man säger att små barn tillför små problem och stora barn stora problem. Tja, det kanske ligger någon liten sanning i det, men lösningar finns alltid och det handlar om att hitta metoder att lösa dem. Men ett av de större problemen just nu är att hitta bostad inom två veckor och snabbt organisera en flytt till Umeå med alla små detaljer som måste fixas. Där kan en mor vara till hjälp. Du kan också hjälpa mig ifall du hör om en ledig bostad i Umeå.

Ja, jag tycker att det är synd att många av våra finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands just nu för studier och jobb, men jag förstår dem mycket väl. Ta med er kunskapen hem till Finland sen när det är dags och känns rätt!

 

lördag 29 juli 2017 - 10:56

Retorik är lärorik

Jag sitter och filar på en kortare "inspiration seans" för en grupp pedagoger och använder den kreativa delen av min hjärna. Men jag behöver också kunskap om ämnet och jag gräver bland alla minnesspår. Det behövs en associationsförmåga och fokus. Mina tankar flyger och plötsligt är jag inne på olika sidospår som jag kommer att få användning för i andra sammanhang. Det kopplar hejvilt i min hjärna och jag vet att begränsningen kommer emot - tiden! Det blir att plocka ut det väsentliga. Det som kan fungera som en AHA upplevelse - en tankeställare - ett uppvaknande.

Under årets alla tidpunkter är denna den mest kreativa för mig, när högsommar sakta gå över till sensommar. Hjärnan har fått vila och hitta nya kopplingar. Denna sommar har jag funderat mycket på det kaotiska i världen som spirat i takt med grönskan och blommorna i min egen lilla trygga värld. Jag har noga studerat människors retorik och min egen. Det är lätt att falla in i en jargong utan att behöva tänka och ta konsekvenserna efter olika utspel. Det gäller både när man informerar och argumenterar. Det är inte lika lätt att föra en dialog eller kommunicera så att du verkligen lyssnar på vad den andra/övriga säger på riktigt. Då menar jag på riktigt.

Kanske världen skulle se annorlunda ut ifall vi kunde kommunicera med åtminstone lite kunskap om retorik och hur man kommunicerar med respekt för varandra.

retorik2Alla har en förmåga. Ifall vi får, vågar och kan ge den utrymme berikar den våra liv.

 

Jag har försökt lyssna på mig själv och hur jag reagerar på olika uttalanden och hur min omvärld diskuterar och resonerar med egna värderingar som stöd. Under tiden har min övertygelse förstärkts, att det behövs mera kunskap om retorik och då kanske i andan av "giraffspråket" (NVC). Vidare saknar jag fortfarande retorik som ämne på högre utbildningsnivå. Jag skulle gärna ha läst sommarkurser eller ta kurser på öppna högskolan ifall det vore möjligt. Nu finns den möjligheten endast i Sverige (säg om jag har fel eller missat nåt här i Finland). Som mental tränare behöver jag utveckla min kunskap hela tiden för att vidare kunna dela min kunskap med dig. Jag behöver också kontinuerligt förnya mig själv eftersom livet inte är statiskt.

Ja, egentligen borde retorik tas in redan i grundutbildningen, men då behöver vi först en kunskap om detta inom den pedagogiska utbildningen. Upp med handen ifall du älskade att hålla föredrag inför en hel klass i låg- och högstadiet samt gymnasiet. Det är inte många, men kunde bli flera ifall man fick en grundkunskap om hur man tränar på att stärka självförtroendet. Allt från förberedelser till framförande och hur man ska lyckas få fram sitt budskap och verkligen övertyga i olika situationer. Klart man var nervös och man utgick ifrån att alla vågar och kan hålla ett föredrag. Men jag vet att det behövs övning, övning och åter övning, tid att reflektera, testa, få feedback och testa igen. Detta i mindre grupper eller tillsammans med en mental tränare.

Nu väntar jag bara på att molntäcket ska spricka upp, solen visa sig och naturen klä sig i en ny fräschör. Jag ska också fräscha upp mig själv, för att senare på eftermiddagen höja ett glas bubbel för myndigt gudbarn.

 

"We spend the first year of a child's life teaching it to walk and talk and the rest of its life to shut up and sit down. There's something wrong there."

Neil deGrasse Tyson (astrofysiker)

tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 20 maj 2017 - 22:44

Genom samtal utvecklar och utvecklas vi

Tre månader har förflutit sen jag senast tog mig tid att rista ned mina tankar. Det har varit ett intensivt kvartal med hårt valarbete, intensiva nattstudier under två år med tretton obligatoriska och därtill tjugoåtta frivilliga böcker av kompletteringslitteratur och dito artiklar med de vardagliga sysslorna och behovet av närvaro i olika sammanhang, både privat som med uppdrag på fritid, liksom Studiemässigt och professionellt. Men även om alla tankar inte är nedskrivna, har de tänkts och samlats på hög, färdiga för tangentbordet. Min vana trogen sedan många år, väger jag mellan vad som är viktigt och vad som triggar mig på riktigt.

Det som alltid är lika spännande, är att sätta saker i relation till varandra och se hur de hittar sin plats i ett större sammanhang. Efter att jag för tio år sen gavs möjligheten att ta del av en tvåårig utbildning i ledarskap och organisationsutveckling har många bitar fallit på plats, sakta men säkert under mina senaste två år inom utbildningen till Mental Tränare.

Varje individ är sin egen och tillsammans bildar vi team och grupper i olika sammanhang. Och det är främst i dessa sammanhang som min insikt om kopplingarna kommer fram. På samma sätt undrar jag om coachande ledarskap är härskarteknikernas motsats.

gisor2Ha, va vi e bra!

Jag har en medmänniska nära mig som jag respekterar högt. En harmonisk samtalspartner som precis som jag, gärna berör frågor som handlar om ledarskap, organisationsutveckling eller dito avveckling samt människans litenhet och storhet samt individens plats i mindre och större sammanhang. Vi diskuterar med respekt för varandras åsikter. Vi använder "giraffspråket" som ett för oss naturligt sätt att kommunicera. Genom kommunikationen är vi mera medveten om egna känslor, önskningar eller behov och behöver inte ta hänsyn till de normer som dominerar i den snäva "kulturmiljö" vi lever i. Vi behöver endast analysera dem och ställa frågan vad, hur och varför. Ibland känns det som om jag stjäl hens tanke eller blir bestulen på min egen när vi svävar ut i resonemangen. Det är en glädje att kunna krypa in i de insiktsfulla dialogerna, där tid och rum inte har någon betydelse - där gemensamma värderingar och gemensam erfarenhet delas.

Under mina två år i utbildningen som Mental Tränare, har jag lärt mig att se på omvärlden med nya ögon och jag kan lugnt konstatera att det har utvecklat mig som person och jag hoppas, även som medmänniska. Jag har lärt känna nya sidor hos andra genom att iaktta individerna som de är. Men det viktiga är att jag själv stärkt mina egna svaga sidor och även de starka.

Genom att med jämna mellanrum frivilligt eller ofrivilligt ha hamnat ut på gungfly, har jag via min egen stärkta självkänsla och med ny självsäkerhet tagit mig en bit på vägen och jag har kunnat förankra mig vid någon påle eller greppa tag i en gren i ett stabilt träd. Jag har hittat ett inre lugn och vet att min oro är föga värt, eftersom jag inte kan påverka det som ska hända. Jag kan endast lära mig hantera situationen när den väl är där. Precis som med stress. Ingen är stresstålig, men jag har lärt mig att hantera den.

Dag Hammarskjöld har myntat: " Den längsta resan för var och en är den inre resan" och där ligger en stor sanning. Jag ser de inre bilder och hur de enskilda bilderna blir en film som visas för mig i det inre.

Samtidigt är jag fullt medveten om, att alla kreativa, självgående, tänkande och självständiga individer kan upplevas som hot av andra individer, ensamma eller i grupp. Då kanske de gärna ser att man lämnas kvar i gungflyet för att trampa tomt eller så trampar de ner dig. Men, med drypande lerig lekamen kryper jag fram. Jag låter leran torka eller ställer mig under häftigt regn för att skölja bort den fragmenterande leran, fit for fight som amerikanerna säger.

Ja, man kan till och med upplevas som dryg och hamnar snabbt i stormens öga, där allt är tyst, molnfritt, utan vind, men med ett stilla regn tills armar från det omkringliggande kaoset tränger in och omintetgör stillheten och gäckar hela balansen.

Tanken för mig vidare till hur viktigt ledarskapet är när arbetet man gör sker med och bland människor och inte enbart vid skrivbordet med fokus på papper och siffror. Det är oerhört viktigt att lära känna sig själv först för att kunna hantera olika situationer. Det är så lätt hänt att man utövar olika härskartekniker för att ta sig till en maktposition eller från en sån ta sig an rollen av en Goliat utan att minnas vad David sen gjorde. Ibland kanske Goliat känner sig hotad av David, även om han är mindre. Detta eftersom David kanske har en kunskap om var hypofysen finns och hur stenen kan förgöra, ifall den träffar rätt. Men det är endast spekulationer, eftersom den historien inte har besannats.
Men etter värre är när Goliat utövar dubbelbestraffning innan David hunnit agera. När Goliat önskar allt och ständig tillgänglighet, men samtidigt skuldbelägger David för att ägna för mycket tid för att vara ständigt tillgänglig och prestera enligt önskemål utan att ha en aning om vad det totala innehållet i prestationen innebär.

Jag tror att vi alla är överens om att det behövs empati, social kompetens och konsekvensbedömning i ett ledarskap. Chef kan alla vara, men goda ledare kräver egenskaper för att motivera, skapa möjligheter och tillåta individerna växa i en gemensam process av förändring. Det behövs förmåga att se individen, skapa förtroende och lojalitet samt tillit och engagemang för att föra flera individer mot samma mål.

Varje organisation har sin egen historia och den har byggts upp med de individer som på sätt eller annat verkat i den. Man behöver vara medveten om både dåtid och nutid och via kunskapen om dessa båda kan du skapa en "nytid". En utveckling sker när organisationen förändras stegvis från en form till en annan genom generationer. Ifall du raderar all historia och tyst kunskap uppfinner du hjulet på nytt, och på nytt och det sker en stagnation istället för utveckling. Du kommer aldrig fram till kärnan, utan smakar bara på skalet och liten en del av innandömet. Det behövs perspektiv på då - kunskap om här och nu och en blick framåt mot det nya.

Genom samtal och framförallt dialog kan många saker hitta sin lösning även om man har en stark integritet som chef eller ledare. Det handlar om att lära sig se den andra individen och lyssna utan att döma eller ta fram de egna fördomarna. Det handlar om att se konsekvenserna av ett handlande.

Varje god ledare är betjänt av individer som tillåts utvecklas, vilket i längden ger positiva följdeffekter på utvecklingen av organisationen och vidare på samhällsutvecklingen. Men för att knyta an till det coachande ledarskapet så vill jag poängtera vikten med att vara tydlig och att få andra att växa för att nå gemensamma mål genom prestationer. Det genom att vägleda och hjälpa alla att se möjligheterna.

Med rätt verktyg och ett bra förhållningssätt, en riktig analys av situationen om varje enskild individ befinner sig just nu i relation till organisationen och samhället, kan jag och du som ledare på ett mera markant sätt kommunicera och agera så att alla medarbetare når sina mål och så att man sen lyckas bryta ned målen i aktivitet och på så sätt växa i rollerna med tydliga spelregler.

Med andra ord - vägleda - få andra att se sina egna lösningar och möjligheter - inte döma eller endast presentera ultimatum utan utrymme för diskussion. Det är aldrig lätt att se och sen förstå reaktioner och hur budskap tas emot, eftersom du aldrig kan veta vad som finns i den andra individens ryggsäck, ifall du inte vill ta reda på det.

 

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

söndag 19 februari 2017 - 20:58

Trollmors vaggvisa


Nättrollen förökar sig snabbt. Det bor ett litet troll i oss alla, men vissa är mera utpräglade än andra. Det forskas vilt i orsakerna och förökningen. En forskargrupp i Kalifornien har hittat en metod för att ta reda på vilka som blir troll med intresse av att provocerar i olika diskussioner på nätet.

Ett första tecken på att någon börjar gå mot den ”mörka sidan” är när man får "negativ feedback" på sina inlägg. För att inte lockas med är det bästa sättet att inte ge dem tillåtelse.

Troll dras till varandra och letar efter möjligheten att bråka. Om du diskuterar negativt med troll är sannolikheten större för att du själv är på väg att bli ett.

Enligt en av forskaren får inte de negativa rösterna nya troll att lämna forum utan tvärtom skrivs det mer och sämre och trollen förökar sig med fler negativa röster.

I början är ordvalen mycket olika från de ovana trollen, men snabbt lär man sig det allmängiltiga språket och sättet att uttrycka sig på symboliskt sätt.

Vi har alla våra värderingar och bakom varje symbol finns en värdering. Bakom varje beteende finns ett behov. Vi väljer själva vårt beteende.

Nattroll2

När jag kollat lite närmare på olika diskussioner, har jag kunnat konstatera att allt mera sällan skriver man i eget namn. Man använder gärna en klatschig pseudonym.

Därtill har jag noterat - i cybervärlden där nätdiskussionerna går heta, använder man gärna tredje person plural (de), när man borde använda första person plural (vi) då man uttalar sig som medlem i ett samfund? Men första person singular (jag) är kanske mera viktigt.

Mera sällan används andra person singular (du) även om man riktar ett finger direkt till någon. Istället är det ofta tredje person singular (hen) som används för att framhäva de egna och omedvetna kunskaperna inom projiceringsmetoden.

Ibland får jag lust att diagnostisera en del av nättrollen med "savior complex". Det kan användas för att beskriva ett tillfälligt eller permanent överdrivet ego. De självutnämnda skrupelfria, som anser sig vara bättre, viktigare och felfria - en Messias med rätt att provocera och de har all insikt och rätt på sin sida.

Bästa sättet är att ignorera nättrollen och att inte delta i diskussionerna. Du kommer att få en trevligare dag och så även alla andra.

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

lördag 31 december 2016 - 17:36

Med året konserverat och på burk

Det blir ingen årskrönika, men en kort betraktelse innan detta året konserveras och sätts på burk med etiketten dåtid, det jobbiga året med vissa ljusglimtar. Omskakas.

Lyckodagar2Ett vykort från svunnen dåtid

 

I mellanlandet av Dåtid, Nutid och Nytid är gränserna medvetna men osynliga, även om allt hänger samman på sätt eller annat. Precis som gränserna vi ritat upp mellan stadsdelar, kommuner, landskap, länder och världsdelar på världens alla kartor. Det är våra mentala gränser som skiljer oss människor åt. Vi har osynliga gränser mellan språk, hudfärg, nationalitet och sociekonomiska grupper och de osynliga mentala gränserna hämmar vår kreativitet. Ibland tillåter vi oss att inte göra på ett visst sätt, för vi tror att vi inte kan eller så vågar vi helt enkelt inte. Men tänk om - tänk om....mina förfäder inte gjort på ett visst sätt, då skulle jag inte vara här och nu. Alla mina val, medvetna som omedvetna påverkar nutid och nytid. Detta oberoende om jag vill.

 

Inatt när vi förlänger dygnet med en sekund, hinner många ge löften om hur de vill förbättra sitt beteende eller prestationer på sätt eller annat. Jag hör till kategorin - "våga vägra löften som du inte kan hålla och bygg upp målbilder an efter behov istället".

Burken2Min lyckoburk för årets alla goda händelser och upplevelser

 

Däremot vill jag påminna mig själv varje dag om allt bra och gott jag gjort till mig själv och andra i min "Må bra bok". Nästa år (detta är inget löfte) vill jag komplettera det med "Min lyckoburk". Varje söndag fyller jag min burk med en liten not om något roligt som hänt under veckan. När Finlands 100-årsjubileum lider mot sitt slut den 31.12.2017, öppnar jag den och får ta del av allt det underbara och den glädje jag fått uppleva under ett år.

Det är så lätt att vi glömmer allt det goda vi får vara med om och fokuset hamnar många gånger på stunder när vi presterar lite sämre eller känner oss otillräckliga eller i en svacka. Och det är helt okej. Men det är bra att påminna sig själv om det positiva. Vi är alla människor med precis likanda behov, oberoende på vilken sida av de osynliga gränserna vi finns. Ifall det är något jag ändå mot all förmodan vill lova inför det nya året. Då är det att notera och godkänna de behov som mina medmänniskor har.

Jag önskar Dig ett sprakande gott slut på 2016 och ett bubblande början på 2017. Må det nya året fyllas med frid, kärlek, vänskap, ljus, fred och tillväxt. Låt oss ta till oss all kunskap och de personella resurser som finns, för att med klokhet, känsla, medvetenhet och sunt förnuft tillåta vår egen utveckling tillsammans i stort som i smått.

Ta hand om varandra och dig själv. Vi har bara en av oss.

 

Together in 2017Ut ur det gamla och in i det nya med ingen som helst aning om hur allt kommer att te sig.