söndag 19 februari 2017 - 20:58

Trollmors vaggvisa


Nättrollen förökar sig snabbt. Det bor ett litet troll i oss alla, men vissa är mera utpräglade än andra. Det forskas vilt i orsakerna och förökningen. En forskargrupp i Kalifornien har hittat en metod för att ta reda på vilka som blir troll med intresse av att provocerar i olika diskussioner på nätet.

Ett första tecken på att någon börjar gå mot den ”mörka sidan” är när man får "negativ feedback" på sina inlägg. För att inte lockas med är det bästa sättet att inte ge dem tillåtelse.

Troll dras till varandra och letar efter möjligheten att bråka. Om du diskuterar negativt med troll är sannolikheten större för att du själv är på väg att bli ett.

Enligt en av forskaren får inte de negativa rösterna nya troll att lämna forum utan tvärtom skrivs det mer och sämre och trollen förökar sig med fler negativa röster.

I början är ordvalen mycket olika från de ovana trollen, men snabbt lär man sig det allmängiltiga språket och sättet att uttrycka sig på symboliskt sätt.

Vi har alla våra värderingar och bakom varje symbol finns en värdering. Bakom varje beteende finns ett behov. Vi väljer själva vårt beteende.

Nattroll2

När jag kollat lite närmare på olika diskussioner, har jag kunnat konstatera att allt mera sällan skriver man i eget namn. Man använder gärna en klatschig pseudonym.

Därtill har jag noterat - i cybervärlden där nätdiskussionerna går heta, använder man gärna tredje person plural (de), när man borde använda första person plural (vi) då man uttalar sig som medlem i ett samfund? Men första person singular (jag) är kanske mera viktigt.

Mera sällan används andra person singular (du) även om man riktar ett finger direkt till någon. Istället är det ofta tredje person singular (hen) som används för att framhäva de egna och omedvetna kunskaperna inom projiceringsmetoden.

Ibland får jag lust att diagnostisera en del av nättrollen med "savior complex". Det kan användas för att beskriva ett tillfälligt eller permanent överdrivet ego. De självutnämnda skrupelfria, som anser sig vara bättre, viktigare och felfria - en Messias med rätt att provocera och de har all insikt och rätt på sin sida.

Bästa sättet är att ignorera nättrollen och att inte delta i diskussionerna. Du kommer att få en trevligare dag och så även alla andra.

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

lördag 31 december 2016 - 17:36

Med året konserverat och på burk

Det blir ingen årskrönika, men en kort betraktelse innan detta året konserveras och sätts på burk med etiketten dåtid, det jobbiga året med vissa ljusglimtar. Omskakas.

Lyckodagar2Ett vykort från svunnen dåtid

 

I mellanlandet av Dåtid, Nutid och Nytid är gränserna medvetna men osynliga, även om allt hänger samman på sätt eller annat. Precis som gränserna vi ritat upp mellan stadsdelar, kommuner, landskap, länder och världsdelar på världens alla kartor. Det är våra mentala gränser som skiljer oss människor åt. Vi har osynliga gränser mellan språk, hudfärg, nationalitet och sociekonomiska grupper och de osynliga mentala gränserna hämmar vår kreativitet. Ibland tillåter vi oss att inte göra på ett visst sätt, för vi tror att vi inte kan eller så vågar vi helt enkelt inte. Men tänk om - tänk om....mina förfäder inte gjort på ett visst sätt, då skulle jag inte vara här och nu. Alla mina val, medvetna som omedvetna påverkar nutid och nytid. Detta oberoende om jag vill.

 

Inatt när vi förlänger dygnet med en sekund, hinner många ge löften om hur de vill förbättra sitt beteende eller prestationer på sätt eller annat. Jag hör till kategorin - "våga vägra löften som du inte kan hålla och bygg upp målbilder an efter behov istället".

Burken2Min lyckoburk för årets alla goda händelser och upplevelser

 

Däremot vill jag påminna mig själv varje dag om allt bra och gott jag gjort till mig själv och andra i min "Må bra bok". Nästa år (detta är inget löfte) vill jag komplettera det med "Min lyckoburk". Varje söndag fyller jag min burk med en liten not om något roligt som hänt under veckan. När Finlands 100-årsjubileum lider mot sitt slut den 31.12.2017, öppnar jag den och får ta del av allt det underbara och den glädje jag fått uppleva under ett år.

Det är så lätt att vi glömmer allt det goda vi får vara med om och fokuset hamnar många gånger på stunder när vi presterar lite sämre eller känner oss otillräckliga eller i en svacka. Och det är helt okej. Men det är bra att påminna sig själv om det positiva. Vi är alla människor med precis likanda behov, oberoende på vilken sida av de osynliga gränserna vi finns. Ifall det är något jag ändå mot all förmodan vill lova inför det nya året. Då är det att notera och godkänna de behov som mina medmänniskor har.

Jag önskar Dig ett sprakande gott slut på 2016 och ett bubblande början på 2017. Må det nya året fyllas med frid, kärlek, vänskap, ljus, fred och tillväxt. Låt oss ta till oss all kunskap och de personella resurser som finns, för att med klokhet, känsla, medvetenhet och sunt förnuft tillåta vår egen utveckling tillsammans i stort som i smått.

Ta hand om varandra och dig själv. Vi har bara en av oss.

 

Together in 2017Ut ur det gamla och in i det nya med ingen som helst aning om hur allt kommer att te sig.

onsdag 28 december 2016 - 12:59

På Domkyrkans trappa

 

Jag vet precis på tidpunkten när det hände, då jag medvetet försökte koppla bort känslan av obehag och vidare signalerna till min Amygdala när kroppen satte sig i larmberedskap. Det var på tåget från Helsingfors till Vasa den 16 december, klockan 17.35 när jag satte mig ned för att försöka skriva följande lyckolucka i denna blogg. Men lyckokänslan hade dämpats av olika händelser. Något sa mig, att jag inte skulle använda min vrede och ilska och att försöka dämpa den nya obehagskänslan och inte låta den genomsyra mitt inlägg. Det har tagit mig några veckor att distrahera de obehagskänslor som gärna gjort sig påminda. Obehaget har förföljt mig och jag har försökt att i min inre träningsplats försöka hitta ett lugn och samtidigt har jag ägnat mig åt att ta hand om de egna bestyren. Precis som att trava runt i en Jungfrudans utan ett slut.

jungfrudansJungfrudansen vid Bragegården

Jag har lärt känna mina egna känsloreaktioner och bestämde mig för att ta en mental paus och på så sätt undvika olika former av social media som var överfylld av känslor med frustration och ilska.

Även mailboxen och messenger fylldes av olika åsikter, både negativa som positiva. Det handlade om allt möjligt som skedde under en kort tid innan julen. Jag fick t.o.m. göra en anmärkning till förvaltningsdirektören på sjukhuset i Östermyra liksom en reklam TV kanals nyhetsredaktion som på "prime time" påstår att de förkastliga bus samtalen på svenska till sjukhuset koordinerats från den plats jag sitter vid. Undrar var källan sitter?

Jag brukar undvika i det längsta att göra politiska ställningstaganden i detta forum, liksom i mina dagliga statusuppdateringar på social media. Detta eftersom alla har sina egna värderingar som var och en bildar sin uppfattning utgående ifrån. Nu känner jag att det finns krafter som vill skapa kaos och oreda.

Jag är matt och har känt mig andefattig under några veckor. Jag har resonerat fram och tillbaka och inser att det går inte att stänga ut allt, men det är fullt möjligt att försöka hitta ett lugn oberoende. Jag har försökt hitta nåt vettigt i de resonemangen som förts på olika plan av politiska partier och enskilda individer.

Men när jag får tag på de Sannfinländska ungdomarnas videosnutt mot skolsvenskan, då slängs det röda skynket framför ögonen på mig och det ryker ur näsborrarna som hos en tecknad tjur vid tjurfäktningen. Deras video som är bandad på trappan upp till Helsingfors Domkyrka bredvid Statsrådsborgen gör mig oerhört upprörd. Det är så lågt, osmakligt och fantastiskt barnsligt. Dessutom finansieras ungdomsförbundets verksamhet med medel från den gemensamma skattekistan. "Hur täcks de? Jo, de täcks!", för att citera en god vän. Och denna galenskap smittar av sig som en löpeld i en skogsbrand.

Hjärnan skiljer inte mellan sanning och fantasi. Under mina snart trettio verksamma år inom samhällsbygget med många förtroendevalda som passerat revy, är det senaste året något i hästväg, utöver det vanliga. Tänk om jag fantiserat och drömt allt och vaknar upp i en helt ny sanning. Men tyvärr blir jag väldigt varse om hur landet ligger när jag möts av attityder som jag inte trodde man kunde möta i vårt så genuint tvåspråkiga land och stad som Vasa. Plötsligt är min tanke tillbaka vid en händelse några veckor före julen.

Ja, den då nya tjejen i en av centrumkioskerna som rynkar på näsan, låtsas stå handfallen och vill knappt ge mig service när hon hör mig inleda på mitt modersmål. Att dessutom uttrycka sina känslor i ord "En ymmärrä, onneks mä en puhuu ruottia" framför mig var bara för mycket. Alla övriga som jag har mött bakom samma disk är mycket vänliga och kundorienterade och när det behövs använder vi varsitt modersmål, alltid med respekt för varandra. Jag gjorde en anmärkning och nästa gång jag besökte samma kiosk, stod ägarinnan där tillsammans med den ohövliga. Ja, den ohövliga förstod plötsligt vad jag sa och kunde till och med ge tillbaka växel på mitt modersmål.

Det handlar inte längre om att kunna förstå eller tala ett språk. Det handlar om attityden och de egna värderingarna. Vad har alla de i sin box eller ryggsäck, som medvetet går in för att inte vilja förstå och med små medel kränka och göra andra illa?

Tänk om jag blir bemött med samma ovilja att förstå och ifall man låter etiken falla på grund av egen attityd när jag behöver hjälp i en situation av plötslig svaghet i en kris eller vid sjukdom. Vad händer då? Blir det mitt eget fel att jag blir förbisedd på grund av att jag tillhör den andra språkgruppen eller ännu värre, en annan nationalitet?

Min amygdala spelar mig små spratt och jag vill undvika att nervkopplingarna i amygdala växer sig starkare i takt med upplevelsen av vardagens grymheter.
Jag har ingen orsak att "stressa upp" mig på alla konstigheter och alla individer med andra värderingar än mig. Lite sunt bondförnuft är det enda jag önskar till alla inför det nya året, som vi skall försöka skapa tillsammans. Ifall ni täcks?!

onsdag 14 december 2016 - 21:35

Lyckolucka 14 & 15


Att uppskatta hur lång tid saker och ting tar är något som tar tid att lära sig. Men det går. Med den "drucknes envishet" som någon har myntat, tar vi den tid vi behöver för att skapa nutid och nytid.

 

Lyckolucka nr. 14 & 15

"Tiden räcker till för den som använder den"
-Leonardo da Vinci-

"Början är det viktigaste delen av arbetet"
-Platon-

trohoppochkarlek2Tro, hopp och kärlek finns i kustområdet just nu.

 

Ofta säger vi att vi har ont om tid. Jo, såtillvida att man inte kan begränsa sig eller prioritera och ifall man ingenting gör så kan man ju aldrig veta när man är klar.

Ibland känner jag mig allt lite annorlunda eftersom jag programmerar in hur lång tid saker och ting får ta och som jag vet att tar en viss tid. Ska jag köra till exempelvis Jakobstad från Vasa, vet jag att det i sommartid tar 1,15 timme och vintertid 1,30 timme. Åker jag till Vörå, tar det 25 minuter. Allt vad jag gör har sin egen tid - dusch, frukost, nyhetsgenomgång, etc.

Det känns så mycket lättare att ha en form av tidsbegrepp när man ska planera större tillställningar, det egna arbetet och resor. Då behöver man inte oroa sig ifall man ska hinna. En arbetsuppgift tar exakt den tid som är avsatt för ändamålet, det går inte snabbare. Därför gäller det att avsätta den tid som behövs för det som skall bli gjort.

Egentligen är begreppet tid mycket intressant. Vi upplever den så olika även om tid är en ordnad följd av händelser. Tidigare har jag varit en stor tidsoptimist, när jag var ung och inte förstod bättre. Idag är jag tidsoptimist när det gäller att hålla tal eller föreläsningar. Jag har ju så himla svårt att begränsa mig, vill få med så mycket. Samma sak gäller vid diskussioner. Jag skulle kunna sitta i timmar i dialog kring något intressant ämne, tills tiden kallar mig tillbaka.

Överlag är det lätt att skjuta på saker som sen hamnar på hög - det fixar sig!
Jo allt fixar sig, men då oftast med små marginaler och känslan av stress smyger sig på. Jag försöker undvika det i det längsta, men är man härligt ofulländad får man snällt erkänna sina svagheter och ibland, dock sällan, kan det slinta i tidsplaneringen. Då får man lita på sin talang och erfarenhet. Det är helt klart att om jag inte kan styra min tid, då kan jag inte styra nåt alls.

Egentligen handlar det om dessa evinnerliga tidstjuvar som verkar föröka sig dag för dag. Jag måste erkänna att jag under de tre senaste dygnen fastnat i SOME nätet. Vanligtvis låter jag bli att låta olika sociala medier ta tid av mig på min ordinarie arbetstid och e-posten kollar jag med vissa tidsintervaller. Men de tre senaste dygnen har det ramlat in mejl och chat-funktionen har varit mycket aktiv. Jag bjuder på det, även om mina inplanerade arbetsuppgifter blivit satta på undantag till förmån för frustration, irritation och besvikelse över att det finlandssvenska blivit satt på undantag.

Jag lyfter på min blomsterhatt för alla underbara människor som gett sin tid, sitt stöd och även de som gett goda råd och pekpinnar. Jag vill via alla dessa underbara ge en eloge till de folkvalda som har en aktiv roll i diskussionerna på nationell nivå och som verkligen använder sin tid väl.

Kraft och styrka - Kustområdet Österbotten är med er. Det finns tro, hopp och kärlek och det vill jag förmedla till er!

 

tisdag 13 december 2016 - 13:42

Lyckolucka 12+1

 

Det har ägnats många timmar till funderingar och chatdiskussioner det senaste dygnet på många håll i landet. Luciadagen som ska vara ljus och fin, fick svarta sorgkanter som en följd av nonchalans och okunskap.

 

Lyckolucka 12 + 1

 

När du förändrar ditt sätt att betrakta saker, förändras de saker du betraktar”

-Max Planck-

Det finns två sätt att sprida ljus - att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det. ”
-Edith Wharton-

lucia2Låt ljuset och energin stråla i hopp om förnuftiga fortsatta beslut

 

Positiv energi är viktigt för oss, speciellt under den mörkaste perioden av året i vår egen lilla värld. Speciellt nu när klimatet hårdnar dag för dag i vårt lilla land och demokratin blir satt på undantag, liksom omsorgen om den lilla människan. Tyvärr har släktet Dysterkvist ockuperat vårt kustområde i natt och under morgontimmarna.

Det gäller för oss alla att hålla modet uppe och hitta de små ljusa punkterna i vårt ”mikrokosmos” och betrakta dem som helande för våra trötta och uppkopplade hjärnor. Vi borde ha möjlighet att ta oss ut under de futtiga timmarna av solljus per dygn eller att bara sitta och meditera flera minuter framför ett stearinljus, för att inhämta energi och ork. Detta istället för all det artificiella ljuset vi omges med i tv-skärmar, smarttelefoner och pekplattor.

Vi behöver få sova på saken och hitta nya sätt att se, men det ges ingen tid för det just nu.

Tänk om luciakronan kunde ge den energi vi behöver, på samma sätt som solen gör. Jag skulle bära den varje dag minst tre månader i året. Det skulle spraka av energi runtomkring mig. Med tankens kraft vill jag skapa det positiva och hoppas på att det sunda förnuftet skall segra till slut.

Även om det just nu tar emot, borde alla ges möjligheten att iklä på sig rollen av Lucia idag och sprida värme, ljus och glädje runtomkring sig. Åtminstone en liten stund. Kraft åt alla som kämpar för den goda saken. Ni andra kan också göra det ifall ni vill, även om ni inte hittar er luciakrona och vita nattsärk med det breda röda bandet.

söndag 11 december 2016 - 21:56

Lyckolucka nr. 11 & 12

Lyckolucka nr. 11 & 12

"Den vise vill veta, den dåraktiga tala"
-Koranen-

"När det är uppenbart att ett mål inte kan uppnås, ändra inte på målet, ändra dina tillvägagångssätt"
- Konfucius -

Hur jag njöt igår att få sitta och lyssna på alla de kloka och innovativa som belyste vetenskapen från olika håll när priserna till minne av Nobel delades ut.

Det sägs i den gamla litteraturen, att det mänskliga förståndet är det största av allt som skapats. Det är ett påstående som kanske de flesta har godtagit. Speciellt när man tänker på de kloka och visa som t.ex. Albert Einstein med sina krångliga matematiska formler kunde bevisa att rummet är krökt. Eller han Edison som uppfann glödlampan och telefonen. Den hette egentligen börstelegraf i tidernas begynnelse och senare trådtelegraf. Ja inte den typen av smarttelefon i börsformat som vi har idag, utan den rejäla med damer som förenade samtalen från en till en annan. Ja, för att inte tala om fonografen, som gjort att vi i dag kan återge musik.

Vi kan inte förneka att vi i jämförelse med aporna och deras oändliga nyfikenhet, har ett strålande intellekt för att utforska den värld vi är födda och lever i. Genomsnittsmänniskans intellekt är säkert mera charmerande än fulländad. Ifall intellektet skulle vara fulländad, skulle vi vara fullkomligt rationella varelser utan synder, svagheter eller dåligt uppförande. Hur tråkig skulle inte världen vara i sånt fall. Och hur charmlösa skulle vi inte vara. Helgon utan synder är inte intressanta. Även prismottagarna hade sina små laster och små lik i garderoben.

Vi människor är charmerande med våra svagheter, vårt oförstånd, våra utsvävningar, vår inkonsekvens, våra fördomar, vår glömska och vår ensidighet.

Ifall vi skulle vara fullkomliga, hade vi inte behövt förnya våra nyårslöften eller goda föresatser varje år. Ingen skulle vilja spela schack eller pidro, ifall hen kände till nästa drag på förhand. Alla böcker skulle bli liggande ifall vi kunde förutse handlingen och slutet.

Det mänskliga intellektet är charmerande genom sitt oförstånd, sin egensinnighet, oberäknelighet och sina fördomar. Om vi inte har insett den sanningen, har vi inte lärt oss något av de senaste århundradena och studier av det mänskliga psyket.

Hjärnan har inte utvecklats i samma takt som uppfinningarna och den tekniska utvecklingen. Ursprungligen tjänande vårt förstånd till att förnimma fara och skydda livet. Att man senare kom att värdesätta, kemi, fysik, logik och matematik måste vara en tillfällighet. Det måste ha varit ett första sätt att visa vägen till föda och utvecklats efter det till olika formler. Vi känner sanningen och genom våra känslor kommer alla tankar. Skulle vi enbart gå omkring och tänka, vore vi förnuftet själva.

glasflaskor2

Vi har alla våra mål, precis som den fullkomliga myran i sitt samhälle. Den vet vart den vill och envist tar den sig fram. Vi tvivlar på oss själva och vad omvärlden ska säga. De egna målen kan nås. Ibland gör vi misstag och då gäller det att försöka låta bli att upprepa dem ifall de inte leder nån vart och ta nya tag. Ibland kan misstag vara början på nåt nytt - en ny utveckling - en ny ide'.

Det är de mänskliga svagheterna som skänker livet färg. Inte vill vi väl leva i ett fullkomligt myrsamhälle med exakt samma mönster, som pågått i många millioner år.

lördag 10 december 2016 - 12:30

Lyckolucka 9 & 10

Ibland blir saker på ett annat sätt än jag tänkt mig och då måste jag bara acceptera det och gilla läget. Jag sätter mig själv och mina förväntningar åt sidan och tar mig till nuet för att finns till bara för den som behöver mig mest just då. Utan krav och pekpinnar. Vägen dit är snårig och backig, men med små steg når jag fram ifall jag själv vill.

skyddsangel2

 

 

Lyckolucka nr. 9 & 10

"Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv."
- okänd -

"Att stanna upp ett ögonblick emellanåt kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare"

- okänd -

Varför och för vem måste man bevisa sig vara "bäst i klassen"? Varför behöver man skapa, en av andra uppfattad "prutthurtig" attityd? Varför måste man känna sig omtyckt av alla? Varför måste man vara med och röra i alla grytor, när man har egna att kolla så att de inte bränns i bottnen? Ja t.o.m. I grytor som man inte har en hum om hur de ska tillredas.

Varför känner man sig ibland som den mest ensamma i världen?
Varför kan det kännas jobbigt att röra sig med massor av människor?
Varför räds man tanken och känslan att mynta ordet NEJ, jag orkar inte eller kan inte just nu?

Varför är omvärlden så duktig på att ställa krav, peka med fingret, stigmatisera andra och dela ut pekpinnar utan minsta lilla hänsyn till hur den enskilda människan mår och sen i princip inte behöva ta hand om konsekvenserna?

Har vi - du och jag, rätt att ifrågsätta den lilla människan som tar en mental paus i kaoset, bara för att vi själva mår bra just för stunden och tror oss veta hur andra känner och tänker?

Eller är det så att vi tror oss må bra, höga av "kaos ångorna" och anser att alla andra behöver agera på precis samma sätt som vi. Vi vet ju exakt hur saker ska göras och vilken information som behöver förmedlas och eftersom vi har så mycket att göra så upplever vi att "de andra" inte gör nåt, gör fel eller säger fel saker. Kanske man i sina " kaos ångor" inte ser att den andra är i samma situation, men att den lärt sig prioritera och lära känna sina egna signaler när fartblindheten sätter in. Vi kanske inte heller ser när "de andra" är inhöljda i en dimma på grund av total kaos och att de behöver hjälp att ta sig ur dimman innan de kör på grund.

Att förstå medmänniskan är inte alls lätt och att förstå sig själv alla gånger är inte heller lätt, även om vi i olika sammanhang gärna vill framhålla att vi gör det.

Att utan egen erfarenhet säga till en som varit inne i dimman, är på väg dit eller befinner sig där - skärp dig, det är bara en modenyck att söka sig in i dimman. Det är precis lika fiffigt som att be någon med vrickad eller t.o.m. bruten fot att springa ett kort- eller långdistans lopp och vidare påstå att du behöver inget gips, det är en modenyck att stoltserar med gipset på grund av att det finns olika färger att välja på och du har gipset för att slippa springa.

Som medmänniska behöver jag våga släppa på mina egna förväntningar och bara finnas till, acceptera, ta fram den empatiska sidan - lyssna, ställa frågor utan att peka finger eller ge goda råd.

Var och en behöver själva komma till insikt om vad som är bäst för en själv och då behövs förståelse och någon som ställer de rätta frågorna för att man själv ska hitta svaren. Det gäller i alla sammanhang. På fritiden liksom i arbetslivet. Vi måste påminna oss själva om att varje gott råd är baserade på rådgivarens egna värderingar, erfarenhet, livssyn, etc. Rådgivaren har helt andra referensramar jämfört med dina egna. Man vill kunna känna trygghet och att någon finns vid ens sida för att dela med sig av total närvaro, värme och kärlek. Här är balansgången mellan sympati och empati är hårfin.

Jag har själv många gånger syndat i att dela med mig av goda råd, baserat på egen erfarenhet. Men sakta och säkert kommer jag till insikt. Varje individ är unik, men man tvingas anpassa sig till de generella normerna och förväntningarna. Alla klarar inte av det. Alla som jobbar med människor på något sätt borde vara medveten om det.

Vi kan aldrig veta hur en annan människa känner sig, men likväl säger vi - jag vet hur det känns. Vi kan ha upplevt samma sak, men hur man känner för det upplevda är i högsta grad personlig. Jag kan inte gå in i dina känslor, men jag kan referera till hur det kändes för mig i en liknande situation. Men ifall jag inte varit inne i den totala dimman, har jag definitivt inga referenser att hänvisa till.
Vi tror en massa, men vad vet vi egentligen?

Ibland blir saker inte alltid så som man har tänkt. Det som planerats, dina egna förväntningar och krav blir satta på undantag. Du måste byta inställning - din medmänniska är mera viktig än dina egna behov just då. När du är medveten om det finns ingen frustration eller besvikelse över det som du kanske missat istället. Känslan av att finnas till här och nu med ett varmt hjärta och två öron är så mera viktigt än de behov du ville få tillfredsställda på annat sätt eller annan plats.

Nu i väntans tider med alla julbestyr som vi tror att vi måste göra, sakta in på farten så att dina "skyddsänglar" hinner med och våga pausa mellan långdanserna!

Kentomte1

 Min favorittomte "Skäri Ken" tar en mikropaus.

torsdag 8 december 2016 - 20:49

Lyckolucka nr. 8

Det finns saker man inte behöver ljuda så mycket om och det är egna förmågor och hur man använder dem utan att alltid jämföra sig med andra. Man gör saker och ting på sitt eget sätt och andra på sitt sätt. Därför blir denna lucka i kortaste laget och ordspråket får tala för sig själv.

Anglarsymaskin2

 

Lyckolucka nr. 8
"Gör det bästa av dina förmågor, gläds över dina framsteg

utan att jämföra dig med andra"

- okänd -

Det finns gånger när jag blir upplyft av samtal och av alla kloka människor runtomkring mig. Sådana som bara är sig själv, trygga i sig själv, massor med åsikter, verbala och härliga att umgås med. När det genuina plockas fram. Tack alla ni som finns runtomkring mig. Ni som använder era förmågor på olika sätt och visar att ni kämpar för det ni tror på.

Det finns bara en som man kan jämföra sig med - sig själv!