måndag 14 mars 2016 - 21:36

Drivkraften drar oss framåt

Har vi människor en förmåga att motivera oss själva, eller är vi totalt beroende av att någon eller något skall motiverar oss för att orka hålla energin uppe?
Vad är det som fått tusentals bönder att delta i "traktorrally" till Senatstorget och tusentals "studenthalarbeklädda" att samlas till demonstration?

Kan det vara motivationen, när man tillsammans känner det som är är synonymt med motivation - drivkraften och en stimulans.

Man har ett gemensamt mål, att ljudligt berätta sin åsikt till de som sitter i sin riksdagskammare eller i sitt pompösa arbetsrum. För att nå det första kollektiva målet behövs en inre drivkraft av varje enskild individ.

Vi förlorar oss lätt i "grupptänk", när vi lever bland guldkistor och gröna skogar, från vilka det lovas frejdig utdelning. Att förändra något tillsammans genom samarbete ger arbetsglädje, när varje individ får delta med sin syn och kunskap i sammanhanget. Ifall man dessutom får utrymme och förtroende för sina tankar, ökar stimulansen och energin.

I tanken om motivation, glider jag vidare in i tanken om hur vi lever vårt liv i olika organisationer, som ibland får konstgjord andning för att överleva. Det är lätt hänt, att man kallar in olika konsulter för att analysera organisationsklimatet; för att sedan göra sina egna utvärderingar, utan att egentligen involvera andra än de som sitter i ett presidium eller i ledningen. Jag är helt övertygad om, att ifall man involverar enskilda individer och tar i beaktande de enskilda medlemmarnas och de organisationsanställdas behov, skapar man samtidigt ett förtroende för de olika utvecklings- och förändrings-processer som man önskar genomföra.

Man kan gör det lätt för sig och se alla som ett kollektiv med likadana behov, men så är inte fallet. Alla individer fyller sin plats i organisationen med sina olikheter. "Meningen med föreningen" är att vara personligt engagerad i det man gör. Man kan inte delta i en utvecklings- eller förändringsprocess bara genom att sitta av tiden. Var och en måste utveckla den egna motivationen först och inte förlita sig på att någon annan motiverar en - kanske en av de största utmaningarna av dem alla, för att hålla igång en energifylld och dynamisk organisation.

Ifall jag blir tvingad att att gör sånt som går emot det jag tror på eller sånt som inte stämmer överens med mina värderingar - desto mindre blir mitt engagemang.

Motivation är grunden till ifall man lyckas, även om det inte är så lätt. Därefter kan man tillsammans utforma ett instrument eller verktyg som är anpassad till den egna verkligheten och organisationskulturen.

Jo, ni får gärna konsultera mig.

 

lördag 30 januari 2016 - 22:00

Medelålders och oförskämd

Jag spänner öronen extra noga, när grannbordet i ett av stadens "vattenhål" kommer in på diskussionen om kvinnor och mäns rättigheter - de är unga och arga, jag medelålders och oförskämd. Men jag kan inte låta bli att lyssna på ett eko från förgången tid.

Javisst, dessa är en del av vår framtid, tillsammans med oss medelålders som snart är seniorer. De är unga och verbala, precis som jag själv en gång under tidigt 80-tal. Samtidigt hör jag, att det finns ett påstående som kryper ut ur diskussionerna i en pratbubbla med stora självlysande bokstäver. Min ”error-knapp” blinkar rött, när man försöker ta in populistiska eller ogenomtänkta uttalanden om ålder och kön.

Man fortsätter resonerar kring kvinnlig eller manlig ledare, och påstår helt riktigt, att det är team som skall jobba fram de bästa resultaten, baserad på företagets värderingar. Men så till den självlysande paradoxen, som kommer fram i resonemanget om kön och val av företagsledare och styrelseordföranden på 1970-talet. Påståendet som lyder: ”Kvinnorna får skylla sig själva. De lyckades inte mobilisera sig när det verkligen gällde”.

Kanske detta är en upprepning av en gammal fördom, och då får jag bara ha ett överseende med det. Men ifall detta är en statisk åsikt som återspeglar de yngre männen, så är jag väldigt ledsen ifall de yngre tjejer som seriöst satsar på en framtid, hamnar som galjonsfigurer utan tillträde till de innersta rummen, ovetandes om detta på grund av kön.

Av erfarenhet kan jag säga, att när jag som tonårig tjej på 70-talet skred till verket och påtalade det som jag upplevde som orättvist, var jag för ung, skränig, uppkäftig och en oförskämd brud enligt många. Däremot upplevdes killarna som tuffa, duktiga och att de talade för sin sak, om så det gällde samma ärende. På 80-talet var jag fortfarande ung och oförskämd (20+)….

På 90-talet var jag fortfarande för ung och oförskämd (30+)….

På 2000-talet är jag för ung för många, för gammal för de flesta och fortfarande oförskämd, men med lite mera ödmjukhet och förståelse för att vi alla agerar enligt eget förstånd (40-50+)

Den äldre generationen, som var unga på 70-talet, tvingades leva med gamla fördomar om att kvinnorna skall finnas tillhanda för man och barn, när helst behovet var påkallat. Detta gjorde engagemang ganska svårt, nästintill omöjligt. Tyvärr lever denna ”arvsåsikt” även i en del av de yngre generationerna. Det fanns knappt tillgång till TV och inga sociala medier, som över en natt kunde samla massorna till åsiktsyttringar och aktion.

Man talar vackert om jämlikhet och jämställdhet mellan mänskor, men den konkreta handlingen är det som räknas. Vi mänskor är lika mycket värda och behöver definiera ordet RESPEKT på riktigt, och vad det egentligen betyder. För mig personligen betyder det att man värdesätter mänskornas olika egenskaper, och att de olika egenskaperna kan packas in i samma fordon för att samåka på vägen till ett gemensamt mål. Man skall inte behöva kämpa för sin egen plats i fordonet, utan leva under devisen ”finns det hjärterum, finns det stjärtrum”, eftersom man skall åka en lång väg tillsammans…

Det är också ni som kommer efter mig som måste dra i handbromsen, och ändra på attityder och värderingar som byggts upp. Och tjejer – ni är precis lika mycket värda som alla andra, oberoende vad man vill påstå. Låt passionen och engagemanget styra, inte andras attityder!