söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

lördag 31 december 2016 - 17:36

Med året konserverat och på burk

Det blir ingen årskrönika, men en kort betraktelse innan detta året konserveras och sätts på burk med etiketten dåtid, det jobbiga året med vissa ljusglimtar. Omskakas.

Lyckodagar2Ett vykort från svunnen dåtid

 

I mellanlandet av Dåtid, Nutid och Nytid är gränserna medvetna men osynliga, även om allt hänger samman på sätt eller annat. Precis som gränserna vi ritat upp mellan stadsdelar, kommuner, landskap, länder och världsdelar på världens alla kartor. Det är våra mentala gränser som skiljer oss människor åt. Vi har osynliga gränser mellan språk, hudfärg, nationalitet och sociekonomiska grupper och de osynliga mentala gränserna hämmar vår kreativitet. Ibland tillåter vi oss att inte göra på ett visst sätt, för vi tror att vi inte kan eller så vågar vi helt enkelt inte. Men tänk om - tänk om....mina förfäder inte gjort på ett visst sätt, då skulle jag inte vara här och nu. Alla mina val, medvetna som omedvetna påverkar nutid och nytid. Detta oberoende om jag vill.

 

Inatt när vi förlänger dygnet med en sekund, hinner många ge löften om hur de vill förbättra sitt beteende eller prestationer på sätt eller annat. Jag hör till kategorin - "våga vägra löften som du inte kan hålla och bygg upp målbilder an efter behov istället".

Burken2Min lyckoburk för årets alla goda händelser och upplevelser

 

Däremot vill jag påminna mig själv varje dag om allt bra och gott jag gjort till mig själv och andra i min "Må bra bok". Nästa år (detta är inget löfte) vill jag komplettera det med "Min lyckoburk". Varje söndag fyller jag min burk med en liten not om något roligt som hänt under veckan. När Finlands 100-årsjubileum lider mot sitt slut den 31.12.2017, öppnar jag den och får ta del av allt det underbara och den glädje jag fått uppleva under ett år.

Det är så lätt att vi glömmer allt det goda vi får vara med om och fokuset hamnar många gånger på stunder när vi presterar lite sämre eller känner oss otillräckliga eller i en svacka. Och det är helt okej. Men det är bra att påminna sig själv om det positiva. Vi är alla människor med precis likanda behov, oberoende på vilken sida av de osynliga gränserna vi finns. Ifall det är något jag ändå mot all förmodan vill lova inför det nya året. Då är det att notera och godkänna de behov som mina medmänniskor har.

Jag önskar Dig ett sprakande gott slut på 2016 och ett bubblande början på 2017. Må det nya året fyllas med frid, kärlek, vänskap, ljus, fred och tillväxt. Låt oss ta till oss all kunskap och de personella resurser som finns, för att med klokhet, känsla, medvetenhet och sunt förnuft tillåta vår egen utveckling tillsammans i stort som i smått.

Ta hand om varandra och dig själv. Vi har bara en av oss.

 

Together in 2017Ut ur det gamla och in i det nya med ingen som helst aning om hur allt kommer att te sig.

onsdag 28 december 2016 - 12:59

På Domkyrkans trappa

 

Jag vet precis på tidpunkten när det hände, då jag medvetet försökte koppla bort känslan av obehag och vidare signalerna till min Amygdala när kroppen satte sig i larmberedskap. Det var på tåget från Helsingfors till Vasa den 16 december, klockan 17.35 när jag satte mig ned för att försöka skriva följande lyckolucka i denna blogg. Men lyckokänslan hade dämpats av olika händelser. Något sa mig, att jag inte skulle använda min vrede och ilska och att försöka dämpa den nya obehagskänslan och inte låta den genomsyra mitt inlägg. Det har tagit mig några veckor att distrahera de obehagskänslor som gärna gjort sig påminda. Obehaget har förföljt mig och jag har försökt att i min inre träningsplats försöka hitta ett lugn och samtidigt har jag ägnat mig åt att ta hand om de egna bestyren. Precis som att trava runt i en Jungfrudans utan ett slut.

jungfrudansJungfrudansen vid Bragegården

Jag har lärt känna mina egna känsloreaktioner och bestämde mig för att ta en mental paus och på så sätt undvika olika former av social media som var överfylld av känslor med frustration och ilska.

Även mailboxen och messenger fylldes av olika åsikter, både negativa som positiva. Det handlade om allt möjligt som skedde under en kort tid innan julen. Jag fick t.o.m. göra en anmärkning till förvaltningsdirektören på sjukhuset i Östermyra liksom en reklam TV kanals nyhetsredaktion som på "prime time" påstår att de förkastliga bus samtalen på svenska till sjukhuset koordinerats från den plats jag sitter vid. Undrar var källan sitter?

Jag brukar undvika i det längsta att göra politiska ställningstaganden i detta forum, liksom i mina dagliga statusuppdateringar på social media. Detta eftersom alla har sina egna värderingar som var och en bildar sin uppfattning utgående ifrån. Nu känner jag att det finns krafter som vill skapa kaos och oreda.

Jag är matt och har känt mig andefattig under några veckor. Jag har resonerat fram och tillbaka och inser att det går inte att stänga ut allt, men det är fullt möjligt att försöka hitta ett lugn oberoende. Jag har försökt hitta nåt vettigt i de resonemangen som förts på olika plan av politiska partier och enskilda individer.

Men när jag får tag på de Sannfinländska ungdomarnas videosnutt mot skolsvenskan, då slängs det röda skynket framför ögonen på mig och det ryker ur näsborrarna som hos en tecknad tjur vid tjurfäktningen. Deras video som är bandad på trappan upp till Helsingfors Domkyrka bredvid Statsrådsborgen gör mig oerhört upprörd. Det är så lågt, osmakligt och fantastiskt barnsligt. Dessutom finansieras ungdomsförbundets verksamhet med medel från den gemensamma skattekistan. "Hur täcks de? Jo, de täcks!", för att citera en god vän. Och denna galenskap smittar av sig som en löpeld i en skogsbrand.

Hjärnan skiljer inte mellan sanning och fantasi. Under mina snart trettio verksamma år inom samhällsbygget med många förtroendevalda som passerat revy, är det senaste året något i hästväg, utöver det vanliga. Tänk om jag fantiserat och drömt allt och vaknar upp i en helt ny sanning. Men tyvärr blir jag väldigt varse om hur landet ligger när jag möts av attityder som jag inte trodde man kunde möta i vårt så genuint tvåspråkiga land och stad som Vasa. Plötsligt är min tanke tillbaka vid en händelse några veckor före julen.

Ja, den då nya tjejen i en av centrumkioskerna som rynkar på näsan, låtsas stå handfallen och vill knappt ge mig service när hon hör mig inleda på mitt modersmål. Att dessutom uttrycka sina känslor i ord "En ymmärrä, onneks mä en puhuu ruottia" framför mig var bara för mycket. Alla övriga som jag har mött bakom samma disk är mycket vänliga och kundorienterade och när det behövs använder vi varsitt modersmål, alltid med respekt för varandra. Jag gjorde en anmärkning och nästa gång jag besökte samma kiosk, stod ägarinnan där tillsammans med den ohövliga. Ja, den ohövliga förstod plötsligt vad jag sa och kunde till och med ge tillbaka växel på mitt modersmål.

Det handlar inte längre om att kunna förstå eller tala ett språk. Det handlar om attityden och de egna värderingarna. Vad har alla de i sin box eller ryggsäck, som medvetet går in för att inte vilja förstå och med små medel kränka och göra andra illa?

Tänk om jag blir bemött med samma ovilja att förstå och ifall man låter etiken falla på grund av egen attityd när jag behöver hjälp i en situation av plötslig svaghet i en kris eller vid sjukdom. Vad händer då? Blir det mitt eget fel att jag blir förbisedd på grund av att jag tillhör den andra språkgruppen eller ännu värre, en annan nationalitet?

Min amygdala spelar mig små spratt och jag vill undvika att nervkopplingarna i amygdala växer sig starkare i takt med upplevelsen av vardagens grymheter.
Jag har ingen orsak att "stressa upp" mig på alla konstigheter och alla individer med andra värderingar än mig. Lite sunt bondförnuft är det enda jag önskar till alla inför det nya året, som vi skall försöka skapa tillsammans. Ifall ni täcks?!

lördag 10 december 2016 - 12:30

Lyckolucka 9 & 10

Ibland blir saker på ett annat sätt än jag tänkt mig och då måste jag bara acceptera det och gilla läget. Jag sätter mig själv och mina förväntningar åt sidan och tar mig till nuet för att finns till bara för den som behöver mig mest just då. Utan krav och pekpinnar. Vägen dit är snårig och backig, men med små steg når jag fram ifall jag själv vill.

skyddsangel2

 

 

Lyckolucka nr. 9 & 10

"Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv."
- okänd -

"Att stanna upp ett ögonblick emellanåt kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare"

- okänd -

Varför och för vem måste man bevisa sig vara "bäst i klassen"? Varför behöver man skapa, en av andra uppfattad "prutthurtig" attityd? Varför måste man känna sig omtyckt av alla? Varför måste man vara med och röra i alla grytor, när man har egna att kolla så att de inte bränns i bottnen? Ja t.o.m. I grytor som man inte har en hum om hur de ska tillredas.

Varför känner man sig ibland som den mest ensamma i världen?
Varför kan det kännas jobbigt att röra sig med massor av människor?
Varför räds man tanken och känslan att mynta ordet NEJ, jag orkar inte eller kan inte just nu?

Varför är omvärlden så duktig på att ställa krav, peka med fingret, stigmatisera andra och dela ut pekpinnar utan minsta lilla hänsyn till hur den enskilda människan mår och sen i princip inte behöva ta hand om konsekvenserna?

Har vi - du och jag, rätt att ifrågsätta den lilla människan som tar en mental paus i kaoset, bara för att vi själva mår bra just för stunden och tror oss veta hur andra känner och tänker?

Eller är det så att vi tror oss må bra, höga av "kaos ångorna" och anser att alla andra behöver agera på precis samma sätt som vi. Vi vet ju exakt hur saker ska göras och vilken information som behöver förmedlas och eftersom vi har så mycket att göra så upplever vi att "de andra" inte gör nåt, gör fel eller säger fel saker. Kanske man i sina " kaos ångor" inte ser att den andra är i samma situation, men att den lärt sig prioritera och lära känna sina egna signaler när fartblindheten sätter in. Vi kanske inte heller ser när "de andra" är inhöljda i en dimma på grund av total kaos och att de behöver hjälp att ta sig ur dimman innan de kör på grund.

Att förstå medmänniskan är inte alls lätt och att förstå sig själv alla gånger är inte heller lätt, även om vi i olika sammanhang gärna vill framhålla att vi gör det.

Att utan egen erfarenhet säga till en som varit inne i dimman, är på väg dit eller befinner sig där - skärp dig, det är bara en modenyck att söka sig in i dimman. Det är precis lika fiffigt som att be någon med vrickad eller t.o.m. bruten fot att springa ett kort- eller långdistans lopp och vidare påstå att du behöver inget gips, det är en modenyck att stoltserar med gipset på grund av att det finns olika färger att välja på och du har gipset för att slippa springa.

Som medmänniska behöver jag våga släppa på mina egna förväntningar och bara finnas till, acceptera, ta fram den empatiska sidan - lyssna, ställa frågor utan att peka finger eller ge goda råd.

Var och en behöver själva komma till insikt om vad som är bäst för en själv och då behövs förståelse och någon som ställer de rätta frågorna för att man själv ska hitta svaren. Det gäller i alla sammanhang. På fritiden liksom i arbetslivet. Vi måste påminna oss själva om att varje gott råd är baserade på rådgivarens egna värderingar, erfarenhet, livssyn, etc. Rådgivaren har helt andra referensramar jämfört med dina egna. Man vill kunna känna trygghet och att någon finns vid ens sida för att dela med sig av total närvaro, värme och kärlek. Här är balansgången mellan sympati och empati är hårfin.

Jag har själv många gånger syndat i att dela med mig av goda råd, baserat på egen erfarenhet. Men sakta och säkert kommer jag till insikt. Varje individ är unik, men man tvingas anpassa sig till de generella normerna och förväntningarna. Alla klarar inte av det. Alla som jobbar med människor på något sätt borde vara medveten om det.

Vi kan aldrig veta hur en annan människa känner sig, men likväl säger vi - jag vet hur det känns. Vi kan ha upplevt samma sak, men hur man känner för det upplevda är i högsta grad personlig. Jag kan inte gå in i dina känslor, men jag kan referera till hur det kändes för mig i en liknande situation. Men ifall jag inte varit inne i den totala dimman, har jag definitivt inga referenser att hänvisa till.
Vi tror en massa, men vad vet vi egentligen?

Ibland blir saker inte alltid så som man har tänkt. Det som planerats, dina egna förväntningar och krav blir satta på undantag. Du måste byta inställning - din medmänniska är mera viktig än dina egna behov just då. När du är medveten om det finns ingen frustration eller besvikelse över det som du kanske missat istället. Känslan av att finnas till här och nu med ett varmt hjärta och två öron är så mera viktigt än de behov du ville få tillfredsställda på annat sätt eller annan plats.

Nu i väntans tider med alla julbestyr som vi tror att vi måste göra, sakta in på farten så att dina "skyddsänglar" hinner med och våga pausa mellan långdanserna!

Kentomte1

 Min favorittomte "Skäri Ken" tar en mikropaus.

lördag 3 december 2016 - 19:38

Lyckolucka nr.3

Ibland är det oerhört intressant att bara röra sig i folkmängder och tjuvlyssna. Jag besökte julmarknaden i Botniahallen och hittade flera fallstudier, dock utan parametrar eller variabler. Några fallstudier i eget intresse av socialt beteende. Vi har en fallenhet för att ställa oss och klandra ljudligt över än det ena och än det andra. Alla tänker så fel, eftersom de inte tänker som jag, var en kontenta av studierna. Därtill kan nämnas att det var alldeles gräsligt med all snö för att inte tala om beslutsfattarna i olika kommuner. Ibland är det bara så skönt att vara inkognito, som en fluga i taket. Åh, vad vi är duktiga på att klaga, speciellt på förändringar, det okända och vad vi vet mycket om "alla andra".

Mental träning handlar om min egen personliga utveckling. Att hitta resurserna inom mig. Jag skapar mitt eget liv och det är endast jag själv som har makten att göra en förändring. Visst hade det varit skönt att sätta över all skuld på nån annan eller på alla de omständigheter som finns runtomkring mig. 

Min sanning är den, att jag inte kan påverka andra – jag kan påverka mig själv och genom mitt sätt att vara, skapa strömmar hos andra. Det är bara jag själv som bestämmer hur jag skall reagera och därmed har jag också ansvar över hur jag reagerar i olika, ja t.o.m. pressade och obehagliga situationer. Tänk om jag genom mina tankar kan styra mina känslor och mitt beteende – vilken enorm frihet....och den hägrar när jag tar makten över mitt eget liv.

DiscotomteI believe I can fly, I believe I can touch the sky

 

Lyckolucka nr. 3

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

- Albert Einstein -

Låter kanske konstigt, men det du tror på skapar din verklighet. Men ju mera man funderar så visst är det så. Det vi tror på är det vi får. Vår hjärna är så väldigt speciell och den kan inte skilja på tro och kunskap. Dessa båda begrepp är lika stora sanningar för vår hjärna.

Einstein var ett geni inom vetenskapen och upplevdes som farlig av sin omgivning genom sitt intellekt, då han ifrågasatte det mesta. Han hade kunskap och trodde inte så mycket. Och han måste ha haft en god självbild den kära Einstein. Han vågade göra misstag på misstag och ta sig över hinder för att komma fram till sina mål.

Visst är det lätt att tänka – den där framgången gäller alla andra och inte mig själv - att det bara är vissa som lyckas. Det påverkar din syn på vad du kan åstadkomma. Varför begränsa ditt tankesätt och därmed även dig själv?

Ifall du ser det önskvärt att bli lycklig och du vill klara av något speciellt så ökar möjligheterna att det ska lyckas. Det genom att visualisera din önskan inne i ditt eget hjärnkontor, inrett som ditt eget personliga träningsrum. Det tillsammans med en positiv feedback samt stöd från omgivningen och en tro på dig själv, kan du utföra stordåd.

En tro på dig själv kan få dig att utföra saker långt utanför vad du själv trodde var möjligt. Egentligen borde vi utmana oss själva varje dag med en ny sak eller göra en sak på ett nytt och helt annorlunda sätt än det vi har som vana eller är vana vid.

Vi kan långt mera än vi tror om vi samlar vår kraft, tror på oss själva och förväntar oss bra resultat!

torsdag 8 september 2016 - 19:43

Bli stjärna över din hjärna

Jag måste erkänna för mig själv, att nu känns min hjärna ganska mör. Efter två dagar med intryck och bekräftelse av tidigare tänkta tankar, tar jag mig friheten att andas en stund innan jag för mig själv sammanfattar detta sjok av närstudiedagar i mental träning. Nu kör vi andra året och det betyder att jag behöver frivilliga, som kan tänka sig vilja prova hur MT fungerar i praktiken eller som känner behov att bygga upp något hos sig själv. Kanske du vill ge dig själv en julklapp, som i sin tur kan vara en gåva till din omgivning på lång sikt.

I dagens tidning kunde du ta del av en komprimerad form om mental träning, så som jag ser på den. Här sätter jag in ursprungstexten, ifall du är intresserad. Du får gärna reagera och berätta hur du ser på mental träning och ifall du tror att den fyller en funktion i vardagslivet.

 utanhuvud3

Mera än tidigare förs diskussioner om illamående kontra välmående. Lugn och sansad tar jag till mig spridda kommentarer i den öppna diskussionen om att orka. En diskussion som berör alla åldersgrupper oavsett socioekonomisk bakgrund, etnicitet eller kön. Det behövs förslag till konkreta, förebyggande åtgärder!

Vi har getts möjlighet till konditionsfrämjande aktivitet på olika rehabiliterande kurser. På arbetsplatserna har man tagit den fysiska ergonomin på allvar. Med olika sedlar eller kort har man kunnat byta till sig fysisk eller kulturell aktivitet. Men man har glömt bort den psykiska ergonomin och att även hjärnan behöver träning för att vi skall orka prestera mera och det med mindre resurser. Vad gör vi med ett höj-och sänkbart skrivbord på jobbet, ifall vi inte längre orkar höja huvudet från kudden på morgonen?

På olika håll kör man föreläsningar eller kortare kurser med valda delar från det komplexa samlingsbegreppet mental träning (MT) och i olika skilda metoder som t.ex. mindfulness. Det ger oss en insikt i hur vi själva kan påverka och hitta en balans i livet. Men resultat ser du först när du omsätter kunskap i handling.

MT är ett begrepp för samlade metoder, tekniker och verktyg att användas när man vill bygga upp och stärka välmående eller jobba med egen personlig utvecklingen.

På samma sätt som du med hjälp av en personlig tränare bygger upp din grundkondition och dina muskler, kan du träna hjärnan i att skapa minnesbilder för framtiden med hjälp av dina sinnen och stöd av en mental tränare. Hen har kunskap om metoderna och ger dig redskap för hur du ska nå de mål du själv sätter upp.

Med MT skapar du små spår i hjärnan som du bär med dig varje dag. Du lär hjärnan att tänka på ett visst sätt. Det är möjligt eftersom din hjärna är formbar hela livet ut. Du arbetar med dig själv; t.ex. dina attityder, rädslor och fobier, känslor, din självbild och målbild. Ju mera träning, desto bättre möjlighet att bli proffs på dig själv, för att sen ta ledning över din egen hjärna och ditt handlande.

Till min glädje märker jag hur små bitar av MT omfattas av min omvärld och att vissa saker som initierats och tidigare mottagits med en viss skeptisk ironi, imiteras som en självklarhet numera. Man inser att MT är mera än prestation och resultat inom idrottsvärlden. Begreppet kan kopplas till nästan allt man tar sig an i vardagen. Från det att du stiger ur sängen på morgonen till hur resten av dagen och även livet ska bli. Visst ser jag fortfarande rynkande näsor och hör flydda negativa kommentarer. Även de gamla grekerna mötte på motstånd.

Under ett antal år har jag tagit del av olika föreläsningar, tester och analyser. De talade om för mig hur jag är och vad jag borde förbättra, men jag fick inga verktyg för mitt eget personliga utvecklingsarbete. Jag fortsatte leva mitt hektiska liv i nonchalans om konsekvenserna. Nervsystemet varvades upp och stresshormonerna valsade runt i kroppen. Magen sade stopp och belägg!

Tänk om jag kunde få en mera positiv attityd och inställning till tillvaron och livet; att arbetsförmågan skulle förbättras utan att jag känner press och stress, min självkänsla skulle öka och självförtroendet förbättras. Jag skulle sova och presterar bättre och ge mig själv förutsättningar att uppnå mina mål. Jag skulle bli bättre på att styra mina egna tankar och får bättre koll på allt.

Med små steg är förändring på gång i mina tankar och attityder. Från nästan dysfunktionell till mest ”lugn som en filbunke”. De känslor som tidigare styrde mina tankar och som i sin tur påverkade mitt sätt att vara och agera har reviderats. Mitt sätt att hantera stress har justerats från ”multitasking” med litet fokus till målinriktad planering och nästan fullt fokus.

Även små saker har betydelse i det stora hela - hur jag andas och alla små mikropauser som behövs för att hålla balansen. Ibland kanske självförtroendet behöver en kick inför olika utmaningar. Jag vill minska eller hindra oron och obehaget inför en prestation, ett samtal, en tent eller ett mingel med okända.

Vi litar gärna på vår egen hjärna - att den berättar det som är sant om omvärlden och oss själva. Men den bluffar och fortsätter bluffa varje dag. Hjärnan är i grunden tränad att fokusera på försvar och det negativa. Den skapar oro, försvårar och förstorar, ibland små bagateller. Vi behöver ta kontroll över hjärnan och lära den rita upp nya och positiva tankekartor!

För att det ska lyckas behöver jag först lära mig att slappna av i alla muskler. Jag behöver också låta hjärnan koppla bort alla störningar runtomkring mig. Låta den tömmas och ta paus. När jag lärt mig att slappna av i musklerna är det också lättare att tillåta hjärnan att slappna av. Då blir den också mera mottaglig.

Genom att bygga upp en inre mental styrka kan jag ändra mitt sätt att se på omvärlden. Att sluta ta allt personligt, vara cynisk eller minska känslan av oro, ångest och rädsla när det blåser hårt kring öronen. MT handlar om mitt liv och hur jag kan leva det på bästa möjliga sätt tillsammans och i samförstånd med mina medmänniskor.

Ingen har blivit proffs inom något område över en natt, genom att läsa några böcker eller lyssna på ljudband. Färdighet och övning hänger ihop. MT bygger på långsiktighet och egen vilja att nå önskat och hållbart resultat.

Som mental tränare behöver jag ha insikter om vad som utgör grunden för och hur mental träning påverkar dig samt vad som kan leda till önskad förändring eller förbättring. För att utvecklas behöver jag ständigt jobba med mig själv. Jag behöver hålla mig ajour med aktuell forskning om hjärnans funktion och inte låsa mig vid gamla synsätt. Kunskap om MT och mångfalden av verktyg delar jag gärna med mig.

På samma sätt delar jag gärna med mig av åsikter om varför mental träning behöver tas in i den förebyggande primär-, skol-, student- liksom företagshälsovården.

Tänk om välmående, samarbetsförmåga och arbetsprestation skulle förbättras, liksom förmågan till inlärning – fantastiskt och möjligt!

söndag 4 september 2016 - 11:57

Varma fiskar, verklighet och konst

En helg med Loppis race, strömmingsmarknad och Konstrundan.
Härligt värre för den som har möjlighet, ork och vilja att konsumera och uppleva. Jag gick en runda i Sundom igår. Kändes som om jag kommit in i Astrids värld. Väntade att Olle, Lasse, Britta och Anna skulle rusa ut för att hitta på nåt bus. Jag strövade omkring bland antikviteter, böcker och allehanda ting och njöt till fullo av det underbart sköna höstvädret. Gillar för övrigt tanken om återanvändning, "närfångad och på stället rökt" fisk och upplevelser i konstens alla former.

Fiskarna jag fångade på marknaden - de ny rökta sikarna, hölls nästan varma tills den äldre ungen kom hem till mor på middag. Som alltid föds diskussioner i vår familj och jag tjuvlyssnade på mina härliga ungars prat. De diskuterar mycket och så har de alltid gjort. De började båda vid mycket tidig ålder och har pratat på sedan dess. Men likväl har de sitt eget språk och ett annat sätt att kommunicera, men alltid med respekt för varandra och på så sätt lär de sig också den sociala koden. För oskrivna regler finns liksom sociala koder eller normer. Det gäller att hitta de rätta och det sker genom många misstag.

Vi människor har en tendens att värdera varandra utgående från den egna uppfattningen om normer. Att rynka på näsan och ge små hemvävda åsikter, bara för att vi inte alla gånger tänker före vi öppnar munnen. Inte vet vi heller vad det kan ha för konsekvenser för mottagaren. Vi behöver lära av varandra genom att lyssna in.

Jag får ofta höra - vad du e kort! Precis som om jag inte visste det själv - att jag faller utanför normerna när det gäller längd. Kontrar i min tanke - tusan vad du är lång, skönt att du inte behöver sy upp varje byxpar du köper. Men så tuff i min attityd har jag inte alltid varit. Klart det tar ont att värderas av andra människor. Farligt ont. Längden är en bagatell i stora universum, men kan få statuera exempel i mitt resonemang. Jag skulle kunna kontra med ett uttryck från min hemort "bäter lill å nätt än stor å stygg", men försöker tänka positivt istället. Jag kan ju nästan stå rakt upp från flygstolen utan att behöva böja nacken eller slå i huvudet. Jag ryms raklång på en kortare soffa och är närmare marken, ifall jag snubblar.

Vi kan ha positiva tankar om en människa vi möter första gången och förhärliga den individen i första ögonblicket, men så upptäcker vi att den människan kan vara värderande, ironisk och förlöjliga oss. Eller så kan vi känna aversioner mot en annan människa och noterar så småningom, att egentligen är den helt okej med sin ärliga framtoning. Hur reagerar jag då? Ändrar jag min attityd? Hur påverkas mina känslor? Berättar mina tankar sanningen om den andra människan eller ger de en falsk bild? En av de svåra frågorna när det handlar om relationer mellan oss människor - vem äger sanningen? Jag kan inte ändra på någons personlighet, men jag kan ändra på mina egna attityder gentemot personen genom att lära mig nya sätt att tänka.

Ifall jag själv vill ändra min attityd mot en, som jag uppfattar obetänksam medmänniskan, som ibland eller ständigt ifrågasätter mig och mina tankar, måste jag först ändra mina tankar om hen. Mina attityder påverkar mina tankar och det märks. Jag är långt ifrån ensam om effekten av mina tankar. Det påverkar hela min omgivning. Jag talar också med min kropp, mina små, nästan osynliga gester, ögonkast, och miner på ett avslöjande sätt. Det är så oerhört intressant att iaktta hur vi människor kommunicerar eller inte kommunicerar med varandra.

Är det någon som vågar lyfta handen och säga, att jag älskar filmerna "Pretty Woman" och musikalen "My Fair Lady". Jag vågar! Det finns en enkel anledning till det, vilket har blivit mera uppenbart för mig på senare. De handlar om att bygga upp en människas självbild, självkänsla och självförtroende.

De båda historierna speglar Pygmalion i den grekiska mytologin. Pygmalion var kung och konstnär, en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer. Afrodite som var Gudinnan av den sensuella kärleken, skänkte statyn liv efter att Pygmalion trånade och längtade efter det han själv skapat.

damvas2Paula Blåfield (1989)

I både filmen liksom musikalen flödar de negativa attityderna mot hen som inte vet hur man skall bete sig för att tillfredställa omvärlden enligt önskemål och färdigt ställda normer. Detta ända tills hen fått hjälp med att hitta sig själv, lära sig saker och blir sedd och älskad för sin egen skull. Hen ändrade sin egen inställning till sig själv och sin omgivning. Hen skapade sin egen verklighet med lite hjälp.

Ibland har vi svårt att acceptera vår egen verklighet så som den är just nu och anser att den borde vara annorlunda. Jag har många exempel från vardagen, men ett enkelt. Tänk dig att just när du bestämt dig för att plocka med dig en kopp kaffe från pentryt på jobbet, har någon stängt av kaffekokaren, hällt ut det som du just kokat eller att kaffet är slut. Hur reagerar du? Väljer du att göra dig själv arg eller går du ut för att köpa mera kaffe? Gör du dig själv till offer genom att bli ursinnig och vräka ur dig osakligheter eller väljer du att skapa nya möjligheter för alla andra att njuta av sitt kaffe, genom att gå ut och köpa ett paket och koka nytt?

Vi väljer själva hur vi förhåller oss till verkligheten. Vill vi "återanvända" andras beteende och fylla på deras förråd med negativa attityder genom att ge stöd för deras argument och visade attityder eller väljer vi att berätta hur vi ser på saken från ett annat perspektiv och skapa den egna verkligheten genom vårt handlande?
Trallar vi med eller komponerar vi vår egen sång med positivt kvitter?

Människor reagerar inte enbart på situationer de befinner sig i utan också på hur de uppfattar situationerna och den betydelse de själva tillskriver situationerna.
Vi är duktiga på att reta oss på små saker och bagateller. Vi behöver ta lärdom av de som ser på livet ur ett bredare perspektiv, istället för att dagligen gå omkring smått irriterade över vädret, andras beteende och uttalanden. För vem äger sanningen?

Sak samma om det regnar eller är solsken, konsten har skapats för att vi skall få uppleva med alla våra sinnen. Nu fram med Konstrundan-kartan och sen får vi se var vi landar bland alla fantastiska konstnärer. Du med din upplevelse och förhållande till verkligheten och jag med min - båda lika riktiga.

lördag 13 augusti 2016 - 12:51

Lära för livet

Det är tyst i huset och jag ger mig själv tid att "såsa på" i mina egna tankar. Som fritidspedagog och med egna fortsatta självstudier i ämnet, känner jag mig upprymd och euforisk över den nya läroplanen. En plan som gör att jag kunde tänka mig att ta om hela skolgången igen, ifall jag fick. Ja, även läraryrket skulle tilltala mig idag med de förutsättningar och möjligheter som den nya läroplanen erbjuder.

Nu är jag själv fullvuxen utan yngre skolbarn och i den äldre ändan för att skaffa mig kompetens som lärare. Jag skulle vara nästintill pensionsålder som färdig utbildad pedagog, ifall jag skulle tänka tanken till slut. Men pedagogik, egen utveckling, utbildning, ledarskap, teamarbete, organisationsutveckling och ett helhetstänk med gränsöverskridande möten engagerar mig oerhört.

Det är klart att det finns frågor att diskutera och ventilera kring den nya reformen. Jag antar att bedömningen är en sån fråga som kommer att aktivera, liksom hur man ska anpassa de sju nyckelkompetenserna till vardagen och vilka kompetenser som kommer att behövas de närmaste decennierna.

text2Använder alltid skrivstil, papper och penna i mina tankeprocesser

Bedömningen ska vara mångsidig och ge "feedback" och fungera som stöd för lärandet, inte som en jämförelse mellan elever eller påverkas av elevens personlighetsdrag eller temperament. Jag applåderar! Vi är individer med olika referensramar, personligheter och möjlighet till inlärning.
Då är det av största vikt att man som pedagog får öva på att ge feedback utan kritik med betoning på "ständig förbättring av allt".

Likväl är jag glad att det gjorts en klar reform som kommer att betyda mycket för varje enskild individ i den framtida skolan, där tanken är att "lära för livet" och att "stärka lusten att lära". Det är solklart att skolan ska vara en lärande organisation, precis som många organisationer strävar efter idag. Att lära ut till andra är det bästa sättet att lära sig själv och att jobba tillsammans ger en bredare syn. Att själv vara delaktig, få undersöka och skapa; dock med stöd och "puffande" av pedagogen/coachen, ger glädje och erfarenhet.

Detta kommer att föra in ett nytt tänk i kommande generationers sätt att se på omvärlden, samhället och arbetslivet. Tydlig markering av gränser och total sektorindelning kommer att skrivas som historia. Senare generationer får fundera på vilka motiven var till vårt handlande i dagens samhällsarbetet.

Man kommer helt att frångå den "gamla skolans" traditionella hierarkiska organisationsmodeller från 70-talet när man skulle detaljstyra hela verksamheten.

Då fanns det många olika trådar som formade de organisationer som ännu idag fungerar enligt samma modell. Ni vet dess evinnerliga lådor som ritas upp och strecken nedåt och mellan dem. Bilden fylls uppifrån med ansvarsfördelning och väl inrutade sektorer. Jag vill kalla det maktstruktur istället för organisationsmodell. Modeller som låser mera än öppnar upp för nytt tänk och nya innovationer.

Redan nu omformar man de stora strukturerna till självstyrande enheter inom företagsvärlden, eftersom det inte finns tid för långa beslutsprocesser ifall du skall kunna ta en global ledning i en mycket tuff miljö av konkurrens där allt som kan göras, blir omedelbart gjort.

Vårt organisationsliv har lite svårare att ta sig ur de gamla strukturerna och har också svårt med nyrekrytering. Man är inte lika snabb i utvecklingen som individerna är snabb i sin egen förmåga att använda olika former av digitalisering. Vi blir tråkiga och formella i vår verksamhet liksom i språkanvändningen. Ja dessutom använder jag gammaldags skrivstil, papper och penna när jag tänker.

Jag som idag tillhör den äldre generationen förstår att det behövs och vill ta till mig nya sätt att kommunicera och att språket behöver utvecklas. Men var tid har sin gång och jag har mitt individuella sätt att uttrycka mig. Precis som du och alla andra. Att lära sig läsa, tolka och producera språk är inte så lätt, varför kanske symboler och bilder blir en del av det globala språket.

Jag kan se att mycket i den nya läroplanen har likheter med innehållet i integrerad mental träning, när man vill utveckla individen och individen i grupp. Dessutom ger den nya läroplanen möjlighet att ta in delar av anpassad mental träning för både elever liksom pedagoger, ifall intresse finns. Alla behöver vi förändra eller/och förbättra och utveckla oss själva som individer. Detta som ett första steg i att sedan förändra organisationen.

Vi individer lär oss saker som automatiseras och som senare blir vanor och rutiner, som gör att varje beslut inte behöver en ny tanke om hur vi skall göra det. Vi trycker på knappen för vår "autopilot". Men ibland behöver vi ändra rutten och kanske byta fortskaffningsmedel.

En ny modell, struktur eller reform har ingen betydelse där den ligger i sin linda för beskådan som ett "monument" över det stora arbete en eller flera innovativt engagerade har gjort. Man kan endast ändra på strukturerna, ifall individerna vill ändra på sig själva och sitt sätt att arbeta för en önskad förändring med all den erfarenhet som finns i bagaget. Då menar jag det jag säger - förändring, inte föryngring!

lördag 28 maj 2016 - 21:41

Alla behöver en egen "korkek"

Jag gjorde ett bokfynd och hittade tre av Dalai Lamas böcker jag jagat under en längre tid. Jag har suttit i min sommaroas, under min "egen korkek" likt tjuren Ferdinand och sugit in den mycket enkla texten, men med ett djup som kräver eftertanke. Varje mening är som en söt chokladbit eller en lagom syrlig hård fruktkaramell. All denna vishet blandat med verkligheten på allehanda nyhetssajter.

Dalai Lama

Jag fastnar för en nyhet från Frankrike, där regeringen gör invånarna uppmärksamma på att den digitala utbrändheten riskerar att öka. Jo, det är ingen nyhet, dock en ny insikt hos många. Det intressanta är att man utarbetar ett lagförslag - "rätten att vara nedkopplad". Detta lagförslag gäller företag med över femtio anställda.

Hur skulle du ställa dig till en sådan lag där du från och med idag, varje kväll och helg - tvingas avstå från att hålla dig "ajour" med e-post och SOME som berör ditt jobb under en helg. Skulle du klara av det? Är det så, att vi så småningom tvingas reglera användningen på grund av att allt flera blir utbrända på grund av de yttre kraven från arbetsledning, medarbetare och uppdragsgivare? Vi kan alla ge en bild utåt att vi har kul och att vi mår bra. När kollapsen kommer förstår man att innerst inne har man lurat mig själv.

Det är hög tid för lite neuroledarskap också i Finland.
Mental ergonomi är lika viktig som den fysiska: välj de tre viktigaste sakerna för dagen och prioritera dem, gör en sak i taget och våga stänga mobil och mejl, ta små pauser mellan arbetsuppgifterna, svara på mejl endast en till tre gånger varje dag. Helst inte när du är ledig. Jo, jag har också syndat.

För att lite återkoppla till Dalai Lama, så påstår han i en av sina böcker - Råd från hjärtat - " om någon är frenetiskt aktiv enbart för att tillgodose personliga ambitioner, och om det leder till att personen förstör sin hälsa, innebär det att han eller hon har missbrukat sitt liv till ingens glädje och nytta." Men han tillägger - "om de sysslar med att hjälpa andra eller arbetar för sitt lands utveckling kan man inte annat än glädja sig åt idogheten. De som arbetar dag och natt för ett ädelt mål förtjänar våra hyllningar."

Men jag vill påstå att även de behöver vila, avspänning och eftertanke under sin egen korkek. När man tröttat ut det rationella tänkandet börjar man agera med reptilhjärnan. Besluten blir kortsiktiga impulsiva och sällan bra. Jag börjar bli mera övertygad om att inga beslut bör tas sent på kvällen, när alla är trötta och inte längre tänker rationellt. Men som avlönad och/eller "fritidspolitiker" är man så illa tvungen, när möten hålls kvällstid. Detta eftersom demokratin skall kunna fungera. Det är få arbetsgivare som skulle tillåta arbetstagaren "mötas" dagtid, även om besluten skulle vara lite mera genomtänkta. Det hela blir en livsstil, men med en mindre bra ergonomi för det mentala.

Logga ut och stäng av när du kan - du bestämmer själv - ut och njut av det underbara ljuset under din egen korkek ännu någon månad.

Samla kraft och låt dig inspireras till nya tankar!

balkong2