lördag 13 augusti 2016 - 12:51

Lära för livet

Det är tyst i huset och jag ger mig själv tid att "såsa på" i mina egna tankar. Som fritidspedagog och med egna fortsatta självstudier i ämnet, känner jag mig upprymd och euforisk över den nya läroplanen. En plan som gör att jag kunde tänka mig att ta om hela skolgången igen, ifall jag fick. Ja, även läraryrket skulle tilltala mig idag med de förutsättningar och möjligheter som den nya läroplanen erbjuder.

Nu är jag själv fullvuxen utan yngre skolbarn och i den äldre ändan för att skaffa mig kompetens som lärare. Jag skulle vara nästintill pensionsålder som färdig utbildad pedagog, ifall jag skulle tänka tanken till slut. Men pedagogik, egen utveckling, utbildning, ledarskap, teamarbete, organisationsutveckling och ett helhetstänk med gränsöverskridande möten engagerar mig oerhört.

Det är klart att det finns frågor att diskutera och ventilera kring den nya reformen. Jag antar att bedömningen är en sån fråga som kommer att aktivera, liksom hur man ska anpassa de sju nyckelkompetenserna till vardagen och vilka kompetenser som kommer att behövas de närmaste decennierna.

text2Använder alltid skrivstil, papper och penna i mina tankeprocesser

Bedömningen ska vara mångsidig och ge "feedback" och fungera som stöd för lärandet, inte som en jämförelse mellan elever eller påverkas av elevens personlighetsdrag eller temperament. Jag applåderar! Vi är individer med olika referensramar, personligheter och möjlighet till inlärning.
Då är det av största vikt att man som pedagog får öva på att ge feedback utan kritik med betoning på "ständig förbättring av allt".

Likväl är jag glad att det gjorts en klar reform som kommer att betyda mycket för varje enskild individ i den framtida skolan, där tanken är att "lära för livet" och att "stärka lusten att lära". Det är solklart att skolan ska vara en lärande organisation, precis som många organisationer strävar efter idag. Att lära ut till andra är det bästa sättet att lära sig själv och att jobba tillsammans ger en bredare syn. Att själv vara delaktig, få undersöka och skapa; dock med stöd och "puffande" av pedagogen/coachen, ger glädje och erfarenhet.

Detta kommer att föra in ett nytt tänk i kommande generationers sätt att se på omvärlden, samhället och arbetslivet. Tydlig markering av gränser och total sektorindelning kommer att skrivas som historia. Senare generationer får fundera på vilka motiven var till vårt handlande i dagens samhällsarbetet.

Man kommer helt att frångå den "gamla skolans" traditionella hierarkiska organisationsmodeller från 70-talet när man skulle detaljstyra hela verksamheten.

Då fanns det många olika trådar som formade de organisationer som ännu idag fungerar enligt samma modell. Ni vet dess evinnerliga lådor som ritas upp och strecken nedåt och mellan dem. Bilden fylls uppifrån med ansvarsfördelning och väl inrutade sektorer. Jag vill kalla det maktstruktur istället för organisationsmodell. Modeller som låser mera än öppnar upp för nytt tänk och nya innovationer.

Redan nu omformar man de stora strukturerna till självstyrande enheter inom företagsvärlden, eftersom det inte finns tid för långa beslutsprocesser ifall du skall kunna ta en global ledning i en mycket tuff miljö av konkurrens där allt som kan göras, blir omedelbart gjort.

Vårt organisationsliv har lite svårare att ta sig ur de gamla strukturerna och har också svårt med nyrekrytering. Man är inte lika snabb i utvecklingen som individerna är snabb i sin egen förmåga att använda olika former av digitalisering. Vi blir tråkiga och formella i vår verksamhet liksom i språkanvändningen. Ja dessutom använder jag gammaldags skrivstil, papper och penna när jag tänker.

Jag som idag tillhör den äldre generationen förstår att det behövs och vill ta till mig nya sätt att kommunicera och att språket behöver utvecklas. Men var tid har sin gång och jag har mitt individuella sätt att uttrycka mig. Precis som du och alla andra. Att lära sig läsa, tolka och producera språk är inte så lätt, varför kanske symboler och bilder blir en del av det globala språket.

Jag kan se att mycket i den nya läroplanen har likheter med innehållet i integrerad mental träning, när man vill utveckla individen och individen i grupp. Dessutom ger den nya läroplanen möjlighet att ta in delar av anpassad mental träning för både elever liksom pedagoger, ifall intresse finns. Alla behöver vi förändra eller/och förbättra och utveckla oss själva som individer. Detta som ett första steg i att sedan förändra organisationen.

Vi individer lär oss saker som automatiseras och som senare blir vanor och rutiner, som gör att varje beslut inte behöver en ny tanke om hur vi skall göra det. Vi trycker på knappen för vår "autopilot". Men ibland behöver vi ändra rutten och kanske byta fortskaffningsmedel.

En ny modell, struktur eller reform har ingen betydelse där den ligger i sin linda för beskådan som ett "monument" över det stora arbete en eller flera innovativt engagerade har gjort. Man kan endast ändra på strukturerna, ifall individerna vill ändra på sig själva och sitt sätt att arbeta för en önskad förändring med all den erfarenhet som finns i bagaget. Då menar jag det jag säger - förändring, inte föryngring!

måndag 11 juli 2016 - 10:23

Från Visby till Björneborg

Igår var den sist dagen av Almedalsveckan. En tillställning som verkligen heter duga och den skapar abstinens. Jag har haft förmånen att under några år få följa med olika bitar av veckan på plats, men aldrig en hel vecka dock. I år blev det en kortare tur från lördag till tisdag förmiddag. Men en hel del fick jag mig ändå till livs på en av de största öppna politiska arenorna. En plattform för dialog mellan olika sektorer inom det offentliga, privata och tredje sektorn - och massor av mera och mindre kända personer, entreprenörer, inspiratörer, tänkare och vanligt löst folk.

Så skönt att flanera runt utan en enda lakritsrem eller kilogodis, smyckeförsäljare eller "krääsä" som bjuds ut till kringströvande. Inga direkta prylar som delas ut av medarrangörerna kunde ses på området. Ja, nån liten kasse här och där att fylla med diverse printmaterial och tidningar var det jag hittade. Fokuset har verkligen blivit satt på dialog öga mot öga, mun mot mun och öppnade örongångar. Det uppskattas av mig! Extra fokus är satt på riksdagspartiernas egna dagar, som roterar från år till år.

Visbyvy2016Vy över Visby från Krönet (där supergoda rökta räkor serveras)

Evenemanget har vuxit och nu för man en diskussion om hur man kunde banta ned veckan. Med över 3 800 (ca 300-400 mera än 2015) programpunkter fördelat på sex dagar finns det inte en reell chans att kunna överblicka allt på en vecka och definitivt inte på några dagar. Man är tvungen att i god tid förbereda sin egen dagsagenda och chansa på rätt val av seminarium, workshop eller föreläsning. Det optimala är två större seminarier på en dag, ett par drop-in evenemang och lite mingel på kvällen. Men då behövs minst tre hela dagar, helst en hel vecka. Tror jag får börja söka boende för nästa år redan idag. Det är den största utmaningen av alla.

Det som är ett måste sker varje kväll under veckan prick klockan 19.00 i Almedalen. Det som startade allt - år 1968 när Olof Palme talade från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill Almedalen har utvecklats till en scen och ett rum för partiledarnas retorik och spjutspetsar.

Huvudarrangör för Almedalsveckan numera är riksdagspartierna. Som värd står Region Gotland. Alla övriga som på sätt eller annat medverkar med t.ex. seminarier, debatter och utställningar är medarrangörer. Årets arrangerade evenemang hade störst fokus på arbete och integration, men även evenemang kring sjukvård och utbildning syntes. Ledarskap i olika former och inspiration. Det finns något för alla.

Det var inte ballonger, plojknappar och godis som var dragplåstret, utan den direkta möjligheten att få ta in direktinformation och föra en dialog. Det efterlyser jag också här när kampanjens hetta inför val gör sitt intrång. På gator och torg, på restaurang eller bar, i stugby eller på hotell trängs man på samma villkor. Det finns inget utrymme för "divalater" i ett annars så "fullproppat" Visby (ca 30 000 besökare år 2015). Man tar vad man får och anpassar sig därefter, oberoende av status. En riksdagsledamot lät berätta, att hen delar rum med en annan. Rummet var så litet, att den ena fick lägga sig på sängen och vänta när den andra klädde på sig.

I dag startar "Finlands Arenan", som för övrigt inte får heta så. Suomi Areena i Björneborg styrs av ett mediabolag med reklamvinst. Den arenan har nog en väldigt lång väg att vandra för att nå fram till den öppna och fria dialogen som är så markant för Almedalen. Suomi Areena ordnas för tionde året och söker fortfarande sin form, så som jag uppfattar det. Kanske vårt diskussionsklimat är lite mera tillbakadraget här än i grannlandet. Det finns en mycket lång väg att gå för att nå upp till det som just Almedalsveckan är - ett evenemang öppen för alla som vill diskutera och debattera samhällsfrågor. Dialogen är central i genomförandet av Almedalveckans evenemang. Det märker man i de diskussioner som förs vid de flesta evenemang.

bjorklundLiberalernas ordförande Jan Björklund

På söndagen för exakt en vecka sen inleddes veckoevenemanget av vårt systerparti Liberalerna och det första inledande partiledartalet hölls i Almedalen. Jan Björklund som anammat "storytelling" i sina tal var något mera tam än vild detta året. Han dök direkt in i Europasamarbetets struktur och Brexit och nämnde EU säkert hundra gånger. Han lyfte fram liberala värderingar och socialliberalism, flyktingkrisen, jobbfrågan, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Han var tydlig med "att det är dags för Sverige att bestämma sig för att bli medlem i EU på riktigt". Hans tidigare vurmande för skolorna och utbildning, fick ett kort omnämnande om att läraryrket är ett av de mest viktiga. Han avslutade med "Tillsammans i Europa", vilket också var årets slogan för Liberalerna, men innan dess markerade han ett behov av ett "europeiskt FBI" med tanke på den allt mera osäkra omvärlden.

Innan talet hölls besökte vi Centerpartiet vid deras plats vid St Hansplan. En snabbträff med Centerpartiets Annie Lööf och sen fick vi under "fika" ta del av arrangemangen inför och under Almedalen av Centerpartiets koordinator för Almedalen, Annica Roos. Detta i trädgården invid det spartanska huset de hyrt in sig i under veckan. Till min glädje var det samma Annica som jobbade för Centerpartiets Ungdomsförbund i Västerbotten samtidigt som jag verkade kretsombudsman för Svensk Ungdom i Österbotten under slutet av 80-talet. Det är ingen lätt uppgift att koordinera Almedalsveckan för ett stort parti. Men målet är att alltid ha politiker med för att möta människorna. Det är inte de politiska tjänstemännen som står för svaren, utan kommunal- och regionalpolitiker samt riksdagsledamöter. Därtill skall de gärna synas och höras på en hel del av seminarierna som ordnas av olika organisationer och företag. En dialog mellan beslutsfattare och utövare. För att inte tala om alla säkerhetsarrangemang.

Efter Liberalernas tal fortsatte vi till Centerpartiets mingel ute i Öster Centrum utanför ringmuren. Många långbord under stora tält och närodlad plockmat så det härliga stod till.

Väckning i Kneippbyn på måndag morgon, frukost och in i hyrbilen som styrde oss till Centerpartiets dag.

strykjarnet

Tre av oss hade bokat traditionell lunchträff med Liberalernas riksdagsledamot Christina Örnebjär från Kumla vid det underbara Strykjärnet Creperi med sina underbart goda galettes. Kvällen bokades för Liberalernas mingel med rose' i trevlig trädgårdsmiljö innan talet av Centerpartiets ledare Annie Lööf. Vi bara måste bli bättre på att mingla i Finland!

anniCenterpartiets ordförande Annie Lööf

Vanligtvis brukar det vara ungdomsorganisationerna som står för inledningen och CUF:arna tågade frankt igenom Visby med slagord ner till Almedalen. Centerpartiets tal inleddes med en kort show av Panetoz med teckenspråkstolk. panetozTommy Krångh är helt fantastisk i sin gestaltning, som är en mer artistisk gren av teckenspråkstolkning. Det var lika mycket dans och skådespeleri som ren tolkning av ord. Jag vill också lära mig den typen av tolkning!

Annie hade fångat in en stor publik och hon inledde starkt med att Sverige behöver något nytt. Ja, hon äntrade scenen under låten "Something new". Hon ville ha en stark allians regering, inte ängslig passivitet eller fladdrig kappvändning. Hon nämnde lite om klimatet, men satte fokus på Sverige som klyvs mitt itu med all arbetslöshet. Hon lyfte fram att utanförskap och jobb hänger ihop. Och ifall man tittar noga, ser man att sloganet för kvällen är "Alla jobb behövs". Hon pratar om könsstympning med en "storytellers" inlevelse och vill se strängare straff för stenkastarna mot "blåljuspersonal". Hon knyter samman med att bättre jobbförsörjning löser många av Sveriges problem.

Resten av talen fick jag uppleva via TV eller rättare sagt min iPad. Tyvärr var de flesta av talarna fastnaglade vid podiet längst fram, vilket gav intrycket av ett tal skrivet av annan. Monitorerna på båda sidorna visar texten och det känns säkert tryggt att stå så att man ser texten. Ett undantag var SD:s ledare, som kanske mer upplevdes som om han resonerade, genom att gå fram och tillbaka på scenen. Det är intressant hur man lärt sig iaktta visst beteende och kroppsspråk. Innehållet kan variera och uppfattas på ett speciellt sätt, beroende på vem som säger det. Detta utgående från mina egna referenser. Men likväl är det som sägs inte lika viktigt som hur det sägs - med en tydlig trovärdighet och kunskap i botten. Vi har en del att lära oss när det gäller tal och att nå fram med budskapet.

Vi behöver plocka de retoriska godbitarna och utveckla dem till att bli ännu bättre. Kroppsspråket inte att förglömma. I det stora hela har ordet en väldigt liten betydelse (endast 7%), en större bit är hur man använder rösten (38%), men kroppsspråket har ändå störst betydelse (55%). Helst behöver hela paketet stämma överens med en klar tydlighet. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att mitt sätt att tala och agera med kropp och röst, är det som lämnar avtryck. Jag kan använd riktiga eller skapa mentala bilder för att illustrera och förstärka, men inte för många bilder!

Efter att ha summerat en del av mina intryck, kan jag konstatera att det lämnat avtryck som stämmer överens med min åsikt, att får jag chansen så tar jag den igen!

 

söndag 3 april 2016 - 21:52

Passion - förlösande ord


Läste på nytt ett från "Blade" utrivet debattinlägg, författad av Heidi Jern. Idag I HBL. Hon lämnade en bra tjänst i Bryssel till förmån för sin egen utveckling eller som hon säger - "för att få andrum från det som åt upp hennes passion".

Passionen och stoltheten för det man är och gör är så enormt viktig. Samtidigt behöver jag ett mål och en agenda (vad som behöver göras, planering av min dag). I början måste målet ses som möjligt, nåbart och lättförståeligt för att jag skall klara av att ta mig dit med mindre steg. Sen kan målet bli större an efter. Agenda behöver jag för att strukturera mitt eget arbete på ett fiffigt sätt för att nå målet.

Oklara mål leder till ofokuserat arbete och ofokuserat arbete når inga mål. Därmed kanske även onödiga konflikter. Ifall man har olika syn på målen eller tolkar dem på olika sätt och drar åt olika håll får man en verksamhet som står stilla.
Detta gäller också organisationer. Att skapa en tydlig målbild som engagerar alla och att man förankrar den väl – då är det mycket lättare att nå framgång.

Det bästa är att göra en checklista och kontinuerligt bocka av och kolla ifall allt är under kontroll - En enkel lägeskontroll:
1. Finns det ett gemensamt mål?
2. Ligger medarbetarnas/ medaktörernas målbild i linje med organisationens?
3. Förstår de hur just deras medverkan påverkar resultatet?
4. Har de rätt verktyg?
5. Har de resurser?
6. Har de auktoritet för att göra det de ska?
7. Kopplas målen till dagliga prestationer?
- Om inte, är det dags att agera!

Kanske målen måste förtydligas och kryddas med mer passion. Det kan vara bra att införa delmål och utvärderingar. Jag ser målbilderna som tankekartor, som visar vart jag/vi är på väg. Målbilden skall väcka intresse och vara aktuell varje dag.

Heidi avslutar med att "alla är en del av samma pussel och tjänar på bättre stämning och mer passion". Så sant! Alla är de egna pusselbiten och ifall den försvunnit under soffan, lyser hålet där den saknas.

Testa att ta med passionen i väskan eller fickan imorgon, när du söker dig till ditt jobb, din frivilliga eller ofrivilliga fritid eller studier. Känn efter här och nu - vad gör jag och varför gör jag det och kan känslan bli bättre eller är den bra.

kort

torsdag 31 mars 2016 - 22:57

Medtrygghet eller trygg med

Jag ritar och tänker. När ni tänker och säger, ritar jag. Tankekartor är för mig ett bra sätt att systematisera tankar, funderingar och ide'er. Som många kanske av er förstår, har min hjärna varit sysselsatt av ledarskap och utveckling under en mycket lång tid och numera även mental träning.

Min tankekarta ikväll har fortsatt kring ledarskap och jag ser att framtidens ledare kommer att förvandlas från dagens Superhjälte till en framtidens utvecklare av Mänsklig hållbarhet. En medmänniska som inger MEDTRYGGHET. Detta i ett ide'samhälle med gamla, men samtidigt nya ideologier. Jo, du får ha en helt annan åsikt och försvara den, men detta är min. Vi går en ny upplysningstid till mötes. Människan av idag vill ha och behöver trygghet i en kaotisk värld.

Tankekarta2Jag vill gärna ställa frågan till alla som uttryckt sig den senaste tiden om förnyelse och förändring - vad menar man och hur skall den ske och under vilken tidsram? Jag har hört påståendet tidigare i några omgångar under decennier, men vad har egentligen ändrats i det stora hela? Det är profilerna som ändrats, men inte resten. Stabiliteten finns kvar i basen, men grunden behöver stöttas upp. Hur skall grunden stöttas upp?

Efter många funderingar kring statusuppdateringar på sociala medier och kommentarer på olika webbplatser har jag fortfarande svårt med hur lätt det är att döma ut eller favorisera olika individer, utan att ha den minsta lilla kännedom om de människor man kommenterar. Man gör det utgående från "saker man hört" av tredje part eller av ren och skär illvilja eller personliga åsikter som kanske inte överensstämmer eller helt stämmer överens med den egna.

Att ge människor en chans att visa sin starka sida verkar helt uteslutet. Tänk ifall vi kunde ge lite positiv feedback och på så sätt ge våra medmänniskor en kick framåt, istället för bakåt.

Tänk hur många gånger vi ställs inför faktum och kommentarer som - "Det är väldigt mycket och tungt. Det kommer att vara jättejobbigt. Kommer du verkligen att klarar av detta?" Hallå! Vilken signal ger det till mottagaren och hens hjärna?

Försök omformulera ditt budskap nästa gång. "Det är inte så lätt. Det kommer att kräva en hel del jobb, men du klarar det, ifall du gör det inom denna tidsram och lär dig följande saker som är viktiga för dig/oss/i sammanhanget". Detta är en sak att tänka på som förälder, lärare, medarbetare och medmänniska och framförallt alla "nättroll"!

Jag övar varje dag, men det är inte så lätt. Samtidigt vet jag, att min hjärna inte uppfattar ordet inte - varför det i slutändan blir lätt:)

söndag 27 mars 2016 - 14:57

Tross för en boss

När jag sållar bland helgens nyheter och webbkommentarer, måste jag minnas att alla "anonyma nättroll" agerar och reagerar utgående från sina egna referensramar. På samma sätt förstå, som en bra ledare har förståelse för sin omvärld - att hen har en insikt i att varje individ har sin egen historia och att den bestämmer hur man tolkar sin omgivning. Men var finns den insikten hos "nättrollen" - de som utan respekt gör snabba och hemsnickrade bedömningar av andra människor. Detta kanske utan fakta och kunskap om olika personers kvalifikationer, duglighet, kapacitet och mål. Av mig upplevs det som om man "gottar" sig i att hitta den mest dräpande och respektlösa kommentaren för att sen kunna följa upp tråden med ytterligare kommentar.

 

Det är definitivt ingen lätt sak att vara ledare och hur många gånger har inte en utsedd ledare känt sig osäker på sig själv och vad man håller på med. Det är mycket mänskligt. Man kan inte tillfredsställa allas önskemål behov. Som ledare blir man tvungen att skapa en bild av att man är säker och erfaren. Vi enskilda individer vill kunna lita på en ledare och det gör vi ifall hen visar på mycket erfarenhet. Människor följer människor, inte positioner.

"Ledarskap är en handling, inte en position" har någon klok sagt. Därför behöver vi också särskilja på ledare och chef, men det verkar vara svårt. Man menar ledare och ledarskap, men talar om chefskap.

En ledare leder och en chef styr. Därför är kraven större på en ledare än en chef. Ifall man själv identifierar sitt ledarskap med chefskap, kan det bli en total överraskning när krav och önskemål om förmåga och egenskaper för ledarskapet blir ett faktum.

Alla har, utgående från egna referensramar, en egen syn på vad ett bra ledarskap är. Även jag har min egen uppfattning och den behöver inte vara rätt enligt någon annans ögon och öron.

 tross

Jag ser ledarskapet som en lång tross, där man först spinner in sina egna förmågor, likt fiber, med de egenskaper som behövs, till garn. Sen tvinnas många buntar av garn till en kardel. Man kan välja att sno kardelarna till en lina eller en tross. Linan skruvar lätt upp sig, eftersom man slår 2-4 kardelar mot samma håll. Men den som föredrar en stark tross, måste våga ta in dynamiken i ett team och slå kardelarna i motsatt håll till skruvriktningen. Trossen skall sen kunna kastas ut, för att greppas av alla de som vill följa med. Trossens styrka och kraft blir långlivad när kunnande, förmågor och olika styrkor snos in med gemensamma krafter för att sedan fästa den vid målet med sin stora ögla.

Jag vill gärna sno in både ett gott självförtroende och en bra självkännedom som egenskaper. Som ledare är man tvungen att våga ta sig an utmaningar och samtidigt känna till den egna reaktionen i olika sammanhang; samtidigt som man har kontroll över sina känslor och står stadigt, oberoende av varifrån och hur hårt det blåser.

Det gäller att med sin analytiska förmåga, göra riskbedömningar och se konsekvenserna efter handlande och olika beslut. Detta för att kunna styra mot rätt håll. Det behövs också en hel del kreativitet och idérikedom, eller så omger man sig med "medaktörer" som kan och vet bättre än man själv - som med sina egna talanger och sitt eget kunnande - bidrar till det gemensamma arbetet. Då är det viktigt som ledare att bekräfta individerna och motivera till ytterligare motivation.

I många sammanhang är det dålig kommunikation eller brist på kommunikation som skapar problem i ledarskapet. Det behövs kommunikation som är rak och tydlig och fungerar båda vägarna. Man måste kunna hantera konflikter genast eftersom de påverkar den egna motivationen på lång sikt. Likadant är det med information. Den behöver vara relevant och täcka in alla som är i behov av den. Detta är också mycket avgörande för hur den egna motivationen hålls vid liv. För vi vet att motivation är drivkraften. Därför behövs samarbetsförmåga och förståelse för omgivningen, att man är öppen och lyhörd, är tillgänglig, vågar leda och ta tag i problem.

Jan Carlzon, som på slutet av 80-talet (dåtidens ledarskapsguru) väckte mitt intresse för organisationsutveckling och ledarskap via sin bok "Riv pyramiderna", belyste detta på ett bra sätt när han satte fokus på kunderna (SAS) och talade för platta organisationer. "En person som inte får information kan inte ta ansvar. En person som får information kan inte låta bli att ta ansvar".

 

Jo, det är många yttre krav som ställs på ledare och ledarskap och ifall känslan av utmattning gör sig påmind - både fysiskt som psykiskt och energin inte längre räcker till för engagemang för familj eller jobb; när det finns en ständigt negativ attityd och irritation mot allt och alla; när känslan av otillräcklighet tar över och oron, ångesten, sömnlösheten blir ett faktum - då är det den röda varningslampan som börjat blinka. Då måste man börja tänka på det egna ledarskapet.

Därför behöver varje ledare också leda sig själv för att orka i längden. Detta genom att lyssna på de egna behoven. Som ledare måste man ge sig tid till att göra saker man mår bra av, utan att känna skuldkänslor. Man måste ta pauser, eftersom intensiv koncentration blockerar annan stimuli. Någonstans behöver man någon, hos vilken man kan lätta på känslomässigt tryck. Man behöver också minska på kroppens grundspänning genom muskulära och mentala avslappningsövningar. Man måste få sova, äta regelbundet och ges tid för vardagsmotion. Det är helt okej att ta hjälp utifrån för att få de rätta verktygen. Man är bara människa och man har bara en av sig själv. Man måste få landa mjukt emellanåt.

Då är det bra, ifall man har snott ihop en dynamisk tross som håller trycket, även om man själv släpper greppet och tar en andningspaus under en kortare eller längre tid.

Anarkisten och författaren Leo Tolstoy sa det på bästa sätt - och detta kan sättas in i många olika sammanhang.


"Alla tänker på att förändra mänskligheten och ingen tänker på att förändra sig själv".

 

God fortsättning och ägga er lagom!

 

torsdag 24 mars 2016 - 09:35

Min terapi stol

Min terapi stol i pigkammaren har en förmåga att sätta mig i tanke. När jag dessutom sitter och iakttar några konstverk, flyger tankarna iväg och skapar nya bilder som jag försöker måla i ord - bl.a teambuilding, trygghet, samarbete och hälsa.

terapistol2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur har vi det riktigt med "samarbetshälsan"? . Ett begrepp som dyker upp i olika sammanhang och som betecknar effektivt samarbete och välbefinnande. När dessa två synkroniserar, borde vi kunna gör ett mera effektivt arbete och hållas friskare.

Ifall det innebär mera jobb delat på färre personer, borde man kanske omvärdera begreppet lite.

"Effektivitetstänket" skapar stor oro varje dag just nu hos många. Vilket i sin tur skapar en känsla av stress och som senare kan utvecklas till illamående både fysiskt och psykiskt. Har vi råd med det? Vi har lärt oss att sätta ett lika med tecken mellan effektivitet och de ekonomiska resurserna. Tyvärr glömmer vi ibland de personella resurserna, de som skall vara effektiva och visa på effektivitet - individerna, hos vilka hälsotillståndet kan mätas.

Men vad är mera effektivt arbete egentligen och vem äger rätt att bedöma effektivitet i ett samarbete eller på individuell nivå? Jo, det finns olika mätinstrument som t.ex. olika nyckeltal, men de mäter oftast effektivitet i pengar eller som i partipolitiska sammanhang, röster och mandat.

Inom olika verksamheter vill man likväl att effektivitet och kvalitet går hand i hand. Men för att nå kvalitet, krävs också prioriteringar och fokus på det väsentliga. Ibland blir fokuset satt på vem som gör vad, istället för på vad som görs och hur. När platser skall tillsättas inför olika förtroendeuppdrag går diskussionerna varma och de flesta har en klar åsikt om personerna. Mera sällan diskuterar man vad personerna kan tillföra och hur de kompletterar varandra i gruppen.

Vi har säkert alla någon gång noterat i annonser under lediga jobb, att man efterlyser personer med stresstålighet. Då kan man fundera på vad man egentligen söker. Personer som bollar med tiotals saker på en gång, blir stressade och utför ett mindre kvalitativt arbete under irritation och brådska. När man kanske egentligen behöver någon som kan fokusera och på så sätt skapa ett kvalitativt resultat för helheten.

Kanske man borde omformulera sig och istället försöka hitta personer som lärt sig hur man kan hantera stress, ifall man vill ha en fungerande "samarbetshälsa" i en organisation.

Jtammenpaa2Tapani Tammenpää (1992)

För att återkoppla tanken till samarbete - det krävs team som gör ett lagarbete med samma mål i sikte. Medlemmarna i ett team ska ge varandra kraft och energi och känna att de hjälper varandra framåt. I det som vi kallar arbetslag är vi många som arbetar bredvid varandra och ändå kan det vara så att man inte når ett gemensamt arbetsresultat. Då måste man fundera på varför?

Vi har team som är bildade för ett visst ändamål (arbetsgrupper) och sen har vi team som är tillsatta efter demokratiska val (t.ex. föreningsstyrelser). Vi har homogena team, liksom heterogena team. Vi kan hitta många olika typer av team.

Det som borde vara grundförutsättningen när man tillsätter ett team är, att det finns olika typer av teamdeltagare när det gäller kompetens, kön och ålder. Ju mera heterogen gruppen är, desto mera dynamik. När man kompletterar varandra på bästa sätt, blir man mera dynamisk, istället för att enbart "sitta av" och ha kul tillsammans.

Det behövs ett mål för varje team, arbetsuppgifter som uppfattas som rätt och riktig; man vill se resultatet av samarbetet, ha nytta av resultatet och samtidigt känna trygghet med och trivsel i gruppen samt en känsla av tillfredställelse under arbetet och när det är klart.

Ett team skall byggas omsorgsfullt och i lugn och ro, med personer som passar bra att arbeta ihop. Det måste också finnas en klar beskrivning på vilka arbetsuppgifterna är och vad som skall hitta sin lösning. Det gäller att matcha ihop sakkännedom, befogenhet och skicklighet. 

En bra teamledare inser vikten av allt detta och vet att i ett teamarbete är det tillåtet för människor att påverka varandra. Det skall finnas en växelverkan, men också en motivation, vilken kommer när man blir rättvist behandlad och känner delaktig i processen, vilket i sin tur ger arbetsglädje. Kanske till och med ökad effektivitet och kvalitet.

En teamledare får inte vara för operativ. Hen ska ha förtroende för medlemmarnas kompetens. Hen behöver inte glänsa och vara bäst; endast leda och sätta fokus på rätt saker, för att ge sitt team och individerna i teamet den egna motivation. Utan motivation gör du ingenting.

Ibland behöver individen arbeta självständigt, även om den ingår i ett team med ett gemensamt mål. Som individ behöver jag sätta mitt fokus på den sak som har prioritet ett för att kunna göra ett kvalitativt gott arbete, som gynnar helheten i slutändan.

Att flyga omkring som ett bi eller humla från blomma till blomma, och samla på sig pollen tills man inte längre orkar flyga är av ondo. Istället behöver vi sätta fokuset på bygget av de olika cellerna och de förenande gångarna i boet, och som myran fördela de olika arbetsuppgifterna mellan de som har en specialkunskap - i ett samhälle där varje individ bidrar till det gemensamma. Den enskilda myran drar fokuserat sitt strå till stacken, en i gången, ett efter ett. Tillsammans hjälper man sin myrkompis genom att bygga "myrbro" med hjälp av varandra, ifall ett hinder kommer i vägen. De löser problemet och arbetsuppgiften som team, målmedvetet, motiverade och med ett gemensamt mål - En myrstack under jorden av god kvalitet, ett kollektiv som skall hålla i många år.

Livet i naturen kan lära oss massor, ifall vi vågar stanna upp här och nu ibland, lyssna, känna, dofta, se och bara ta in allt det underbara och samtidigt i smyg studera allt det fantastiska vi ännu har kvar här på vår lilla blåa prick i universum.

Ta tillfället i akt under påskhelgen och dimpa ner här och nu på bästa sten eller stubbe och låt dig fyllas av känslan av den annalkande våren med nya tankar och möjligheter.

måndag 14 mars 2016 - 21:36

Drivkraften drar oss framåt

Har vi människor en förmåga att motivera oss själva, eller är vi totalt beroende av att någon eller något skall motiverar oss för att orka hålla energin uppe?
Vad är det som fått tusentals bönder att delta i "traktorrally" till Senatstorget och tusentals "studenthalarbeklädda" att samlas till demonstration?

Kan det vara motivationen, när man tillsammans känner det som är är synonymt med motivation - drivkraften och en stimulans.

Man har ett gemensamt mål, att ljudligt berätta sin åsikt till de som sitter i sin riksdagskammare eller i sitt pompösa arbetsrum. För att nå det första kollektiva målet behövs en inre drivkraft av varje enskild individ.

Vi förlorar oss lätt i "grupptänk", när vi lever bland guldkistor och gröna skogar, från vilka det lovas frejdig utdelning. Att förändra något tillsammans genom samarbete ger arbetsglädje, när varje individ får delta med sin syn och kunskap i sammanhanget. Ifall man dessutom får utrymme och förtroende för sina tankar, ökar stimulansen och energin.

I tanken om motivation, glider jag vidare in i tanken om hur vi lever vårt liv i olika organisationer, som ibland får konstgjord andning för att överleva. Det är lätt hänt, att man kallar in olika konsulter för att analysera organisationsklimatet; för att sedan göra sina egna utvärderingar, utan att egentligen involvera andra än de som sitter i ett presidium eller i ledningen. Jag är helt övertygad om, att ifall man involverar enskilda individer och tar i beaktande de enskilda medlemmarnas och de organisationsanställdas behov, skapar man samtidigt ett förtroende för de olika utvecklings- och förändrings-processer som man önskar genomföra.

Man kan gör det lätt för sig och se alla som ett kollektiv med likadana behov, men så är inte fallet. Alla individer fyller sin plats i organisationen med sina olikheter. "Meningen med föreningen" är att vara personligt engagerad i det man gör. Man kan inte delta i en utvecklings- eller förändringsprocess bara genom att sitta av tiden. Var och en måste utveckla den egna motivationen först och inte förlita sig på att någon annan motiverar en - kanske en av de största utmaningarna av dem alla, för att hålla igång en energifylld och dynamisk organisation.

Ifall jag blir tvingad att att gör sånt som går emot det jag tror på eller sånt som inte stämmer överens med mina värderingar - desto mindre blir mitt engagemang.

Motivation är grunden till ifall man lyckas, även om det inte är så lätt. Därefter kan man tillsammans utforma ett instrument eller verktyg som är anpassad till den egna verkligheten och organisationskulturen.

Jo, ni får gärna konsultera mig.

 

tisdag 8 mars 2016 - 16:45

Neutral utan elektrisk laddning

Energin var låg igår när jag skulle försöka kravla mig upp ur sängen 4.15 för att hinna med "muminnoståget" i arla morgonstund. Men senare över en kopp kaffe i trevligt sällskap väcktes jag sakta men säkert till verkligheten.


Nätverkande och allmänna vardagsfilosofi är som bäst när grannen från Hemstrand och grannen i arbetsrummet bredvid möts. Tankar föds och utbyts. 

 

EM och J

Två av varandra, stärkta kvinnor: Emina Arnautovic & Johanna Stenback

 

Svenskfinland är stort, men ändå så litet och med sina helt egna regler och normer. Det gäller att lära känna dem och det gör man bäst genom att tillåta sig utbyte över gränserna - kulturellt, språkligt, kommunalt, regionalt och mellan landets olika delar.

Dagen hittade sin roll med kollegor från övriga Svenskfinland. Det gäller att hitta den inre motivationen för att kunna utveckla resten. Den motivationen kan ingen annan än jag påverka själv och som vidare bidrar till att den allmänna motivationen höjs. Ibland måste man börja från en blank sida, för att på nytt fylla den med innovativa tankar sedda ur ett nytt perspektiv.

tom bok

Länge har vi vant oss att "någon annan" skall motivera och inspirera. Kanske man inte alla gånger sätter sin tilltro till sig själv och sin egen möjlighet att påverka, speciellt när det gäller den egna motivationen. Vad händer då? - Vi blir passiva eftersom vi skapat ett beroende till och förväntningar på någon annans "fix it!". Energin sätts på sparlåga och många problem kommer in i bilden som kan utmynna i direkt ointresse eller rent av likgiltighet.

Ingen annan än vi själva kan ta ansvar för att hålla motivationen på hög nivå. Ifall ett initiativ kommer från någon annan, stannar vi upp och den egna förmågan likaså. Vi känner oss inte lika delaktiga ifall vi inte har möjlighet att ta egna initiativ.

Nu behövs det vidsträckta färdigheter, som med hjälp av kunskap och erfarenheter förverkligar det gemensamma målet.

tagkupe

Hemfärden norröver i den gamla "retrokupe'n" med toalett a la 70-tal, där allt fladdrar i vinddraget, kändes som en frisk fläkt från det förgångna i vår moderna digitala värld, när Wlan saknades i tågvagnen. Tur att det finns böcker med pärm och blad.

Inte fann det sig bättre, när en inte så glad medelålders man slänger sig in i 6-personers kupén, där jag satt ensam. Utan att hälsa eller ens nicka, börjar han riva av sig sina byxor. Jag visste inte om jag skulle blunda eller gå ut. Tills jag insåg att det var hans utebyxor, som han senare med övriga kläder ockuperade en plats, med sina väskor två platser och med sig själv den fjärde platsen. Han ville nog att jag skulle packa ihop och gå ut, men skam den som ger sig.

Jag kände begynnelsen till två små horn, när konduktören meddelade att det var fri placering och undrade samtidigt ifall han hade bokat många platser – Ler och tänker - man är väl kvinna för sina väskor och så passar jag på att bre ut mig när mannen stiger av i Tammerburg.

torsdag 3 mars 2016 - 20:31

Överleva för att leva

Under några dagar har jag haft fullt upp med att forcera min pigkammare och fungera stöd och snacksällskap. Under rensningen av kaoset, har jag haft ett öra vänt mot Radio Vega och hunnit uppsnappa en hel del, som i sin tur har vänt min hjärna till kaos.

pigkammare2

Jag vill inte måla hin håle med kraftig röd färg på väggen, men det finns tankar som dyker upp när jag tar till mig nyhetsflödet om den ekonomiska situationen, överenskommelser eller inte mellan arbetsmarknaden och regeringen, kultursedlar och de studerandes kommande situation och det allt mer växande illamående bland unga och äldre och de försenade stöden till lantbruksproducenterna.

Vart är vi på väg och var slutar det? Ekonomi i all ära, men utan arbetsdugligt folk nås inte målsättningen. Kanske jag generaliserar och det ganska grovt, men ifall man tittar på individbasis och försöker se vad konsekvenserna kan bli för många, kan vi ha en ännu mera jobbig tid framför oss med illamående.

Prestation är väldigt långt kopplat med motivation och eget välmående. Men man vill ha oss längre i jobb, längre arbetsdagar, minskad tid för återhämtning och även mindre ersättning för utfört arbete.

En god arbetsmiljö på individnivå är viktigt men hela arbetsplatsen bör bidra till en god fysisk och även mental hälsa och se till att alla medarbetare mår bra. Man måste kunna hanterar ohälsosam arbetsbelastning och kränkande behandling av medarbetare och inte förutsätta att alla är ständigt nåbara. Men hur resurserar vi för det och varför tas inte den biten in i diskussionen?

Det finns en hel del jobb som omfattar stor psykisk press, när konflikter skall lösas eller svåra beslut skall fattas. Det handlar om svåra situationer och krissituationer. Speciellt inom sjukvård, socialvård, polis, räddningsväsendet och ja, även hos politiker. Det finns många ytterligare branscher som är psykiskt påfrestande och ställda med höga krav. Hur skall man trygga den enskilda arbetstagarens välmående i dessa sammanhang?

kalender2

De unga som är på väg att skaffa sig en utbildning eller yrkeskompetens blir också tvungna att fundera på sin ekonomi. Egentligen borde de inte jobba, eftersom de skall bli klara snabbt för att sedan söka sig ut på arbetsmarknaden. Den additionen fungerar inte i min hjärna. Det blir nog en ytterligare fundering kring de ungas hälsa eller ohälsa. Den behöver diskuteras, för alla är inte lika. Vi är väldigt olika.

"Never Run faster than your guardian angel can fly"

vagg

måndag 1 februari 2016 - 18:02

Politica operarius

Det är lätt att sätta sig ned och vardagsspekulera när hjärnan behöver jobba lite för att inte falla i träda. Hörde med ett öra på radion och den oro som finns för de ensamstående utan barn och släkt. De som under ålderns höst står alldeles ensamma. Mindes samtidigt artikeln jag läste under helgen om paret i Karleby - hon som anställd inom den sociala sektorn och hur hon med sin man förbereder möjligheten att jobba hemifrån genom att skapa möjligheten för äldre person att bo hemma hos dem. Innovativt var min första tanke. 

Vi har ett system med fosterbarn och - föräldrar, varför skulle inte motsvarande system med ensam åldring och "närvårdarhem" kunna fungera? En win-win situation. 

 

Vidare kommer jag in på tanken hur vi använder olika ”pop ord”, begrepp och symbolspråk, på ibland ett väldigt allmänt utbrett sätt. Ord är inte alltid så lätt att förstå och inte heller lätta att använda.

Förnyelse, förändring och föryngring är tre ord som jag stöter på titt som tätt i alla sammanhang. Har försökt räkna hur många gånger dessa ord dykt upp under ett halvt år. Jo, jag vet att jag själv faller in i trallen emellanåt. Men vilken innebörd sätter vi i våra uttalanden med dessa tre ord egentligen? Kanske det är samma fenomen med dessa tre små f-ord som med s-orden symbios, synergi och solidaritet och vidare k-orden kompetens, kontinuitet, kvalitet, vilka poppar upp med jämna mellanrum i tal och skrift. Små ord kan få stor betydelse och långt gående konsekvenser, ifall de används med oförstånd.

Hur lätt är det inte att ropa efter förnyelse, vilket man tror sig få genom föryngring. Likaså efterlyser man förändring, men rullar ändå på i samma fotspår, eftersom föryngringen som skall förnya gärna uppfinner hjulen på nytt. Så fungerar vi människor.

Jag vill påstå, att en förändring får man till stånd genom att ha hand om redan fungerande system och där gå in och försöka vidareutveckla. Inget förändras genom att riva ner fungerande strukturer och skapa likadana igen eller nya plattformer med andra aktörer. Då är kontinuiteten och kunskapen borta, som är den egentliga grogrunden för en kvalitativ utveckling. Nya plattformer skall fungera som komplement, inte istället för.

Den tysta kunskapen finns och borde användas för att hitta bristerna som kan förbättras och på så sätt få en påtalad förändring till stånd. Hur många självgående och tänkande individer har vi idag som ”frifräsare och baroner” efter sin avslutade karriär inom arbetslivet – massor, vill jag påstå. De innehar en tyst kunskap som absolut bör utnyttjas och användas. De har varit med om en enorm utvecklingsfas av hela vårt samhälle. Tänk att kunna kombinera ”nytänk” och ”erfarenhetstänk” – vilken potential vi har i detta land - i Norden. Vi har en ”know-how” som tredje sektorn börjat ta hand om.

Ett super sätt att uppnå effekter i samverkan, kanske med tidigare så populära kooperativen och nya allianser. Inom tredje sektorn får man inte heller vara rädd att ta in det politiska livet, eftersom den tredje sektorn väldigt långt är beroende av de beslut som tas på kommunal, regional och nationell nivå. Åtminstone borde man kommunicera behoven och bristerna och hitta gemensamma nämnare. Samtidigt som vi inte heller får glömma att de offentliga medlen fördelas av beslutsfattare, och då även till den tredje sektorn.

Faktum är, att allt det som görs inom det ”frivilliga arbetet”, allt från kaffekokning till tunga ekonomiska beslut, görs väldigt långt av ”frivilligarbetare”. Vissa på talko, andra mot ett litet arvode och några som får lön av att ta ansvar och beslut.

Som avlönad, är man i högsta grad redskap för den frivilliga massan av ”talkoarbetare”. Det får ALDRIG bli ett självändamål att jobba med samhällsengagemang! Jag hoppas att var och en kan växa med sitt engagemang och uppdrag, och då behövs stöd, fakta, kunskap, bollplank och kommunikation och massor med passion. Även verksamheten behöver växa och utvecklas och då behövs alla F-, S- och K-ord. Vem vill inte utveckla sitt drömjobb….och sitt språk?