På Domkyrkans trappa

onsdag 28 december 2016 - 12:59 | 0 Kommentarer

 

Jag vet precis på tidpunkten när det hände, då jag medvetet försökte koppla bort känslan av obehag och vidare signalerna till min Amygdala när kroppen satte sig i larmberedskap. Det var på tåget från Helsingfors till Vasa den 16 december, klockan 17.35 när jag satte mig ned för att försöka skriva följande lyckolucka i denna blogg. Men lyckokänslan hade dämpats av olika händelser. Något sa mig, att jag inte skulle använda min vrede och ilska och att försöka dämpa den nya obehagskänslan och inte låta den genomsyra mitt inlägg. Det har tagit mig några veckor att distrahera de obehagskänslor som gärna gjort sig påminda. Obehaget har förföljt mig och jag har försökt att i min inre träningsplats försöka hitta ett lugn och samtidigt har jag ägnat mig åt att ta hand om de egna bestyren. Precis som att trava runt i en Jungfrudans utan ett slut.

jungfrudansJungfrudansen vid Bragegården

Jag har lärt känna mina egna känsloreaktioner och bestämde mig för att ta en mental paus och på så sätt undvika olika former av social media som var överfylld av känslor med frustration och ilska.

Även mailboxen och messenger fylldes av olika åsikter, både negativa som positiva. Det handlade om allt möjligt som skedde under en kort tid innan julen. Jag fick t.o.m. göra en anmärkning till förvaltningsdirektören på sjukhuset i Östermyra liksom en reklam TV kanals nyhetsredaktion som på "prime time" påstår att de förkastliga bus samtalen på svenska till sjukhuset koordinerats från den plats jag sitter vid. Undrar var källan sitter?

Jag brukar undvika i det längsta att göra politiska ställningstaganden i detta forum, liksom i mina dagliga statusuppdateringar på social media. Detta eftersom alla har sina egna värderingar som var och en bildar sin uppfattning utgående ifrån. Nu känner jag att det finns krafter som vill skapa kaos och oreda.

Jag är matt och har känt mig andefattig under några veckor. Jag har resonerat fram och tillbaka och inser att det går inte att stänga ut allt, men det är fullt möjligt att försöka hitta ett lugn oberoende. Jag har försökt hitta nåt vettigt i de resonemangen som förts på olika plan av politiska partier och enskilda individer.

Men när jag får tag på de Sannfinländska ungdomarnas videosnutt mot skolsvenskan, då slängs det röda skynket framför ögonen på mig och det ryker ur näsborrarna som hos en tecknad tjur vid tjurfäktningen. Deras video som är bandad på trappan upp till Helsingfors Domkyrka bredvid Statsrådsborgen gör mig oerhört upprörd. Det är så lågt, osmakligt och fantastiskt barnsligt. Dessutom finansieras ungdomsförbundets verksamhet med medel från den gemensamma skattekistan. "Hur täcks de? Jo, de täcks!", för att citera en god vän. Och denna galenskap smittar av sig som en löpeld i en skogsbrand.

Hjärnan skiljer inte mellan sanning och fantasi. Under mina snart trettio verksamma år inom samhällsbygget med många förtroendevalda som passerat revy, är det senaste året något i hästväg, utöver det vanliga. Tänk om jag fantiserat och drömt allt och vaknar upp i en helt ny sanning. Men tyvärr blir jag väldigt varse om hur landet ligger när jag möts av attityder som jag inte trodde man kunde möta i vårt så genuint tvåspråkiga land och stad som Vasa. Plötsligt är min tanke tillbaka vid en händelse några veckor före julen.

Ja, den då nya tjejen i en av centrumkioskerna som rynkar på näsan, låtsas stå handfallen och vill knappt ge mig service när hon hör mig inleda på mitt modersmål. Att dessutom uttrycka sina känslor i ord "En ymmärrä, onneks mä en puhuu ruottia" framför mig var bara för mycket. Alla övriga som jag har mött bakom samma disk är mycket vänliga och kundorienterade och när det behövs använder vi varsitt modersmål, alltid med respekt för varandra. Jag gjorde en anmärkning och nästa gång jag besökte samma kiosk, stod ägarinnan där tillsammans med den ohövliga. Ja, den ohövliga förstod plötsligt vad jag sa och kunde till och med ge tillbaka växel på mitt modersmål.

Det handlar inte längre om att kunna förstå eller tala ett språk. Det handlar om attityden och de egna värderingarna. Vad har alla de i sin box eller ryggsäck, som medvetet går in för att inte vilja förstå och med små medel kränka och göra andra illa?

Tänk om jag blir bemött med samma ovilja att förstå och ifall man låter etiken falla på grund av egen attityd när jag behöver hjälp i en situation av plötslig svaghet i en kris eller vid sjukdom. Vad händer då? Blir det mitt eget fel att jag blir förbisedd på grund av att jag tillhör den andra språkgruppen eller ännu värre, en annan nationalitet?

Min amygdala spelar mig små spratt och jag vill undvika att nervkopplingarna i amygdala växer sig starkare i takt med upplevelsen av vardagens grymheter.
Jag har ingen orsak att "stressa upp" mig på alla konstigheter och alla individer med andra värderingar än mig. Lite sunt bondförnuft är det enda jag önskar till alla inför det nya året, som vi skall försöka skapa tillsammans. Ifall ni täcks?!

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar