lördag 31 december 2016 - 17:36

Med året konserverat och på burk

Det blir ingen årskrönika, men en kort betraktelse innan detta året konserveras och sätts på burk med etiketten dåtid, det jobbiga året med vissa ljusglimtar. Omskakas.

Lyckodagar2Ett vykort från svunnen dåtid

 

I mellanlandet av Dåtid, Nutid och Nytid är gränserna medvetna men osynliga, även om allt hänger samman på sätt eller annat. Precis som gränserna vi ritat upp mellan stadsdelar, kommuner, landskap, länder och världsdelar på världens alla kartor. Det är våra mentala gränser som skiljer oss människor åt. Vi har osynliga gränser mellan språk, hudfärg, nationalitet och sociekonomiska grupper och de osynliga mentala gränserna hämmar vår kreativitet. Ibland tillåter vi oss att inte göra på ett visst sätt, för vi tror att vi inte kan eller så vågar vi helt enkelt inte. Men tänk om - tänk om....mina förfäder inte gjort på ett visst sätt, då skulle jag inte vara här och nu. Alla mina val, medvetna som omedvetna påverkar nutid och nytid. Detta oberoende om jag vill.

 

Inatt när vi förlänger dygnet med en sekund, hinner många ge löften om hur de vill förbättra sitt beteende eller prestationer på sätt eller annat. Jag hör till kategorin - "våga vägra löften som du inte kan hålla och bygg upp målbilder an efter behov istället".

Burken2Min lyckoburk för årets alla goda händelser och upplevelser

 

Däremot vill jag påminna mig själv varje dag om allt bra och gott jag gjort till mig själv och andra i min "Må bra bok". Nästa år (detta är inget löfte) vill jag komplettera det med "Min lyckoburk". Varje söndag fyller jag min burk med en liten not om något roligt som hänt under veckan. När Finlands 100-årsjubileum lider mot sitt slut den 31.12.2017, öppnar jag den och får ta del av allt det underbara och den glädje jag fått uppleva under ett år.

Det är så lätt att vi glömmer allt det goda vi får vara med om och fokuset hamnar många gånger på stunder när vi presterar lite sämre eller känner oss otillräckliga eller i en svacka. Och det är helt okej. Men det är bra att påminna sig själv om det positiva. Vi är alla människor med precis likanda behov, oberoende på vilken sida av de osynliga gränserna vi finns. Ifall det är något jag ändå mot all förmodan vill lova inför det nya året. Då är det att notera och godkänna de behov som mina medmänniskor har.

Jag önskar Dig ett sprakande gott slut på 2016 och ett bubblande början på 2017. Må det nya året fyllas med frid, kärlek, vänskap, ljus, fred och tillväxt. Låt oss ta till oss all kunskap och de personella resurser som finns, för att med klokhet, känsla, medvetenhet och sunt förnuft tillåta vår egen utveckling tillsammans i stort som i smått.

Ta hand om varandra och dig själv. Vi har bara en av oss.

 

Together in 2017Ut ur det gamla och in i det nya med ingen som helst aning om hur allt kommer att te sig.

onsdag 28 december 2016 - 12:59

På Domkyrkans trappa

 

Jag vet precis på tidpunkten när det hände, då jag medvetet försökte koppla bort känslan av obehag och vidare signalerna till min Amygdala när kroppen satte sig i larmberedskap. Det var på tåget från Helsingfors till Vasa den 16 december, klockan 17.35 när jag satte mig ned för att försöka skriva följande lyckolucka i denna blogg. Men lyckokänslan hade dämpats av olika händelser. Något sa mig, att jag inte skulle använda min vrede och ilska och att försöka dämpa den nya obehagskänslan och inte låta den genomsyra mitt inlägg. Det har tagit mig några veckor att distrahera de obehagskänslor som gärna gjort sig påminda. Obehaget har förföljt mig och jag har försökt att i min inre träningsplats försöka hitta ett lugn och samtidigt har jag ägnat mig åt att ta hand om de egna bestyren. Precis som att trava runt i en Jungfrudans utan ett slut.

jungfrudansJungfrudansen vid Bragegården

Jag har lärt känna mina egna känsloreaktioner och bestämde mig för att ta en mental paus och på så sätt undvika olika former av social media som var överfylld av känslor med frustration och ilska.

Även mailboxen och messenger fylldes av olika åsikter, både negativa som positiva. Det handlade om allt möjligt som skedde under en kort tid innan julen. Jag fick t.o.m. göra en anmärkning till förvaltningsdirektören på sjukhuset i Östermyra liksom en reklam TV kanals nyhetsredaktion som på "prime time" påstår att de förkastliga bus samtalen på svenska till sjukhuset koordinerats från den plats jag sitter vid. Undrar var källan sitter?

Jag brukar undvika i det längsta att göra politiska ställningstaganden i detta forum, liksom i mina dagliga statusuppdateringar på social media. Detta eftersom alla har sina egna värderingar som var och en bildar sin uppfattning utgående ifrån. Nu känner jag att det finns krafter som vill skapa kaos och oreda.

Jag är matt och har känt mig andefattig under några veckor. Jag har resonerat fram och tillbaka och inser att det går inte att stänga ut allt, men det är fullt möjligt att försöka hitta ett lugn oberoende. Jag har försökt hitta nåt vettigt i de resonemangen som förts på olika plan av politiska partier och enskilda individer.

Men när jag får tag på de Sannfinländska ungdomarnas videosnutt mot skolsvenskan, då slängs det röda skynket framför ögonen på mig och det ryker ur näsborrarna som hos en tecknad tjur vid tjurfäktningen. Deras video som är bandad på trappan upp till Helsingfors Domkyrka bredvid Statsrådsborgen gör mig oerhört upprörd. Det är så lågt, osmakligt och fantastiskt barnsligt. Dessutom finansieras ungdomsförbundets verksamhet med medel från den gemensamma skattekistan. "Hur täcks de? Jo, de täcks!", för att citera en god vän. Och denna galenskap smittar av sig som en löpeld i en skogsbrand.

Hjärnan skiljer inte mellan sanning och fantasi. Under mina snart trettio verksamma år inom samhällsbygget med många förtroendevalda som passerat revy, är det senaste året något i hästväg, utöver det vanliga. Tänk om jag fantiserat och drömt allt och vaknar upp i en helt ny sanning. Men tyvärr blir jag väldigt varse om hur landet ligger när jag möts av attityder som jag inte trodde man kunde möta i vårt så genuint tvåspråkiga land och stad som Vasa. Plötsligt är min tanke tillbaka vid en händelse några veckor före julen.

Ja, den då nya tjejen i en av centrumkioskerna som rynkar på näsan, låtsas stå handfallen och vill knappt ge mig service när hon hör mig inleda på mitt modersmål. Att dessutom uttrycka sina känslor i ord "En ymmärrä, onneks mä en puhuu ruottia" framför mig var bara för mycket. Alla övriga som jag har mött bakom samma disk är mycket vänliga och kundorienterade och när det behövs använder vi varsitt modersmål, alltid med respekt för varandra. Jag gjorde en anmärkning och nästa gång jag besökte samma kiosk, stod ägarinnan där tillsammans med den ohövliga. Ja, den ohövliga förstod plötsligt vad jag sa och kunde till och med ge tillbaka växel på mitt modersmål.

Det handlar inte längre om att kunna förstå eller tala ett språk. Det handlar om attityden och de egna värderingarna. Vad har alla de i sin box eller ryggsäck, som medvetet går in för att inte vilja förstå och med små medel kränka och göra andra illa?

Tänk om jag blir bemött med samma ovilja att förstå och ifall man låter etiken falla på grund av egen attityd när jag behöver hjälp i en situation av plötslig svaghet i en kris eller vid sjukdom. Vad händer då? Blir det mitt eget fel att jag blir förbisedd på grund av att jag tillhör den andra språkgruppen eller ännu värre, en annan nationalitet?

Min amygdala spelar mig små spratt och jag vill undvika att nervkopplingarna i amygdala växer sig starkare i takt med upplevelsen av vardagens grymheter.
Jag har ingen orsak att "stressa upp" mig på alla konstigheter och alla individer med andra värderingar än mig. Lite sunt bondförnuft är det enda jag önskar till alla inför det nya året, som vi skall försöka skapa tillsammans. Ifall ni täcks?!

söndag 6 november 2016 - 20:48

Svensk eller finne?

Hur många gånger har vi stämt upp i snapsvisan "Minne" innan vi höjt en skål, utan att egentligen fundera närmare på vad är det som vi lovsjunger. Hur ofta får vi höra, att det finlandssvenska per automatik förknippas med kräftskivor och snapssång, seglarskor, klubbrock, snusnäsduk, pärlhalsband och ljusblåa skjortor, seglande omkring i en liten ankdamm. En symbol för det finlandssvenska - en värdering, en enkel uppfattning om oss finlandssvenskar. En vacker, men ytlig glansbild med sommarens värme som skimrande glitterpuder i regnbågens färger.

Symbolerpasvenska

Allt utgår från betraktarens egna värderingar, påklistrade normer och förutfattade meningar. Någon har sagt att så är det, och då tror man att det är så utan någon som helst koll. Ja, så är det med det mesta och de flesta.

Jag kan inte förlika mig själv vid den stereotypa bilden av oss finlandssvenskar även om jag älskar både kräftor och hav. Kan det ha med min blandning av så mycket som skapat mig och mina värderingar. Med rötter från både Vasa, Nilsiä i Kuopio och Tyrnävä i Uleåborg, Ylistaro, Lappo, Kaukos i Jeppo, i en salig blandning av Pertar och Mattjus i Purmo, Pedersöre och Jakobstad och lite därtill.

SlaktforskningMin morfars syskon från Nilsiä

Vi är ju så mycket mera än den romantiserade bilden, som man gärna häcklar med en avundsjuk blick. Jag vill lyfta fram det som jag upplever speglar oss finlandssvenskar - stolthet, företagsamhet, kreativitet, relationer, nätverk, kunnande, social kontroll med mycket sympati med den gemensamma nämnaren - språket.

Man kanske tappar minnet ibland eller får stora hål - identitetshål, när man rör sig lite mera öster om Vasagränsen eller över den böljande Kvarken västerut. Den egna identiteten blir satt på undantag en stund. Vi kanske döljer vårt ursprung ibland när vi vill visa oss vara en del av vårt Finland där vi rör oss bland våra finskspråkiga bröder och systrar och samtidigt känner vi oss oerhört hemma när vi besöker vårt västra grannland. Vår identitet lever i ett gränsland. Vi vill bli förstådda, men det saknas kunskap om oss på båda håll.

Vem är vi? Alla är vi lika inför Finlands lag. Vi är skattebetalande människor med samma hundraprocentiga behov som alla andra. Vi vill bli sedda, hörda och tagna på allvar utan att bli ifrågasatt och satt på undantag. Det som på riktigt skiljer oss människor åt är det kommunikativa redskapet som kallas språk. Vi må ha vilken kulturell bakgrund som helst, bara vi lärde oss att ta in lite empati i alla diskussioner. Det finns ingenting som gör mig så oerhört ledsen och irriterad, som när man ifrågasätter mitt eller andras intellekt. Speciellt av andra svenskpråkiga, när jag påtalar min egen identitet. På samma sätt som man mycket lättvindigt sätter olika epitet på människor.

Eftersom våra tankar påverkas av våra känslor, reagerar vi på det sätt vi känner och diskussionerna blir också därefter.
Jag saknar empatin i de stora diskussionerna om medmänsklighet, nya kulturinslag och språket som jag upplever att sätter gränser mellan oss finländare. Det som är främmande vågar man sällan närma sig eller på ett empatiskt sätt lära känna. Sätt fokus på människan, inte det som hen representerar!

Många menar att man inte får vara för empatisk, för då blir det för jobbigt för en själv. Men då har man nog blandat ihop begreppen empati och sympati.
När klimatet blir tuffare är det sammanhållning och empati som gör att vi orkar jobba vidare. Empati handlar om att kunna sätta sig in i en annan människas tankar och känslor och ha medkänsla. Empati ger dig möjlighet att förstå hur någon tänker och känner. Tack till dig som vill förstå och arbetar utgående från det.

Vad du än väljer, medvetet eller omedvetet så kommer dina värderingar att ha en central påverkan på utformningen av ditt liv. Det kommer att påverka dina val, det kommer att påverka vem/vilka du väljer att dela ditt liv med och det kommer att påverka hur lycklig du kommer att vara.

En fungerande Tvåspråkighet kräver två likvärdiga språk. 

I det sammanhanget vill jag citera den kloke Claus Stolpe och det han sa om valet i USA:
"Enkla lösningar på invecklade frågor går hem hos dem som inte orkar tänka i mer komplicerade banor."
Det är väl det som mycket handlar om. Det blir så oerhört invecklat att sätta sig in i en annan människas tankar och känslor och framförallt behov. Att tycka som andra gör det så mycket enklare - färdigt serverade lösningar är enkelt.

En glad Svenska Dagen med värme och empati!

Ett litet post scriptum - varma kramar på födelsedagen till min äldres sambo med stort S och Astrid Thors som firar födelsedag på Svenska Dagen.