tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 13 augusti 2016 - 12:51

Lära för livet

Det är tyst i huset och jag ger mig själv tid att "såsa på" i mina egna tankar. Som fritidspedagog och med egna fortsatta självstudier i ämnet, känner jag mig upprymd och euforisk över den nya läroplanen. En plan som gör att jag kunde tänka mig att ta om hela skolgången igen, ifall jag fick. Ja, även läraryrket skulle tilltala mig idag med de förutsättningar och möjligheter som den nya läroplanen erbjuder.

Nu är jag själv fullvuxen utan yngre skolbarn och i den äldre ändan för att skaffa mig kompetens som lärare. Jag skulle vara nästintill pensionsålder som färdig utbildad pedagog, ifall jag skulle tänka tanken till slut. Men pedagogik, egen utveckling, utbildning, ledarskap, teamarbete, organisationsutveckling och ett helhetstänk med gränsöverskridande möten engagerar mig oerhört.

Det är klart att det finns frågor att diskutera och ventilera kring den nya reformen. Jag antar att bedömningen är en sån fråga som kommer att aktivera, liksom hur man ska anpassa de sju nyckelkompetenserna till vardagen och vilka kompetenser som kommer att behövas de närmaste decennierna.

text2Använder alltid skrivstil, papper och penna i mina tankeprocesser

Bedömningen ska vara mångsidig och ge "feedback" och fungera som stöd för lärandet, inte som en jämförelse mellan elever eller påverkas av elevens personlighetsdrag eller temperament. Jag applåderar! Vi är individer med olika referensramar, personligheter och möjlighet till inlärning.
Då är det av största vikt att man som pedagog får öva på att ge feedback utan kritik med betoning på "ständig förbättring av allt".

Likväl är jag glad att det gjorts en klar reform som kommer att betyda mycket för varje enskild individ i den framtida skolan, där tanken är att "lära för livet" och att "stärka lusten att lära". Det är solklart att skolan ska vara en lärande organisation, precis som många organisationer strävar efter idag. Att lära ut till andra är det bästa sättet att lära sig själv och att jobba tillsammans ger en bredare syn. Att själv vara delaktig, få undersöka och skapa; dock med stöd och "puffande" av pedagogen/coachen, ger glädje och erfarenhet.

Detta kommer att föra in ett nytt tänk i kommande generationers sätt att se på omvärlden, samhället och arbetslivet. Tydlig markering av gränser och total sektorindelning kommer att skrivas som historia. Senare generationer får fundera på vilka motiven var till vårt handlande i dagens samhällsarbetet.

Man kommer helt att frångå den "gamla skolans" traditionella hierarkiska organisationsmodeller från 70-talet när man skulle detaljstyra hela verksamheten.

Då fanns det många olika trådar som formade de organisationer som ännu idag fungerar enligt samma modell. Ni vet dess evinnerliga lådor som ritas upp och strecken nedåt och mellan dem. Bilden fylls uppifrån med ansvarsfördelning och väl inrutade sektorer. Jag vill kalla det maktstruktur istället för organisationsmodell. Modeller som låser mera än öppnar upp för nytt tänk och nya innovationer.

Redan nu omformar man de stora strukturerna till självstyrande enheter inom företagsvärlden, eftersom det inte finns tid för långa beslutsprocesser ifall du skall kunna ta en global ledning i en mycket tuff miljö av konkurrens där allt som kan göras, blir omedelbart gjort.

Vårt organisationsliv har lite svårare att ta sig ur de gamla strukturerna och har också svårt med nyrekrytering. Man är inte lika snabb i utvecklingen som individerna är snabb i sin egen förmåga att använda olika former av digitalisering. Vi blir tråkiga och formella i vår verksamhet liksom i språkanvändningen. Ja dessutom använder jag gammaldags skrivstil, papper och penna när jag tänker.

Jag som idag tillhör den äldre generationen förstår att det behövs och vill ta till mig nya sätt att kommunicera och att språket behöver utvecklas. Men var tid har sin gång och jag har mitt individuella sätt att uttrycka mig. Precis som du och alla andra. Att lära sig läsa, tolka och producera språk är inte så lätt, varför kanske symboler och bilder blir en del av det globala språket.

Jag kan se att mycket i den nya läroplanen har likheter med innehållet i integrerad mental träning, när man vill utveckla individen och individen i grupp. Dessutom ger den nya läroplanen möjlighet att ta in delar av anpassad mental träning för både elever liksom pedagoger, ifall intresse finns. Alla behöver vi förändra eller/och förbättra och utveckla oss själva som individer. Detta som ett första steg i att sedan förändra organisationen.

Vi individer lär oss saker som automatiseras och som senare blir vanor och rutiner, som gör att varje beslut inte behöver en ny tanke om hur vi skall göra det. Vi trycker på knappen för vår "autopilot". Men ibland behöver vi ändra rutten och kanske byta fortskaffningsmedel.

En ny modell, struktur eller reform har ingen betydelse där den ligger i sin linda för beskådan som ett "monument" över det stora arbete en eller flera innovativt engagerade har gjort. Man kan endast ändra på strukturerna, ifall individerna vill ändra på sig själva och sitt sätt att arbeta för en önskad förändring med all den erfarenhet som finns i bagaget. Då menar jag det jag säger - förändring, inte föryngring!

torsdag 24 mars 2016 - 09:35

Min terapi stol

Min terapi stol i pigkammaren har en förmåga att sätta mig i tanke. När jag dessutom sitter och iakttar några konstverk, flyger tankarna iväg och skapar nya bilder som jag försöker måla i ord - bl.a teambuilding, trygghet, samarbete och hälsa.

terapistol2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur har vi det riktigt med "samarbetshälsan"? . Ett begrepp som dyker upp i olika sammanhang och som betecknar effektivt samarbete och välbefinnande. När dessa två synkroniserar, borde vi kunna gör ett mera effektivt arbete och hållas friskare.

Ifall det innebär mera jobb delat på färre personer, borde man kanske omvärdera begreppet lite.

"Effektivitetstänket" skapar stor oro varje dag just nu hos många. Vilket i sin tur skapar en känsla av stress och som senare kan utvecklas till illamående både fysiskt och psykiskt. Har vi råd med det? Vi har lärt oss att sätta ett lika med tecken mellan effektivitet och de ekonomiska resurserna. Tyvärr glömmer vi ibland de personella resurserna, de som skall vara effektiva och visa på effektivitet - individerna, hos vilka hälsotillståndet kan mätas.

Men vad är mera effektivt arbete egentligen och vem äger rätt att bedöma effektivitet i ett samarbete eller på individuell nivå? Jo, det finns olika mätinstrument som t.ex. olika nyckeltal, men de mäter oftast effektivitet i pengar eller som i partipolitiska sammanhang, röster och mandat.

Inom olika verksamheter vill man likväl att effektivitet och kvalitet går hand i hand. Men för att nå kvalitet, krävs också prioriteringar och fokus på det väsentliga. Ibland blir fokuset satt på vem som gör vad, istället för på vad som görs och hur. När platser skall tillsättas inför olika förtroendeuppdrag går diskussionerna varma och de flesta har en klar åsikt om personerna. Mera sällan diskuterar man vad personerna kan tillföra och hur de kompletterar varandra i gruppen.

Vi har säkert alla någon gång noterat i annonser under lediga jobb, att man efterlyser personer med stresstålighet. Då kan man fundera på vad man egentligen söker. Personer som bollar med tiotals saker på en gång, blir stressade och utför ett mindre kvalitativt arbete under irritation och brådska. När man kanske egentligen behöver någon som kan fokusera och på så sätt skapa ett kvalitativt resultat för helheten.

Kanske man borde omformulera sig och istället försöka hitta personer som lärt sig hur man kan hantera stress, ifall man vill ha en fungerande "samarbetshälsa" i en organisation.

Jtammenpaa2Tapani Tammenpää (1992)

För att återkoppla tanken till samarbete - det krävs team som gör ett lagarbete med samma mål i sikte. Medlemmarna i ett team ska ge varandra kraft och energi och känna att de hjälper varandra framåt. I det som vi kallar arbetslag är vi många som arbetar bredvid varandra och ändå kan det vara så att man inte når ett gemensamt arbetsresultat. Då måste man fundera på varför?

Vi har team som är bildade för ett visst ändamål (arbetsgrupper) och sen har vi team som är tillsatta efter demokratiska val (t.ex. föreningsstyrelser). Vi har homogena team, liksom heterogena team. Vi kan hitta många olika typer av team.

Det som borde vara grundförutsättningen när man tillsätter ett team är, att det finns olika typer av teamdeltagare när det gäller kompetens, kön och ålder. Ju mera heterogen gruppen är, desto mera dynamik. När man kompletterar varandra på bästa sätt, blir man mera dynamisk, istället för att enbart "sitta av" och ha kul tillsammans.

Det behövs ett mål för varje team, arbetsuppgifter som uppfattas som rätt och riktig; man vill se resultatet av samarbetet, ha nytta av resultatet och samtidigt känna trygghet med och trivsel i gruppen samt en känsla av tillfredställelse under arbetet och när det är klart.

Ett team skall byggas omsorgsfullt och i lugn och ro, med personer som passar bra att arbeta ihop. Det måste också finnas en klar beskrivning på vilka arbetsuppgifterna är och vad som skall hitta sin lösning. Det gäller att matcha ihop sakkännedom, befogenhet och skicklighet. 

En bra teamledare inser vikten av allt detta och vet att i ett teamarbete är det tillåtet för människor att påverka varandra. Det skall finnas en växelverkan, men också en motivation, vilken kommer när man blir rättvist behandlad och känner delaktig i processen, vilket i sin tur ger arbetsglädje. Kanske till och med ökad effektivitet och kvalitet.

En teamledare får inte vara för operativ. Hen ska ha förtroende för medlemmarnas kompetens. Hen behöver inte glänsa och vara bäst; endast leda och sätta fokus på rätt saker, för att ge sitt team och individerna i teamet den egna motivation. Utan motivation gör du ingenting.

Ibland behöver individen arbeta självständigt, även om den ingår i ett team med ett gemensamt mål. Som individ behöver jag sätta mitt fokus på den sak som har prioritet ett för att kunna göra ett kvalitativt gott arbete, som gynnar helheten i slutändan.

Att flyga omkring som ett bi eller humla från blomma till blomma, och samla på sig pollen tills man inte längre orkar flyga är av ondo. Istället behöver vi sätta fokuset på bygget av de olika cellerna och de förenande gångarna i boet, och som myran fördela de olika arbetsuppgifterna mellan de som har en specialkunskap - i ett samhälle där varje individ bidrar till det gemensamma. Den enskilda myran drar fokuserat sitt strå till stacken, en i gången, ett efter ett. Tillsammans hjälper man sin myrkompis genom att bygga "myrbro" med hjälp av varandra, ifall ett hinder kommer i vägen. De löser problemet och arbetsuppgiften som team, målmedvetet, motiverade och med ett gemensamt mål - En myrstack under jorden av god kvalitet, ett kollektiv som skall hålla i många år.

Livet i naturen kan lära oss massor, ifall vi vågar stanna upp här och nu ibland, lyssna, känna, dofta, se och bara ta in allt det underbara och samtidigt i smyg studera allt det fantastiska vi ännu har kvar här på vår lilla blåa prick i universum.

Ta tillfället i akt under påskhelgen och dimpa ner här och nu på bästa sten eller stubbe och låt dig fyllas av känslan av den annalkande våren med nya tankar och möjligheter.