tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

söndag 30 oktober 2016 - 17:01

Running Dinner och olika rätter

Så länge euforin fortfarande sitter fastetsad som en stark känsla, vill jag reflektera över gårdagskvällens begivenheter.

 

Varje år vid denna tid går det ut ett meddelande om att samlas till "Running Dinner". Nej, man springer inte runt ett bord och äter. Det är en helt seriös umgängesform på ett under många år testat koncept.

angelmedhorn2

Några har fått till uppgift att genom lottning koordinera mellan deltagarna en tre rätters middag med efterfest. Middagen innehåller många spännande moment och ifall man av misstag träffar på nån av deltagarna dagarna före middagen, möts man med ett tyst leende och en hälsning - kanske vi ses nånstans under kvällen. Ve och fasa ifall man möts vid köttdisken eller vinbutiken. Genom att snegla i vännens inköpskorg eller -vagn kan man med lite fantasi kanske lista sig till vilken rätt som är på gång.

Poängen är att jag inte vet vem som kommer till mig på mat och vart jag själv ska åka på varmrätt och efterrätt förrän förrätten är intagen. Det är enda angivelsen jag får

Det hela börjar med att jag får ett kuvert hem på posten med ett riktigt brev om händelsen, som brukar pågå under sex timmar plus efterfest. Den angivelse jag får är var jag ska befinna mig på förrätt vid ett visst klockslag och uppdraget att fixa endera förrätt, varmrätt eller efterrätt hemma hos mig för x antal personer. Det kan finnas 2-3 "stationer" för respektive rätt, beroende på antalet anmälda.

Efterratt2Efterrätten slut (station 3 - hemma)

Ifall jag får förrätten, har jag ett kuvert som skall öppnas vid ett angivet klockslag tillsammans med mina matgäster, som jag i detta skede inte har en aning om vilka deltagare det är som dyker upp hemma hos mig. Vid ett givet klockslag står de och knackar på min dörr och bjuds in till mitt dukade bord och min förrätt, som man själv komponerar och testar på förhand med diverse tillhörande drycker. Mina gäster vet inte vad som kommer att serveras. De får endast min adress, men får ej heller yppa för mig att de är mina överraskningsgäster.

Vid ett nytt angivet klockslag öppnas det hemliga kuvertet och alla deltagare får reda på vart man skall åka därnäst på varmrätt. Ja såtillvida man inte själv skall fixa varmrätten. Alla sprids på olika håll och konceptet följer samma modell fram till efterrätten.

I år föll lotten på efterrätten för detta hushåll och det blev havtorn som tema hela vägen på desserten för 7 personer.

ForrattFörrätten på gång (station 1)

Innan det fick vi avnjuta en underbart god och len kall avokadosoppa, toppad med räkor och smörstekt bröd till på det första stället.

Varmrätten på det andra stället blev som klippt och skuret med färsk pasta och en fantastiskt krämig och god sås med jätteräkor. Allt nedsköljt med passande, goda drycker.

VarmrattVarmrätten skall serveras (station 2)

Efter att de kulinariska rätterna vid vackert dukade bord är uppätna och alla nöjda och belåtna, samlas alla deltagare till en gemensam sits för både utvärdering och goda historier. Sång och förtroliga samtal överröstar varandra mellan borden av snacks och goda drycker.

EfterfestEfterfest (station 4)

Det sköna är att här finns ingen prestige eller tävlingsmoment med. Endast spännande överraskningsmoment. Det är varma hjärtan, ljus och umgänget som är det viktiga.

Hjarta med ljus

måndag 17 oktober 2016 - 20:59

Som ur hjärtat

Nu sätter jag mig ner i soffhörnet och andas. En dag som gått lite som i ett töcken. Automatpiloten slog på och sorterade bland arbetsuppgifterna, som är listade och betas av an efter i "viktighetsordning". Jag har nån form av skrivkramp och vet inte vad det beror på. Därav min paus. Den brukar komma ibland. Kan det vara så, att jag förbrukar för många ord både i jobb som på fritid så att lagret tömts eller är det så, att det finns för många frågor att analysera och belysa på en och samma gång. Eller kan det vara så, att det egentligen inte spelar nån roll vad jag präntar ner, eftersom det ytliga livet flyter ovanför mig och jag känner att jag sjunker under ytan med mina tankar.

Det är lätt hänt när jag läser en bok, att jag faller i frestelsen att djupdyka i någon specifik fråga som jag absolut måste få mera fakta om just då eller så tar jag mig an en annan bok som belyser just den specifika frågan som hittade mitt intresse. Det är också lätt att ta till "surfandet" efter fakta.

Jag har fastnat i "suga i mig träsket" av allt som för tillfället stör min tankeverksamhet eller närmare bestämt, svårt att peka ut det som är viktigt att fokusera på när så många frågor behöver lyftas upp i rampljuset.

Tidstjuvarna, i form av nyheter och kvasikunskap fångar mitt intresse på skärmen och tanken söker sig mot andra tjuvar, som t.ex. alla energitjuvar som "suger" på olika virtuella forum och i det verkliga livet.

Ibland bara känner jag att "energitjuven" tror att den äger samtalet. Det blir en monolog, när jag vill ha en dialog. Jag har också behov! Egentligen vet jag att tiden behöver minimeras med dessa "energitjuvar" för att skydda mig själv. Är det så att dessa "energitjuvar" egentligen är törstiga efter kärlek och hungriga efter uppmärksamhet? Det som de egentligen behöver är en kram eller är de bara så självupptagna och bitter, att de inte har möjligheten att se omvärlden genom färgade glasögon?

Lite höstlov är mera än behövligt och känslan av att få umgås med mig själv och de som ger energi tillbaka. De som hör av sig även när de mår bra och inte enbart när de behöver min hjälp. Jo, lite hårklyveri, men även det nödvändigt ibland. Min utsträckta och hjälpande hand har fått sig några törnar och gett mig insikt.

Dukatbord

Lite mera energi fick jag i helgen. Att ställa till kalas är inget som sker i en handvändning, men det är så oerhört roligt och speciellt när man får göra det för sina älskade ungar. Att fixa fester, skriva tal och arrangera blommor har helt klart spelat en roll i mitt tidigare liv. Jag bara gillar det.

Nästa gång det är jämt skägg är när den äldre blir 30 om fem år och den yngre 25. Och ifall jag hålls kvar i min mentala ålder om 28, så blir det party på riktig. Jag sjunger högt som Magnus Uggla: "Du är ingen tragisk tant för att du är mamma...kör så att de ryker, morsan e' okej".

Nu blir det enbart  hårt jobb fram till maj, men jag kan även skymta några härliga partyhelger i min kalender och lugnet samt fokuset är med.

lördag 13 augusti 2016 - 12:51

Lära för livet

Det är tyst i huset och jag ger mig själv tid att "såsa på" i mina egna tankar. Som fritidspedagog och med egna fortsatta självstudier i ämnet, känner jag mig upprymd och euforisk över den nya läroplanen. En plan som gör att jag kunde tänka mig att ta om hela skolgången igen, ifall jag fick. Ja, även läraryrket skulle tilltala mig idag med de förutsättningar och möjligheter som den nya läroplanen erbjuder.

Nu är jag själv fullvuxen utan yngre skolbarn och i den äldre ändan för att skaffa mig kompetens som lärare. Jag skulle vara nästintill pensionsålder som färdig utbildad pedagog, ifall jag skulle tänka tanken till slut. Men pedagogik, egen utveckling, utbildning, ledarskap, teamarbete, organisationsutveckling och ett helhetstänk med gränsöverskridande möten engagerar mig oerhört.

Det är klart att det finns frågor att diskutera och ventilera kring den nya reformen. Jag antar att bedömningen är en sån fråga som kommer att aktivera, liksom hur man ska anpassa de sju nyckelkompetenserna till vardagen och vilka kompetenser som kommer att behövas de närmaste decennierna.

text2Använder alltid skrivstil, papper och penna i mina tankeprocesser

Bedömningen ska vara mångsidig och ge "feedback" och fungera som stöd för lärandet, inte som en jämförelse mellan elever eller påverkas av elevens personlighetsdrag eller temperament. Jag applåderar! Vi är individer med olika referensramar, personligheter och möjlighet till inlärning.
Då är det av största vikt att man som pedagog får öva på att ge feedback utan kritik med betoning på "ständig förbättring av allt".

Likväl är jag glad att det gjorts en klar reform som kommer att betyda mycket för varje enskild individ i den framtida skolan, där tanken är att "lära för livet" och att "stärka lusten att lära". Det är solklart att skolan ska vara en lärande organisation, precis som många organisationer strävar efter idag. Att lära ut till andra är det bästa sättet att lära sig själv och att jobba tillsammans ger en bredare syn. Att själv vara delaktig, få undersöka och skapa; dock med stöd och "puffande" av pedagogen/coachen, ger glädje och erfarenhet.

Detta kommer att föra in ett nytt tänk i kommande generationers sätt att se på omvärlden, samhället och arbetslivet. Tydlig markering av gränser och total sektorindelning kommer att skrivas som historia. Senare generationer får fundera på vilka motiven var till vårt handlande i dagens samhällsarbetet.

Man kommer helt att frångå den "gamla skolans" traditionella hierarkiska organisationsmodeller från 70-talet när man skulle detaljstyra hela verksamheten.

Då fanns det många olika trådar som formade de organisationer som ännu idag fungerar enligt samma modell. Ni vet dess evinnerliga lådor som ritas upp och strecken nedåt och mellan dem. Bilden fylls uppifrån med ansvarsfördelning och väl inrutade sektorer. Jag vill kalla det maktstruktur istället för organisationsmodell. Modeller som låser mera än öppnar upp för nytt tänk och nya innovationer.

Redan nu omformar man de stora strukturerna till självstyrande enheter inom företagsvärlden, eftersom det inte finns tid för långa beslutsprocesser ifall du skall kunna ta en global ledning i en mycket tuff miljö av konkurrens där allt som kan göras, blir omedelbart gjort.

Vårt organisationsliv har lite svårare att ta sig ur de gamla strukturerna och har också svårt med nyrekrytering. Man är inte lika snabb i utvecklingen som individerna är snabb i sin egen förmåga att använda olika former av digitalisering. Vi blir tråkiga och formella i vår verksamhet liksom i språkanvändningen. Ja dessutom använder jag gammaldags skrivstil, papper och penna när jag tänker.

Jag som idag tillhör den äldre generationen förstår att det behövs och vill ta till mig nya sätt att kommunicera och att språket behöver utvecklas. Men var tid har sin gång och jag har mitt individuella sätt att uttrycka mig. Precis som du och alla andra. Att lära sig läsa, tolka och producera språk är inte så lätt, varför kanske symboler och bilder blir en del av det globala språket.

Jag kan se att mycket i den nya läroplanen har likheter med innehållet i integrerad mental träning, när man vill utveckla individen och individen i grupp. Dessutom ger den nya läroplanen möjlighet att ta in delar av anpassad mental träning för både elever liksom pedagoger, ifall intresse finns. Alla behöver vi förändra eller/och förbättra och utveckla oss själva som individer. Detta som ett första steg i att sedan förändra organisationen.

Vi individer lär oss saker som automatiseras och som senare blir vanor och rutiner, som gör att varje beslut inte behöver en ny tanke om hur vi skall göra det. Vi trycker på knappen för vår "autopilot". Men ibland behöver vi ändra rutten och kanske byta fortskaffningsmedel.

En ny modell, struktur eller reform har ingen betydelse där den ligger i sin linda för beskådan som ett "monument" över det stora arbete en eller flera innovativt engagerade har gjort. Man kan endast ändra på strukturerna, ifall individerna vill ändra på sig själva och sitt sätt att arbeta för en önskad förändring med all den erfarenhet som finns i bagaget. Då menar jag det jag säger - förändring, inte föryngring!

lördag 6 augusti 2016 - 21:23

Kaoslägret

Mina medsystrar! Ifall ni är på väg att planera nybygge eller renovering, var förutseende och planera in en riktigt rymlig "walk-in closet". Ni vet det där extra rummet fylld av hyllor, stänger, galgar och en liten myshörna att stänga in sig i och likt Tjuren Ferdinand bara sitta och lukta på blommorna. Kom också ihåg att ett hushåll ofta består av flera personer med egna kvalifikationer och ett delat ansvar och de kan få några egna decimeter stång och någon meter hylla i ditt inramade utrymme.

WALKINInteriör från bostadsmässan 2016

Jag har sorterat och avyttrat kläder under många veckor av min semester för att ge någon annan chans, att för en billig peng ta hand om det som jag eller den unga damen i familjen tröttnat på. En del går direkt till de som verkligen behöver. Jo det finns allt att ta till.

Men när jag väl får allt kvarvarande sorterat i färg och med möjlighet till kombination - vad händer? Hela den långa stången i övre klädgarderoben lossnar under tidig morgon. Jag tror att det är någon som tagit sig in för bärsärkargång. Det finns några fula ord som jag kan och de upprepade sig ett antal gånger efter att jag fick syn på kaoset med festdresser, möteskläder, vardagsplaggen och de många fritidskläderna. Allt i ett enda kaos på golvet, dock kvar på sina galgar. Suck!

Kaos2Kaosläge

Hur mycket ska en husmor genomlida innan hon på riktigt vill ha semester. Inte den ordinära semestern där hon handlar och fixar mat varje dag, städar lite, plockar, plockar och plockar, tvättar korgarna tomma, fyller och tömmer diskmaskinen och har svar på varenda fråga om var allt finns och upplevs som en plåga för omvärlden. Speciellt när hon ställer önskemål om lite assistens eller berättar att var sak har sin plats. Nej, den där riktiga semestern, där hon ligger på sin brygga och blir ompysslad och serverad goda och kalla drycker. När grillen tänder sig själv och fixar dagens middag. När budet kommer hem med beställd mat. När alla är trevliga och omtänksamma. Ni kanske känner igen er. Då är ni lyckligt lottade och har en mycket lyxig vardag.

Alla andra i huset har ju semester och behöver ordentlig vila från studierna eller det ordinära jobbet. Men när skall husmor vila? När det ordinära jobbet sätter igång igen? Nope, då blir blir det ett ytterligare skifte för husmor.

Men hon kommer att införa en ny rutin. När hon väl är hemma, ibland efter 17 och ibland efter 22, ja till och med 24. Då tar hon sig nog en lite längre vila på soffan. Kollar lite TV via sin Ipad. Kanske läser hon en bok, tar på sig löpskorna eller vandringskängorna och tar någon tur runt kvarteret eller så bara slinker hon sig in på kaffe hos någon god vän. Eventuellt, ifall hon har tur, har någon handlat, fixat mat, tömt och fyllt diskmaskinen. Kanske till och med dragit en vals med dammsugaren. Nja, tvätten den lär nog ligga kvar.

Kanske jag blev lite obekväm i mitt kväde till husmor, men oftast finns även en sensmoral i sagorna.

onsdag 20 juli 2016 - 21:58

Det är de små tingen som avgör

Vaknade med mör rygg och ömma fötter efter gårdagens besök i Östermyra. Vad är det som driver mig till att dregla över inredningstidningar och bloggar - att svettas i kö med andra ivriga besökare av bostadsmässan? Det undrar jag efter gårdagens besök i Östermyra. De flesta med kameran i högsta hugg för att fånga upp detaljerna, även jag. Vissa med mycket högljudda kommentarer om hur de uppfattade detaljer eller helheten, även jag. Andra var där för att hämta inspiration eller få bekräftat att de valt rätt färg, material och inredning i sitt nybygge, kanske även jag till en viss del. De flesta gick igenom husen under tystnad och kom ut, endera av ren hänförelse eller total besvikelse.

De flesta hus gav mig en känsla av att jag tror jag sett det förut. Men det fanns några godbitar som jag skall suga på tills inspirationen faller in för nya tag av inredningsbestyr.

Det mest pråliga huset Villa Tango med sina 232,5 m2 är i kvadrat nästan motsvarande min egen bostadsyta. Skillnaden är dock nästan 80 år, det hade två våningar, jag har tre våningar plus kallvind och många faser av renovering mellan husen. Det var ett nybyggt hus av sten. Mitt är ombyggt från att ha varit lanthandel och bostad i trä. Det var många suckar i kön om storleken och det pråliga. Tja, tänkte jag. Hoppas ägarna har anställd städhjälp. Det var stiligt och enhetligt, men mysfaktorn saknades.

storstahusetMera än 230 m2

Detta i motsats till det pråliga huset fann jag myshuset i mässans minsta hus. Med sina några 30 m2, men mycket väl använda kvadratmeter. Den kunde jag tänka mig på en berghäll med tallskog runtomkring och havet strax nedanför där stormen piskar till uppvigling och solen smälter trötta och frusna själar. Därtill några små krypin som sovstugor och en jättestor altan som förenar helheten. Med utrymme som ger rum för många lunch- eller middagsgäster. Mitt eget "retreat" ställe för goda samtal och människomöten av olika slag. En dröm!

minstahusetLite mera än 30 m2

För mig är det den fysiska omgivningen som triggar mina sinnen. Hur man skapar miljöer som påverkar mående och produktivitet, både hemma som på arbetsplatser. Jag kan fångas av små detaljer, men försöker se helheten som inberäknar funktionalitet, faktorer av trivsel och samklang.

MatrumMat- och umgängesrum i ettans sovalkov

Jag är oerhört nyfiken på ett nytt begrepp inom neurovetenskap. Neurodesign – ett område där hjärna, kropp och biologi möter inredning, arkitektur och design. Det är oerhört spännande med tanke på hur olika vi uppfattar och tar in det vi ser och upplever. Arbetsutrymmen har jag berört tidigare, men skall återkomma i senare inlägg med mera åsikter.

buddhaEttan med kombinerat arbets- och sovrum

Tidigare har jag besökt bostadsmässan i Jakobstad (2000), Vasa (2008) och Karleby (2011). De har alla en gemensam nämnare - marknadsföring av hus, men även av inredning. I Jakobstad blev jag förtjust i Ainola huset, en inspiration från sekelskiftet. I Vasa ett rött stockhus och i Karleby "Villa White" och tänkte samtidigt på hur jobbigt det skulle vara att få alla stora fönster tvättade. Men den sjöutsikten kunde jag inte bara glömma.

När man iakttar inredningen är smaken precis som baken, fullständigt tudelad. I många hus där andra blev hänförda, konstaterade jag att det kunde ha varit en bild från en av Finlands mest kända inredningstidningar. Tyvärr vill jag ha mera sting, kryddighet och personlighet i all inredning och visst hittades även det. Ja även de små detaljerna som tilltalade mig.

skapmedvingarÄnglarna har lagt sig till ro i skåpet

Det är intressant att se alla de kreativa idéer som förverkligas i inredningarna. Det skulle vara en så häftig grej att få inreda ett hus helt utan tanke på kostnader. Jo, jag drömde om att bli arkitekt och framförallt inredningsarkitekt i högstadiet liksom gymnasiet. Fick mycket gott betyg i konst, men matte... Tänk hur en liten grej kan påverka ett livsval. Likväl sitter jag idag med ekonomi, bokföring och statistik i mitt dagliga förvärv. Därför är min hemliga passion inredning i form av smygtittande på hus till försäljning, tidningar, bloggar, sajter, mässor....

Låt din egen dröm bli sann - det finns andra vägar att gå än de som andra tror att de bestämt för dig!

måndag 11 juli 2016 - 10:23

Från Visby till Björneborg

Igår var den sist dagen av Almedalsveckan. En tillställning som verkligen heter duga och den skapar abstinens. Jag har haft förmånen att under några år få följa med olika bitar av veckan på plats, men aldrig en hel vecka dock. I år blev det en kortare tur från lördag till tisdag förmiddag. Men en hel del fick jag mig ändå till livs på en av de största öppna politiska arenorna. En plattform för dialog mellan olika sektorer inom det offentliga, privata och tredje sektorn - och massor av mera och mindre kända personer, entreprenörer, inspiratörer, tänkare och vanligt löst folk.

Så skönt att flanera runt utan en enda lakritsrem eller kilogodis, smyckeförsäljare eller "krääsä" som bjuds ut till kringströvande. Inga direkta prylar som delas ut av medarrangörerna kunde ses på området. Ja, nån liten kasse här och där att fylla med diverse printmaterial och tidningar var det jag hittade. Fokuset har verkligen blivit satt på dialog öga mot öga, mun mot mun och öppnade örongångar. Det uppskattas av mig! Extra fokus är satt på riksdagspartiernas egna dagar, som roterar från år till år.

Visbyvy2016Vy över Visby från Krönet (där supergoda rökta räkor serveras)

Evenemanget har vuxit och nu för man en diskussion om hur man kunde banta ned veckan. Med över 3 800 (ca 300-400 mera än 2015) programpunkter fördelat på sex dagar finns det inte en reell chans att kunna överblicka allt på en vecka och definitivt inte på några dagar. Man är tvungen att i god tid förbereda sin egen dagsagenda och chansa på rätt val av seminarium, workshop eller föreläsning. Det optimala är två större seminarier på en dag, ett par drop-in evenemang och lite mingel på kvällen. Men då behövs minst tre hela dagar, helst en hel vecka. Tror jag får börja söka boende för nästa år redan idag. Det är den största utmaningen av alla.

Det som är ett måste sker varje kväll under veckan prick klockan 19.00 i Almedalen. Det som startade allt - år 1968 när Olof Palme talade från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill Almedalen har utvecklats till en scen och ett rum för partiledarnas retorik och spjutspetsar.

Huvudarrangör för Almedalsveckan numera är riksdagspartierna. Som värd står Region Gotland. Alla övriga som på sätt eller annat medverkar med t.ex. seminarier, debatter och utställningar är medarrangörer. Årets arrangerade evenemang hade störst fokus på arbete och integration, men även evenemang kring sjukvård och utbildning syntes. Ledarskap i olika former och inspiration. Det finns något för alla.

Det var inte ballonger, plojknappar och godis som var dragplåstret, utan den direkta möjligheten att få ta in direktinformation och föra en dialog. Det efterlyser jag också här när kampanjens hetta inför val gör sitt intrång. På gator och torg, på restaurang eller bar, i stugby eller på hotell trängs man på samma villkor. Det finns inget utrymme för "divalater" i ett annars så "fullproppat" Visby (ca 30 000 besökare år 2015). Man tar vad man får och anpassar sig därefter, oberoende av status. En riksdagsledamot lät berätta, att hen delar rum med en annan. Rummet var så litet, att den ena fick lägga sig på sängen och vänta när den andra klädde på sig.

I dag startar "Finlands Arenan", som för övrigt inte får heta så. Suomi Areena i Björneborg styrs av ett mediabolag med reklamvinst. Den arenan har nog en väldigt lång väg att vandra för att nå fram till den öppna och fria dialogen som är så markant för Almedalen. Suomi Areena ordnas för tionde året och söker fortfarande sin form, så som jag uppfattar det. Kanske vårt diskussionsklimat är lite mera tillbakadraget här än i grannlandet. Det finns en mycket lång väg att gå för att nå upp till det som just Almedalsveckan är - ett evenemang öppen för alla som vill diskutera och debattera samhällsfrågor. Dialogen är central i genomförandet av Almedalveckans evenemang. Det märker man i de diskussioner som förs vid de flesta evenemang.

bjorklundLiberalernas ordförande Jan Björklund

På söndagen för exakt en vecka sen inleddes veckoevenemanget av vårt systerparti Liberalerna och det första inledande partiledartalet hölls i Almedalen. Jan Björklund som anammat "storytelling" i sina tal var något mera tam än vild detta året. Han dök direkt in i Europasamarbetets struktur och Brexit och nämnde EU säkert hundra gånger. Han lyfte fram liberala värderingar och socialliberalism, flyktingkrisen, jobbfrågan, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Han var tydlig med "att det är dags för Sverige att bestämma sig för att bli medlem i EU på riktigt". Hans tidigare vurmande för skolorna och utbildning, fick ett kort omnämnande om att läraryrket är ett av de mest viktiga. Han avslutade med "Tillsammans i Europa", vilket också var årets slogan för Liberalerna, men innan dess markerade han ett behov av ett "europeiskt FBI" med tanke på den allt mera osäkra omvärlden.

Innan talet hölls besökte vi Centerpartiet vid deras plats vid St Hansplan. En snabbträff med Centerpartiets Annie Lööf och sen fick vi under "fika" ta del av arrangemangen inför och under Almedalen av Centerpartiets koordinator för Almedalen, Annica Roos. Detta i trädgården invid det spartanska huset de hyrt in sig i under veckan. Till min glädje var det samma Annica som jobbade för Centerpartiets Ungdomsförbund i Västerbotten samtidigt som jag verkade kretsombudsman för Svensk Ungdom i Österbotten under slutet av 80-talet. Det är ingen lätt uppgift att koordinera Almedalsveckan för ett stort parti. Men målet är att alltid ha politiker med för att möta människorna. Det är inte de politiska tjänstemännen som står för svaren, utan kommunal- och regionalpolitiker samt riksdagsledamöter. Därtill skall de gärna synas och höras på en hel del av seminarierna som ordnas av olika organisationer och företag. En dialog mellan beslutsfattare och utövare. För att inte tala om alla säkerhetsarrangemang.

Efter Liberalernas tal fortsatte vi till Centerpartiets mingel ute i Öster Centrum utanför ringmuren. Många långbord under stora tält och närodlad plockmat så det härliga stod till.

Väckning i Kneippbyn på måndag morgon, frukost och in i hyrbilen som styrde oss till Centerpartiets dag.

strykjarnet

Tre av oss hade bokat traditionell lunchträff med Liberalernas riksdagsledamot Christina Örnebjär från Kumla vid det underbara Strykjärnet Creperi med sina underbart goda galettes. Kvällen bokades för Liberalernas mingel med rose' i trevlig trädgårdsmiljö innan talet av Centerpartiets ledare Annie Lööf. Vi bara måste bli bättre på att mingla i Finland!

anniCenterpartiets ordförande Annie Lööf

Vanligtvis brukar det vara ungdomsorganisationerna som står för inledningen och CUF:arna tågade frankt igenom Visby med slagord ner till Almedalen. Centerpartiets tal inleddes med en kort show av Panetoz med teckenspråkstolk. panetozTommy Krångh är helt fantastisk i sin gestaltning, som är en mer artistisk gren av teckenspråkstolkning. Det var lika mycket dans och skådespeleri som ren tolkning av ord. Jag vill också lära mig den typen av tolkning!

Annie hade fångat in en stor publik och hon inledde starkt med att Sverige behöver något nytt. Ja, hon äntrade scenen under låten "Something new". Hon ville ha en stark allians regering, inte ängslig passivitet eller fladdrig kappvändning. Hon nämnde lite om klimatet, men satte fokus på Sverige som klyvs mitt itu med all arbetslöshet. Hon lyfte fram att utanförskap och jobb hänger ihop. Och ifall man tittar noga, ser man att sloganet för kvällen är "Alla jobb behövs". Hon pratar om könsstympning med en "storytellers" inlevelse och vill se strängare straff för stenkastarna mot "blåljuspersonal". Hon knyter samman med att bättre jobbförsörjning löser många av Sveriges problem.

Resten av talen fick jag uppleva via TV eller rättare sagt min iPad. Tyvärr var de flesta av talarna fastnaglade vid podiet längst fram, vilket gav intrycket av ett tal skrivet av annan. Monitorerna på båda sidorna visar texten och det känns säkert tryggt att stå så att man ser texten. Ett undantag var SD:s ledare, som kanske mer upplevdes som om han resonerade, genom att gå fram och tillbaka på scenen. Det är intressant hur man lärt sig iaktta visst beteende och kroppsspråk. Innehållet kan variera och uppfattas på ett speciellt sätt, beroende på vem som säger det. Detta utgående från mina egna referenser. Men likväl är det som sägs inte lika viktigt som hur det sägs - med en tydlig trovärdighet och kunskap i botten. Vi har en del att lära oss när det gäller tal och att nå fram med budskapet.

Vi behöver plocka de retoriska godbitarna och utveckla dem till att bli ännu bättre. Kroppsspråket inte att förglömma. I det stora hela har ordet en väldigt liten betydelse (endast 7%), en större bit är hur man använder rösten (38%), men kroppsspråket har ändå störst betydelse (55%). Helst behöver hela paketet stämma överens med en klar tydlighet. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att mitt sätt att tala och agera med kropp och röst, är det som lämnar avtryck. Jag kan använd riktiga eller skapa mentala bilder för att illustrera och förstärka, men inte för många bilder!

Efter att ha summerat en del av mina intryck, kan jag konstatera att det lämnat avtryck som stämmer överens med min åsikt, att får jag chansen så tar jag den igen!

 

onsdag 29 juni 2016 - 21:26

Ohemula tankar

Det brukar vara nyhetstorka denna tid på året och alla möjliga upphittade solskenshistorier eller dito rötmånads brukar dyka upp med jämna mellanrum. Men nu sysselsättes både journalister och samhällspåverkare med den ena händelsen efter den andra. Man kan lugnt konstatera att det varit hel del på sistone.

Själv överraskades jag av att midsommaren var här så snabbt. Den som följer med nyheterna varje dag kan kanske ana sig till varför mina tankar splittras. Samhället utvecklas varje dag och det tappra försöket att följa med i samma takt kräver total fokus. Speciellt när man jobbar med människor, deras känslor och egna referenser. Allt skall passas in som i ett 10 000-bitars pussel. Det är inget "working nine to five" skimmer över dagarna. Det är utmanande, självvalt och oerhört givande. Ingen dag är den andra lik. Men lite semester kommer att göra underverk. Med mental träning varje dag och min egen rätt till avkoppling och nedladdning kommer att ge energi för fulla muggar när augusti är här, snabbare än vi kan ana.

Jag måste medge för mig själv, att tiden för att sjunka ned i SOME och bloggtankar har stagnerat på grund av fokus på det professionella. Att på sätt eller annat vara inne där det hela tiden händer ger perspektiv på tillvaron. Precis på samma sätt, men omvänt, när man är totalt frånkopplad och enbart uppfattar sanningen som den kan läsas i de olika tidningarna eller på olika webbplatser. Det är lätt hänt att man fastnar i "nyhetsträsket". Och tyvärr har det mesta varit negativt. Jobbigt när man vill tänka positiva tankar. Men de negativa tränger fram likväl.

Jag försöker att utvärdera dagarna och hitta det goda i var och en för sig. Det finns massor, ifall man själv försöker hitta det. Jag har fokuserat på kunskapen i våra studier eller i jobbet, när min kompetens är det som gjort sig gällande i vardagen.

Skillnaden mellan kunskap och kompetens har visat sig på riktigt i många sammanhang. Vi kan titta på hur reaktionerna efter folkomröstningen i Stor-Britannien, när man började söka kunskap om vad EU är och vad ett utträde innebär i praktiken. Detta efter att man röstat med fötterna. När de som haft en kompetens att se följderna av endera beslutet kanske inte haft förmågan eller kanske vilja att förklara vad ett utträde innebär. Varför skall fakta döljas av en massa tyckande? Inte vill man heller ta till sig fakta eller sakkunskap, eftersom man har sina förutfattade meningar.

I många sammanhang kan jag skönja en viss form av s.k. manipulation. Och jag vet att jag är ute på farligt vatten, men det finns frågor som har irriterat min tanke under några veckor. Frågorna blir mera markanta för var dag som går. Frågor som jag uppfattar på mitt sätt, utgående från mina egna referenser. Frågor som engagerar folk och enbart på basen av tyckande eller att man på grund av envishet klamrar sig fast vid en åsikt man skapat.

När jag av en ren nyfikenhet tog till mig reklamtidningen TV7 Uutiset. Den som gör reklam för den egna TV-kanalen, blev jag ytterligare mera konfunderad. Jag anar en form av "hjärntvättning".

I en artikel ifrågasätter man begreppet "mindfulness". Detta eftersom man ser det som en del av buddismen. Man påstår att vi i västerlandet anammat detta som marknadsföring av ett verktyg för att kontrollera livet och för avslappning. Istället vill man införa bönen som ett bättre alternativ. Men hallå!
Är det inte lite samma sak? Man försätter sig själv i ett lugn och fokuserar på det inre.
En övning i att avsiktligt vara medveten om det som händer i nuet utan att döma sig själv eller annan eller hur saker och ting är, endast observera. Varför inte ge sig själv en stressfri tillvaro med försök att dämpa ångest och nedstämdhet. Att se glädjen nu istället för att älta det som redan hänt eller vältra sig i det som kanske kommer att hända. Nuet är ju faktiskt det enda som du kan påverka, inte det som hänt. Det som kommer att hända kan du ge lite positiv skjuts med målmedvetna och positiva tankar.

Vad är man rädd för frågar jag då?

Det finns ett begrepp "dharma", som har sitt ursprung i "att hålla". Då det gäller detta sammanhang kan man säga "att hålla oss tillbaka" eller skydda mot lidande och dess orsaker. Jag ser inget fel i det. Ifall jag med meditation kan skydda mig själv, är det väl en ynnest gentemot mig själv. Varför skulle det vara fel att träna sig själv till kontroll oberoende av vad som händer. Vi kan bli upprörda, men kan få känslan att försvinna istället för att älta. Buddismen talar om disciplin, men dock självdisciplin. Inte disciplin som påläggs utifrån, av någon annan. Det handlar om disciplin som övervinner negativa egenskaper och som vi kan öva oss till.

Av tradition har vi ansett, lärt oss, att det är religionens sak att föreskriva vad som är sunt eller inte. I det moderna samhället har religionen till vissa delar förlorat sin ställning och inflytande, men ej heller någon ersättning har kommit in i sammanhanget. Därför söker människan vidare och då kommer "självhjälp" in i bilden.

Man säger i gratistidningen att via buddismen är man otröstlig. Ser ingen förtvivlan eller sorgsenhet i mindfulness eller meditation. Tvärtom!

 Kanske man är mera rädd för alla den självhjälp som erbjuds idag i självhjälpsböcker och av charlataner än själva utövandet. Men jag vill påstå att dessa charlataner finns inom olika sekter, rörelset och religioner.

Jag ställer mig mycket frågande till den rörelse som håller på att byggas upp i Karleby av den unga killen, som fångar mångas uppmärksamhet idag genom sina historier och sitt sätt att tillägna sig en status som jag upplever att han ser vara större än han äger. Ingen är stor nog att ta sig rollen som frälsaren för var och en. Den rollen behöver var en fundera på själv.

Centerpartiet2014

Almedalen 2014

Det finns ett skydd mot manipulation och det är kritiskt tänkande - det är fullt tillåtet att tänka själv!

Jag har förmånen att igen få ta mig till Gotland, Visby och Almedalen under helgen och ett par dagar under nästa vecka ta in allt som jag hinner med av ledarskap och samhällsbygge. Detta med det kritiska tänket jag vant mig vid i dessa sammanhang. Återkommer med inlägg och via Insta från rosornas stad.