lördag 23 september 2017 - 22:25

Där vi en gång gått..

Jag ville inte ha asfalten. Den där svarta grejen, täcket, som täckte min sandväg. Året var 1983 och jag stod och tittade på lastbilarna som kom. De kom för att fixa om vägen vid vårt hus. Pappa var nöjd. Vi skulle få asfalt! Jag var missnöjd. Jag kände alla gropar i vägen. Ville ha det som det var. Men som kom asfalten och jag var obeskrivligt nöjd. Jag lärde mig cykla allt bättre när vägen var jämn.
Vart detta leder? Helt till mina egna tankar och tolkningar. Jag följer med debatten om kommunfusioner och konstaterar att den blivit lite enklare att föra genom åren (för den har pågått i många år) men att känslorna fortfarande är många. Debatten är hetsig och man räds inte på vissa håll att kasta ur sig vad som helt i stridens hetta. Ja...stridens hetta kan åstadkomma mycket skada. Mycket sägs som man inte kan få osagt.

'15027590 10154105858326864 8139666861827060153 n2

Pappa och jag. Lillajul 1979.

 

13502733 10153738320216864 2830957910795089839 o

(Mitt smultronställe. Kanske min sons också. Men det är oklart :))


Jag var själv egentligen från början en fusionsmotståndare. Ville bevara det lilla, det nära, mina ställen, servicen nära allt. ”Man veit mad man har men int vad man får” sa min far. Tja, men om man aldrig testar? Får man något nytt då alls? Förlorar man det man har? Svårt att säga. Där är jag formad med att gräset aldrig är grönare på andra sidan. Men för mig personligen har jag själv velat se om det stämmer.


Nu som icke officiell politiker längre är det lättare att uttrycka sig utan att jag får 10 hatmail i inboxen eller någon äldre partikamrat ringer för att säga ”att sidu det här vet du inte något om, he ska jag säga dig”. Skönt mentalt på något sätt. Frigörande.


Servicen på landsbygden är jätteviktig. Och det jobbas hårt för det på många fronter. Men trots det så försvinner service från landsbygden. Få butiker etablerar sig och de som finns kör hårt för att leva och utvecklas. De borde få allt stöd som kan hittas. Just de, den servicen, gör att man lever vidare också på mindre orter. Jag vill att man ska ha hälsovården närmare, skolorna kvar, daghemmen på nära avstånd. Allt det där måste finnas för att den lilla också ska utvecklas. Och det gör det! Vad som helst kan hända om man vill! Men har det att göra med om kommunen är liten? Eller har det att göra med människor som vill och kan? Som vill ha lite till? Är det fast i var man betalar skatt? Jag tycker inte det.

Om man ser till utbildningsvärlden och varför inte också idrottsvärlden så räcker det verkligen inte längre med att vara liten. Ingen chans. Man finns ju inte till för sig själv heller. Man finns till för att serva någon och då måste det också finnas någon att serva! Större idrottscentran bildas i Finland – likt övriga nordiska länder. Det koncentreras. Allt mindre blir på två språk. Jag är den enda i statliga idrottsinstitutssammanhang som använder svenska och jag gör det konsekvent. För att det är mitt mandat och om jag inte använder svenskan i jobbet med staten, vem ska då göra det? Hur ska man då veta behovet av det svenska? Jag är den där kvinnan, fortfarande sägs jag vara ung i dessa sammanhang, som talar svenska. Fördelen är att de alla vet vem jag är på grund av det.


Det stora vill automatiskt inte det lilla ont. Tvärtom. Om man siktar på lösningen istället för vem som får vad under processens gång så kan vad som helst hända. Tidigare generationer skapade för oss. Ska inte vi också göra det samma! Våga se omkring oss.

 

Mina smultronställen är automatiskt inte mina barns. Det tog länge för mig att förstå det. Jag kan visa dem, jag kan berätta om dem men de måste få skapa egna. De kan inte överta mina lika lite som jag övertog mina föräldrars så där bara.

Jag vill omfamna både det lilla och det stora. Hjärtat klappar hårt för Vörå brudmarsch men lika gärna fäller jag en tår över Arja Saijonmaas ” Jag vill leva i Europa”. För det vill jag! I den öppna världen men också den lilla sandvägen som gett mig min identitet.

Vart jag vill komma med ovan? Kanske till att världen förändras, vi med dem. Att något nytt kommer in är naturligt. Om det gagnar helheten om nytt skapas för kommande generationer –är det då automatiskt illa? Hur skulle en fusion ödelägga landsbygden till exempel? Om vi har livskraftig service och människor som söker just sina ställen , sin trygghet och identitet?

Och i stridens hetta, glöm att kasta strunt på varandra. Glöm att angripa på sociala medier, det är bara pinsamt. Satsa på att hitta lösningar för en livskraftig region som ger utbildning , service och hälsovård på sikt. Var inte rädd för det stora och sparka inte på det lilla. Fokusera på lösningarna och inte rösterna i kommande val. Fokusera på att undersöka och tro på att man kan få mera än det man har men att inte heller ge upp det man har hur som helst. Fusioner är inte farliga. Tvärtom. De kan vara möjligheter. Om vi vill ha dem.

(ps. Jag undanbeder mig en hetsdebatt om fusioner. Det här var bara ett inlägg från en expolitiker om där vi en gång gått)

fredag 22 september 2017 - 10:55

Tumis du & jag

Möten i  Helsingfors kan ge ett och annat! Sköna möten, härliga människor jag inte sett på ett tag, humorgruppen KAJ på en scen.. och hotellfrukost med bland annat 150 skönt galna och glada studerande från Sverige. Till skillnad från en del hotellgäster som var irriterad över oljudet i morse från festande studerande så njöt jag lite. Och inte avundsjuk alls, men unnade dem allt det där. Glada och hoppeligen lite sorglösa dagar. En tid i livet som inte heller den kommer tillbaka. Önskar ibland jag hade tagit bättre vara på min studietid. Varit mera sorglös, mindre orolig och presterande. Men allt har sin tid, nu njuter jag av den här tiden i livet. Precis mellan 30 och 40. Kanske och förhoppningsvis mot halvvägs i livet. Inget om, bara en stilla önskan att livet och hälsan lever med mig.

 21688466 10155008896846864 3939542857252061774 o221641146 10155008305451864 2518636466200514402 o

 

tisdag 19 september 2017 - 22:26

Det där man inte vågar prata om som mamma

282702 10150248455221864 3234551 n2

"Har du problem med din relation till din dotter? Kanske du skulle avsluta din politiska aktivitet"? "Nä, men jag sover ingenting..."

Hmm... så hette det 2012 i min kontakt med rådgivningen som nybliven tvåbarnsmor. I ämnet "sådant man inte pratar om" - så hade jag fyllt i en enkät om mitt mående efter förlossningen. Och jag hade fyllt i den ärligt. Det gick inte så bra den gången med min ärlighet.

Solen skiner, allt är smårosa runt omkring, babykläder i prydliga högar och livet flyter på i allt hormonrus som nybliven mamma. Eller så inte? Jag var en lycklig tvåbarnsmamma på alla sätt. Min 2,5-åring var så snäll och så fin. Men... hon sov ingenting alls. Hon vakade på nätterna, ritade, tittade i böcker och ingen förutom mamma dög. Så kom lillebror och det fortsatte likadant. Hon vakade, hon pratade och hon väckte babyn. Och jag? Jag sov ingenting och var gråtfärdig varje morgon. "Stå ut lite till" sa min mamma. "Hon börjar sova när hon blir fem ska du se". Tja, då kändes det som en evighet. Men hon hade ju rätt min mor. Det tog tills hon blev fem.

 

14435222 10153957080716864 6203147938700676632 o2

Det där mardrömssamtalet när kvinnan som var av en annan generation än vad jag var och som höll i samtalet, prisade min man som var första gången med på rådgivning. "Han är så duktig och så närvarande". Hmm... men jag då, som tog alla nätter, var jag alls duktig?. Så hade kvinnan läst om mig i media och sett att jag var politiskt aktiv. "Ska du vara det om du är trött? Det tycker jag att du ska sluta med". Det var min livlina just då. Att kunna delta i annat, kunna tänka på annat också.  I dag hade jag haft svar på tal. Då trodde jag bara jag skulle falla ihop i en blöt pöl av tårar och ångest. Det var mig det var fel på.

Så åkte min man iväg på arbetsresa och jag.. jag tog de två små och åkte hem till mamma. Och där sov de konstigt nog bättre. 

Jag har och jag haft en underbar hälsovårdare inför mina graviditeter de senaste åren. Hon är mjuk, hon lyssnar och hon tar emot. Hon är enastående på alla sätt. 

 

16729043 10154372730006864 4684654422843766262 n

Det som hände 2012 var en fläkt från det föregångna. men det bevisar att det som sägs i det otroligt känsliga tillfället, när man som nybliven mamma inte kanske är helt på topp, det kan vara avgörande. 

Så jag steg upp , borstade av mig och fortsatte. Så kom mitt första fullmäktigemöte och en kvinna i salen undrade " Vad gör du här! du har två små där hemma att ta hand om". Men den gången hade jag svar på tal. "Det kan du fråga de 419 som röstade på mig". Vi diskuterade aldrig saken igen.

 

söndag 17 september 2017 - 23:45

Så är himlen så oskyldigt rosa

"Mamma, du tror på Gud va? Det vet jag att du gör... men de som inte tror då, är det svart då för dem? Mamma, jag tror att himlen är rosa.. allt är i rosa där!" säger min åttaåring som allt mera har frågor och kommentarer som utmanar mig. Och den rosa himlen som finns för henne i dag, vittnar också om att vi skapar våra egna ljuvliga måndagar. Allt handlar om egen attityd.

För mig är måndag numera alltid en möjlighet till omstart. Till att tänka vidare och kanske om. 

 

”Var tacksam, sa min mor”. ”Flyg inte längre eller högre än dina vingar bär” sa min far. ”E je bara ti arbeit” sa han också. Ser honom framför mig de sista åren, vattenkammat hår, röd fleece och termosen med i ryggsäcken. Så såg det ut när han åkte på jobb. Plikttrogen, ont i axlarna av ett slitsamt kroppsarbete i många år men också nöjd med sina val. 

20170917 2
Jag vet inte på vilket sätt de orden har präglat mig i mitt liv eller mitt jobb men den riktiga vändpunkten för min del kom 2007 när min far gick bort. Man kan vända sorger och förluster till väldigt olika saker. Jag vände det till att det enda jag kan kontrollera i livet är min egen prestation - och attityd. Och varje måndag är en ny start på det livet har att ge. Att allt egentligen för egen del handlar om hur jag vänder mig, vilken attityd jag tar till. Jag knöt näven i fickan och tänkte att det det är nu upp till mig att forma det liv jag har fått. 

Igen faller det mesta tillbaka på en själv. Inte är alla måndagar rosenskrimrande, verkligen inte,  men om man varje måndag tycker att det tar emot att gå på jobb, så tycker jag man måste fundera på hur man vill leva och verka. Vad som ger en bättre mående och glädje.


Jag tror själv på att organisationer behöver mera coachande ledare än hierarkiska. Inom skolvärlden är det rätt hierarkiskt ännu och idrotten i sig också men det håller på att svänga där med.
Sedan måste man komma ihåg att detta med att bli mera coachande inte handlar om att bli mera otydlig. Tvärtom.

Jag har mött en del arbetsplatser genom åren och det som jag tycker utmärker en god arbetsplats är att man vågar ta för sig, får klättra och att man kan bidra. Ingen kan ge svar på alla frågor men man måste som arbetstagare få våga fråga, våga misslyckas och göra bort sig. Men också lyckas och få credit för det!


Jobbet skall inte ge mig total tillfredsställelse eller svar på livets alla frågor. Däremot vill jag trivas, testa nya saker och se fram emot att gå till jobbet efter helgen. Känna att det händer goda saker. Känna att jag kan göra bra saker för någon annan, utvecklas och skapar nytt. Och får höra hur arbetskompisar skrattar så de kiknar. 
 

 

lördag 16 september 2017 - 23:03

Sen kväll i Västervik

En del av  mina vänner återfinns på Höstsonaten i Helsingfors tillsammans med kronprinsessan (nä, bara liiite avundsjuk. Jag är ju trots allt en stor beundrare av Svensk Damtidning) På jobbet kör man hårt med Solvalla Swimrun och tuffa tävlingar gick av stapeln i dag i den vackraste delen av Esbo. En del av medarbetarna återfinns också i Umeå tillsammans med Toughest och på Norrvalla går Botnia MTB-loppet. Tuffa deltagare på alla ställen. Och här.... tänkte jag att en varm källa väntar på mig. De andra badade tidigare. Nu blev det min tur. 

I dag fick vi njuta av vänner, söta hästar, 20170916 2skratt och massa godsaker. En sådan dag när livet känns varmt och behagligt. 

"Du är äldst va?" säger Maltes lilla kompis. "Du är äldst i familjen va? Först kom du... och sen kom resten". Alldeles rätt. 

 

fredag 15 september 2017 - 22:40

Momentum

Fredagskänslan infann sig lagom till kvällen. Smilla härjade i affären i dag samtidigt som den yngsta gallskrek. Och jag kunde ha knäppt i fingrarna för att bara försvinna ett tag i den stunden hon rusade ut på parkeringen, kastade kattmatsburkar och skrek. "Dumma mamma, dumma dej". Men... .det är bara att som i alla andra pressade situationer, "bryta ihop och gå vidare". Som min chef brukar säga "Anna, lugn, bara lugn". 

 20170915 2

Tiden är väldigt lånad med flera små. Det finns inget "jag tar det sen" eller" gör det i morgon" - för den stunden kommer inte. Det behöver jag inte inbilla mig. Med de två första barnen hade jag föreställningar om hur det skulle tränas och fixas så länge de sov. Om deras sovande inte blev av, så blev jag helknäckt. Det första man ska komma över är den biten. Gör det nu, ta det fast barnen är med och lev med det helt enkelt, Det har besparat mig många irritationsstunder de senaste åren. Och sparat energi dessutom. Det betyder att jag får träna en stund med flera barn runt mig eller gå på möte med alla fyra. Tidigare ursäktade jag mig när jag kom med barnen. Det gör jag inte längre. Vi lever ändå år 2017. 

Att hitta en fungerande arbetstakt och tid för förtroendeuppdrag är inte alla gånger heller det enklaste med en nyfödd och några andra. Men det är också lite "lev med det".  Mitt val, mitt ansvar och min huvudvärk. Däremot "lever inte förstås alla andra med det".  Det är inte helt ovanligt att jag nu som då får kommentarer om mina livsval, om varför jag gillar jobbet så mycket eller så tvärtom; varför barnen så ofta är med mig. Att de skulle störa någon. Lite som min farmor sa för 30 år sedan; "barn ska synas men inte höras". Men så var hon född 1907.  Inte 2017,

För något år sedan så sa en mycket klok kvinna med samma namn som jag bär att hon vid styrelseuppdrag meddelade att de får hela paketet (med småbarn till) om de väljer henne. Det var aldrig något problem där heller. 

För mig handlar det om leva och låt leva20170915 211538. Att ha momentum i livet. Att man lever här och nu. Tyck olika, värdera olika men stöd varandra bästa kvinnor. Låt alla få välja och se storheten i det. Att en väljer annat sätt att leva och jobba än en annan, betyder inte att någons val är fel. Det betyder bara att vi lever med allt fler valmöjligheter. Och den  biten har inte direkt kommit gratis.

 

 

torsdag 14 september 2017 - 23:04

Så att man mår illa

Läser att en SVT-chef fått gå eftersom han erbjudit en vad han trodde var en 14-åring (men som var en journalist) betalt för sexuella tjänster. Det vänder sig i magen när man läser det hela. Fullvuxna män som springer efter unga pojkar och flickor på dejtingsajter. Och alldeles speciellt ser man på sina egna barn och undrar hur man skall kontrollera liknande. Hur man ska förklara åt åttaåringar vad man kan råka ut för. 

Dagens värld är mera gränslös. Mera flytande än när man själv var liten. Då blev man varnad för främlingar och för att inte vistas ensam. Det hände sig en  gång när jag tränade ensam en kväll på friidrottsplan. Jag måste ha varit 15 år. En bil kom in på parkeringen, stannade framför löpbanan och stod där hela min träning. Jag tänkte att det handlade om någon som väntade på sällskap. Men när jag tog tag i min cykel och började gå mot sandvägen.. ja då startade bilen och den följde mig sakta hemåt. Hela tiden en bit bakom. Jag minns hur hjärtat klappade och hur hårt jag cyklade. Mannen i bilen körde om mig sakta, vinkade och höll sig bakom mig igen. Jag svängde av hem mot huset och han körde sakta förbi. Jag rusade in och försökte förklara vad som hänt och mina föräldrar ringde polisen som förstås inte kunde göra något. Inget hade ju hänt. Förutom att jag var livrädd. Och det jag såg i mannens blick var inte alls behagligt. Hans hånleende när han körde om mig var inget jag glömde i första taget.

 

Idag har det där flyttat till nätet. På ett ännu mera obehagligt och okontrollerat sätt. Där man närmar sig barn och unga så listigt att man inte alltid blir ens påkommen. Där man kan utöva makt på ett helt annat sätt.  Och där barnen alla gånger inte vågar berätta. 

Enda man egentligen kan göra som förälder är att våga fråga, våga kolla, diskutera, upplysa och skapa en relation till barnen som är ärlig, som inte är rädd för att berätta. Och som vågar vara kristiskt tänkande. Men det garanterar ingenting.14494600 10153988092901864 4729496030287241496 nJag drar fågeldansen a la 80-tal. Tryggt ovetandes om att världen också bjuder på faror.

 

 

 

torsdag 14 september 2017 - 15:13

MILOU

Visste ni att hon skulle heta Sally? Men hon var ingen Sally. Hon var en Milou ❤
20170914 220170912 19022120170911 205716

torsdag 14 september 2017 - 13:44

När klistermärket lyser


Året var 2006 och snön yrde ner. Jag, Mats, Helleke, Emma, Ted mfl. stod utanför finansministeriet och demonstrerade för högre bistånd. Tillsammans med många andra. Blåa SU-jackor på och skyltar i händerna. Jag var ingen van demonstrant, hade i början svårt med att stå och ropa på torg men jag lärde mig med tiden att tycka om att höja rösten. Att tro på något så mycket och att våga visa det också. I det här fallet handlade det om solidaritet, viljan att hjälpa och önskan om att se individens behov av hjälp. I morse fick jag se samma version men på dagisnivå.

Jag förde barnen till dagis i morse. Hungerdagsinsamlingen inleddes. Malte hade sparat egna pengar bakom sin bokhylla. "haha, vad sa du om det här då mamma! Jag har sparat och gömt bakom min hylla! Jag ska inte ha dina pengar mamma", sade en vaken och idag inte så morgonsur pojke (högre makter ska veta att det har funnits stunder då han hållit fast sig i sängen, vrålat och klätt av sig kläderna flera gånger om innan vi suttit alla i bilen på väg mot jobb och dagis...). Han lade en ära i att det var hans egna pengar som skulle till Röda Korset. Han meddelade alla på dagisgården att här skulle det minsann hjälpas folk och checkade läget med vem som hade tänkt delta. Han stegade in rak i ryggen och styrde stegen mot bössan. 

Malte är jag så van med och vid. Han brukar själv anta att han deltar i vuxnas möten.  Men Smillas nya sätt att upptäcka världen. Ettåringarnas sätt att ta in allt nytt, omfamna och älska.... det är berörande, hon fick sin peng i morse, la det i insamlingsbössan . och den min hon hade då klistermärket med det Röda Korset landade på hennes tröja. Den var obetalbart härlig. Högtidligt stolt gick hon in till samlingsrummet. Ryggen även den rak och det råddiga håret stod rakt bakåt som vanligt. Det därmed att påverka, att hjälpa, att veta om.. att förstå. Att veta att man behövs. Det är lika viktigt oberoende ålder.

 

 

 

10968515 793917410697196 3803059610257653968 n2Malin är en fenomenal fotograf och vän. Hon lyckas fånga stunderna rakt av. Mamma och en generad Malte. Inte alla gånger så hejsan att mamma håller tal men ett och annat har han lärt sig.(Foto Malin Åbrandt. www.abrandt.com)

tisdag 12 september 2017 - 23:13

utan bagage

20170911 203527Så här föds man. Så oskyldigt liten. Badar och tvättar den minsta, smörjer in de små benen och tänker hur försvarslös man är, hur oskyldig inför en helt ny värld. Men också att man föds så ren. Utan bagage, utan fördomar. Med sinnet öppet för hela världen! Allt väntar och allt är möjligt och man gillar de flesta.

Samtidigt för jag en diskussion med åttaåringen om varför hon inte ska slå sällskap med främlingar, hur alla inte vill väl och efter att jag såg dokumentären med GW Persson kring lilla Engla som utsattes för grymhet av en okänd så känns det ännu mera aktuellt att försöka förklara på ett vettigt sätt. Det är oerhört svårt att förklara vad det innebär att en vuxen kanske inte alltid vill väl, följdfrågorna som kommer är svåra. Det här är kanske ett av de svåraste samtalen man kan ha som förälder.

Samtidigt så känns det så fel. En liten tjej ska egentligen inte alls behöva fundera. Och en liten tjej vet inte heller ännu att de flesta våldsbrott görs av en känd gärningsman och en kvinna kan gå väldigt osäker i sin egen familj. I sitt eget hem. Tänk det. Den kvinna som dog en våldsam död i södra Finland igår, utsattes för den grymheten av en tidigare partner. Inte av någon okänd på stan.

Om man är mamma både till pojkar och flickor så ser man ju klart mönstret. Jag varnar flickorna på ett annat sätt. Men jag är också helt på det klara med att få min son uppmärksam på hur han beter sig, hur nävarna inte och aldrig ska användas och vad respekt betyder. Han är för liten för att greppa på rätt sätt men mycket förstår även han och jag är också helt ärlig med honom när jag förklarar hur våldsamt Finland är i dag och hur och vad man redan som liten behöver veta och tänka på. Det är som liten självkänslan formas och det är också då som man kan göra den riktiga grunden framåt. Det är ju bara strunt att skolan skall stå i fokus och ansvarig för allt. Det är ju jag som mamma, som förälder, som skall handleda tidigt. Berätta och vara ärlig. Det ansvaret kan jag inte skjuta på någon annan.
När min dotter berättar att hon blivit sparkad så kan jag inte trösta henne med att förklara hur killar är. Jag kan inte heller sucka och titta bort när min egen kille använt nävarna men ej heller titta åt andra hållet när min ettåring river storebror i håret tills han gråter. Ibland orkar man inte ta alla strider men man måste ändå orka styra rätt. För gör man inte det har man desto svårare att vända skeppet senare.

Man föds så utan fördomar. Så öppen för allt. Den lilla babyn som suckar så djupt i min famn nu skall inte behöva vara rädd för att cykla hem ensam, ej heller skall babyn behöva använda sparkar för att hävda sig som femåring bland de andra. Eller för att bli sedd. Men jodå, det är hemmavid som det där grundarbetet skall ske – i tid.