söndag 10 september 2017 - 23:00

En månad med så mycket kärlek


När man får det första barnet så tänker man att kärleken är så koncentrerad till just det barnet, kan man och har man mera att ge? Och när det fjärde landar så vet man att det finns hur mycket kärlek som helst i en. Den är inte begränsad. Det är egentligen en enorm källa att ösa ur. I allt detta hormonrus så kunde man nästan gräva fram det gamla fredsmärket jag bar i högstadiet. Bara känna in det goda, överrösa allt och alla med kärlek. Bli en sån irriterande medmänniska som bara ler och tycker det är fantastiskt. Allt liksom.


Jag kunde välja att ösa ur mig lite om trötthet, irritation och kaos. Om min egen luftrörskatarr som inte ger sig och om vidbrända bullar som jag fick för mig att baka i kaoset. (på riktigt, hur dum får man vara. Att mitt under den tröttaste tiden på dygnet sätta igång bullbak med fyra små. Allt åkte i soptunnan) För med fyra under 8 år så är det inga rosenskimrande dagar direkt. Det vore att ge en lögnaktig bild av verkligheten. Men den är fylld med massa kärlek. Och ömhet.

21314803 10154962516806864 7942269648946432895 n
Milou är en månad idag. Hon, ”min 40-års baby” som min mamma kallar henne sött, är en sådan naturlig del av våra liv. Inget av barnen kan låta bli att stoppa sina små händer i hennes babykorg när de går förbi. Smilla visserligen lite för kort men det löser hon med att dra fram en stol och försöka dra i det blåa tyget som hänger från korgen. 


Och söndagen bjöd på möten! Jag var på jobb idag med yngsta förmågan. Fick träffa nordiska massörer och diskutera nordiskt samarbete! Det fick mina egna tankar att ta fart. Jag blir helt salig när jag ser de nordiska ländernas flaggor som vajar utanför Norrvalla. Det är en wow-känsla på alla sätt. I ungdomspolitiken kom jag säkert för första gången i kontakt med nordiskt samarbete och fick vänner för livet. En av dem heter Fredrick och sitter i EU-parlamentet idag. Jag har aldrig före det, eller efter för den delen, haft så fruktansvärt galet roliga möten. De nordiska nätverken gömmer jag för evigt i mitt hjärta.


Hoppas på att veckan bjuder på mera galet roliga möten! Och massa kärlek att ösa ut till höger och vänster! Mera sånt åt folket. 

21433056 10154982914596864 6510410305073923614 n221462496 10154979950676864 7699675397017347457 n

lördag 9 september 2017 - 22:32

När det inte får bli för krångligt

Det här med träning och hälsa. "Det får inte bli för krångligt" säger vår pt Nicke. Då blir det inte gjort! Och han har alldeles rätt. Jag sa de facto upp mitt gymkort denna vecka. Jag hinner ju aldrig dit ändå numera. Inte ens en gång i veckan. Vilket leder till en frustration. Nej, det ska vara enkelt och man måste tvinga sig till lite självdisciplin. Okej, ganska mycket av den varan behövs för hemmaträning. 

19601400 10154771607126864 6068460841361358781 n2

Jag prenumererar på yogaias digitala träning. Passar mig utmärkt. Och så har jag träningsprogram en del av tiden av pt. Men att ha alla verktyg räcker liksom inte om man inte får det gjort. Som rätt nyförlöst är kroppen inte den starkaste. Bålen är instabil, magen drar ihop sig och rörelserna är stela och klumpiga. Men det tar sig! Ikväll fick jag till 40 min yoga i vårt garage. Inte det mest optimala att ha spadar och cyklar runt sig men allt går. Jag fick smita ut och hörde hur Smilla skrek där inne och undrade vart mamma gått. Tyra brukar storma in mitt under mina minuter och jag får mota ut henne bestämt. 

Det där med egen tid, nja, det funkar inte för min del. Men dessa 40 minuter gör rent själen och ger ork. För en reumatiker som jag ju egentligen också är så krävs rörelse. Mycket rörelse för att kroppen ska hållas i skick. Stelheten är inte att leka med. 

När man har sjukdomar i stöd- och rörelseorganen är det lätt att man lämnar att sitta. Det är enklare så. Men så mycket rörelse man kan få till är bra. Malte, min femåring, utreds och verkar ha inledning till barnreuma. Han äter värkmediciner och jobbar mot och med inflammationer. Ibland bättre, ibland sämre. Själv tror han alltid att det onda kommer från något han gjort. Ikväll var det "sand i skorna". Det var det inte. Utan svullna och inflammerade tår. "Är det sant mamma, betyder kanske detta nu att jag växer om Tyra?" Det var en otippad slutsats kan man säga. Det svåra är att inspirera till rörelse om det onda gör det fysiskt svårt. Då krävs vilja men också en mental styrka. För både barn och vuxna.

19642735 10154780966186864 824154923732583719 nTyra in action

 

19989278 10154815188996864 6229947645983727920 n

Hur duktiga medarbetare har inte jag! Här från Suomi Areenas scen.

 

fredag 8 september 2017 - 22:59

Jag har blivit min mamma

Ett sådant kaos. Jag tror jag vill kapitulera och dra något gammalt över mig. Maten som blir klar två timmar senare än tänkt, jag som försöker mata beibi med två av tre hoppandes i sängen samtidigt, en som river den andra i håret, slåss över vem som skall hämta posten, den yngsta spyr igen och vår bossbeibi Smilla som lyckas träffa minibeibin med en mugg mot huvudet... nu sover alla. Tror jag. Eller så inte. 

Ser mig i speglen. Ser några smala rynkor på sidan av ögonen. Blickar ner på mina händer och ser några pigmentfläckar och slitna händer. Jag har blivit min mamma tror jag... så skönt på många sätt! Min äldsta syster brukar säga att hon gillar att bli äldre. Jag börjar hålla med henne. Så skönt att slippa ha ångest över allt smått, längtar verkligen inte tillbaka till mitt trassliga liv under studietiden och har inga romantiska tankar om tonårstiden. Däremot gillar jag lugnet som kommer för varje år. Jag har aldrig behövt vara överallt, aldrig varit den som längtat efter att se en massa platser, jag har varit rätt nöjd i nuet.. som min mamma. Men där tar vissa likheter slut. Hon oroar sig över min "slarvighet" jag tycker hon är för pedantisk. Hon tycker jag är för snabb i vändningarna.

 

 20170828 2

( mommo och Smilla i bärbuskarna)

 

 

Men min mor, Marianne, hon är den jag ringer först varje morgon. Den som jag lutar mig tillbaka mot i allt ännu. Hon jag testar saker med, hon som fortfarande torkar mina tårar.  Det sägs att man bär sitt barn på samma sätt som ens mamma burit en. Det tror jag också. Kanske därför egna barn landar naturligt hos henne. Hon har aldrig krävt mycket. Minns henne i hennes stickade mössa på den gamla cykeln när hon hämtade mig från dagiset. Hon var ofta sist tyckte jag. Jag väntade och väntade. "Dra mig hem på skidorna mamma" tyckte jag. Samtidigt balanserade hon upp matkassarna för en stor familj. Hon var ofta trött tyckte jag. Sträng. Hade många regler. Men varmaste kramarna. Den gången jag satt där i min tuperade pannlugg och tighta Lewisjeans.... väntandes på att få åka på min första date till Vasa. Jag var väl kanske 15-16 år.  Det var han med stort H eller P som väntade och jag höll på att gå sönder av lycka. Då ringde telefonen och han dumpade mig en timme före daten. Tårarna rann och jag låste in mig på rummet. Pappa försökte knacka på och förklara att "tja det finns så många pojkar att det liksom inte löns att gråta över en". Det funkade då inte som tröst. Men där kom hon. Min mamma. Tryckte undan pappa och kom och satte sig på sängen. Torkade tårarna. Minns inte vad hon viskade men minns att det fungerade. Mamma. Du är fortfarande det finaste jag vet. Jag hoppas att jag kan ha lika kravlös kärlek även när mina barn är vuxna. Jag hoppas jag kan torka tårarna lika bra. Jag hoppas jag kan fortsätta se mig i spegeln och se dig. Och nu har du lärt dig googla, så det kan vara att du hittar den här bloggen också :)

20170616 130649

fredag 8 september 2017 - 06:56

Lite sömn men mycket lycka

Att bli nerspydd för tredje gången kl 05 gör väl ingen så där överdrivet nöjd. Men när det är den yngsta tjejen som har svårt med ätandet emellan, så är det helt okej. Det är bara mjölk som kommer upp och hon begär mera mat efter att ha blivit tvättad. Jag ger upp vid 05-snåret. Kokar kaffe, matar bebis och trycker in en stek i ugnen för att ha det lättare när alla kommer hem ikväll. Skriver projekttankar och tänder ljus. Några timmar sömn i bagaget ger mig känslan av en lätt bakfylla, men så har jag väl egentligen aldrig upplevt en sådan heller. Men det är så här det måste kännas. Skillnaden är att det är noll alkohol i kroppen. 

20170908 060255

 20170907 184606

De där spontana besöken. De är de bästa. Så dök min fina vän upp igår med sina barn, det var röj och rajraj i deras rum. Malte plockade blommor och gav sin kompis och de var allmänt söta som vanligt. Jag fick ljuvliga rosor och en skön pratstund. Jag gillar det så här. Snabba ryck. Hon är likadan.

 

Jag har en verbal femåring. Ja, en verbal ettåring och åttaåring också men femåringen är den enda som lyssnar på nyheter och radio. Igår hamnade han att ändå ge upp barnprogrammet för nyheterna och han kontrade med "näää...det mesta som sägs här mamma, det är tråkigt tycker jag. Nordkorea, vad är det? Vad sysslar de med?Är det bomber och granater? Är det Trump igen mamma? Det borde varit flickan som blev chef i USA" Förklarar att nyheterna avspeglar världen just nu. "Vilken tråkig värld mamma", säger han. Ibland är det bra att leva i barnprogrammens värld men förr eller senare skall man ut i den verkliga världen. Därför hyllar jag också barnens dagis som inrättat barnråd. Samhällskontakten och känslan av att påverka, den ska uppmuntras tidigt. "Du är för liten för att förstå", brukar det sägas. Det är struntprat. Då är det jag som vuxen som inte kan förklara på rätt sätt.

 

 

 

 

 

onsdag 6 september 2017 - 23:09

Sova på saken? Inte min grej

Det hände sig för kanske 25 år sedan att jag hittade en bok där hemma. En bok som handlade om självförtroende och självkänsla. Något liknande hade jag då inte sett eller läst. Jag var en ytterst blyg 12-åring som visste att det inte kommer att bli lätt för mig om min blyghet fortsätter. Om kallsvetten alltid skulle bryta ut när jag skulle markera på timmen. Och om jag fortsatte vara livrädd för att jag skulle ha gjort något fel eller gjort rent av illa mot någon. Jag plöjde igenom den boken och blev smått besatt av den. Jag greppade inte vad den handlade om men jag hittade vissa självhjälpsmetoder som jag inte kunde släppa. Varje kväll skrev jag ner några rader om saker jag oroade mig för. Det blev en ond cirkel tills mamma slet den boken ur händerna på mig, vilket var bra. Så tog jag saken i egna händer och sökte mig till föreningar och skolungdomspolitik på egen hand och med darriga ben. För att lära mig prata. För jag tyckte ju och tänkte en hel del. Och det var det bästa jag gjort i ung ålder.

 

20170906 2(vår Bossbaby Smillis, som stjäl lillasysters napp)

 

Idag tror jag stenhårt på coaching och på att få handledning när det behövs. Jag brukar säga att jag bara haft goda chefer, de har också varit mina mentorer. Alla har inte sådan tur. 

Det sägs ofta att beslut ska vila över natten. Gärna flera nätter. Så att man ska veta att man gör rätt. Men man kan aldrig veta om besluten blir rätt. Och jag har inte så mycket tålamod. Att sova på saken gör jag sällan - det innebär att det lyckas ibland men också misslyckas. Och det är okej det också.  Jag tror nämligen att ett ledarskap där rätt snabba beslut fattas är det som krävs i dag. Det säger också chef.se som menar att följande egenskaper skall utmärka en god ledare; 

1) Lyckas ta snabba – men bra – beslut

(hur man ska veta att de är bra är en helt annan sak)

2) Får med sig medarbetarna

3) Är flexibla och långsiktiga

4) når uppsatta mål

 

20170906 102813(avslappnande omgivning lockar till nya tankar :))

 

Det finns ju hur många ledarskapsböcker som helst och teorier. Jag är inte så mycket för teorier och för svårhanterlig filosofi där. Jag är mera praktisk, tror på handledning och mental träning. Det finns ingen som är komplett som ledare, man lär sig, man kör huvudet i väggen ett par gånger nu som då - det som gör att man kan gå vidare är det att man lärt sig något av det och hoppeligen inte gör om det. De övriga målen ovan är inte lätta de heller och man är i allmänhet alltid för dålig på att fira till det lite när mål uppnås - lyfta det goda. Det är hur lätt som helst att peka på allt som är fel här och nu, a piece of cake att berätta om hur dålig stämningen är här och där och hur "inget görs". Men lösningsförslag, det är desto svårare. Där får man lov att utmana och styra sig själv.

 

 

tisdag 5 september 2017 - 21:03

Denna dagen, ett liv.

 

 20170905 2

 

 Så är ändå livet rätt vackert.

 

 

måndag 4 september 2017 - 23:26

Bolagsstämma, styrelsemöten och en måndag med fart

Så gick en måndag med bolagsstämma, styrelsemöten och andra fina möten. Det där med att hållas med i svängen, det gillar jag. Jag behöver det. Om det funkar med en nyfödd? Jo, om man har en familjevänlig arbetsplats. Och den bästa av chefer. Då kan man klara en del. Om det alltid löper bra? Nej. Just nu borde jag jobba bort en del men springer mellan två sängar istället där de två yngsta skriker om varandra. 

 

12244662 925143324241270 7595524011163736219 o2(foto Malin Åbrandt)

För en tid sedan hade jag nöjet och äran att träffa Fredrik Reinfeldt. Sedan valrörelsen 2006, när jag hade möjligheten att delta i valarbetet i Sverige, har jag helt enkelt beundrat den mannens retorik och politiska grepp. I bilen mot Norrvalla hann jag den gången själv få höra hans reflektioner om den finländska ekonomin. Och då igen återkom vi till två saker; kvinnans sysselsättning och integrationen av invandrare. Och hur dessa två bitar var Finlands svaghet. Dels att kvinnor är för länge borta från yrkeslivet och dels också hur uppriktigt svaga vi är på att sysselsätta invandrare. Det här är två saker som brukar trigga igång diskussion. Vi kvinnor är så ofta fram med pekpinnen mot varandra. Där man ofta vill rättfärdiga ens eget val i livet med att säga att någon annas val är fel. Och nej, jag gillar inte heller det. Jag tycker det är underbart att vi har valmöjligheter och många av dem - att vi kan stanna längre hem med barnen om vi vill, båda föräldrarna, och att vi också kan välja att gå tidigare ut i arbetslivet. Men fortfarande är vi inte på Sveriges nivå där. Här skär man i utbildningen och också i den subjektiva rätten till dagvård och diskuterar mycket kring vad som är rätt och fel när föräldrar  väljer. I Sverige är det något annat. Där bygger man ut. Och stöder tydligare olika valmöjligheter, både ekonomiskt och praktiskt. Jämställdheten mellan män och kvinnor, mammor och pappor är mera självklar. Deltidsjobb mera naturligt. Jag ser ju själv att det också är attityderna som måste ändra hos oss. 20170904 222229

Och det kostar inget det, tvärtom.  På sociala medier rasar ju emellanåt debatter där speciellt mammor och kvinnor nästa slåss om att ge varandra dåligt samvete. Om det är något som känns skört så är det just föräldrasamvetet.. hur man än gör finns det något att ångra eller känna att man helt enkelt inte räcker till. Det där med att vara good enough är svårt.

 

Hur jag gör det praktiskt? Tar en dag och vecka i taget. Jobbar lite nu och är mammaledig resten. Jag återgick också till jobbet när Smilla var 6 månader tack vare en härlig mamma som alltid ställer upp och en familjevänlig arbetsplats där Smilla också var välkommen om det behövdes.  Det uppskattar jag enormt mycket.  Jag ska inte låtsas att det här funkar prickfritt. Tvärtom är det ett himla kaos mellan varven. Men jag går på vilja och envishet. Och tar allt på babyns villkor. I Milous takt. Det går långsamt men det går okej...oftast. Och jag trivs med att ha åtminstone delar av yrkeslivet med mig hela tiden. 20170904 172311

söndag 3 september 2017 - 22:29

Vad har Vikingarna, Peter Cetera och Real Mccoy gemensamt? Jo, mig!


Tja, att kalla det löpning är att ta i. Småjogga är närmare sanningen. Efter 9 månaders graviditet, vätskansamlingar och en del kilon på det. Och trots att jag den här gången höll igång med mjuk träning till v.37, så var det en ivrig men lite sargad kropp som efter tre veckor med promenader och yoga, fick för sig att få upp pulsen lite mera än så. Och kroppen är fantastisk på alla sätt. Fyra graviditeter och den orkar ännu. Den har varit snäll med mig på alla sätt - orkat bära ett och annat genom åren. Både sjukdomar och kriser.20170903 3

Löpningen ja...Med det trotsade vi alla regler – bålstabiliteten är rätt dålig ännu och nej det är inte vettigt att börja löpa så tidigt. Det gynnar egentligen ingenting. Är till och med inte alls så smart. Men så himla skönt det var hör ni! Att försöka andas och göra solhälsningen med vetskapen om att någon inom några minuter slår upp dörren och ropar "mammaaaaa, va gööör du? Får jag också? Jag vill ha mellis! Fråga pappa? Nä han gör dålig mellis? Jag får inte på tv:n". Nä, försök yoga avslappnat med det. Not working.


Och ni ska veta att jag är ingen löpare. Jo friidrottare i tiderna men som äldre har jag haft en svår relation till längre löpsträckor. Som barnreumatiker och numera också ryggradsreumatiker har jag haft svårt med att löpa under perioder. Med ständiga inflammationer har det bara inte nappat... så fort jag fått upp en rytm så har nästa inflammation slagit till. Men nu, så länge hormonerna håller kroppen extra frisk, så skall jag testa igen! Det här ska kombineras med yoga och pilates och sen styrekträning. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom. Viktigast är att få känna sig stark igen och att jag orkar med. Så småningom blir det PT igen och Mamma Boot camp.

Den egna lilla stunden, inte direkt egentid med två minimänniskor i vagnen men nog en stund när jag själv får bestämma om musiken i lurarna. Jag får välja Peter Cetera, Vikingarna, Real Mccoy och 80-tal (min man tror han ska gå sönder av mina låtval men jag är en produkt av mina föräldrars stora kärlek till dansband, mina systrars 80-tals tid och min egen tonårstid på 90-talet) utan att tre andra går bananas och ska höra antingen Despacito, Anki & Pytte eller KAJ. Mitt låtval går alltid sist. Så dessa minuter njuter jag! Och det är jag som bestämmer. Only me.

 

 

söndag 3 september 2017 - 11:21

När dagarna börjar så här

När söndagen börjar i den här takten. Måste man bara påminna sig om att landa i det en stund. Innan dagen rullar på i rapidfart. En ny vecka kör snart igång. Jobbdag idag och några dagar framåt för den här veckan. Ny dag, ny vecka, nya möjligheter landar.

20170903 2

lördag 2 september 2017 - 23:41

Mjölk, socker och rörelseglädje

Lördagen den kom och gick. Eftersom Tyra lockat sin ekonom till far med rörelsedagen i Botniahallen, som var gratis (ljuv musik i ekonomens öron), så styrde vi vår nya bil (en begagnad minibuss) mot hallen med stort H. Och visst är det underbart att se en massa barn röra på sig! Det visar att rörelseglädje inte bara existerar utan frodas gott. Små minimänniskor som tultade runt och prövade på allt med gott mod. Och så min Malte då som allra helst hade stått hos cirkusskolan hela eftermiddagen. Där fanns inte behov av att pröva annat. Han höll fast i sina tallrikar och pinnar och totalvägrade pröva på annat. Barn har ett naturligt förhållningssätt till rörelse; de njuter av den! Svetten lackar, kinderna glöder och de orkar ändå fortfarande lite till. Det bidrar på alla sätt till hälsosammare vardag och en bättre sömn.20170902 2

 


Utan desto mera åsnebryggor, så kommer jag att tänka på debatten om fettfri mjölk i skolan .Ungefär lika hårt går diskussionen nu som den om socker. Min mor är pensionär nu men var tidigare kosthållsföreståndare för skolor i hemkommunen och styrde upp skolmaten. Det var ett heligt ämne och hennes stora passion. Det som jag lika mycket skulle vilja lyfta upp i all hets om socker och nu också mjölken( som jag i sig inte tar ställning för eller emot. Mina barn dricker både och) är barnens matvanor hemmavid. Får de lagad mat, äter man tillsammans och försöker man variera kosten. Jag tycker det är lite smått komiskt att man vid barnrådgivningen diskuterar om barnet får saft, hur ofta den lilla kan få smaka på bullar etc. Men väldigt sällan har vi diskuterat om vi ens lagar mat från grunden, hel / halvfabrikat och hur vi fostrar barnet via maten. Det är oerhört tragiskt tycker jag när man från kökspersonalen får höra att skolmaten går åt extra mycket på fredagar och måndagar. Barn som äter upp sig inför helgen och äter ikapp på måndagar. Maten finns inte där hemma i den mängd de behöver eller så är det ingen som lagar den. Men sällan går man den diskussionen med föräldrarna.
Hur som helst; Liknande event som idag så är hemåt för alla! Vi landade sen hemma med tre trötta små och en baby som bara vill äta och äta....och mysa! lördagslycka.