Där vi en gång gått..

lördag 23 september 2017 - 22:25 | 0 Kommentarer

Jag ville inte ha asfalten. Den där svarta grejen, täcket, som täckte min sandväg. Året var 1983 och jag stod och tittade på lastbilarna som kom. De kom för att fixa om vägen vid vårt hus. Pappa var nöjd. Vi skulle få asfalt! Jag var missnöjd. Jag kände alla gropar i vägen. Ville ha det som det var. Men som kom asfalten och jag var obeskrivligt nöjd. Jag lärde mig cykla allt bättre när vägen var jämn.
Vart detta leder? Helt till mina egna tankar och tolkningar. Jag följer med debatten om kommunfusioner och konstaterar att den blivit lite enklare att föra genom åren (för den har pågått i många år) men att känslorna fortfarande är många. Debatten är hetsig och man räds inte på vissa håll att kasta ur sig vad som helt i stridens hetta. Ja...stridens hetta kan åstadkomma mycket skada. Mycket sägs som man inte kan få osagt.

'15027590 10154105858326864 8139666861827060153 n2

Pappa och jag. Lillajul 1979.

 

13502733 10153738320216864 2830957910795089839 o

(Mitt smultronställe. Kanske min sons också. Men det är oklart :))


Jag var själv egentligen från början en fusionsmotståndare. Ville bevara det lilla, det nära, mina ställen, servicen nära allt. ”Man veit mad man har men int vad man får” sa min far. Tja, men om man aldrig testar? Får man något nytt då alls? Förlorar man det man har? Svårt att säga. Där är jag formad med att gräset aldrig är grönare på andra sidan. Men för mig personligen har jag själv velat se om det stämmer.


Nu som icke officiell politiker längre är det lättare att uttrycka sig utan att jag får 10 hatmail i inboxen eller någon äldre partikamrat ringer för att säga ”att sidu det här vet du inte något om, he ska jag säga dig”. Skönt mentalt på något sätt. Frigörande.


Servicen på landsbygden är jätteviktig. Och det jobbas hårt för det på många fronter. Men trots det så försvinner service från landsbygden. Få butiker etablerar sig och de som finns kör hårt för att leva och utvecklas. De borde få allt stöd som kan hittas. Just de, den servicen, gör att man lever vidare också på mindre orter. Jag vill att man ska ha hälsovården närmare, skolorna kvar, daghemmen på nära avstånd. Allt det där måste finnas för att den lilla också ska utvecklas. Och det gör det! Vad som helst kan hända om man vill! Men har det att göra med om kommunen är liten? Eller har det att göra med människor som vill och kan? Som vill ha lite till? Är det fast i var man betalar skatt? Jag tycker inte det.

Om man ser till utbildningsvärlden och varför inte också idrottsvärlden så räcker det verkligen inte längre med att vara liten. Ingen chans. Man finns ju inte till för sig själv heller. Man finns till för att serva någon och då måste det också finnas någon att serva! Större idrottscentran bildas i Finland – likt övriga nordiska länder. Det koncentreras. Allt mindre blir på två språk. Jag är den enda i statliga idrottsinstitutssammanhang som använder svenska och jag gör det konsekvent. För att det är mitt mandat och om jag inte använder svenskan i jobbet med staten, vem ska då göra det? Hur ska man då veta behovet av det svenska? Jag är den där kvinnan, fortfarande sägs jag vara ung i dessa sammanhang, som talar svenska. Fördelen är att de alla vet vem jag är på grund av det.


Det stora vill automatiskt inte det lilla ont. Tvärtom. Om man siktar på lösningen istället för vem som får vad under processens gång så kan vad som helst hända. Tidigare generationer skapade för oss. Ska inte vi också göra det samma! Våga se omkring oss.

 

Mina smultronställen är automatiskt inte mina barns. Det tog länge för mig att förstå det. Jag kan visa dem, jag kan berätta om dem men de måste få skapa egna. De kan inte överta mina lika lite som jag övertog mina föräldrars så där bara.

Jag vill omfamna både det lilla och det stora. Hjärtat klappar hårt för Vörå brudmarsch men lika gärna fäller jag en tår över Arja Saijonmaas ” Jag vill leva i Europa”. För det vill jag! I den öppna världen men också den lilla sandvägen som gett mig min identitet.

Vart jag vill komma med ovan? Kanske till att världen förändras, vi med dem. Att något nytt kommer in är naturligt. Om det gagnar helheten om nytt skapas för kommande generationer –är det då automatiskt illa? Hur skulle en fusion ödelägga landsbygden till exempel? Om vi har livskraftig service och människor som söker just sina ställen , sin trygghet och identitet?

Och i stridens hetta, glöm att kasta strunt på varandra. Glöm att angripa på sociala medier, det är bara pinsamt. Satsa på att hitta lösningar för en livskraftig region som ger utbildning , service och hälsovård på sikt. Var inte rädd för det stora och sparka inte på det lilla. Fokusera på lösningarna och inte rösterna i kommande val. Fokusera på att undersöka och tro på att man kan få mera än det man har men att inte heller ge upp det man har hur som helst. Fusioner är inte farliga. Tvärtom. De kan vara möjligheter. Om vi vill ha dem.

(ps. Jag undanbeder mig en hetsdebatt om fusioner. Det här var bara ett inlägg från en expolitiker om där vi en gång gått)

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.