Jag har blivit min mamma

fredag 8 september 2017 - 22:59 | 0 Kommentarer

Ett sådant kaos. Jag tror jag vill kapitulera och dra något gammalt över mig. Maten som blir klar två timmar senare än tänkt, jag som försöker mata beibi med två av tre hoppandes i sängen samtidigt, en som river den andra i håret, slåss över vem som skall hämta posten, den yngsta spyr igen och vår bossbeibi Smilla som lyckas träffa minibeibin med en mugg mot huvudet... nu sover alla. Tror jag. Eller så inte. 

Ser mig i speglen. Ser några smala rynkor på sidan av ögonen. Blickar ner på mina händer och ser några pigmentfläckar och slitna händer. Jag har blivit min mamma tror jag... så skönt på många sätt! Min äldsta syster brukar säga att hon gillar att bli äldre. Jag börjar hålla med henne. Så skönt att slippa ha ångest över allt smått, längtar verkligen inte tillbaka till mitt trassliga liv under studietiden och har inga romantiska tankar om tonårstiden. Däremot gillar jag lugnet som kommer för varje år. Jag har aldrig behövt vara överallt, aldrig varit den som längtat efter att se en massa platser, jag har varit rätt nöjd i nuet.. som min mamma. Men där tar vissa likheter slut. Hon oroar sig över min "slarvighet" jag tycker hon är för pedantisk. Hon tycker jag är för snabb i vändningarna.

 

 20170828 2

( mommo och Smilla i bärbuskarna)

 

 

Men min mor, Marianne, hon är den jag ringer först varje morgon. Den som jag lutar mig tillbaka mot i allt ännu. Hon jag testar saker med, hon som fortfarande torkar mina tårar.  Det sägs att man bär sitt barn på samma sätt som ens mamma burit en. Det tror jag också. Kanske därför egna barn landar naturligt hos henne. Hon har aldrig krävt mycket. Minns henne i hennes stickade mössa på den gamla cykeln när hon hämtade mig från dagiset. Hon var ofta sist tyckte jag. Jag väntade och väntade. "Dra mig hem på skidorna mamma" tyckte jag. Samtidigt balanserade hon upp matkassarna för en stor familj. Hon var ofta trött tyckte jag. Sträng. Hade många regler. Men varmaste kramarna. Den gången jag satt där i min tuperade pannlugg och tighta Lewisjeans.... väntandes på att få åka på min första date till Vasa. Jag var väl kanske 15-16 år.  Det var han med stort H eller P som väntade och jag höll på att gå sönder av lycka. Då ringde telefonen och han dumpade mig en timme före daten. Tårarna rann och jag låste in mig på rummet. Pappa försökte knacka på och förklara att "tja det finns så många pojkar att det liksom inte löns att gråta över en". Det funkade då inte som tröst. Men där kom hon. Min mamma. Tryckte undan pappa och kom och satte sig på sängen. Torkade tårarna. Minns inte vad hon viskade men minns att det fungerade. Mamma. Du är fortfarande det finaste jag vet. Jag hoppas att jag kan ha lika kravlös kärlek även när mina barn är vuxna. Jag hoppas jag kan torka tårarna lika bra. Jag hoppas jag kan fortsätta se mig i spegeln och se dig. Och nu har du lärt dig googla, så det kan vara att du hittar den här bloggen också :)

20170616 130649

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.