"Mamma,om vi bara inte var så fattiga."

måndag 11 september 2017 - 23:29 | 4 Kommentarer

"Mamma, om vi bara inte var så fattiga" säger min femåring. Jag tittar på honom igen och undrar vad han pratar om. Och han drar slutsatsen när han står och spanar in de saker som hans kompis har och som han inte har. Och som jag har sagt att vi inte köper. Det skär i hjärtat att höra det. Inte för att jag skulle tycka synd om honom för att han inte får det han pekar på. Verkligen inte. Det skär i hjärtat för att jag vet att det inte är sant. Och att det samtidigt finns små femåringar även här i Finland som somnar med tom mage. Först tänker jag på mitt barn som väldans bortskämd om liknande slutsatser dras. men så minns jag min egen barndom och hur jag också tänkte en gång i tiden. 20170910 1739030

Mina föräldrar hade inte mycket extra, deras prioritet var att betala tillbaka alla huslån så fort som möjligt. De hade inte stora löner men jobbade långsiktigt och med ingenting i händerna från början, så skaffade de ändå både hus och villa. Men det var aldrig slöseri med något. Prioritet nummer ett var alltid att se till att vara skuldfri.

Jag kan inte minnas att jag saknade något. Men det var aldrig tal om att man kunde peka ut det man ville ha.  Men kylskåpet var alltid fyllt, hembakta limpor låg på plåten och det fanns inget som jag då tyckte jag var utan.  Lågkonjunkturen på 90-talet drabbade även oss och pappa var en tid utan jobb. Det slet på familjen, ekonomin och framför allt hans självkänsla. Ser honom snickrandes i vårt garage - allt för att se till att tiden gick. Det ordnade sig till slut och han fick ett nytt jobb som elektriker. Men jag minns spänningen i luften under en längre tid. Resor och så var inget vi gjorde ofta och jag minns plötsligt den sommaren jag såg att mina vänner hade en gummibåt. Jag önskade så att jag hade en likadan men svaret var " för dyrt". Det visste jag men jag önskade mig i alla fall.  Mitt förhållningssätt till pengar har kommit hemifrån. Jag är ingen som för exceltabeller över allt som min man (typiskt ekonom) men jag önskar att jag på något sätt ändå får förklarat för mina barn att pengar aldrig landar bara så där. Och att livet är mera än en gummibåt eller bilar. Att man inte måste ha allt, att man får önska även om det inte går i uppfyllelse. Men att man inte kan handla om inte pengar finns. 

 

Så jag tog min femåring till brödkön. För att han skulle känna in, och det gjorde han. Den som ringlar sig lång här i Vasa. Det Vasa som är så framgångsrikt på alla plan. Tyvärr är det inte det för alla. Där gäller det inte att jämföra klädmärken eller fundera på vilken halare som håller vatten bäst nu i höst.. där handlar det om att få mat för dagen.  Det är just det jag vill få mina barn att förstå. 

4

Kommentarer

  • Jessica

    12.09.2017 12:14 (12 dagar sen)

    Bra inlägg! Det där är något vi ofta pratar med våra barn om också. Om det är något barnen tycker de behöver och vi säger att vi inte kan köpa nåt nu så säger barnen "Mamma, är vi fattiga?". Och de är ledsna över att alla andra kompisar reser och har nya kläder ständigt (enligt dem) och annat. Jag blir alltid lika bestört över ordet fattig. För den orsaken av att det faktiskt finns riktigt fattiga i vår närhet. Vi är inte fattiga, för det droppar in en tillräcklig lön varje månad. Vi har försökt förklara att så är det inte för alla. Vår lön kanske inte alltid räcker hela vägen och i slutet av månaden, då barnen behöver nåt, kan det hända att vi måste vänta tills det är lönedags igen. Och det är då de tycker att vi är fattiga... Jag studerar just nu och vi har pratat mycket om pengar och att de kommer att få vänta ännu några år innan vi kan boka nån söderresa... Men det är inte alltid lätt att förstå för ett barn. Att ta dem med till brödkön var ju synnerligen ett smart drag!


  • Lina

    12.09.2017 16:41 (11 dagar sen)

    Jag har vänner som bor på gatan efter att ha flytt Finland. De har en sovsäck som de turas om med. Själv har jag nyligen flyttat in i egen lägenhet och har en säng på 180 cm. Varje sak jag har är mera än vad mina vänner har. Minsta handduk, kärl, pryl. Det känns oerhört konstigt, för jag är ju inte värd det minsta mer än dem.


  • Mamma till två pojkar

    12.09.2017 21:59 (11 dagar sen)

    Vilket tänkvärt inlägg! Och bra ide' med att visa brödkön. Sådär tänker nog mina barn också ibland. Och det känns som att jag säger nej till en hel massa grejer hela tiden och kan ju förstå barnens besvikelse då det faktiskt verkar som att många andra får allt de vill ha(?). Vi har båda jobb och helt normala löner, men inte lämnar det så mycket extra i alla fall efter att huslån och andra löpande utgifter betalats. Men jag är också uppvuxen med att man får vara glad bara det går ihop. Även om jag skulle ha mycket pengar tror jag inte att det skulle göra gott i längden att ge barnen allt de önskar, för man kan ju inte få allt helt enkelt. Men nog är det ganska orimliga ekonomiska "krav" som ställs på barnfamiljer idag, då det finns så mycket barnen "behöver" jämfört med hur det var då jag själv var liten...


  • nadia

    14.09.2017 13:36 (10 dagar sen)

    Superbra handling!Och intressant läsning.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.