Arton år och livrädd för val

tisdag 28 mars 2017 - 19:55 | 2 Kommentarer

IMG 2622

 

Det är min första vecka på den riktiga ledigheten nu. Förstås är det andra saker som ska funderas på nu, men jag behöver iallafall inte tänka på skrivningarna längre. Jag kan dessutom se mera klart på de senaste veckorna och känslan man gått omkring med under dem. Reflektera lite. Linn Jung skrev ett så jäkla bra inlägg nyss som var så mitt i prick. Alla vuxna, alla lärare, alla jämnåriga abin, alla hetsande personer som bidrar till den här studenthetsen skulle behöva läsa det inlägget. Alla gymnasier borde hyra in personer som Linn Jung för att föreläsa för alla angstiga ungdomar och lugna oss. Eftersom studenten och framtiden och allt det är så aktuellt för mig nu känner jag att vill skriva av mig lite.

Jag tycker för det första att det verkligen är så jobbigt på något vis att studenten ska göras till en så himla stor grej. Visst blir det kul att i juni sedan bli uppmärksammad och firad. Visst är det roligt att släkt och bekanta bryr sig så mycket. Den delen är ju rolig, när det kommer till firandet och allt det. Men det gör också att under skrivningarna är man ännu mer stressad. Rädslan över att inte få fira sin student på samma gång som alla jämnåriga gör att skrivningarna känns svinjobbiga. Nu har ju den där rädslan ändå varit lite obefogad för mig. Jag är en kreativ typ som aldrig riktigt fått så mycket nytta av mina färdigheter i skolan. Skolans inlärningsmetoder har heller inte fungerat så bra för mig, min skolmotivation har aldrig ens existerat, men jag har heller aldrig haft det så jättesvårt i skolan. Det har väl gått medelmåttigt bra. Jag har inte brytt mig så mycket egentligen. Jag har försökt halvhjärtat och sedan kommit hem och spenderat min energi och tid på mitt kreativa skapande istället, som jag brytt mig om mest. Men i skolan har jag nog klarat mig.

Folk hetsar så mycket kring skrivningarna och jag blir så trött på det, förstås har ju jag dragits med i den där hetsen också. Jag satt för fasen i bilen för två veckor sen och bröt ihop för att jag trodde att allting skulle fara åt skogen, för att jag var säker på att jag inte skulle kunna komma in nånstans, för att allting kändes heelt för mycket. För att jag, som egentligen är väldigt samhällsintresserad och alltid gillat samhällslära och liknande, hade intalat mig själv att jag inte kunde ett skvatt om någonting.

Fastän de resultat jag i nuläget fått veta ändå varit helt bra har jag ändå inte förväntat mig någonting i förväg, innan jag skrivit de proven. Man kan vara hur duktig som helst på ett ämne men har man superotur med frågorna, en dålig dag och eventuellt missförstår en provfråga och skriver en superbra essä men om fel grej så kan det skita sig hur hårt som helst, fast man egentligen kan ämnet bra.

Alla vuxna människors välmenande "nooog blir du student, nooog går det bra..." har stört mig så mycket. Vad vet dom? det är så lätt för dem att säga. Inte är det sådär bara. Att man bara bliir student, att resultatet bara bliir superbra. Världens lättaste grej. Någonting alldeles självklart. Kanske studenten känns som världens lättaste grej för någon som redan gjort den och tagit an betydligt svårare saker sen, men när man har det framför sig känns det inte lika lätt, man vet ju inte vad man ska vänta sig. Det lägger ju också ännu mera press på en. För om det är så enkelt och självklart att man blir student, hur är det då om man inte klarar det?

Egentligen satsar jag ju mycket högre än så, och har kunskap för att få mycket mer än så, men innan de flesta skrivningar har jag ändå tänkt - bara jag får godkänt är jag nöjd. Bara jag blir student så är det fiiiine. Ganska synd att man börjar nedvärdera sina kunskaper så mycket också då det känns som att alla andra är så himla duktiga.

Förutom studenten är det ju förstås en heeel del annat man också hetsar kring. Framför allt att söka in till nya skolor. Göra alla hemska livsval man egentligen inte kan göra. Att plötsligt behöva välja sitt framtida yrke när man inte ens kan välja jogurt på morgonen. Det känns som lite väl stort. Lite för mycket som hänger på en själv. Varifrån kom all denna frihet? och varför känns den så hemsk? Jag har dock blivit så van vid att alla stora val ska göras NU NU NU så jag reagerar inte längre på det. Det känns nästan helt rimligt att jag ska styra upp hela mitt framtida liv nu, som artonåring. Många säger att vi är så små som artonåringar, men ändå måste vi göra alla svåra grejer. Svåra val. Man ska veta och kunna allt, fast man ändå inte gör det.

Jaa, och don't even get me started angående det att allt känns som en tävling. Alla ska vara bäst. Flytta till coola städer. Slippa in till världens bästa utbildningar. Få världens bästa jobb. Leva världens bästa liv, osv. Det kan hända att det här inte alls stämmer. Att det bara är någon snedvriden uppfattning jag fått, men det är ändå så jag känner. Det är ändå den känslan jag får av allt det här. Att hela livet plötsligt blivit en sån tävling. Den som är lyckligast sen vinner. Som tur känner jag inte detta bland mina vänner, men bland många jämnåriga kan jag känna det här.

oj huhu.

Hörni, det är fortfarande bara 6 år sedan jag gick ut lågstadiet. Det är bara tre år sedan jag gick i högstadiet. Man känner sig ganska liten ännu. På samma gång som man är så peppig inför allting så känns alla val så orimligt stora. Jag kan inte välja saker. Jag orkar inte bära tyngden av rymden på mina axlar, än. Jag försöker vara så himla stark hela tiden och låtsas som att jag kan och klarar av allting, men det gör jag inte. Det gör man inte. Jag har ingen aning om hur livet ska gå till egentligen och jag förstår inte hur jag skulle kunna veta det heller. Jag förstår mig inte på livet det minsta, och ju mer jag tänker på det och ju mer jag upplever, desto mindre förstår jag mig på det. 

 

 

Kategorier:

ABI 17 Funderingar

2

Kommentarer

  • Malin

    28.03.2017 23:32 (5 månader sen)

    Jag känner så igen mig i det du skriver, kände exakt så när jag var *i din ålder* (gud vad gammal jag lät nu haha). Ville bara säga att du måste inte veta nånting. Ingen i min ålder vet heller nånting och samma hets kring perfekt jobb perfekt lägenhet perfekt utbildning finns i min ålder också, tror aldrig prestationshets egentligen försvinner, man måste bara lära sig att lyssna på sig själv och göra det som känns rätt för en själv! Det är ju ingen annan som ska leva ditt liv :)

    • Anna Betlehem

      29.03.2017 00:54 (5 månader sen)

      Åh tack så mycket för kommentaren Malin! Dina ord gör mig så lugn inombords. Tror faktiskt det är så, att man alltid tror att alla andra vet precis vad de håller på med och vart de är påväg, när egentligen ingen är riktigt säker. och du har så rätt, ingen annan ska ju leva mitt liv!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.