onsdag 6 september 2017 - 14:49

Recension: Oliver - "Full Circle"

Oliver Full Circle2

Glädjen när något som man har väntat på länge är bättre än man har tänkt sig är svår att slå. Precis så var känslan efter den första genomlyssningen av den elektroniska duon Oliver’s album ”Full Circle”.

Det är en skiva som har varit i görningen länge. Jag har väntat på den enda sedan EP:n ”Mechanical” från 2013, som jag för den delen ännu inte har tröttnat på fast det är fyra låtar som är lika många år gamla.

 

Oliver gör allt som jag vill ha i elektronisk väg. När Daft Punk har gått och blivit Weeknd-producenter och Justice önskar att de var ett rockband på 70-talet så har Oliver plockat russinen ur deras koncept och fulländat det. Det är funkigt, svulstigt, dansant, harmoniskt och gammalt samtidigt som det är fräscht.

Efter den lilla välkomnande öppningslåten ”Portrait” tar fullständigt bombastiska ”Ottomatic” ton. Introt till låten strävar verkligen ut ur vår värld och man undrar om det som följer kan uppnå samma känsla av övermäktighet. En knarrig bassekvens tar ton och mitt i allt är elektrot i gång. En groove i mellantempo med alla de där små nyanserna som har gjort att Oliver skiljer sig ur mängden.

 

För det är där Oliver skiner. Deras musik är producerad till perfektion och det märks att skivan har tagit sin tid att göra. Även om låtarna, precis som en stor del av den elektroniska musiken i övrigt, ofta bygger på samma riff genom hela låten, så lyckas Oliver _alltid_ få mig att lyssna klart låten.

Skivans 15 låtar bjuder på allt från radiovänliga låtar till tunga klubbmonster, till fransk house med knarriga baslinjer, till slibbfunk och techno. Klistret för skivans stilmässigt spretiga innehåll är det där 80-talsglittret och basgångarna.

 

Det är verkligen svårt att välja favoritlåtar från skivan. För min del kunde jag ha en fest och tvinga folk att lyssna på skivan på repeat. Men två låtar som får nackhåret att resa sig är den dansanta och kosmiska ”Space & Sound”, liksom ”Go With It” där Oliver gästas av vännerna i Chromeo.

Skivan har alldeles utmärkta gästsångare. Klubb-balladen ”Falling Back” skulle inte vara den samma utan MNDR:s moderna röst. En annan låt i samma stil är nästan Knife-aktiga ”Wherever We Are” där drömska Elohim står för sångprestationen.

 

Oliver har till och med dammat av hiphoplegenden De La Soul för låten ”Heart Attack”. Givetvis är franska Yelle med på ett hörn också, som Oliver har proddat låtar åt förr.

 

När duon Oliver inte gör 80-talsfunk jobbar de i musikindustrin. Oliver Goldstein har bland annat skrivit låtar åt Justin Bieber. Han har också varit tillsammans med (kanske är de tillsammans fortfarande) Bonnie McKee som har skrivit låtar åt bland andra Katy Perry, Ke$ha och Kelly Clarkson. Duons andra hälft, Vaughn Oliver (alias U-Tern) är den som kan teknot och klubbmusiken.

 

Det märks att Oliver är ett hjärteprojekt, för det är bara så förbannat jävla bra. En full tia i min bok.

tisdag 15 augusti 2017 - 09:38

Jag släppte ny musik

Villan EP2

 

Jag har alltså haft en liten idé under en längre tid. En utmaning. 

Jag tillbringade därför helgen på vår sommarstuga, eller villa som det ju heter. Jag tog med mig diverse instrument och inspelningsprylar med målet att skriva, spela in, mixa och mastra en synthpop-EP. Twisten var att musiken skulle släppas på måndag morgon oavsett om den sög eller inte. 

Nu är musiken släppt och jag måste nog erkänna att jag är ganska nöjd med de tre låtarna som kom ur mig under veckoslutet. 

 

Jag vet med säkerhet att jag inte ens skulle ha skrivit klart två av dem om jag inte hade jobbat under tidspress, men jag inser att det var bra att jag ändå fullföljde dem.

Det hela projektet fick mig också att tänka på hur mycket potentiellt sett bra musik som aldrig blir gjord eftersom upphovspersonen inte är nöjd med musiken.

 

Mest av allt är jag överraskad över att musiken till sitt sound och sin mix låter så bra som den gör. Man brukar säga att man helst ska ha en några dagars paus från att ha spelat in musik till att mixa den, för att man ska kunna lyssna med färska öron. Det hann jag förstås inte med. 

 

Här är en liten lyric video till den låt som jag blev mest nöjd med: "American High School Kid". Den handlar om att jag aldrig har varit en sådan, samtidigt som jag har exponerats så mycket för hela det livet genom filmer, serier och litteratur.

Det verkar som om den amerikanska gymnasietiden är mer av en livsritual än vad min gymnasietid var. 

Om man vill lyssna på hela EP:n så hittar man den här.

 

torsdag 10 augusti 2017 - 22:02

Mina galna helgplaner

Okej. För en tid sen fick jag en lite smågalen idé. Jag vill utmana min egen kreativitet och liksom göra det ordentligt. Och det får inte finnas någon återvändo eller skyddsnät.

 

Det där låter diffust. Tillåt mig precisera. I dag kommer jag att ta med mig instrument och inspelningsutrustning och åka till vår sommarstuga. Där kommer jag att låsa in mig som en eremit till söndagen för att skriva och spela in tre synthpoplåtar.

 

Okej, det där låter ju inte så jävla märkvärdigt. Men det finns förstås en twist!

 

Jag kommer att släppa musiken som en EP på måndag morgon, oavsett om musiken är bra eller inte. Med andra ord kan just DU ha en chans att undvika att lyssna på min dåliga musik REDAN OM TRE DAGAR!

 

Jag kommer att försöka livestreama en del av inspelningsprocessen också. Det kommer ni att hitta på @dimhmusic på instragram. 

måndag 10 juli 2017 - 21:10

Man Duo - What If It Falls

Jaakko Eino Kalevi är värd att kolla in. Vi börjar där. 

 

Han är skum, personlig och tänjer på gränserna på vad popmusik är. Han är just en sån där musiker som har anammat att Finland inte exporterar listettor. I stället har han anammat en mer konstnärlig inställning till popmusik, och mina tankar går till Bowie, Roxy Music, Kate Bush, Eno. Ni förstår. 

 

Nu har denna forna spårvagnsförare börjat samarbeta med en för mig ny bekantskap, Long-Sam. Tillsammans kallar de sig konkret för Man Duo. Två män. Inga märkligheter. Tillsammans gör de elektronisk popmusik med en solklar techno-ådra, men det är också ganska funkigt och electronica-aktigt. Bastungt utan att bli våldsamt, våldsamt utan att bli farligt, monotont utan att bli tråkigt.

 

Jag kan inte påstå att "What If It Falls" är en catchig låt. Men det är nåt i den där nasala, malande basgången som fångar mig. Jaakko Eino Kalevis oengagerade sång med sitt visslande 's' är bara lyxigt på nåt sätt. Samtidigt är den första textraden genialisk:

 

The worst arrangement

Forced entertainment

 

Håll till godo.

 

Skivan "Orbit" kommer ut 18 augusti på Solina Records. 

söndag 25 juni 2017 - 20:24

Min elektroniska sommarmusik

Sommaren är här (ish), och den behöver ett soundtrack. För er som vill rensa huvudet fråni Edward Blom och Despacito så ger jag er här tre rysligt fina låtsamlingar. Det enhetliga temat är modernt 80-tal, solnedgångar och mellantempo. 

 

1. Com Truise - Iteration

 

Truise

Mästaren är efter en lång väntan tillbaka med en ny skiva. För dem som känner till Com Truises sound är skivan ingen överraskning - det är som om man slängt in 80-talssynthar i en torktumlare. Com Truise har ett helt unikt sound, stundvis medvetet melodiskt, stundvis slumpmässigt kaotiskt. 

Jag hade äran att efterfesta med Com Truise i Helsingfors i våras. Han är en sann nörd, vilket värmer mitt hjärta. Vi sjöng karaoke på stadens enda bar som höll öppet till 4 på en söndag. 

Lyssna först på: Propagation

 

2. Anoraak - Black Gold Sun

 

Anoraak

 

Anoraak var tidigt med i spelet vad gäller 80-talsinspirerad synthwave. Det är en fräsch blandning av fransk house och rymdtunga synthar. EP:n Black Gold Sun bjuder på få överraskningar, men är somrig från början till slut. Ett tryggt val för en biltur längs Finlands Highway One - Strandvägen mot Närpes. 

Lyssna först på: Outcome

  

3. Billboard - Memories

Billboard 

Billboard lyckas med att göra något som låter väldigt 2017 av gamla sounds. Överproducerat in i minsta nanosekund, men på precis rätt sätt. De släpiga, hiphoptunga beatsen är fyllda till bredden av små nyanser och överraskningar. Jag skämtar inte då jag skriver att den här EP:n låter STORT. 

Lyssna först på: It's You

 

 

fredag 19 maj 2017 - 21:23

Lyssna på techno i Vasa!

MLTDWN2

Vasa är kanske inte direkt berömt för sitt överutbud av evenemang vad gäller subkultur. Vasa är mer berömt för sportbarer som gillar vanlig musik. Klubbarna har ditchat EDM-trenden som kom och försvann, och mitt i allt bryr sig ingen om sann och äkta klubbmusik längre. Inte för att EDM var varken sann eller äkta, men ni fattar.

 

Fram kliver åter den sanna, äkta klubbmusiken. Den musik som specifikt och ursprungligen är gjord för klubben. För basen och pulsen. Den elektroniska musiken återgår till de miljöer den trivs bäst i - i underjorden, ur fokus för de flesta människor. 

 

Och vad är väl mer elektroniskt än techno? Det är liksom bara ren och skär maskin. En pulserande, drivande bastrumma varvat med andra grejer som strider om basutrymmet. Det är rytmiskt, atmosfäriskt, uppätande och underbart. 

 

Ja, Vasa har kanske aldrig haft ett överutbud av subkultur. Men technon i Vasa har funnits länge och kretsat kring ett litet gäng där de flesta känner varandra. En av dessa människor är Vesa-Matti Kivioja, som med sitt entourage i Meltdown Deejays ordnar en ren och äkta technoklubb på lördag på Leipis. Det blir en blandning av mer melodisk och atmosfärisk techno, och lite tyngre, mer dubbig techno.

 

På scen står förutom Vesa-Matti även Kollektiv Jurmo (från Lahtis/Helsingfors) och DJ Man Jorge (Helsingfors). V-M och Kollektiv Jurmo släpper även sin gemensamma EP på vinyl - "Connection".

 

I det där rummet som ser lite ut som ett mexikanskt stall spelar Meltdown Deejays: DJ Matlåck, DJ Kenth, DJ Båssanova och DJ Zakka.

 

Kvällen börjar på D.O.M. där man kan köpa skivor om man vill. Från klockan 22 sparkar bastrumman i gång en våning upp. 

torsdag 18 maj 2017 - 08:38

Skamlöst inlägg om mig själv

Under hösten och vintern har jag gjort lite musik, vilket har resulterat i en EP på fem låtar som släpps nu på fredag. Det handlar om projektet Bachelor of Hearts, som gör någon form av 80-talsinspirerad funk och disco. Det är instrumentalt och synthigt, och fruktansvärt kul att göra.

 

Nu är den första låten släppt via Youtubekanalen och skivbolaget New Retro Wave, vilket är spännande. Det är kul att folket bakom NRW tyckte om min musik och valde att släppa den. De har trots allt över 400 000 följare.

 

Första låten som har släppts, "1,2,3 Funk" tar inspiration dels från det tidiga 80-talets synthfunk, men också från den franska house- och discorörelsen, med artister som Daft Punk, Justice, Alan Braxe och Fred Falke. Mina husgudar Oliver smyger nog där i bakgrunden också.

 

EP:n "A Cosmic Funk Odyssey" släpps på fredag via NRW Records och kommer att finnas på samtliga digitala plattformar. Kul!

 

måndag 15 maj 2017 - 20:37

Mac DeMarco - "This Old Dog"

Mac2

Mac DeMarcos nya skiva är en sån där skiva som jag har längtat efter. Jag kan oskojat säga att jag har tyckt om alla låtar som denna märkliga kanadensare har skrivit. 

 

Mac har ett sätt att vara. Han har byggt sitt brand på att vara en nidbild av min generation. En slacker, som inte verkar bry sig om något över huvudtaget, och saknar respekt för den gamla goda rockmusiken. Om jag vore Mac så vet jag att min pappa inte skulle fatta vad jag höll på med.

 

Jag ser Mac lite som min generations svar på Lou Reed. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det finns likheter att just sätta fingrar på. 

 

Nåväl, till skivan. Soundet är väl det samma som det har varit på de tre senaste skivorna. DeMarco har lärt sig lite mer om produktion, mixarna är lite bättre polerade, men det är fortfarande schysst, varmt och lite lo-fi. Han verkar använda samma gitarrpedal och samma synth, med samma preset valt. Men han verkar ha skaffat sig en förkärlek för trummaskiner och keyboards. Ett exempel på det är en av singlarna On The Level

 

Förra skivan, Another One, var en sorts temaskiva kring en tjej. Kanske ett ex, kanske hans nuvarande, jag vet inte. Trots att låtarna svävade på med ett romantiskt skimmer så var texterna deppiga. En riktig breakup-skiva. This Old Dog handlar till största delen om en pappa. Jag vet väldigt lite om Mac DeMarcos pappa, men genom hans texter verkar det inte vara en perfekt människa, om vi säger så. Hans pappa har figurerat i texterna även tidigare, t.ex. på Cooking Up Something Good på andra plattan.

 

Det om texterna och soundet. Skivan är tempomässigt väldigt sammanhållen. Merparten av låtarna är långsamma, och mina tankar går kanske lite sökt till en annan kanadensare - Neil Young, och hans akustiska svit med Harvest och After The Goldrush

 

This Old Dog är precis vad jag ville ja. Mac DeMarco ska låta så här. Han ska gömma trauman bakom ett lättsamt sound, utan att ändå verka bry sig om hur skit han verkar ha det. Han ska inte bry sig om att hitta nya synthsound. Hans publik tycker om honom för det han gör och hur han låter. Genom att göra samma sak som alltid, så har han skapat ännu en skiva som jag kan lyssna på från början till slut. 

 

tisdag 9 maj 2017 - 14:31

Blogglista: Eurovision 2017

En sällan skådad blogglista dyker nu upp på den här bloggen.

 

Jag tycker att Eurovision song contest är fullständigt obegripligt, otroligt europeiskt och en uppvisning av all den popmusik som för det mesta aldrig blir någonting.

 

Den bästa vinnarlåten genom tiderna: Vinnare? Loreens Euphoria. Jävlar alltså, den refrängen håller än i dag. Deltagare? Ted Gärdestad.

 

Min åsikt om politikens roll i sångtävlingen: Det finns alltid de där som klagar på att det är så mycket politik i ESC, som önskar att det ska vara ett forum för musik och inget annat. Jag säger - mer politik! Det är en alldeles utmärkt scen att stå på om man vill föra fram ett budskap till en av världens största TV-publiker. 

 

I år vinner nåt land med många grannländer. Antagligen inte Ryssland, dock. 

 

Så här laddar jag upp för finalen: Genom att vara i Umeå över dagen. Om man ska vara i en svensk stad som INTE uppmärksammar ESC så mycket, så är väl det just i Umeå man ska vara.

 

En perfekt eurovisionslåt ska innehålla ett svårplacerat uttal, en svensk producent i kulisserna, en avsaknad av sladdar i instrumenten och ett brist på hopp om en karrirär inom musiken. 

 

Det här kunde förbättras med ESC: Publikens smak. Och mina elitistiska tankegångar kring ämnet. 

 

Det bästa med ESC är att YLE antagligen aldrig kommer att behöva producera finalen igen. 

 

Mitt bästa eurovisionsminne: Av någon anledning tenderar jag och Sophia att alltid vara på resa när det är ESC, så jag förknippar tävlingen med försommar någonstans i Europa. Det är ganska trevligt. 

tisdag 9 maj 2017 - 14:09

LCD Soundsystem är tillbaka

Ett av mina favoritband är LCD Soundsystem. Det är ett band som har uppstått, dött och återuppstått under min aktiva tid som lyssnare.

Jag vet inte riktigt vad det är i LCD Soundsystem som har fått mig att älska dem så mycket, men jag tror att bandets sångare och grundare, James Murphy, är en viktig del av det.

Allt började med att han gjorde en skiva i New York när han nästan var 40 år gammal. Folk blev nyfikna, och han blev erbjuden att spela sin första spelning i London. Han slängde ihop ett band, eller som han kallade det, ett ”LCD Soundsystem coverband” och resten är historia.

Murphy är förutom en utmärkt sångare med en otrolig energi och intensivitet i rösten, en unik människa i popscenen. LCD Soundsystem är förstås inte bara pop, utan drar en stor del av sin energi ur punken.

Bandet gjorde egentligen bara tre album, som alla är rysligt bra. Det är disco, det är synthpop, det är punk. Det är musik som gör sig extremt bra live, när det spelas av ett väldigt stort band. Jag hade chansen att se dem i Helsingfors 2010. Det var en fantastisk spelning.

Ett drygt halvår senare gick bandet ut med att de skulle sluta, och med besked. De ordnade en rad avslutande spelningar som kulminerade i en spelning i ett slutsålt Madison Square Garden. Det gjordes också en dokumentär, Shut up and play the hits, om den sista spelningen. Det är en grymt fin dokumentär som bara följer med James Murphy dagarna före, och dagen efter deras allra sista spelning.

MEN.

De är tillbaka. Nyligen har två nya låtar från ett kommande album släppts. Jag har väldigt blandade känslor kring det, jag menar - det är ett av mina favoritband. Men de slutade ju, och det var ett så perfekt avslut. Jag kräver inte mer musik, jag hade vant mig med tanken att de var borta.

Samtidigt är jag så nyfiken på att höra hurdan musik de ännu är kapabla till att skriva. De två nya låtarna bådar gott. Speciellt American Dream gick hem hos mig. Det var en sån där låt som man kunde sjunga med i efter tre lyssningar.

Jag kunde skriva långa och många meningar om bandet, men för att sammanfatta ungefär var jag skulle landa så är det det här: Jag hoppas att jag är lika fin och omtyckt som James Murphy när jag är 40.

http://www.youtube.com/watch?v=cJ0Y89PbGuA&t=5s

Och att de hör till ett litet gäng som har lyckats skriva ett anthem om när någon dör. Someone great är en av mina favoritlåtar någonsin.