fredag 19 maj 2017 - 21:23

Lyssna på techno i Vasa!

MLTDWN2

Vasa är kanske inte direkt berömt för sitt överutbud av evenemang vad gäller subkultur. Vasa är mer berömt för sportbarer som gillar vanlig musik. Klubbarna har ditchat EDM-trenden som kom och försvann, och mitt i allt bryr sig ingen om sann och äkta klubbmusik längre. Inte för att EDM var varken sann eller äkta, men ni fattar.

 

Fram kliver åter den sanna, äkta klubbmusiken. Den musik som specifikt och ursprungligen är gjord för klubben. För basen och pulsen. Den elektroniska musiken återgår till de miljöer den trivs bäst i - i underjorden, ur fokus för de flesta människor. 

 

Och vad är väl mer elektroniskt än techno? Det är liksom bara ren och skär maskin. En pulserande, drivande bastrumma varvat med andra grejer som strider om basutrymmet. Det är rytmiskt, atmosfäriskt, uppätande och underbart. 

 

Ja, Vasa har kanske aldrig haft ett överutbud av subkultur. Men technon i Vasa har funnits länge och kretsat kring ett litet gäng där de flesta känner varandra. En av dessa människor är Vesa-Matti Kivioja, som med sitt entourage i Meltdown Deejays ordnar en ren och äkta technoklubb på lördag på Leipis. Det blir en blandning av mer melodisk och atmosfärisk techno, och lite tyngre, mer dubbig techno.

 

På scen står förutom Vesa-Matti även Kollektiv Jurmo (från Lahtis/Helsingfors) och DJ Man Jorge (Helsingfors). V-M och Kollektiv Jurmo släpper även sin gemensamma EP på vinyl - "Connection".

 

I det där rummet som ser lite ut som ett mexikanskt stall spelar Meltdown Deejays: DJ Matlåck, DJ Kenth, DJ Båssanova och DJ Zakka.

 

Kvällen börjar på D.O.M. där man kan köpa skivor om man vill. Från klockan 22 sparkar bastrumman i gång en våning upp. 

torsdag 18 maj 2017 - 08:38

Skamlöst inlägg om mig själv

Under hösten och vintern har jag gjort lite musik, vilket har resulterat i en EP på fem låtar som släpps nu på fredag. Det handlar om projektet Bachelor of Hearts, som gör någon form av 80-talsinspirerad funk och disco. Det är instrumentalt och synthigt, och fruktansvärt kul att göra.

 

Nu är den första låten släppt via Youtubekanalen och skivbolaget New Retro Wave, vilket är spännande. Det är kul att folket bakom NRW tyckte om min musik och valde att släppa den. De har trots allt över 400 000 följare.

 

Första låten som har släppts, "1,2,3 Funk" tar inspiration dels från det tidiga 80-talets synthfunk, men också från den franska house- och discorörelsen, med artister som Daft Punk, Justice, Alan Braxe och Fred Falke. Mina husgudar Oliver smyger nog där i bakgrunden också.

 

EP:n "A Cosmic Funk Odyssey" släpps på fredag via NRW Records och kommer att finnas på samtliga digitala plattformar. Kul!

 

måndag 15 maj 2017 - 20:37

Mac DeMarco - "This Old Dog"

Mac2

Mac DeMarcos nya skiva är en sån där skiva som jag har längtat efter. Jag kan oskojat säga att jag har tyckt om alla låtar som denna märkliga kanadensare har skrivit. 

 

Mac har ett sätt att vara. Han har byggt sitt brand på att vara en nidbild av min generation. En slacker, som inte verkar bry sig om något över huvudtaget, och saknar respekt för den gamla goda rockmusiken. Om jag vore Mac så vet jag att min pappa inte skulle fatta vad jag höll på med.

 

Jag ser Mac lite som min generations svar på Lou Reed. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det finns likheter att just sätta fingrar på. 

 

Nåväl, till skivan. Soundet är väl det samma som det har varit på de tre senaste skivorna. DeMarco har lärt sig lite mer om produktion, mixarna är lite bättre polerade, men det är fortfarande schysst, varmt och lite lo-fi. Han verkar använda samma gitarrpedal och samma synth, med samma preset valt. Men han verkar ha skaffat sig en förkärlek för trummaskiner och keyboards. Ett exempel på det är en av singlarna On The Level

 

Förra skivan, Another One, var en sorts temaskiva kring en tjej. Kanske ett ex, kanske hans nuvarande, jag vet inte. Trots att låtarna svävade på med ett romantiskt skimmer så var texterna deppiga. En riktig breakup-skiva. This Old Dog handlar till största delen om en pappa. Jag vet väldigt lite om Mac DeMarcos pappa, men genom hans texter verkar det inte vara en perfekt människa, om vi säger så. Hans pappa har figurerat i texterna även tidigare, t.ex. på Cooking Up Something Good på andra plattan.

 

Det om texterna och soundet. Skivan är tempomässigt väldigt sammanhållen. Merparten av låtarna är långsamma, och mina tankar går kanske lite sökt till en annan kanadensare - Neil Young, och hans akustiska svit med Harvest och After The Goldrush

 

This Old Dog är precis vad jag ville ja. Mac DeMarco ska låta så här. Han ska gömma trauman bakom ett lättsamt sound, utan att ändå verka bry sig om hur skit han verkar ha det. Han ska inte bry sig om att hitta nya synthsound. Hans publik tycker om honom för det han gör och hur han låter. Genom att göra samma sak som alltid, så har han skapat ännu en skiva som jag kan lyssna på från början till slut. 

 

tisdag 9 maj 2017 - 14:31

Blogglista: Eurovision 2017

En sällan skådad blogglista dyker nu upp på den här bloggen.

 

Jag tycker att Eurovision song contest är fullständigt obegripligt, otroligt europeiskt och en uppvisning av all den popmusik som för det mesta aldrig blir någonting.

 

Den bästa vinnarlåten genom tiderna: Vinnare? Loreens Euphoria. Jävlar alltså, den refrängen håller än i dag. Deltagare? Ted Gärdestad.

 

Min åsikt om politikens roll i sångtävlingen: Det finns alltid de där som klagar på att det är så mycket politik i ESC, som önskar att det ska vara ett forum för musik och inget annat. Jag säger - mer politik! Det är en alldeles utmärkt scen att stå på om man vill föra fram ett budskap till en av världens största TV-publiker. 

 

I år vinner nåt land med många grannländer. Antagligen inte Ryssland, dock. 

 

Så här laddar jag upp för finalen: Genom att vara i Umeå över dagen. Om man ska vara i en svensk stad som INTE uppmärksammar ESC så mycket, så är väl det just i Umeå man ska vara.

 

En perfekt eurovisionslåt ska innehålla ett svårplacerat uttal, en svensk producent i kulisserna, en avsaknad av sladdar i instrumenten och ett brist på hopp om en karrirär inom musiken. 

 

Det här kunde förbättras med ESC: Publikens smak. Och mina elitistiska tankegångar kring ämnet. 

 

Det bästa med ESC är att YLE antagligen aldrig kommer att behöva producera finalen igen. 

 

Mitt bästa eurovisionsminne: Av någon anledning tenderar jag och Sophia att alltid vara på resa när det är ESC, så jag förknippar tävlingen med försommar någonstans i Europa. Det är ganska trevligt. 

tisdag 9 maj 2017 - 14:09

LCD Soundsystem är tillbaka

Ett av mina favoritband är LCD Soundsystem. Det är ett band som har uppstått, dött och återuppstått under min aktiva tid som lyssnare.

Jag vet inte riktigt vad det är i LCD Soundsystem som har fått mig att älska dem så mycket, men jag tror att bandets sångare och grundare, James Murphy, är en viktig del av det.

Allt började med att han gjorde en skiva i New York när han nästan var 40 år gammal. Folk blev nyfikna, och han blev erbjuden att spela sin första spelning i London. Han slängde ihop ett band, eller som han kallade det, ett ”LCD Soundsystem coverband” och resten är historia.

Murphy är förutom en utmärkt sångare med en otrolig energi och intensivitet i rösten, en unik människa i popscenen. LCD Soundsystem är förstås inte bara pop, utan drar en stor del av sin energi ur punken.

Bandet gjorde egentligen bara tre album, som alla är rysligt bra. Det är disco, det är synthpop, det är punk. Det är musik som gör sig extremt bra live, när det spelas av ett väldigt stort band. Jag hade chansen att se dem i Helsingfors 2010. Det var en fantastisk spelning.

Ett drygt halvår senare gick bandet ut med att de skulle sluta, och med besked. De ordnade en rad avslutande spelningar som kulminerade i en spelning i ett slutsålt Madison Square Garden. Det gjordes också en dokumentär, Shut up and play the hits, om den sista spelningen. Det är en grymt fin dokumentär som bara följer med James Murphy dagarna före, och dagen efter deras allra sista spelning.

MEN.

De är tillbaka. Nyligen har två nya låtar från ett kommande album släppts. Jag har väldigt blandade känslor kring det, jag menar - det är ett av mina favoritband. Men de slutade ju, och det var ett så perfekt avslut. Jag kräver inte mer musik, jag hade vant mig med tanken att de var borta.

Samtidigt är jag så nyfiken på att höra hurdan musik de ännu är kapabla till att skriva. De två nya låtarna bådar gott. Speciellt American Dream gick hem hos mig. Det var en sån där låt som man kunde sjunga med i efter tre lyssningar.

Jag kunde skriva långa och många meningar om bandet, men för att sammanfatta ungefär var jag skulle landa så är det det här: Jag hoppas att jag är lika fin och omtyckt som James Murphy när jag är 40.

http://www.youtube.com/watch?v=cJ0Y89PbGuA&t=5s

Och att de hör till ett litet gäng som har lyckats skriva ett anthem om när någon dör. Someone great är en av mina favoritlåtar någonsin. 

 

måndag 24 april 2017 - 15:00

Sök till Kuula-insitutet!

Inlägget är ett kommersiellt samarbete
med Kuula-Institutet

***

 

kuula 1

 

Man kan börja studera musik på Kuula-institutet på två sätt: frivilligt eller ofrivilligt. Detta inlägg berör båda sorter.

Själv hör jag till kategori två. Mina föräldrar ville att jag skulle börja spela violin när jag var sju år gammal. Sammanlagt har jag spelat violin i nästan 20 år, men dessvärre låter det inte så då jag spelar. Under mina tio år som elev på Kuula-institutet har jag hunnit ta violinlektioner, orkesterlektioner, trumlektioner, bandlektioner, teorilektioner, sånglektioner och uppträtt i musikaler. Jag har spelat bakgrundsmusik på energiklusterföretags julfester, jag har uppträtt i typ en lågstadieskola i Ylistaro, och när jag var kanske elva år gammal blev jag utmanad att uppträda med min violin framför mina egna klasskompisar. Violinen var då (och är väl fortfarande) inte lika cool som en elgitarr i en 11-årings ögon. Jag tror inte att min stråkhand någonsin har skakat som då.

Ett annat uppträdande som jag håller varmt om hjärtat var när vi spelade bakgrundsjazz på nåt sorts politiskt kampanjmöte om att få el till tågspåret mellan Vasa och Seinäjoki. Vi spelade en hel låt för enbart en alkoholiserad man som hade tittat in i tågstationen för att det bjöds på soppa. Han såg väldigt nöjd ut.

Både då jag gick där, och i bakspegeln, så har Kuula enbart varit en positiv erfarenhet. Jag har fått många vänner via musikstudierna, och framför allt har jag lärt mig väldigt mycket om musik. Jag kanske inte spelar violin varje dag längre, och jag har inte uppträtt som trummis på tre år. Men jag använder mig varje dag av den kunskap som jag har fått från Kuula-institutet. Om det så handlar om att göra en fyra takters elektronisk loop, när jag försöker klura ut en ackordföljd på gitarren eller när jag bara lyssnar på musik.

För andra gick det på helt andra sätt. En av mina medmusikanter när jag själv gick på Kuula studerar numera vid Royal Academy Of Music i London och får uppträda på Royal Albert Hall. Om Kuula gjorde honom till en virtuos på violinen, så gav Kuula mig grunderna i flera olika instrument.

Jag träffade många som själva valde att söka in till och börja på Kuula-institutet som tonåringar eller vuxna. I bland spelade jag violin med en kvinna i 70-årsåldern som säkert ville ha nåt projekt när hon var pensionär. En av mina bästa vänner, som har spelat gitarr typ hela livet, sökte in i tonåren. Det finns en gemensam faktor mellan dessa - de studerade målmedvetet och utvecklades snabbt.

Oavsett om man börjar frivilligt eller ofrivilligt så var lärarna bra, flexibla och inspirerande. Naturligtvis kunde det finnas pedagoger som man inte synkade med, men så är det överallt. Min violinlärare uppmanade mig till att skaffa en elviolin när jag tvivlade på coolhetsfaktorn i mitt instrument när jag gick i högstadiet. Då spelade vi metal på violin i stället för etyder och skalor.

Om du funderar på ge dina barn gåvan att spela klarinett eller dansa balett, eller om du känner dig redo för att äntligen lära dig att spela elgitarr eller piano - sök in till Kuula-institutet. Ansökningstiden går ut den sista april, och det finns mycket att välja mellan.

 

Mer information hittar man via Vasa stads hemsidor.

lördag 1 april 2017 - 13:06

Viljanen

Innan jag skriver nåt om gårdagens konsert med Iiris Viljanen tänkte jag introducera ett nytt element i mitt recenserande - kontextrapporten. I kontextrapporten sammanfattar jag kortfattat min sinnesstämning och sysselsättning före konserten - något som säkert påverkar min upplevelse av saker och ting.

Kontextrapporten

Vad jag gjort: intervjuat tjänsteman på NTM-centralen på jobbet. Rysligt tråkigt.

Vad jag ätit: Pasta till lunch, pizza till middag. Ett glas vin innnan konserten.

Sinnesstämning: Ganska neutral, men glad av att komma hem till familjen. Glad över att få gå på konsert.

 

Iiris2Bild: Sophia Brink

 

I går spelade Iiris Viljanen på Wasa Teater med sitt band. Jag hade fått höra lite oroande besked om att det ännu fanns biljetter kvar, och i mitt huvud såg jag en halvfull sal. Det var det inte, utan nära på fullsatt.

Iiris skiva ”Mercedes” nämndes bland svenska popkritikers favoritskivor under förra året. Jag älskade skivan, men försummade att skriva något om den då. I går spelade Iiris, om inte hela skivan, åtminstone det mesta av den. Det är utmanande musik med texter som kommer från insidan, musik som flyter på känslan.

Jag flöt på känslan under hela konserten och svävade mellan ett leende och tårar. Iiris Viljanen skriver så otroligt vackra melodier. Ta till exempel refrängen i ”Årstavikens strand” eller ”Ljuset själv”. Armhåret står upp bara jag tänker på de där melodierna.

Jag vill undvika att gå in på ämnen där man liksom recenserar personen bakom musiken i stället för konserten i sig, men jag måste ta upp en sak som jag finner så fascinerande. När Iiris gör sina mellansnack verkar hon så nervös, men när hon sjunger kommer budskapet ur henne med en kraft och ett mod som liksom bara går rakt in i en.

Iiris Viljanens musik är så berättande, där melodierna och instrumenten färgsätter texterna och ger dem ett sammanhang. Och live på en fin scen med fruktansvärt duktiga musiker blir det bara så otroligt kraftigt.

 

”When in Rome”

Gårdagens konsert var antagligen den bästa konsert som jag har fått se och höra i Vasa. Jag har verkligen inte något negativt att säga över huvudtaget. Dock tänker jag poängtera en sak, som kanske är självklar, men som det ändå är lite värdeladdad.

Iiris gav oss ett specialnummer - en version av KAJ:s ”Kom ti byin”. Enligt Iiris egna ord hör låten till en av hennes favoriter från förra året. Det är en bra text och även min KAJ-favorit.

Versionen från gårdagskvällen var strålande, och det är väl ett faktum att de flesta tycker om KAJ. Men det blev så tydligt i går, när applåderna dånade högre än efter någon av Iiris egna låtar, att det enkla alltid går hem bättre än det svåra.

Jag tackar Iiris Viljanen för hennes musik och hennes närvaro i går. Konserten var ett bevis på att det kan odlas fram begåvade talanger i den här stan. Jag kan också konstatera att det har varit en vinter fylld av fina spelningar, oväntat nog. Bob Hund, Ebbot, Vasas flora och fauna, INVSN och nu Iiris Viljanen. Det måste vara någon form av rekord.

torsdag 23 mars 2017 - 10:29

Lyxzén

INVSN2En dålig bild, jag vet.

I går kväll gick jag och min fru, Sophia, på en spelning med svenska INVSN, eller Invasionen. Dennis Lyxzén som sjunger i bandet är en legend inom nordisk hardcorepunk och en sann förebild för en stor del av punken i norden.

Lyxzén är kanske mest känd som frontman i Refused - ett band som slutade för snart 20 år sedan. Det var väl inte förrän de slutade som de slog igenom riktigt stort - amerikanerna hittade dem, men fick acceptera att de aldrig kommer att få uppleva Refused på riktigt.

År 2012 gjorde bandet en comeback och fick äran att vara en av huvudakterna på den väldigt creddiga amerikanska festivalen Coachella. Det cirkulerar rykten om att bandet skulle ha krävt en miljon dollar för att göra den spelningen. Varför, är en relevant fråga, med tanke på bandets utpräglade vänsteragenda.

I går stod Lyxzén på en scen i Vasa, som kanske var lika stor som trumpodiet var på Coachella. Bandet var förstås inte Refused, utan Invasionen - ett band som funnits från och till längs med Lyxzéns karriär. De är tillbaka med en ny, av kritiker omtyckt skiva. Gårdagens spelning var också Lyxzéns första spelning i Vasa sedan han var här med Refused i slutet av 90-talet.

Det var en bra spelning av ett ödmjukt band. De hade nog inget annat val än att vara ödmjuka, när publiken minst sagt var svårflörtad. Lyxzén behövde fråga snällt om vi vågade komma närmare scenen, och när han klev ut i publiken blev han inte direkt omfamnad - det var som om han klöv ett hav och alla gick snällt och sidan.

Trots att vi inte talar om någon 20-årig hardcoresångare längre, utan om en medelålders man i kostym som spelar betydligt snällare musik nu än förut, så har inte Lyxzén lämnat någon bit av honom bakom sig. Efter andra eller tredje låten väljer han att ta tillfället i akt att förklara åt oss att det inte är rätt att låta nazister komma till tals - man ska slå dem på käften. Man ska orka ta striden oavsett om det är på gatan eller på jobbet. Om tillräckligt många gör nazistens vardag jobbig och fylld av motstånd kommer de att tänka efter, tror Lyxzén.

Efter det lilla brandtalet är det som om någon form av spärr släpper hos publiken. Jag konstaterar att det mycket riktigt är Dennis Lyxzén jag ser på scenen, den man som jag har hört så mycket om under mina hardcorepunkiga tonår. Men det ska ändå krävas att bandet spelar sin sista låt före någon bjuder upp till dans, och ett gäng 25 plussare lite försiktigt knuffar varandra framför scenen. Det ska också sägas att den sista låten var en B-sida på en sjutumssingel, som aldrig släppts digitalt. Tydligen var det den som den svårflörtade publiken behövde.

 

Mycket har hänt

Efter spelningen har jag många tankar i huvudet. Den sedvanliga känslan av att Vasaborna inte dök upp i tillräckliga mängder. Att alla andra barer i stan var fyllda till bredden av halarebeklädda, högljudda studerande. Att rockmusik inte längre lockar.

Annat var det kanske då Refused spelade på Nuorisotalo i slutet av 90-talet. Då var både medlemmarna bandet och i publiken vilda och unga, och rocken levde. Det kanske fanns en stolthet och en samhörighet i att vara arg och avsky nazister.

I dag vågar inte ens många av våra politiker trampa ytterhögern på tårna. Få av oss lyssnar på vänsterpunk, och den politiska musik som finns döljer ändå sitt budskap för att kunna gå hem hos de flesta. I alla fall har jag en känsla av det.

Varken jag eller Sophia har haft chansen att se Lyxzén på en scen tidigare. I går kväll fick vi det. Vi fick också se honom gå av scenen med instrumentlådor i händerna. Det var inte Refused på Nuorisotalo på 90-talet, inte heller på Coachella 2012. Det var INVSN på Brödfabriken 2017. Men det var samma Dennis Lyxzén, det råder det ingen tvekan om.

 

Edit: Refused har inte spelat på Keltsu, som jag tidigare skrev. De spelade på Nuorisotalo, enligt säkra källor. Dennis Lyxzén ska ha spelat en solospelning på Keltsu. 

lördag 11 mars 2017 - 12:05

Hej Sverige

Hej Sverige,

Jag skriver det här inlägget i egenskap av ert östra grannland, Finland. Ni vet, den där jobbiga kusinen som associeras med er bara för att ni klumpas ihop i samma nordiska familj. Men vi vet - ni orkar egentligen inte bry er om oss.

Sverige, ni är som en gymnasieelev i en huvudstad. Ni har stora planer för er framtid. Ni ska säsongsarbeta i alperna. Ni ska resa runt i Sydostasien.

Finland, å andra sidan, är som den där kusinen som är nöjd i sin hembygd. Det är här i Europas nordöstra hörn som vi ska leva, jobba och dö. Vi vill inte göra något väsen av oss, utan leva ett dygdigt liv som gör krigsveteranerna nöjda.

Men visst är Finland bittert innerst inne. Det går ju så bra för er där i Sverige. Ni har ekonomin i skick, ni fixar arbetsintervjuer och kan sälja er själva. Ni har cool musiksmak och lyckas bra i den branschen. Ni satsar tiotals miljoner på en folkfest ni kallar melodifestivalen, där till och med artister med cred ställer upp.

Vi sätter 300 euro på en sketen tävling som spelas in i en gymnastiksal i en förort. Ungefär. Inte riktigt, men inte är det långt ifrån sanningen heller.

Det är just med den där bitterheten i mig som jag, Finland, har en sjuk dröm. Elden brinner i mina ögon när jag tänker på den. Jag skrattar hysteriskt. Jag tänker, äntligen finns det en chans att dra ner er, Sverige, i samma dynga som vi befinner oss i. Det finns ett hopp - Sverige kan förstöra sitt hippa rykte. Blotta sitt sanna, dansbandsälskande jag.

För att återgå till Sverige som en gymnasieelev: er instagramprofil må se perfekt ut. Era möbler är fina i det vackra dagsljuset. Era grönväxter är fyllda av liv, och kuddarna i soffan är fluffiga. Men jag, Finland, vet. Jag vet att det bara är ett hörn av den lägenhet ni kallar Sverige. I det andra hörnet finns inredningsbokstäverna, den våldsamt fula, vattenkylda speldatorn med isblåa ledlampor och samlingen med roliga snapsglas som ni aldrig använder.

Och där, strax bredvid allt det står han: Owe Thörnqvist. Han vill också vara med och synas i internationella sammanhang. Han vill inte hamna utanför.

Min mästerliga domedagsplan tätnar. Jag vill att Owe Thörnqvist vinner melodifestivalen.

#VoteForOwe

 

Vote

For

OWE

lördag 11 februari 2017 - 08:38

Jag gjorde en cover. Eller gjorde jag en tolkning?

Det har hänt nånting på coverfronten enda sedan Så mycket bättre kom till. Länge talade man helt enkelt om covers om man spelade någon annans låt. Trots att man inte härmade låten som en exakt kopia, utan kanske ändrade på grejer i instrumentering eller ackord.

 

Men i Så mycket bättre nöjer man sig inte med att spela covers! Där är man pretentiös och gör tolkningar av musiken. Var går gränsen mellan en cover och en tolkning? Jag tror att den bedöms utgående från hur stort kulturellt kapital som sångaren/artisten innehar. Ju creddigare artist, desto säkrare är det att det handlar om en tolkning. 

 

Med det sagt kan jag konstatera att jag har gjort en cover av en av mina favoritlåtar. '86 släppte Iggy Pop en riktig popskiva (no pun intended) som heter Blah Blah Blah. Den är producerad av David Bowie, och låten Shades är skriven av dem båda. 

Det finns en fras som jag känner igen mig i extra mycket:

 

I'm not the kind of guy who dresses like a king

and a really fine pair of shades means everything.

 

Sådan är jag.