torsdag 23 mars 2017 - 10:29

Lyxzén

INVSN2En dålig bild, jag vet.

I går kväll gick jag och min fru, Sophia, på en spelning med svenska INVSN, eller Invasionen. Dennis Lyxzén som sjunger i bandet är en legend inom nordisk hardcorepunk och en sann förebild för en stor del av punken i norden.

Lyxzén är kanske mest känd som frontman i Refused - ett band som slutade för snart 20 år sedan. Det var väl inte förrän de slutade som de slog igenom riktigt stort - amerikanerna hittade dem, men fick acceptera att de aldrig kommer att få uppleva Refused på riktigt.

År 2012 gjorde bandet en comeback och fick äran att vara en av huvudakterna på den väldigt creddiga amerikanska festivalen Coachella. Det cirkulerar rykten om att bandet skulle ha krävt en miljon dollar för att göra den spelningen. Varför, är en relevant fråga, med tanke på bandets utpräglade vänsteragenda.

I går stod Lyxzén på en scen i Vasa, som kanske var lika stor som trumpodiet var på Coachella. Bandet var förstås inte Refused, utan Invasionen - ett band som funnits från och till längs med Lyxzéns karriär. De är tillbaka med en ny, av kritiker omtyckt skiva. Gårdagens spelning var också Lyxzéns första spelning i Vasa sedan han var här med Refused i slutet av 90-talet.

Det var en bra spelning av ett ödmjukt band. De hade nog inget annat val än att vara ödmjuka, när publiken minst sagt var svårflörtad. Lyxzén behövde fråga snällt om vi vågade komma närmare scenen, och när han klev ut i publiken blev han inte direkt omfamnad - det var som om han klöv ett hav och alla gick snällt och sidan.

Trots att vi inte talar om någon 20-årig hardcoresångare längre, utan om en medelålders man i kostym som spelar betydligt snällare musik nu än förut, så har inte Lyxzén lämnat någon bit av honom bakom sig. Efter andra eller tredje låten väljer han att ta tillfället i akt att förklara åt oss att det inte är rätt att låta nazister komma till tals - man ska slå dem på käften. Man ska orka ta striden oavsett om det är på gatan eller på jobbet. Om tillräckligt många gör nazistens vardag jobbig och fylld av motstånd kommer de att tänka efter, tror Lyxzén.

Efter det lilla brandtalet är det som om någon form av spärr släpper hos publiken. Jag konstaterar att det mycket riktigt är Dennis Lyxzén jag ser på scenen, den man som jag har hört så mycket om under mina hardcorepunkiga tonår. Men det ska ändå krävas att bandet spelar sin sista låt före någon bjuder upp till dans, och ett gäng 25 plussare lite försiktigt knuffar varandra framför scenen. Det ska också sägas att den sista låten var en B-sida på en sjutumssingel, som aldrig släppts digitalt. Tydligen var det den som den svårflörtade publiken behövde.

 

Mycket har hänt

Efter spelningen har jag många tankar i huvudet. Den sedvanliga känslan av att Vasaborna inte dök upp i tillräckliga mängder. Att alla andra barer i stan var fyllda till bredden av halarebeklädda, högljudda studerande. Att rockmusik inte längre lockar.

Annat var det kanske då Refused spelade på Nuorisotalo i slutet av 90-talet. Då var både medlemmarna bandet och i publiken vilda och unga, och rocken levde. Det kanske fanns en stolthet och en samhörighet i att vara arg och avsky nazister.

I dag vågar inte ens många av våra politiker trampa ytterhögern på tårna. Få av oss lyssnar på vänsterpunk, och den politiska musik som finns döljer ändå sitt budskap för att kunna gå hem hos de flesta. I alla fall har jag en känsla av det.

Varken jag eller Sophia har haft chansen att se Lyxzén på en scen tidigare. I går kväll fick vi det. Vi fick också se honom gå av scenen med instrumentlådor i händerna. Det var inte Refused på Nuorisotalo på 90-talet, inte heller på Coachella 2012. Det var INVSN på Brödfabriken 2017. Men det var samma Dennis Lyxzén, det råder det ingen tvekan om.

 

Edit: Refused har inte spelat på Keltsu, som jag tidigare skrev. De spelade på Nuorisotalo, enligt säkra källor. Dennis Lyxzén ska ha spelat en solospelning på Keltsu. 

lördag 11 mars 2017 - 12:05

Hej Sverige

Hej Sverige,

Jag skriver det här inlägget i egenskap av ert östra grannland, Finland. Ni vet, den där jobbiga kusinen som associeras med er bara för att ni klumpas ihop i samma nordiska familj. Men vi vet - ni orkar egentligen inte bry er om oss.

Sverige, ni är som en gymnasieelev i en huvudstad. Ni har stora planer för er framtid. Ni ska säsongsarbeta i alperna. Ni ska resa runt i Sydostasien.

Finland, å andra sidan, är som den där kusinen som är nöjd i sin hembygd. Det är här i Europas nordöstra hörn som vi ska leva, jobba och dö. Vi vill inte göra något väsen av oss, utan leva ett dygdigt liv som gör krigsveteranerna nöjda.

Men visst är Finland bittert innerst inne. Det går ju så bra för er där i Sverige. Ni har ekonomin i skick, ni fixar arbetsintervjuer och kan sälja er själva. Ni har cool musiksmak och lyckas bra i den branschen. Ni satsar tiotals miljoner på en folkfest ni kallar melodifestivalen, där till och med artister med cred ställer upp.

Vi sätter 300 euro på en sketen tävling som spelas in i en gymnastiksal i en förort. Ungefär. Inte riktigt, men inte är det långt ifrån sanningen heller.

Det är just med den där bitterheten i mig som jag, Finland, har en sjuk dröm. Elden brinner i mina ögon när jag tänker på den. Jag skrattar hysteriskt. Jag tänker, äntligen finns det en chans att dra ner er, Sverige, i samma dynga som vi befinner oss i. Det finns ett hopp - Sverige kan förstöra sitt hippa rykte. Blotta sitt sanna, dansbandsälskande jag.

För att återgå till Sverige som en gymnasieelev: er instagramprofil må se perfekt ut. Era möbler är fina i det vackra dagsljuset. Era grönväxter är fyllda av liv, och kuddarna i soffan är fluffiga. Men jag, Finland, vet. Jag vet att det bara är ett hörn av den lägenhet ni kallar Sverige. I det andra hörnet finns inredningsbokstäverna, den våldsamt fula, vattenkylda speldatorn med isblåa ledlampor och samlingen med roliga snapsglas som ni aldrig använder.

Och där, strax bredvid allt det står han: Owe Thörnqvist. Han vill också vara med och synas i internationella sammanhang. Han vill inte hamna utanför.

Min mästerliga domedagsplan tätnar. Jag vill att Owe Thörnqvist vinner melodifestivalen.

#VoteForOwe

 

Vote

For

OWE

lördag 11 februari 2017 - 08:38

Jag gjorde en cover. Eller gjorde jag en tolkning?

Det har hänt nånting på coverfronten enda sedan Så mycket bättre kom till. Länge talade man helt enkelt om covers om man spelade någon annans låt. Trots att man inte härmade låten som en exakt kopia, utan kanske ändrade på grejer i instrumentering eller ackord.

 

Men i Så mycket bättre nöjer man sig inte med att spela covers! Där är man pretentiös och gör tolkningar av musiken. Var går gränsen mellan en cover och en tolkning? Jag tror att den bedöms utgående från hur stort kulturellt kapital som sångaren/artisten innehar. Ju creddigare artist, desto säkrare är det att det handlar om en tolkning. 

 

Med det sagt kan jag konstatera att jag har gjort en cover av en av mina favoritlåtar. '86 släppte Iggy Pop en riktig popskiva (no pun intended) som heter Blah Blah Blah. Den är producerad av David Bowie, och låten Shades är skriven av dem båda. 

Det finns en fras som jag känner igen mig i extra mycket:

 

I'm not the kind of guy who dresses like a king

and a really fine pair of shades means everything.

 

Sådan är jag.

tisdag 17 januari 2017 - 16:36

Dödsmetall

1934357 121444203476 5288944 n2Jag med mina lockar på en scen framför ett tomt fält för länge sen.

 

För det egentliga musiktipset kan ni scrolla längst ner i inlägget. Vi inleder med en liten tillbakablick.

 

En gång för länge sen stod jag i ett pojkrum i Vörå och skrek så mätarna slog på rött i en mikrofon. Texten som reciterades handlade om en mördare som ströp sina offer med deras egna tarmar. Låten hette föga överraskande ”Intenstines of Death” och bandet hette Graveyard Massacre.

Det var under en tid i mitt liv när jag sörjde att ett av mina absoluta favoritband skulle tacka för sig – Hellacopters. Jag var besatt av bandet och allt som fanns kring det. Hellacopters har skrivit väldigt få låtar om död och blod, men runt om Hellacopters tid och plats på vår planet har medlemmarna i bandet gjort det.

Sångaren och gitarristen i bandet, Nicke Andersson, började hela sin karriär som dödsmetallare, först som trummis i band som Nihilist och Dismember och senare i det legendariska stockholmsbandet Entombed.

Några år innan Hellacopters valde att kliva av scenen och ur studion dök det plötsligt upp ny dödsmetall signerad Andersson. Death Breath blåste liv (eller död) i den gamla, hederliga och råa svenska dödsmetalltraditionen. Jag hade länge trott att stilen enbart lät som de amerikanska banden, där Cannibal Corpse kanske är mest känt. Sången är främst rapande läten, trummorna malar på i ett konstant blastbeat och gitarrerna har så mycket dist att det är svårt att höra riffen.

Men nej, Death Breath gjorde något annat. Det var mer punkigt i sitt sound. Bandet blev också min inkörsport till den svenska dödsmetallscenen. Det finns få skivor som jag har lyssnat på så mycket som Death Breaths andra platta - ”Stinking Up The Night”. Den köpte jag för övrigt i en skivaffär i Tammerfors dagen efter Hellacopters avskedskonsert i staden.

Det tog inte länge innan jag och några andra Nicke Andersson-besatta klasskompisar valde att skriva gammal, rejäl dödsmetall. Under några kvällar i olika pojkrum med ett ljudkort och en laptop spelade vi in tre låtar; ”Intenstines of Death”, ”Meathook Mayhem” och ”The Dead Will Walk”.

En kompis var medlem i Vasa ungdomsfullmäktige som hade valt att slösa bort typ 70 procent av deras budget på att ordna en nykter festival för ungdomar i Vasa. Av någon outrgundlig anledning blev vi bokade, trots att vi bara hade tre låtar. Tanken var att vi skulle spela en halv timme. Kvällen före festivalen övade vi i några timmar och jammade ihop nåt nytt för att fylla ut vårt set. Som intro spelade vi en dödsmetallvariant av temamusiken till ”Inspector Gadget”.

Nästa dag står vi där på scenen. Vår basist har crocs på fötterna och jag ska för första gången spela elgitarr och sjunga på samma gång. Eftersom det var ett nyktert evenemang såg det tyvärr väldigt tomt ut framför scenen. Våra vänner och den största delen av publiken var på plats, fast på utsidan av stänglset eftersom de hade druckit öl.

Vi kickade igång med ”Inspector Gadget” och det lät alldeles lysande. Efter det spelade vi två av våra låtar, som också gick överraskande bra. Dock hade jag absolut noll teknik för att skrika så rösten försvann lite gradvis. Sedan skulle vi spela den nya instrumentala låten som vi hade övat in kvällen före. Tyvärr visade det sig att vi kollektivt hade glömt bort den totalt. Därför spelade vi en sista låt och ”Inspector Gadget” på nytt innan vi klev av scenen ungefär 12 minuter efter att vi hade gått upp på den.

Efter det spelade vi aldrig mer. Det skrevs ingen ny musik heller. Vårt dödsmetallband Graveyard Massacre gjorde vad det borde – dog.

 

Det ni nyss har läst är egentligen en allt för lång inledning till mitt egentliga ämne. Jag blev så förbannat glad när jag upptäckte att någon annan vasabo även har hittat till den gamla dödsmetallstilen. Och inte vem som helst – ett gäng riktigt förbannade sextonåringar.

Instant

 

Bandet Instant är helt jävla klockrent och gör mig varm i hjärtat. Inte bara är det ett bevis på att människor som är födda på 2000-talet fortfarande spelar i band. Det är också ett bevis att sextonåringar släpper lös sina våldsamma fantasier i musiken. Dessutom representeras bandet av en eldsjäl inom den finländska undergroudscenen – Keijo Niinimaa, känd från band som Rotten Sound och Morbid Evils.

Jag önskar Instant allt gott. Gå in och gilla den här bilden för att rösta på dem i föreningen Volumes stipendietävling. Och lyssna på deras platta ”Decimation” här. Det är en order.

tisdag 10 januari 2017 - 12:17

De minst spelade låtarna på Spotify

Ständigt pumpas de in i oss. Hitsen. Det råder en hysteri kring världens mest spelade låtar och man hänger tydligen inte med om man inte lyssnar på dem. Om man ska anse sig själv vara en modern nutidsmänniska ska man lyssna på de mest spelade låtarna. 

 

Men vad händer med resten? Visste du att det finns enorma mängder musik som ingen har lyssnat på? Alltså ingen. Inte ens någon som har känt sig självgod och lyssnat på sin egen musik. 

 

Jag tänkte ge dem en chans. Här följer mina reaktioner på fem slumpmässigt valda låtar som alla har en sak gemensamt - jag var deras första lyssnare på spotify. 

 

19d901a7baa000ef1d28bb99f37a50e9dc91303f

James Baker - "I Guess Im Crazy" (Från skivan COUNTRY BALLADS)

Låten rullar i gång. Lite doo wop kanske? 60-tal typ. Fast illusionen bryts av att det inte finns ett enda äkta instrument i inspelningen. Fejktrummor, fejkkörer, fejkblås. James Baker har ett frikostigt vibrato på sin barytonstämma. Jag kommer aldrig att höra honom sjunga mera. Det här var inte bra.

 

de2fc52894c81e36b7637b6a8196efd08147c342

 

Isabelle Aubret - "Round Midnight" (Från skivan IN LOVE)

Lite jazzvibbar. En trumpet med sordin inleder låten sådär lite lyxigt och sexigt. Fast all lyxighet dränks i enorma mängder reverb och ett plastigt 80-tals elpianosound. Isabelle börjar sjunga denna jazzklassiker med ett oplacerbart uttal på sin engelska. Nästan lite finskt. Hennes vibrato är lika frikostigt som James Bakers. Jag svävar i väg till godisbingo på Viking Line en tisdag i mars.

 

6c9c5a04457e2d8f98d463b7d7801471eefba37f 

Hardcore Nation - "UB-Long 2 Me" (från skivan GABBERBOX 13)

Aah, äntligen lite slarvig hardcore trance. Eller kanske det är Gabber. Skit är det hur som helst. En distad bastrumma driver den värdelösa melodin framåt. Producenten gillar den där crashsymbalen jätte, jätte mycket. Jag skäms. 

 

2e9d0d3c3d19d5669e499bb14b3eca0b1cc3e866

Stamps - "Never Be Alone - Radio Version" 

Innan jag ens trycker på play kan jag konstatera att det finns mycket ironi bara i låtens titel. Låten är ju väldigt ensam, eftersom ingen har lyssnat på den. Dessutom har jag svårt att tro att den spelas väldigt mycket i radio. Bandnamnet är ju skönt i alla fall. Enkelt. Låten är ganska synthig, men på ett lika 90-taligt sätt som ovanstående låte. Lite mer lättsmält dock. Kanske lite eurodisco i en allt för hajpad mix. Mätarna slår på rött. Ungefär som Haddaway eller rapparen Snap. Jag måste erkänna att jag trodde att Stamps skulle spela indierock.

 

8f45de8af292bbd0358177de6e27222f06d80229

Isja - "Bragino" 

Hej det här coolt. Lite som om Frank Zappa inte skulle komma från västvärlden. Skönt sound, bra mix. Lite fusionjazz med någon form av nordafrikanska inslag kanske? Lite överraskande att ingen har lyssnat på det här. Det är ändå helt duglig musikermusik. Antagligen har ingen lyssnat på det för att vi är ganska dåliga på att lyssna på musik utanför vår angloamerikanska kultursfär. Okej den är nog ganska brokig den här låten och varierar i kvalitet. Inte vet jag nu om jag rekommenderar den. Men det var den enda som jag faktiskt hörde i sin helhet. 

 

Om ni själva vill upptäcka nåt nytt och unikt så rekommenderar jag Forgotify. Den sidan letar fram ospelad musik åt er. 

fredag 30 december 2016 - 12:51

Årsresumé 3 - Vasa

Det har varit ett fint år för musik som är associerat med eller kommer från mitt eget lilla Vasa. Specifikt tänker jag på två artister och jag tror nog att ni vet vilka jag tänker på.

 

Iiris Viljanen och Vasas flora och fauna har lyckats väldigt, väldigt bra i år. De har smugit upp på toppen av Stockholms creddigaste musikscen. Vasa har väl alltid varit besatt av just Stockholm. Det är något som man jämför allt annat med.

Jag är lite allergisk för att hajpa Vasa, men man kan ju inte annat än vara överraskad av att dessa två artister har fått stockholmare att berusat sjunga om Gerby och Solf.

 

Iiris 600x600

 

Iiris Viljanen har varit produktiv i år. Hennes pianoskiva har jag skrivit om förut, och den var väldigt fin. Hennes nyligen släppta skiva ”Mercedes” ligger tydligen på andra plats över Sveriges mest kritikerosade skivor. Det är en väldigt fräsch och utmanande skiva. Det är en skiva som liksom den nämnda listans första plats, Frida Hyvönen, kräver ett mått av koncentration att ta till sig.
Det är ganska få skivor som på riktigt har berört mig i år, och ”Mercedes” är en av dem.

 

hondamonkey 4d85bbab2

 

Vasas flora och fauna har inte släppt lika mycket musik som sin f.d. medlem har gjort i år, men det som har släppts har varit lysande. Singeln ”Honda Monkey” har ett så fjantigt, studsande sound så man bara blir glad. Texten innehåller också en fras som har lärt mig något. Folk påstår att det finns låtar som har hjälpt dem att förstå något om kärlek, men Vasas flora och fauna har lärt mig ett och annat om snus.

”Det finns en frihet att se fram emot, det finns en stock i frysen”. Jag har alltid misslyckats med att hamstra snus men i år vet jag bättre. Det finns en underbar trygghet i att veta att det finns snus i frysen. Det är något som stockholmarna inte vet nånting om.

Vasamusiken kommer även att få en bra fortsättning efter nyår. Vasas flora och fauna har vistats i studion under året som gått. Vi väntar spänt på resultatet.

 

Andra nämnvärda Vasaartister som har haft bra grejer på gång är t.ex. Hilanders, som har reclaimat begreppet ”suomirock”. Det är uppdaterad rautalanka med ett sound som passar urbana 20-åringar.

Månskensbonden har släppt en fin singel och har en skiva på gång.

Jag var på Ritz i förrgår och såg Felicia Eriksson. En grym talang som har fina framtidsutsikter.

Kode Maya är en annan duo som är värd att kolla upp. För alla som gillar lo-fi pop.

Kommentera gärna om ni har andra tips på Vasamusik!

lördag 10 december 2016 - 19:55

Årsresumé 2 - David Bowie

Jag vill först be om ursäkt över att jag skriver det här som del 2 i en årsresumé. Det är som om Bowie skulle hamna på andra plats. Jag visste inte om jag skulle ta upp honom här i min resumélista eller om han skulle få nån sorts särbehandling. Men jag valde ändå att ta med Bowie här, eftersom Blackstar ändå var en alldeles strålande skiva. 

david bowie blackstar2

När man talar om David Bowie och 2016 i kombination är det ett ämne som det talas om mera än ett annat, årsaktuellt ämne. Man talar om hans död.

Men Bowie släppte ju en skiva också - Blackstar.

Att skriva om den skivan i nån sorts årsresumé bland andra skivor känns fel, men jag gör det i alla fall. Blackstar är i en helt egen kategori av skivor. Det är ingen skiva man ska jämföra med något annat.

Det går inte att sätta betyg på Blackstar. Eller, jag kan inte sätta ett betyg på den skivan. Det ryms inte på skalan. Den får Nz av 100.

För att i korthet försöka förklara exakt hur fullkomligt genialisk Blackstar är måste man jag redogöra vissa saker, för dem som inte hängde med. Skivan släpptes den 8 januari, på Bowies 69-årsdag. Det skrevs (fina) recensioner om hur Bowie bröt en flera år lång tystnad med en djup och mångsidig skiva. Redan i slutet av året innan hade singlarna Lazarus och Blackstar släppts med en märkliga, surrealistiska och fina videon. I videon till Lazarus ligger Bowie i en sjukhussäng.

Två dagar efter att Blackstar släpptes dog David Bowie.

Efter några tunga dagar med mycket gråt började bitarna falla på plats för mig. Textrader fick sin förklaring - ”Look up here, I’m in heaven / I’ve got scars that can’t be seen” (från Lazarus) och ”Something happened on the day he died/ Spirit rose a metre then stepped aside” (från Blackstar). För att inte tala om det avslutande spåret - ”I can’t give everything away”.

Nej, det kunde han inte. Men kunde budskapet egentligen ha varit tydligare, utan att bara säga det rakt ut?

Bowie gjorde sin egen död till sin sista persona. Han gjorde sin död till ett konstverk, utan att någon egentligen visste något på förhand. Galet.

Jag menar, bara på ett konkret plan är det så fruktansvärt svårt att genomföra. Utan att gå in på explicita detaljer, men hur tajmar man ett sånt projekt? Hur får man inblandade att inte försäga sig?

För att inte tala om hur tungt det måste ha varit för alla inblandade att genomföra Blackstar. Och framför allt - hur orkade David Bowie genomföra skivan?

Det finns många, många frågor. Även länge efter att skivan släpptes dyker det upp överraskningar. Om skivan utsätts för solljus uppenbarar sig en stjärnhimmel i det minimalistiska omslaget. Om man reflekterar ljus via omslaget bildas en ny stjärna i reflektionen. Inne i gatefolden bildas en stjärnbild av en streckgubbe - en starman. Säkerligen finns det fler överraskningar och dolda budskap.

Till sist kan jag inte låta bli att förundras över hur en gammal rockstjärna kan hållas relevant så länge, och dö med flaggan i topp. Det är få förunnat att få tas på allvar så länge, speciellt i offentligheten. Sorry, men jag tror inte att t.ex. Jagger och Richards kommer att få samma behandling. Bara Bowie kunde genomföra en Blackstar.

onsdag 7 december 2016 - 19:35

Årsresumé 1 - Frida Hyvönen

Det brukar ju höra till att man så här i slutet av året listar upp lite höjdpunkter. Jag tänkte inte vara så invecklad och strukturerad av mig, men jag tänkte ta tillfället i akt att presentera några skivor som har berört mig under året.

Vi börjar med den skiva som har berört mig mest. Det är även en ganska färsk platta. Jag skriver om Frida Hyvönens alldeles utmärkta samling sånger - Kvinnor och barn.
Frida albumomslag2

Jag lyssnade på den när jag var på en kort resa och hade laddat ner den på spotify så att jag skulle ha nåt att lyssna på på flyget. På ett flyg finns det inte så mycket att göra, så det blev ett alldeles ypperligt tillfälle att verkligen ta in musiken. Och det är mycket att ta in på Hyvönens skiva.

Texterna är i centrum. Det är nästan snarare en samling berättelser än en samling låtar. Texterna rimmar sällan, utan berättar. Texterna begränsas inte av några krav på rim på det sättet, utan Frida Hyvönen kan liksom berätta exakt det hon vill berätta, med just de ord som krävs.

Låtarna handlar om förhållanden, om hjärtesorg, om minnen från barndomen. Om hur det känns när alla runt om kring en får barn. Det var på väldigt många ställen som texterna talade till mig så att jag kunde förstå. Kanske för att jag själv tänker på mycket av det som Hyvönen tar upp.

Musiken är avskalad. För det mesta är det bara piano och sång. I bland smyger sig stråkar eller blåsinstrument in, men de stjäl aldrig fokus från texterna. Musiken är liksom bara ett medium för att föra fram berättelserna. Musiken svarar väldigt bra på de känslor som byggs upp i texterna.

Att Frida Hyvönen kommer från Västerbotten är också något som får mig att förstå texterna. När hon sjunger om Stockholm har hon en distans till det. Det finns många lovsånger om den staden, av och för Stockholmare. Det känns bra att någon vill sjunga mer ambivalenta budskap om Sveriges huvudstad.

De starkaste korten för mig blir Alla vet att det är vackert i Paris och Fredag morgon. Den förstnämnda är en ganska klassisk, nästan kabaré-aktig visa om baksidan av ett idylliskt liv i Paris. Den andra är en dramatisk återblick på ett liv i ett ångestfyllt förhållande.

Om man ska lyssna på Kvinnor och barn så ska man göra det ordentligt. Det är ingen skiva man sätter på i bakgrunden. Den förtjänar din uppmärksamhet. Skulle jag ge vitsord på grejer så skulle Kvinnor och barn få högsta betyg.

söndag 4 december 2016 - 10:19

Riv bort de där bänkarna

I går spelade Bob Hund en alldeles lysande spelning på Ritz i Vasa. De har ett rykte av att vara nordens kanske bästa liveband, och ryktet försvarades med svärd i går.

Bob Hund4C65 935F A180D904B0B2Bild: Sophia Brink

Det är svårt att spela på Ritz. För alla.

Scenen är fin, lokalen är fantastisk. ljudet är för det mesta bra. En spelning SER alltid väldigt bra ut på Ritz.

Men det är otroligt vad de där bänkarna gör åt en i publiken. Det borde väl inte vara nåt problem med att det finns bänkar - man kan ju stå? Nej, problemet är mycket djupare rotat än så.

Jag satt där själv i går och njöt, samtidigt som jag ville ge mera tillbaka åt bob hund. Genom hela spelningen funderade jag: ”tycker de om oss här i Vasa?”. Hur ger man tillbaka något åt bandet när man sitter? Jag skakar våldsamt på min fot. Jag gungar på huvudet så där lite kvickt så att luggen studsar lite. Jag applåderar HÅRT mellan låtarna.

Innerst inne vill jag bara skutta upp på bänkarna och typ hoppa rakt in i nån. Så bra energi är det.

Låtarna flyter förbi, och energin växer. Det känns intensivt. Jag kan liksom inte vänta längre, något tar över min kropp. Jag kan inte styra den.

Jag stiger upp.

Personen till höger och vänster om mig gör också det. Sedan står vi där. Vad gör vi nu? Det krävdes så mycket mod. Det krävdes att en liten demon liksom tog över spakarna i skallen för att vi skulle stiga upp. Men här står vi. Vågar jag dansa?

Jag dansar lite, testar. Vrider på min fot lite. Stampar med den. Jag gör ungefär samma moves som då jag satt, men nu står jag. Egentligen skulle jag bara vilja springa in i folk och hoppa runt. Jag vill skrika Thomas Öberg rakt i ansiktet. Men bänkarna står där. Deras kraft håller mig i gängorna.

Det krävs att nordens bästa liveband spelar tretton låtar innan publiken stiger upp. Hör ni hur konstigt det låter?

Ritz kunde vara ett av Finlands bästa konsertplatser. Själen i den lokalen är underbar. Det är så jävla fint på Ritz alltså. Jag vågar påstå att man ska tacka Museiverket för den saken.

Jag älskar Museiverket. Det är ett av få organ i dag som tänker långsiktigt. De tänker ”kommer vi att sakna det här om 100 år”.

Men Ritz bänkar. Det är liksom sjukt vad de gör med en på en konsert. Där tycker jag att man borde kompromissa på nåt sätt. Spontant tänker jag typ ett golv som kan hissas ner från taket, som blir som ett lock över stolsraderna.

I går, på bob hund gjorde jag väldigt mycket för bob hund. Jag jobbade för dem, och slet med att visa uppskattning. Det händer nåt speciellt när stämningen på en spelning är riktigt, riktigt bra. Då upphör man att göra saker för bandets skull, utan man gör dem för varandra. Den stämningen kommer aldrig att uppstå på Ritz. En spelning på Ritz kan vara bra när bandet är riktigt bra. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på att spelningen kunde vara så mycket bättre.

söndag 20 november 2016 - 14:03

Ett litet jam med en ny synth

DSC 2

Så, jag var på en blixtvisit till Stockholm på fredagen. Jag hade bara några timmar i själva stan och då är ju mitt självklara val att besöka Syntoteket. Det är precis vad ni tror - en butik för bara syntar.

 

Jag plockade med mig en Dreadbox Hades och jag måste säga att jag är mycket nöjd. Här har ni ett litet vardagsrumsjam som jag slängde ihop i dag. Lite techno så här på söndagen skadar väl ingen?


I övrigt var det riktigt roligt att spela på seminariet Globsol. Kändes typ som att uppträda på ett konfirmationsläger, fast där vettigare ämnen står på agendan. Det ägde rum ute på Biskops Arnö, som ska vara naturskönt och vackert på en liten ö i Mälaren. Dessvärre kom jag i mörker, och drog därifrån innan solen hade gått upp. Så jag såg en parkeringsplats och några träd.