söndag 4 december 2016 - 10:19

Riv bort de där bänkarna

I går spelade Bob Hund en alldeles lysande spelning på Ritz i Vasa. De har ett rykte av att vara nordens kanske bästa liveband, och ryktet försvarades med svärd i går.

Bob Hund4C65 935F A180D904B0B2Bild: Sophia Brink

Det är svårt att spela på Ritz. För alla.

Scenen är fin, lokalen är fantastisk. ljudet är för det mesta bra. En spelning SER alltid väldigt bra ut på Ritz.

Men det är otroligt vad de där bänkarna gör åt en i publiken. Det borde väl inte vara nåt problem med att det finns bänkar - man kan ju stå? Nej, problemet är mycket djupare rotat än så.

Jag satt där själv i går och njöt, samtidigt som jag ville ge mera tillbaka åt bob hund. Genom hela spelningen funderade jag: ”tycker de om oss här i Vasa?”. Hur ger man tillbaka något åt bandet när man sitter? Jag skakar våldsamt på min fot. Jag gungar på huvudet så där lite kvickt så att luggen studsar lite. Jag applåderar HÅRT mellan låtarna.

Innerst inne vill jag bara skutta upp på bänkarna och typ hoppa rakt in i nån. Så bra energi är det.

Låtarna flyter förbi, och energin växer. Det känns intensivt. Jag kan liksom inte vänta längre, något tar över min kropp. Jag kan inte styra den.

Jag stiger upp.

Personen till höger och vänster om mig gör också det. Sedan står vi där. Vad gör vi nu? Det krävdes så mycket mod. Det krävdes att en liten demon liksom tog över spakarna i skallen för att vi skulle stiga upp. Men här står vi. Vågar jag dansa?

Jag dansar lite, testar. Vrider på min fot lite. Stampar med den. Jag gör ungefär samma moves som då jag satt, men nu står jag. Egentligen skulle jag bara vilja springa in i folk och hoppa runt. Jag vill skrika Thomas Öberg rakt i ansiktet. Men bänkarna står där. Deras kraft håller mig i gängorna.

Det krävs att nordens bästa liveband spelar tretton låtar innan publiken stiger upp. Hör ni hur konstigt det låter?

Ritz kunde vara ett av Finlands bästa konsertplatser. Själen i den lokalen är underbar. Det är så jävla fint på Ritz alltså. Jag vågar påstå att man ska tacka Museiverket för den saken.

Jag älskar Museiverket. Det är ett av få organ i dag som tänker långsiktigt. De tänker ”kommer vi att sakna det här om 100 år”.

Men Ritz bänkar. Det är liksom sjukt vad de gör med en på en konsert. Där tycker jag att man borde kompromissa på nåt sätt. Spontant tänker jag typ ett golv som kan hissas ner från taket, som blir som ett lock över stolsraderna.

I går, på bob hund gjorde jag väldigt mycket för bob hund. Jag jobbade för dem, och slet med att visa uppskattning. Det händer nåt speciellt när stämningen på en spelning är riktigt, riktigt bra. Då upphör man att göra saker för bandets skull, utan man gör dem för varandra. Den stämningen kommer aldrig att uppstå på Ritz. En spelning på Ritz kan vara bra när bandet är riktigt bra. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på att spelningen kunde vara så mycket bättre.

söndag 20 november 2016 - 14:03

Ett litet jam med en ny synth

DSC 2

Så, jag var på en blixtvisit till Stockholm på fredagen. Jag hade bara några timmar i själva stan och då är ju mitt självklara val att besöka Syntoteket. Det är precis vad ni tror - en butik för bara syntar.

 

Jag plockade med mig en Dreadbox Hades och jag måste säga att jag är mycket nöjd. Här har ni ett litet vardagsrumsjam som jag slängde ihop i dag. Lite techno så här på söndagen skadar väl ingen?


I övrigt var det riktigt roligt att spela på seminariet Globsol. Kändes typ som att uppträda på ett konfirmationsläger, fast där vettigare ämnen står på agendan. Det ägde rum ute på Biskops Arnö, som ska vara naturskönt och vackert på en liten ö i Mälaren. Dessvärre kom jag i mörker, och drog därifrån innan solen hade gått upp. Så jag såg en parkeringsplats och några träd.

onsdag 16 november 2016 - 20:15

Gigdags

Den senaste veckan har jag varit ganska mycket i min synthhörna och övat. Jag ska ungefär ersätta en jazztrio i ett hörn med min syntpop på Biskops Arnö utanför Stockholm på fredag. Det är nåt sorts seminarium om solidaritet som äger rum där. Och vad säger väl solidaritet mer än syntmusik? Roligt blir det i alla fall.

 

Det blir även premiär för Disco i mitt hjärta i ensam solokonstellation. Våra konserter är nästan alltid olika. Ibland är vi tre, ibland två (på två olika sätt), ibland har någon nya prylar med sig som de vill testa och ibland försöker vi oss på nya låtar. Jag tror att det aldrig har hänt att vi bara har kunnat öva en gång och ställt oss på scenen. Det finns betydligt mera att förbereda än det. 

Jag skrev och spelade in en ny låt i förra veckan, och jag tänkte även försöka mig på att spela den på fredag. En cover finns också på setlisten.

 

Det har varit trevligt att sätta tid på att verkligen nöta in låtarna. Dessutom gjorde jag studion lite mysigare med en stilren fondvägg. Är det lugnt om jag lånar den en stund till, Humorgruppen KAJ?

image2

Under resan till Arlanda kommer jag att fylla mina öron med Frida Hyvönens nya skiva. Det jag redan har hört låter alldeles lysande, så det ser jag fram emot. Det är ungefär motsatsen till min musik - piano, sång och stråkar. Jag återkommer med några ord om den när jag har hunnit lyssna.

onsdag 9 november 2016 - 09:23

Det här är inte ett inlägg om musik

Så (det verkar i skrivande stund som om) U.S.A. får en ny, manlig, populistisk president.

 

Det här i kombination med alla andra ytterhögervindar som blåser i världen får mig osökt att tänka på typ den enda samhällsvetenskapliga bok som jag nånsin har läst. Det är en invecklad bok, och jag måste erkänna att det fanns stora delar av den som jag inte riktigt kunde greppa. Men andemeningen av den resonerar starkt just i dag.

 

Jürgen Habermas är tysk en sociolog och filosof, och skrev på 60-talet en bok som heter Borgerlig offentlighet. Enkelt sagt menar Habermas att den offentliga debatten bara är till för den bildade befolkningen. För att liksom få vara en del av de för samhället viktiga diskussionerna måste man ha ett visst mått av bildning.

 

Visst kan det låta elitistiskt och odemokratiskt att bara borgerskapet ska få säga sitt om samhället. Men just en dag som denna skulle Habermas utopi ha lett till att Trump skulle ha sett sig besegrad, tror jag. 

 

För att få en komplicerad värld i rätt riktning finns det inte några enkla lösningar. Med enorma satsningar på utbildning kan man få allt fler att inse det. Efter det kan vi människor lära oss att ta vettigare beslut. 

Jag lovar att den här bloggen i fortsättningen enbart ska vara politisk via musiken. I dag är bara en speciell dag.

onsdag 2 november 2016 - 20:14

Förnyelse del 1 - vlogg

Hej på er. 

Jag lovade att jag skulle involvera mig själv mer i denna blogg, så i dag får ni följa med till min studio. Håll till godo. Det är inte väldigt intressant.

 

 

måndag 24 oktober 2016 - 19:40

Dags för förnyelse

Jag har insett att jag behöver behandla den här bloggen med någon sorts värdighet. I början hade jag planer och visioner om en levande kanal där jag tipsade om allt som är värt att lyssna på. För det är så en bra musikblogg ska vara. Den ska uppdateras och hållas relevant. Dessutom ska språket gärna vara finurligt och läsvärt - man ska ändå sätta ord på ett språk som saknar ord, nämligen musiken.

 

För att skriva en bra musikblogg behöver man också lyssna på förbannat mycket musik. Man behöver plöja igenom stora, okända fält av artister för att sen kunna skörda det som är riktigt bra. 

 

Den senaste tiden har det faktiskt inte varit det enklaste. Dels på ett väldigt konkret plan - jag tappade min telefon i toalettstolen för en dryg månad sen och har sedan dess levt med en telefon med teknologiska finesser såsom VGA-kamera och radio. Och alla vet att man i dag inte hittar den nya, fräscha musiken på radio.

Dels har det varit utmanande på ett mentalt plan. Det har känts som om jag inte har haft ett så stort intresse av att lyssna på ny musik. 

 

Därför tänkte jag ändra bana lite. Jag tror jag kommer att skriva in mig själv i den här bloggen mer i framtiden. Mellan varven kommer jag självklart att tipsa om musik som jag lyssnar på, men jag tänker liksom inte försöka bli nästa Pitchfork. Jag gör en hel del grejer som ändå kanske kan anses vara intressant att läsa om.

 

Det som äter upp den största delen av min tid just nu, förutom en normal familjevardag, är min gradu. Jag studerar alltså musikvetenskap och nu är tanken att jag ska spotta ur mig en forskning för att kunna kalla mig filosofie magister. I korthet analyserar jag alla de Billboard-ettor som Max Martin har skrivit och letar efter saker som han har hållit fast vid sedan ...Baby One More Time 
av Britney fram till Timberlakes Can't Stop The Feeling. Det är 18 år mellan de låtarna, men ändå tror jag att det finns knep som denna minst sagt lyckade, svenska låtskrivare har hållit fast vid.

 

Sedan försöker jag också hinna göra egen musik mellan varven. Så nåt inlägg från ett studiobesök kommer det också att bli. 

 

Så även om jag kanske ändrar inriktning på bloggen och presenterar mig själv lite mer kommer det inte bli mindre musik. Kanske bara med en annan infallsvinkel. 

 

Här är annars en liten instrumental låt som jag gjorde för en tid sen:


tisdag 13 september 2016 - 21:12

Elektroniskt - Olivers nya är bra, men ersätter inte solglasögon

Om någon ny elektronisk sovrumsproddare där ute behöver veta hur riktigt, riktigt välproducerad elektronisk musik ska låta ska hen lyssna på Oliver. Allt är liksom utnyttjat och allt ryms med. Varje liten paus ger rum för något skönt och aningen oväntat sound att fylla i hålet.

I alla fall var det just det som jag blev så förälskad i med denna duos redan många år gamla, men fortfarande fullt fungerande EP Mechanical. Klubbmusik åldras snabbt, men den EP:n hänger fortfarande med. 

Sedan dess har de släppt en singel/mini EP och en rad remixar. Allt har låtit bra, även om de kanske inte har lyckats överraska så mycket. Det känns emellanåt som om de stöper sina beats i samma material. 

Sedan släppte ena hälften av duon, U-Tern, en liten mixtape av allt som han aldrig har gjort klart. Där döljer sig fruktansvärda mängder med rent guld alltså. Enligt min mening kunde precis allt ha kunnat bli nåt. Och det skulle ha blivit så jävla mycket bättre än mycket annat som släpps.

Olivers nya singel Electrify tror jag inte att fanns med i den mixtapen. Om den fanns det så minns jag den inte. Det är visserligen fortfarande bra och right up my alley, men den får mig inte att känna mig riktigt lika cool som Lightyears Away eller Night Is On My Mind


tisdag 13 september 2016 - 20:55

Pop - Två norska favoriter gör skräp tillsammans

Susanne Sundfør har under en längre period varit en sångare som jag liksom har räknat med att inte kan släppa musik som jag inte tycker om. Hon har gjort ambitiösa och väldigt utmanande grejer. Hon har skrivit partitur för större orkestrar på sin senaste, magnifika popskiva Ten Love Songs. Lyxigt.

Röyksopp har länge varit en elektronisk favorit. Det är väldigt få av deras låtar som jag inte har tyckt om. Allt från Eple till deras blytunga samarbeten med Robyn. Även det mycket, mycket lyxigt.

När jag fick höra att dessa två norska artister hade slagit sina häftiga huvud ihop hade jag svårt att förstå att plus gånger plus kunde bli minus. 

Det är en så otroligt tråkig låt. Båda parter har liksom lyckats förinta det som gjort dem unika. Billigt. 

tisdag 6 september 2016 - 20:23

Om Clas Ohlson och omusik

Jag läste nyligen ett inlägg på bloggen Kulturvis om bandet The Shaggs - ett band som helt enkelt inte kunde spela, men deras pappa tvingade sina tre döttar till att vara ett band. Han trodde även på att de kunde bli något. Linnéa som skrev inlägget kallar musiken för omusik.

Enligt mig skulle jag kanske inte kalla det för omusik. Kunde de spela musik? njäe. Ville de spela musik? inte det heller. Fanns det en strävan till att deras musik skulle bli berömd? Ja, om än indirekt, ty det var pappans högsta önskan.

Enligt mig är omusik synonymt med begreppet muzak. Den kanske mest berömda formen av muzak är väl hissmusik - de är nästan synonyma. Muzak har ett specifikt syfte och det är att fylla tystnaden där det anses behövas. Det finns inga konstnärliga ambitioner bakom muzak, utan det är en jämn ström av diverse toner och rytmer som liksom bara är. Det är tomt, poänglöst och har oftast en bedövande effekt på människan.

ni får gärna lyssna på hissmusiken medan ni läser inlägget. Jag tror det blir en skön stämning.

 

Jag älskar butikskedjan Clas Ohlson. Jag kunde skriva ett inlägg som skulle te sig som sponsrat om firman, helt gratis. Clabbe har räddat mig många gånger i samband med spelningar. Man är i en ny stad och behöver en väldigt specifik strömadapter till någon effektpedal - då vet jag vart jag går. Jag kan njuta av att bara gå omkring i butiken och titta på grejer.

Men det har skett en förändring. Nu mera behöver jag ha mina hörlurar på mig i butikerna, med mitt eget soundtrack. Musiken i butiken är nämligen muzak. Visst, den låter som riktig musik. Den har refränger och verser, den har lyrik. Men det är bara nånting som känns fel. En stor del av popmusik är tomt och fantasilöst, men musiken i Clas Ohlson är lite extra tom.

Faktum är att låtarna som fyller butiken inte finns där för att någon gillar den. Musikvalet är en följd av ekonomiskt tänkande. Clas Ohlson tar hjälp av ett företag som erbjuder företag lösningar för att undvika betala pengar åt olika upphovsrättsorganisationer. I stället för att musikerna bakom musiken får betalt per spelning av låten, får de betalt i en klumpsumma. Med andra ord har Clas Ohlson betalat en summa åt ett företag som ger Clas Ohlson rätten att spela en viss musik hur mycket de vill.

Visst, tekniskt sett kan riktiga artister med ambitioner ha gått med på att sälja sin musik för en klumpsumma. Ens musik spelas ju ändå i alla Clabbe-butiker i norden. Dessutom får man ju faktiskt betalt. Men här är twisten: Om du som låtskrivare eller artist verkligen har ambitioner att få en riktigt stor hit så kanske du inte går med på att sälja rätten till din musik för en klumpsumma som aldrig kan växa.
I stället kanske du väljer att sälja de där låtarna som du inte riktigt tror på - den sämre musiken. Jag tror ju inte att Clas Ohlson har nåt sorts musikautenticitetsutskott som bedömer om musiken är bra nog för deras image. Jag tror mer att de tänker nåt i stil med ”akustiskt kunde passa, kanske lite country?”.

Låtskrivare känner till det där. Och de vet att det finns lite pengar att hämta i det. Pengar till hyra och gitarrsträngar medan de väntar på de stora hitten. Därför tror jag att företaget som säljer musik till Clas Ohlson inte erbjuder nya artister en plattform att sprida sin musik på. De erbjuder sämre låtskrivare en möjlighet att sälja sin själ.

Och det är vad muzak är. Helt själlös musik. För att återknyta till The Shaggs så fanns det ändå en ambition att musiken kunde bli något. Riktig omusik, eller muzak, har inget mål. Det finns inga som helst ambitioner. Annat än att den som skrivit skiten vill ha råd med müsli.



 

PS.

Jag kommer ganska väntat att tänka på en låt som jag lyssnade sjukt mycket på i gymnasiet. Även om jag kanske inte lyssnar på dem väldigt mycket mer slår det mig att den där texten är jävligt bra. Cyniskt och fint. 



 

fredag 26 augusti 2016 - 19:33

Veckans pop (?) #9

Ibland upptäcker jag musik som liksom bara är bättre än genomsnittet. Det finns mycket musik som jag tycker är bra. Musiken kan följa ljudestetik som jag är inne på just då, eller ha ackord som överraskar mig. Det kan vara intressanta ljudmiljöer eller en spännande sångröst. Listan är lång.

Men jag är också otroligt kräsen. Ofta sönderanalyserar jag det jag lyssnar på. Jag placerar musiken i fack och konstaterar att vad jag nyss hört redan har blivit gjort många gånger om. Influenserna är för tydliga. Whatever.

Jag förstör liksom upplevelsen av musiken för mig själv. Jag hinner döma det innan jag har hunnit ge det en ärlig chans.

Men ibland dyker det upp musik som får mig att glömma det nyss beskrivna tankemönstret. Och det är jävligt sällan, kanske en gång i året.

Det gör D. D. Dumbo från Australien. 

Jag gick hem från jobbet och tänkte att jag skulle ge Spotifys Discover weekly-funktion en chans. Spotify lyckas faktiskt ganska sällan med den listan, antagligen för att jag lyssnar på en så förbannat blandad musik. Jag kan hoppa från Burzum till Tina Turner på ett steg, typ (men aldrig andra vägen).

Och så kör den där underbara låten igång. Den bara rider på, som en gallopperande häst. Den utmanar. Den överraskar. Rytmen tar roliga vändningar, utan att liksom stanna upp. Texten överraskar. Sångarens uttryckssätt överraskar, och berättar. 

Jag lyssnar på nytt. Jag hittar nya saker, samtidigt som jag lär mig låten. 

På två dagar tror jag att jag har lyssnat på den femton gånger. 

Efter de femton gångerna kommer lite av mitt analytiska tankemönster tillbaka, och om jag nu på något vis måste sätta låten i fack kokar jag ner skiten till följande konstaterande.

- Som om Sting hade varit 25 i dag, fast mer Flow och mindre Pori Jazz.

Lyssna på Satan av D. D. Dumbo. Och titta på videon för delen, den är snygg.

 

Och efter att ni har lyssnat på den är D. D. Dumbos nya singel Walrus också riktigt jävla skön. Jag vill bara ha mer av detta geni.