onsdag 9 november 2016 - 09:23

Det här är inte ett inlägg om musik

Så (det verkar i skrivande stund som om) U.S.A. får en ny, manlig, populistisk president.

 

Det här i kombination med alla andra ytterhögervindar som blåser i världen får mig osökt att tänka på typ den enda samhällsvetenskapliga bok som jag nånsin har läst. Det är en invecklad bok, och jag måste erkänna att det fanns stora delar av den som jag inte riktigt kunde greppa. Men andemeningen av den resonerar starkt just i dag.

 

Jürgen Habermas är tysk en sociolog och filosof, och skrev på 60-talet en bok som heter Borgerlig offentlighet. Enkelt sagt menar Habermas att den offentliga debatten bara är till för den bildade befolkningen. För att liksom få vara en del av de för samhället viktiga diskussionerna måste man ha ett visst mått av bildning.

 

Visst kan det låta elitistiskt och odemokratiskt att bara borgerskapet ska få säga sitt om samhället. Men just en dag som denna skulle Habermas utopi ha lett till att Trump skulle ha sett sig besegrad, tror jag. 

 

För att få en komplicerad värld i rätt riktning finns det inte några enkla lösningar. Med enorma satsningar på utbildning kan man få allt fler att inse det. Efter det kan vi människor lära oss att ta vettigare beslut. 

Jag lovar att den här bloggen i fortsättningen enbart ska vara politisk via musiken. I dag är bara en speciell dag.

onsdag 2 november 2016 - 20:14

Förnyelse del 1 - vlogg

Hej på er. 

Jag lovade att jag skulle involvera mig själv mer i denna blogg, så i dag får ni följa med till min studio. Håll till godo. Det är inte väldigt intressant.

 

 

måndag 24 oktober 2016 - 19:40

Dags för förnyelse

Jag har insett att jag behöver behandla den här bloggen med någon sorts värdighet. I början hade jag planer och visioner om en levande kanal där jag tipsade om allt som är värt att lyssna på. För det är så en bra musikblogg ska vara. Den ska uppdateras och hållas relevant. Dessutom ska språket gärna vara finurligt och läsvärt - man ska ändå sätta ord på ett språk som saknar ord, nämligen musiken.

 

För att skriva en bra musikblogg behöver man också lyssna på förbannat mycket musik. Man behöver plöja igenom stora, okända fält av artister för att sen kunna skörda det som är riktigt bra. 

 

Den senaste tiden har det faktiskt inte varit det enklaste. Dels på ett väldigt konkret plan - jag tappade min telefon i toalettstolen för en dryg månad sen och har sedan dess levt med en telefon med teknologiska finesser såsom VGA-kamera och radio. Och alla vet att man i dag inte hittar den nya, fräscha musiken på radio.

Dels har det varit utmanande på ett mentalt plan. Det har känts som om jag inte har haft ett så stort intresse av att lyssna på ny musik. 

 

Därför tänkte jag ändra bana lite. Jag tror jag kommer att skriva in mig själv i den här bloggen mer i framtiden. Mellan varven kommer jag självklart att tipsa om musik som jag lyssnar på, men jag tänker liksom inte försöka bli nästa Pitchfork. Jag gör en hel del grejer som ändå kanske kan anses vara intressant att läsa om.

 

Det som äter upp den största delen av min tid just nu, förutom en normal familjevardag, är min gradu. Jag studerar alltså musikvetenskap och nu är tanken att jag ska spotta ur mig en forskning för att kunna kalla mig filosofie magister. I korthet analyserar jag alla de Billboard-ettor som Max Martin har skrivit och letar efter saker som han har hållit fast vid sedan ...Baby One More Time 
av Britney fram till Timberlakes Can't Stop The Feeling. Det är 18 år mellan de låtarna, men ändå tror jag att det finns knep som denna minst sagt lyckade, svenska låtskrivare har hållit fast vid.

 

Sedan försöker jag också hinna göra egen musik mellan varven. Så nåt inlägg från ett studiobesök kommer det också att bli. 

 

Så även om jag kanske ändrar inriktning på bloggen och presenterar mig själv lite mer kommer det inte bli mindre musik. Kanske bara med en annan infallsvinkel. 

 

Här är annars en liten instrumental låt som jag gjorde för en tid sen:


tisdag 13 september 2016 - 21:12

Elektroniskt - Olivers nya är bra, men ersätter inte solglasögon

Om någon ny elektronisk sovrumsproddare där ute behöver veta hur riktigt, riktigt välproducerad elektronisk musik ska låta ska hen lyssna på Oliver. Allt är liksom utnyttjat och allt ryms med. Varje liten paus ger rum för något skönt och aningen oväntat sound att fylla i hålet.

I alla fall var det just det som jag blev så förälskad i med denna duos redan många år gamla, men fortfarande fullt fungerande EP Mechanical. Klubbmusik åldras snabbt, men den EP:n hänger fortfarande med. 

Sedan dess har de släppt en singel/mini EP och en rad remixar. Allt har låtit bra, även om de kanske inte har lyckats överraska så mycket. Det känns emellanåt som om de stöper sina beats i samma material. 

Sedan släppte ena hälften av duon, U-Tern, en liten mixtape av allt som han aldrig har gjort klart. Där döljer sig fruktansvärda mängder med rent guld alltså. Enligt min mening kunde precis allt ha kunnat bli nåt. Och det skulle ha blivit så jävla mycket bättre än mycket annat som släpps.

Olivers nya singel Electrify tror jag inte att fanns med i den mixtapen. Om den fanns det så minns jag den inte. Det är visserligen fortfarande bra och right up my alley, men den får mig inte att känna mig riktigt lika cool som Lightyears Away eller Night Is On My Mind


tisdag 13 september 2016 - 20:55

Pop - Två norska favoriter gör skräp tillsammans

Susanne Sundfør har under en längre period varit en sångare som jag liksom har räknat med att inte kan släppa musik som jag inte tycker om. Hon har gjort ambitiösa och väldigt utmanande grejer. Hon har skrivit partitur för större orkestrar på sin senaste, magnifika popskiva Ten Love Songs. Lyxigt.

Röyksopp har länge varit en elektronisk favorit. Det är väldigt få av deras låtar som jag inte har tyckt om. Allt från Eple till deras blytunga samarbeten med Robyn. Även det mycket, mycket lyxigt.

När jag fick höra att dessa två norska artister hade slagit sina häftiga huvud ihop hade jag svårt att förstå att plus gånger plus kunde bli minus. 

Det är en så otroligt tråkig låt. Båda parter har liksom lyckats förinta det som gjort dem unika. Billigt. 

tisdag 6 september 2016 - 20:23

Om Clas Ohlson och omusik

Jag läste nyligen ett inlägg på bloggen Kulturvis om bandet The Shaggs - ett band som helt enkelt inte kunde spela, men deras pappa tvingade sina tre döttar till att vara ett band. Han trodde även på att de kunde bli något. Linnéa som skrev inlägget kallar musiken för omusik.

Enligt mig skulle jag kanske inte kalla det för omusik. Kunde de spela musik? njäe. Ville de spela musik? inte det heller. Fanns det en strävan till att deras musik skulle bli berömd? Ja, om än indirekt, ty det var pappans högsta önskan.

Enligt mig är omusik synonymt med begreppet muzak. Den kanske mest berömda formen av muzak är väl hissmusik - de är nästan synonyma. Muzak har ett specifikt syfte och det är att fylla tystnaden där det anses behövas. Det finns inga konstnärliga ambitioner bakom muzak, utan det är en jämn ström av diverse toner och rytmer som liksom bara är. Det är tomt, poänglöst och har oftast en bedövande effekt på människan.

ni får gärna lyssna på hissmusiken medan ni läser inlägget. Jag tror det blir en skön stämning.

 

Jag älskar butikskedjan Clas Ohlson. Jag kunde skriva ett inlägg som skulle te sig som sponsrat om firman, helt gratis. Clabbe har räddat mig många gånger i samband med spelningar. Man är i en ny stad och behöver en väldigt specifik strömadapter till någon effektpedal - då vet jag vart jag går. Jag kan njuta av att bara gå omkring i butiken och titta på grejer.

Men det har skett en förändring. Nu mera behöver jag ha mina hörlurar på mig i butikerna, med mitt eget soundtrack. Musiken i butiken är nämligen muzak. Visst, den låter som riktig musik. Den har refränger och verser, den har lyrik. Men det är bara nånting som känns fel. En stor del av popmusik är tomt och fantasilöst, men musiken i Clas Ohlson är lite extra tom.

Faktum är att låtarna som fyller butiken inte finns där för att någon gillar den. Musikvalet är en följd av ekonomiskt tänkande. Clas Ohlson tar hjälp av ett företag som erbjuder företag lösningar för att undvika betala pengar åt olika upphovsrättsorganisationer. I stället för att musikerna bakom musiken får betalt per spelning av låten, får de betalt i en klumpsumma. Med andra ord har Clas Ohlson betalat en summa åt ett företag som ger Clas Ohlson rätten att spela en viss musik hur mycket de vill.

Visst, tekniskt sett kan riktiga artister med ambitioner ha gått med på att sälja sin musik för en klumpsumma. Ens musik spelas ju ändå i alla Clabbe-butiker i norden. Dessutom får man ju faktiskt betalt. Men här är twisten: Om du som låtskrivare eller artist verkligen har ambitioner att få en riktigt stor hit så kanske du inte går med på att sälja rätten till din musik för en klumpsumma som aldrig kan växa.
I stället kanske du väljer att sälja de där låtarna som du inte riktigt tror på - den sämre musiken. Jag tror ju inte att Clas Ohlson har nåt sorts musikautenticitetsutskott som bedömer om musiken är bra nog för deras image. Jag tror mer att de tänker nåt i stil med ”akustiskt kunde passa, kanske lite country?”.

Låtskrivare känner till det där. Och de vet att det finns lite pengar att hämta i det. Pengar till hyra och gitarrsträngar medan de väntar på de stora hitten. Därför tror jag att företaget som säljer musik till Clas Ohlson inte erbjuder nya artister en plattform att sprida sin musik på. De erbjuder sämre låtskrivare en möjlighet att sälja sin själ.

Och det är vad muzak är. Helt själlös musik. För att återknyta till The Shaggs så fanns det ändå en ambition att musiken kunde bli något. Riktig omusik, eller muzak, har inget mål. Det finns inga som helst ambitioner. Annat än att den som skrivit skiten vill ha råd med müsli.



 

PS.

Jag kommer ganska väntat att tänka på en låt som jag lyssnade sjukt mycket på i gymnasiet. Även om jag kanske inte lyssnar på dem väldigt mycket mer slår det mig att den där texten är jävligt bra. Cyniskt och fint. 



 

fredag 26 augusti 2016 - 19:33

Veckans pop (?) #9

Ibland upptäcker jag musik som liksom bara är bättre än genomsnittet. Det finns mycket musik som jag tycker är bra. Musiken kan följa ljudestetik som jag är inne på just då, eller ha ackord som överraskar mig. Det kan vara intressanta ljudmiljöer eller en spännande sångröst. Listan är lång.

Men jag är också otroligt kräsen. Ofta sönderanalyserar jag det jag lyssnar på. Jag placerar musiken i fack och konstaterar att vad jag nyss hört redan har blivit gjort många gånger om. Influenserna är för tydliga. Whatever.

Jag förstör liksom upplevelsen av musiken för mig själv. Jag hinner döma det innan jag har hunnit ge det en ärlig chans.

Men ibland dyker det upp musik som får mig att glömma det nyss beskrivna tankemönstret. Och det är jävligt sällan, kanske en gång i året.

Det gör D. D. Dumbo från Australien. 

Jag gick hem från jobbet och tänkte att jag skulle ge Spotifys Discover weekly-funktion en chans. Spotify lyckas faktiskt ganska sällan med den listan, antagligen för att jag lyssnar på en så förbannat blandad musik. Jag kan hoppa från Burzum till Tina Turner på ett steg, typ (men aldrig andra vägen).

Och så kör den där underbara låten igång. Den bara rider på, som en gallopperande häst. Den utmanar. Den överraskar. Rytmen tar roliga vändningar, utan att liksom stanna upp. Texten överraskar. Sångarens uttryckssätt överraskar, och berättar. 

Jag lyssnar på nytt. Jag hittar nya saker, samtidigt som jag lär mig låten. 

På två dagar tror jag att jag har lyssnat på den femton gånger. 

Efter de femton gångerna kommer lite av mitt analytiska tankemönster tillbaka, och om jag nu på något vis måste sätta låten i fack kokar jag ner skiten till följande konstaterande.

- Som om Sting hade varit 25 i dag, fast mer Flow och mindre Pori Jazz.

Lyssna på Satan av D. D. Dumbo. Och titta på videon för delen, den är snygg.

 

Och efter att ni har lyssnat på den är D. D. Dumbos nya singel Walrus också riktigt jävla skön. Jag vill bara ha mer av detta geni. 

torsdag 25 augusti 2016 - 15:07

En legend är tillbaka - med en galet bra video

DJ Shadow är tillbaka. Och det är kul. Hans beats är ännu tunga och hans samples är noggrant utvalda. 

Jag lyssnade mycket på DJ Shadows debutskiva, Endtroducing (1996) när jag sysslade med extremsporter. Det hörde till. Jag hörde låtarna i skejtvideon och tyckte att det var coolt. Favoritlåten kommer alltid att förbli Building Steam With A Grain Of Salt

Det var 1996 det. En sommar 20 år senare släpptes den senaste skivan, The Mountain Will Fall. Givetvis hade jag missat den i juni, eftersom DJ Shadow helt enkelt inte fanns på radarn. Singeln görs tillsammans med duon Run The Jewels. 

Anyways så är videon till singeln Nobody Speak precis så bra som man minns att musikvideona var då MTV ännu visade dem. Kanske är det triphop-beatsen som får mig att tänka på Avalanches och all annan nostalgi från den tiden. Härligt absurd, med en enkel och genialisk idé bakom sig. 

 


PS.

Jag fick det att låta som om jag sysslade med extremsporter när jag var sex år gammal. Det gjorde jag inte. Jag var inte heller så inne i triphop då jag var sex år gammal. Jag upptäckte DJ Shadow i högstadiet. 

onsdag 17 augusti 2016 - 13:57

Kom med på min syntkurs

Och mitt i allt blev jag lärare. Syntlektor Brink bjuder härmed in eder att delta i min kurs "Introduktion till syntar". Ingen har bett mig om att hålla kursen. Jag har inte sett en sökes: syntkurs-pedagog-lapp på någon anslagstavla. Men för de som känner ett brinnande behov av lite synt i sitt liv så erbjuder jag nu något som stillar begäret.

 

Synt som begrepp måste vara något av musikvärldens mest missförstådda begrepp. Lite som skillnaden mellan death- och black metal. 

 

En synt och en keyboard är nämligen inte synonyma. De flesta associerar väl en synt med det här:

 

psr2000 medium

 

Det där mina vänner, är en keyboard. Förvisso är det tekniskt sett en synt. Den imiterar pianoljud (och annat) på syntetisk väg. 

 

Det här är en synt:

FMU194.rev dsmith.prpht top prev 970 80



Vill du veta vad skillnaden egentligen innebär rekommenderar jag att du deltar i kursen! Visst känns den andra bilden lite mer spännande? Kliar det fingrarna lite mer när du ser på den? Anmälningstiden börjar den 18.8. kl. 18 på den här sidan. 

 

En synt är ett elektroniskt musikinstrument, där användaren själv kan bestämma hur instrumentet kan låta. Man väljer ljudets vågformer och manipulerar dem på olika sätt. Det är nördigt, det är kreativt, det är oändligt. Framför allt är det fascinerande. 

 

Utöver en inblick i vad syntens olika delar gör så kommer kursen också att innehålla inslag av den elektroniska musikens historia, och lite ytskrap på vad ljud egentligen är. Så att sånt.

onsdag 6 juli 2016 - 19:59

Veckans rock #8 - Cthulhus tentakler

Monolord - Lord of Suffering

Nordens tyngsta doomband har släppt en ny singel, och det gör mig glad. Så här tung doom kan lätt bli monoton och långrandig, vilket kanske inte är så konstigt - det är ju monotont, långsamt och utdraget. 

Det krävs precis rätt nyanser och sound för att det ska fungera i längden, och det har göteborgska Monolord lyckats med. Jag vågar påstå att de har det absolut grövsta gitarrsoundet inom genren och det var precis det som fick mig att falla för bandet i fråga. Om man absolut vill hitta andra band med ett lika ingenjörs-framskruvat sound så rekommenderar jag bandet Conan.

Sedan handlar det om hur man spelar också. Tempot ska vara precis rätt, och släpa på precis rätt vis. Så att det där härliga suget uppstår. Lyssnaren sätts i gungning på ett långsamt stormande hav med djupa vågdalar, medan man omfamnas av Cthulhus tentakler.

När man har soundet och känslan för tempot behövs det ju riff också. Det finns allt för många band som har ingredienserna 1 & 2, men av dem har Monolord definitivt bra riff. Hur definierar jag ett bra riff? - Genom att jag minns det även efter att låten har tagit slut. Så enkelt är det. 

Som kuriosa kan även nämnas att basisten i bandet, Mika Häkki, faktiskt råkar vara från Vasa. Han råkar även vara en forn basist i världens bästa grindcoreband, Rotten Sound.