torsdag 23 mars 2017 - 10:29

Lyxzén

INVSN2En dålig bild, jag vet.

I går kväll gick jag och min fru, Sophia, på en spelning med svenska INVSN, eller Invasionen. Dennis Lyxzén som sjunger i bandet är en legend inom nordisk hardcorepunk och en sann förebild för en stor del av punken i norden.

Lyxzén är kanske mest känd som frontman i Refused - ett band som slutade för snart 20 år sedan. Det var väl inte förrän de slutade som de slog igenom riktigt stort - amerikanerna hittade dem, men fick acceptera att de aldrig kommer att få uppleva Refused på riktigt.

År 2012 gjorde bandet en comeback och fick äran att vara en av huvudakterna på den väldigt creddiga amerikanska festivalen Coachella. Det cirkulerar rykten om att bandet skulle ha krävt en miljon dollar för att göra den spelningen. Varför, är en relevant fråga, med tanke på bandets utpräglade vänsteragenda.

I går stod Lyxzén på en scen i Vasa, som kanske var lika stor som trumpodiet var på Coachella. Bandet var förstås inte Refused, utan Invasionen - ett band som funnits från och till längs med Lyxzéns karriär. De är tillbaka med en ny, av kritiker omtyckt skiva. Gårdagens spelning var också Lyxzéns första spelning i Vasa sedan han var här med Refused i slutet av 90-talet.

Det var en bra spelning av ett ödmjukt band. De hade nog inget annat val än att vara ödmjuka, när publiken minst sagt var svårflörtad. Lyxzén behövde fråga snällt om vi vågade komma närmare scenen, och när han klev ut i publiken blev han inte direkt omfamnad - det var som om han klöv ett hav och alla gick snällt och sidan.

Trots att vi inte talar om någon 20-årig hardcoresångare längre, utan om en medelålders man i kostym som spelar betydligt snällare musik nu än förut, så har inte Lyxzén lämnat någon bit av honom bakom sig. Efter andra eller tredje låten väljer han att ta tillfället i akt att förklara åt oss att det inte är rätt att låta nazister komma till tals - man ska slå dem på käften. Man ska orka ta striden oavsett om det är på gatan eller på jobbet. Om tillräckligt många gör nazistens vardag jobbig och fylld av motstånd kommer de att tänka efter, tror Lyxzén.

Efter det lilla brandtalet är det som om någon form av spärr släpper hos publiken. Jag konstaterar att det mycket riktigt är Dennis Lyxzén jag ser på scenen, den man som jag har hört så mycket om under mina hardcorepunkiga tonår. Men det ska ändå krävas att bandet spelar sin sista låt före någon bjuder upp till dans, och ett gäng 25 plussare lite försiktigt knuffar varandra framför scenen. Det ska också sägas att den sista låten var en B-sida på en sjutumssingel, som aldrig släppts digitalt. Tydligen var det den som den svårflörtade publiken behövde.

 

Mycket har hänt

Efter spelningen har jag många tankar i huvudet. Den sedvanliga känslan av att Vasaborna inte dök upp i tillräckliga mängder. Att alla andra barer i stan var fyllda till bredden av halarebeklädda, högljudda studerande. Att rockmusik inte längre lockar.

Annat var det kanske då Refused spelade på Nuorisotalo i slutet av 90-talet. Då var både medlemmarna bandet och i publiken vilda och unga, och rocken levde. Det kanske fanns en stolthet och en samhörighet i att vara arg och avsky nazister.

I dag vågar inte ens många av våra politiker trampa ytterhögern på tårna. Få av oss lyssnar på vänsterpunk, och den politiska musik som finns döljer ändå sitt budskap för att kunna gå hem hos de flesta. I alla fall har jag en känsla av det.

Varken jag eller Sophia har haft chansen att se Lyxzén på en scen tidigare. I går kväll fick vi det. Vi fick också se honom gå av scenen med instrumentlådor i händerna. Det var inte Refused på Nuorisotalo på 90-talet, inte heller på Coachella 2012. Det var INVSN på Brödfabriken 2017. Men det var samma Dennis Lyxzén, det råder det ingen tvekan om.

 

Edit: Refused har inte spelat på Keltsu, som jag tidigare skrev. De spelade på Nuorisotalo, enligt säkra källor. Dennis Lyxzén ska ha spelat en solospelning på Keltsu. 

lördag 11 februari 2017 - 08:38

Jag gjorde en cover. Eller gjorde jag en tolkning?

Det har hänt nånting på coverfronten enda sedan Så mycket bättre kom till. Länge talade man helt enkelt om covers om man spelade någon annans låt. Trots att man inte härmade låten som en exakt kopia, utan kanske ändrade på grejer i instrumentering eller ackord.

 

Men i Så mycket bättre nöjer man sig inte med att spela covers! Där är man pretentiös och gör tolkningar av musiken. Var går gränsen mellan en cover och en tolkning? Jag tror att den bedöms utgående från hur stort kulturellt kapital som sångaren/artisten innehar. Ju creddigare artist, desto säkrare är det att det handlar om en tolkning. 

 

Med det sagt kan jag konstatera att jag har gjort en cover av en av mina favoritlåtar. '86 släppte Iggy Pop en riktig popskiva (no pun intended) som heter Blah Blah Blah. Den är producerad av David Bowie, och låten Shades är skriven av dem båda. 

Det finns en fras som jag känner igen mig i extra mycket:

 

I'm not the kind of guy who dresses like a king

and a really fine pair of shades means everything.

 

Sådan är jag.

tisdag 17 januari 2017 - 16:36

Dödsmetall

1934357 121444203476 5288944 n2Jag med mina lockar på en scen framför ett tomt fält för länge sen.

 

För det egentliga musiktipset kan ni scrolla längst ner i inlägget. Vi inleder med en liten tillbakablick.

 

En gång för länge sen stod jag i ett pojkrum i Vörå och skrek så mätarna slog på rött i en mikrofon. Texten som reciterades handlade om en mördare som ströp sina offer med deras egna tarmar. Låten hette föga överraskande ”Intenstines of Death” och bandet hette Graveyard Massacre.

Det var under en tid i mitt liv när jag sörjde att ett av mina absoluta favoritband skulle tacka för sig – Hellacopters. Jag var besatt av bandet och allt som fanns kring det. Hellacopters har skrivit väldigt få låtar om död och blod, men runt om Hellacopters tid och plats på vår planet har medlemmarna i bandet gjort det.

Sångaren och gitarristen i bandet, Nicke Andersson, började hela sin karriär som dödsmetallare, först som trummis i band som Nihilist och Dismember och senare i det legendariska stockholmsbandet Entombed.

Några år innan Hellacopters valde att kliva av scenen och ur studion dök det plötsligt upp ny dödsmetall signerad Andersson. Death Breath blåste liv (eller död) i den gamla, hederliga och råa svenska dödsmetalltraditionen. Jag hade länge trott att stilen enbart lät som de amerikanska banden, där Cannibal Corpse kanske är mest känt. Sången är främst rapande läten, trummorna malar på i ett konstant blastbeat och gitarrerna har så mycket dist att det är svårt att höra riffen.

Men nej, Death Breath gjorde något annat. Det var mer punkigt i sitt sound. Bandet blev också min inkörsport till den svenska dödsmetallscenen. Det finns få skivor som jag har lyssnat på så mycket som Death Breaths andra platta - ”Stinking Up The Night”. Den köpte jag för övrigt i en skivaffär i Tammerfors dagen efter Hellacopters avskedskonsert i staden.

Det tog inte länge innan jag och några andra Nicke Andersson-besatta klasskompisar valde att skriva gammal, rejäl dödsmetall. Under några kvällar i olika pojkrum med ett ljudkort och en laptop spelade vi in tre låtar; ”Intenstines of Death”, ”Meathook Mayhem” och ”The Dead Will Walk”.

En kompis var medlem i Vasa ungdomsfullmäktige som hade valt att slösa bort typ 70 procent av deras budget på att ordna en nykter festival för ungdomar i Vasa. Av någon outrgundlig anledning blev vi bokade, trots att vi bara hade tre låtar. Tanken var att vi skulle spela en halv timme. Kvällen före festivalen övade vi i några timmar och jammade ihop nåt nytt för att fylla ut vårt set. Som intro spelade vi en dödsmetallvariant av temamusiken till ”Inspector Gadget”.

Nästa dag står vi där på scenen. Vår basist har crocs på fötterna och jag ska för första gången spela elgitarr och sjunga på samma gång. Eftersom det var ett nyktert evenemang såg det tyvärr väldigt tomt ut framför scenen. Våra vänner och den största delen av publiken var på plats, fast på utsidan av stänglset eftersom de hade druckit öl.

Vi kickade igång med ”Inspector Gadget” och det lät alldeles lysande. Efter det spelade vi två av våra låtar, som också gick överraskande bra. Dock hade jag absolut noll teknik för att skrika så rösten försvann lite gradvis. Sedan skulle vi spela den nya instrumentala låten som vi hade övat in kvällen före. Tyvärr visade det sig att vi kollektivt hade glömt bort den totalt. Därför spelade vi en sista låt och ”Inspector Gadget” på nytt innan vi klev av scenen ungefär 12 minuter efter att vi hade gått upp på den.

Efter det spelade vi aldrig mer. Det skrevs ingen ny musik heller. Vårt dödsmetallband Graveyard Massacre gjorde vad det borde – dog.

 

Det ni nyss har läst är egentligen en allt för lång inledning till mitt egentliga ämne. Jag blev så förbannat glad när jag upptäckte att någon annan vasabo även har hittat till den gamla dödsmetallstilen. Och inte vem som helst – ett gäng riktigt förbannade sextonåringar.

Instant

 

Bandet Instant är helt jävla klockrent och gör mig varm i hjärtat. Inte bara är det ett bevis på att människor som är födda på 2000-talet fortfarande spelar i band. Det är också ett bevis att sextonåringar släpper lös sina våldsamma fantasier i musiken. Dessutom representeras bandet av en eldsjäl inom den finländska undergroudscenen – Keijo Niinimaa, känd från band som Rotten Sound och Morbid Evils.

Jag önskar Instant allt gott. Gå in och gilla den här bilden för att rösta på dem i föreningen Volumes stipendietävling. Och lyssna på deras platta ”Decimation” här. Det är en order.

onsdag 7 december 2016 - 19:35

Årsresumé 1 - Frida Hyvönen

Det brukar ju höra till att man så här i slutet av året listar upp lite höjdpunkter. Jag tänkte inte vara så invecklad och strukturerad av mig, men jag tänkte ta tillfället i akt att presentera några skivor som har berört mig under året.

Vi börjar med den skiva som har berört mig mest. Det är även en ganska färsk platta. Jag skriver om Frida Hyvönens alldeles utmärkta samling sånger - Kvinnor och barn.
Frida albumomslag2

Jag lyssnade på den när jag var på en kort resa och hade laddat ner den på spotify så att jag skulle ha nåt att lyssna på på flyget. På ett flyg finns det inte så mycket att göra, så det blev ett alldeles ypperligt tillfälle att verkligen ta in musiken. Och det är mycket att ta in på Hyvönens skiva.

Texterna är i centrum. Det är nästan snarare en samling berättelser än en samling låtar. Texterna rimmar sällan, utan berättar. Texterna begränsas inte av några krav på rim på det sättet, utan Frida Hyvönen kan liksom berätta exakt det hon vill berätta, med just de ord som krävs.

Låtarna handlar om förhållanden, om hjärtesorg, om minnen från barndomen. Om hur det känns när alla runt om kring en får barn. Det var på väldigt många ställen som texterna talade till mig så att jag kunde förstå. Kanske för att jag själv tänker på mycket av det som Hyvönen tar upp.

Musiken är avskalad. För det mesta är det bara piano och sång. I bland smyger sig stråkar eller blåsinstrument in, men de stjäl aldrig fokus från texterna. Musiken är liksom bara ett medium för att föra fram berättelserna. Musiken svarar väldigt bra på de känslor som byggs upp i texterna.

Att Frida Hyvönen kommer från Västerbotten är också något som får mig att förstå texterna. När hon sjunger om Stockholm har hon en distans till det. Det finns många lovsånger om den staden, av och för Stockholmare. Det känns bra att någon vill sjunga mer ambivalenta budskap om Sveriges huvudstad.

De starkaste korten för mig blir Alla vet att det är vackert i Paris och Fredag morgon. Den förstnämnda är en ganska klassisk, nästan kabaré-aktig visa om baksidan av ett idylliskt liv i Paris. Den andra är en dramatisk återblick på ett liv i ett ångestfyllt förhållande.

Om man ska lyssna på Kvinnor och barn så ska man göra det ordentligt. Det är ingen skiva man sätter på i bakgrunden. Den förtjänar din uppmärksamhet. Skulle jag ge vitsord på grejer så skulle Kvinnor och barn få högsta betyg.

söndag 20 november 2016 - 14:03

Ett litet jam med en ny synth

DSC 2

Så, jag var på en blixtvisit till Stockholm på fredagen. Jag hade bara några timmar i själva stan och då är ju mitt självklara val att besöka Syntoteket. Det är precis vad ni tror - en butik för bara syntar.

 

Jag plockade med mig en Dreadbox Hades och jag måste säga att jag är mycket nöjd. Här har ni ett litet vardagsrumsjam som jag slängde ihop i dag. Lite techno så här på söndagen skadar väl ingen?


I övrigt var det riktigt roligt att spela på seminariet Globsol. Kändes typ som att uppträda på ett konfirmationsläger, fast där vettigare ämnen står på agendan. Det ägde rum ute på Biskops Arnö, som ska vara naturskönt och vackert på en liten ö i Mälaren. Dessvärre kom jag i mörker, och drog därifrån innan solen hade gått upp. Så jag såg en parkeringsplats och några träd.

torsdag 25 augusti 2016 - 15:07

En legend är tillbaka - med en galet bra video

DJ Shadow är tillbaka. Och det är kul. Hans beats är ännu tunga och hans samples är noggrant utvalda. 

Jag lyssnade mycket på DJ Shadows debutskiva, Endtroducing (1996) när jag sysslade med extremsporter. Det hörde till. Jag hörde låtarna i skejtvideon och tyckte att det var coolt. Favoritlåten kommer alltid att förbli Building Steam With A Grain Of Salt

Det var 1996 det. En sommar 20 år senare släpptes den senaste skivan, The Mountain Will Fall. Givetvis hade jag missat den i juni, eftersom DJ Shadow helt enkelt inte fanns på radarn. Singeln görs tillsammans med duon Run The Jewels. 

Anyways så är videon till singeln Nobody Speak precis så bra som man minns att musikvideona var då MTV ännu visade dem. Kanske är det triphop-beatsen som får mig att tänka på Avalanches och all annan nostalgi från den tiden. Härligt absurd, med en enkel och genialisk idé bakom sig. 

 


PS.

Jag fick det att låta som om jag sysslade med extremsporter när jag var sex år gammal. Det gjorde jag inte. Jag var inte heller så inne i triphop då jag var sex år gammal. Jag upptäckte DJ Shadow i högstadiet. 

tisdag 26 april 2016 - 15:55

Två timmar med osläppta Princelåtar

EDIT: Filen har tagits ner från Soundcloud, men känner jag internet rätt så finns den nog någonstans ännu.

Någon har laddat upp
två timmar av tidigare osläppta Princelåtar på soundcloud. Frågan är hur länge det får ligga kvar, med tanke på hur noggrann Prince var med att ha kontroll över sin egen musik. Jag har ännu inte lyssnat igenom allt, med soundmässigt låter det som grejer från tidigt 80-tal. Kanske demos som aldrig nådde Controversy eller Dirty Mind?

Lyssna och njut, för det mesta låter hur bra som helst.

 

Prince