onsdag 6 september 2017 - 14:49

Recension: Oliver - "Full Circle"

Oliver Full Circle2

Glädjen när något som man har väntat på länge är bättre än man har tänkt sig är svår att slå. Precis så var känslan efter den första genomlyssningen av den elektroniska duon Oliver’s album ”Full Circle”.

Det är en skiva som har varit i görningen länge. Jag har väntat på den enda sedan EP:n ”Mechanical” från 2013, som jag för den delen ännu inte har tröttnat på fast det är fyra låtar som är lika många år gamla.

 

Oliver gör allt som jag vill ha i elektronisk väg. När Daft Punk har gått och blivit Weeknd-producenter och Justice önskar att de var ett rockband på 70-talet så har Oliver plockat russinen ur deras koncept och fulländat det. Det är funkigt, svulstigt, dansant, harmoniskt och gammalt samtidigt som det är fräscht.

Efter den lilla välkomnande öppningslåten ”Portrait” tar fullständigt bombastiska ”Ottomatic” ton. Introt till låten strävar verkligen ut ur vår värld och man undrar om det som följer kan uppnå samma känsla av övermäktighet. En knarrig bassekvens tar ton och mitt i allt är elektrot i gång. En groove i mellantempo med alla de där små nyanserna som har gjort att Oliver skiljer sig ur mängden.

 

För det är där Oliver skiner. Deras musik är producerad till perfektion och det märks att skivan har tagit sin tid att göra. Även om låtarna, precis som en stor del av den elektroniska musiken i övrigt, ofta bygger på samma riff genom hela låten, så lyckas Oliver _alltid_ få mig att lyssna klart låten.

Skivans 15 låtar bjuder på allt från radiovänliga låtar till tunga klubbmonster, till fransk house med knarriga baslinjer, till slibbfunk och techno. Klistret för skivans stilmässigt spretiga innehåll är det där 80-talsglittret och basgångarna.

 

Det är verkligen svårt att välja favoritlåtar från skivan. För min del kunde jag ha en fest och tvinga folk att lyssna på skivan på repeat. Men två låtar som får nackhåret att resa sig är den dansanta och kosmiska ”Space & Sound”, liksom ”Go With It” där Oliver gästas av vännerna i Chromeo.

Skivan har alldeles utmärkta gästsångare. Klubb-balladen ”Falling Back” skulle inte vara den samma utan MNDR:s moderna röst. En annan låt i samma stil är nästan Knife-aktiga ”Wherever We Are” där drömska Elohim står för sångprestationen.

 

Oliver har till och med dammat av hiphoplegenden De La Soul för låten ”Heart Attack”. Givetvis är franska Yelle med på ett hörn också, som Oliver har proddat låtar åt förr.

 

När duon Oliver inte gör 80-talsfunk jobbar de i musikindustrin. Oliver Goldstein har bland annat skrivit låtar åt Justin Bieber. Han har också varit tillsammans med (kanske är de tillsammans fortfarande) Bonnie McKee som har skrivit låtar åt bland andra Katy Perry, Ke$ha och Kelly Clarkson. Duons andra hälft, Vaughn Oliver (alias U-Tern) är den som kan teknot och klubbmusiken.

 

Det märks att Oliver är ett hjärteprojekt, för det är bara så förbannat jävla bra. En full tia i min bok.

måndag 10 juli 2017 - 21:10

Man Duo - What If It Falls

Jaakko Eino Kalevi är värd att kolla in. Vi börjar där. 

 

Han är skum, personlig och tänjer på gränserna på vad popmusik är. Han är just en sån där musiker som har anammat att Finland inte exporterar listettor. I stället har han anammat en mer konstnärlig inställning till popmusik, och mina tankar går till Bowie, Roxy Music, Kate Bush, Eno. Ni förstår. 

 

Nu har denna forna spårvagnsförare börjat samarbeta med en för mig ny bekantskap, Long-Sam. Tillsammans kallar de sig konkret för Man Duo. Två män. Inga märkligheter. Tillsammans gör de elektronisk popmusik med en solklar techno-ådra, men det är också ganska funkigt och electronica-aktigt. Bastungt utan att bli våldsamt, våldsamt utan att bli farligt, monotont utan att bli tråkigt.

 

Jag kan inte påstå att "What If It Falls" är en catchig låt. Men det är nåt i den där nasala, malande basgången som fångar mig. Jaakko Eino Kalevis oengagerade sång med sitt visslande 's' är bara lyxigt på nåt sätt. Samtidigt är den första textraden genialisk:

 

The worst arrangement

Forced entertainment

 

Håll till godo.

 

Skivan "Orbit" kommer ut 18 augusti på Solina Records. 

söndag 25 juni 2017 - 20:24

Min elektroniska sommarmusik

Sommaren är här (ish), och den behöver ett soundtrack. För er som vill rensa huvudet fråni Edward Blom och Despacito så ger jag er här tre rysligt fina låtsamlingar. Det enhetliga temat är modernt 80-tal, solnedgångar och mellantempo. 

 

1. Com Truise - Iteration

 

Truise

Mästaren är efter en lång väntan tillbaka med en ny skiva. För dem som känner till Com Truises sound är skivan ingen överraskning - det är som om man slängt in 80-talssynthar i en torktumlare. Com Truise har ett helt unikt sound, stundvis medvetet melodiskt, stundvis slumpmässigt kaotiskt. 

Jag hade äran att efterfesta med Com Truise i Helsingfors i våras. Han är en sann nörd, vilket värmer mitt hjärta. Vi sjöng karaoke på stadens enda bar som höll öppet till 4 på en söndag. 

Lyssna först på: Propagation

 

2. Anoraak - Black Gold Sun

 

Anoraak

 

Anoraak var tidigt med i spelet vad gäller 80-talsinspirerad synthwave. Det är en fräsch blandning av fransk house och rymdtunga synthar. EP:n Black Gold Sun bjuder på få överraskningar, men är somrig från början till slut. Ett tryggt val för en biltur längs Finlands Highway One - Strandvägen mot Närpes. 

Lyssna först på: Outcome

  

3. Billboard - Memories

Billboard 

Billboard lyckas med att göra något som låter väldigt 2017 av gamla sounds. Överproducerat in i minsta nanosekund, men på precis rätt sätt. De släpiga, hiphoptunga beatsen är fyllda till bredden av små nyanser och överraskningar. Jag skämtar inte då jag skriver att den här EP:n låter STORT. 

Lyssna först på: It's You

 

 

fredag 19 maj 2017 - 21:23

Lyssna på techno i Vasa!

MLTDWN2

Vasa är kanske inte direkt berömt för sitt överutbud av evenemang vad gäller subkultur. Vasa är mer berömt för sportbarer som gillar vanlig musik. Klubbarna har ditchat EDM-trenden som kom och försvann, och mitt i allt bryr sig ingen om sann och äkta klubbmusik längre. Inte för att EDM var varken sann eller äkta, men ni fattar.

 

Fram kliver åter den sanna, äkta klubbmusiken. Den musik som specifikt och ursprungligen är gjord för klubben. För basen och pulsen. Den elektroniska musiken återgår till de miljöer den trivs bäst i - i underjorden, ur fokus för de flesta människor. 

 

Och vad är väl mer elektroniskt än techno? Det är liksom bara ren och skär maskin. En pulserande, drivande bastrumma varvat med andra grejer som strider om basutrymmet. Det är rytmiskt, atmosfäriskt, uppätande och underbart. 

 

Ja, Vasa har kanske aldrig haft ett överutbud av subkultur. Men technon i Vasa har funnits länge och kretsat kring ett litet gäng där de flesta känner varandra. En av dessa människor är Vesa-Matti Kivioja, som med sitt entourage i Meltdown Deejays ordnar en ren och äkta technoklubb på lördag på Leipis. Det blir en blandning av mer melodisk och atmosfärisk techno, och lite tyngre, mer dubbig techno.

 

På scen står förutom Vesa-Matti även Kollektiv Jurmo (från Lahtis/Helsingfors) och DJ Man Jorge (Helsingfors). V-M och Kollektiv Jurmo släpper även sin gemensamma EP på vinyl - "Connection".

 

I det där rummet som ser lite ut som ett mexikanskt stall spelar Meltdown Deejays: DJ Matlåck, DJ Kenth, DJ Båssanova och DJ Zakka.

 

Kvällen börjar på D.O.M. där man kan köpa skivor om man vill. Från klockan 22 sparkar bastrumman i gång en våning upp. 

tisdag 9 maj 2017 - 14:09

LCD Soundsystem är tillbaka

Ett av mina favoritband är LCD Soundsystem. Det är ett band som har uppstått, dött och återuppstått under min aktiva tid som lyssnare.

Jag vet inte riktigt vad det är i LCD Soundsystem som har fått mig att älska dem så mycket, men jag tror att bandets sångare och grundare, James Murphy, är en viktig del av det.

Allt började med att han gjorde en skiva i New York när han nästan var 40 år gammal. Folk blev nyfikna, och han blev erbjuden att spela sin första spelning i London. Han slängde ihop ett band, eller som han kallade det, ett ”LCD Soundsystem coverband” och resten är historia.

Murphy är förutom en utmärkt sångare med en otrolig energi och intensivitet i rösten, en unik människa i popscenen. LCD Soundsystem är förstås inte bara pop, utan drar en stor del av sin energi ur punken.

Bandet gjorde egentligen bara tre album, som alla är rysligt bra. Det är disco, det är synthpop, det är punk. Det är musik som gör sig extremt bra live, när det spelas av ett väldigt stort band. Jag hade chansen att se dem i Helsingfors 2010. Det var en fantastisk spelning.

Ett drygt halvår senare gick bandet ut med att de skulle sluta, och med besked. De ordnade en rad avslutande spelningar som kulminerade i en spelning i ett slutsålt Madison Square Garden. Det gjordes också en dokumentär, Shut up and play the hits, om den sista spelningen. Det är en grymt fin dokumentär som bara följer med James Murphy dagarna före, och dagen efter deras allra sista spelning.

MEN.

De är tillbaka. Nyligen har två nya låtar från ett kommande album släppts. Jag har väldigt blandade känslor kring det, jag menar - det är ett av mina favoritband. Men de slutade ju, och det var ett så perfekt avslut. Jag kräver inte mer musik, jag hade vant mig med tanken att de var borta.

Samtidigt är jag så nyfiken på att höra hurdan musik de ännu är kapabla till att skriva. De två nya låtarna bådar gott. Speciellt American Dream gick hem hos mig. Det var en sån där låt som man kunde sjunga med i efter tre lyssningar.

Jag kunde skriva långa och många meningar om bandet, men för att sammanfatta ungefär var jag skulle landa så är det det här: Jag hoppas att jag är lika fin och omtyckt som James Murphy när jag är 40.

http://www.youtube.com/watch?v=cJ0Y89PbGuA&t=5s

Och att de hör till ett litet gäng som har lyckats skriva ett anthem om när någon dör. Someone great är en av mina favoritlåtar någonsin. 

 

lördag 11 februari 2017 - 08:38

Jag gjorde en cover. Eller gjorde jag en tolkning?

Det har hänt nånting på coverfronten enda sedan Så mycket bättre kom till. Länge talade man helt enkelt om covers om man spelade någon annans låt. Trots att man inte härmade låten som en exakt kopia, utan kanske ändrade på grejer i instrumentering eller ackord.

 

Men i Så mycket bättre nöjer man sig inte med att spela covers! Där är man pretentiös och gör tolkningar av musiken. Var går gränsen mellan en cover och en tolkning? Jag tror att den bedöms utgående från hur stort kulturellt kapital som sångaren/artisten innehar. Ju creddigare artist, desto säkrare är det att det handlar om en tolkning. 

 

Med det sagt kan jag konstatera att jag har gjort en cover av en av mina favoritlåtar. '86 släppte Iggy Pop en riktig popskiva (no pun intended) som heter Blah Blah Blah. Den är producerad av David Bowie, och låten Shades är skriven av dem båda. 

Det finns en fras som jag känner igen mig i extra mycket:

 

I'm not the kind of guy who dresses like a king

and a really fine pair of shades means everything.

 

Sådan är jag.

tisdag 29 mars 2016 - 13:17

Veckans elektroniska #2

 

Billboard - Heatwave

 

Jag älskar när man plockar ljud ur 80-talet och placerar dem i en modern kontext. Kanadensiska Billboard har knapprat fram en riktigt tung groove som passar utmärkt på en terass med en Gin & Tonic i handen. Det är också trevligt att allt mer av den elektroniska dansmusiken går åt ett mer mid-tempo och avslappnat håll.

För vidare lyssning i en liknande stil rekommenderar jag Com Truise varmt.

 

 

tisdag 22 mars 2016 - 22:05

Veckans elektroniska

Fred Falke - "It's A Memory" (Oliver Remix)

Vi inleder min bloggs elektroniska musiktips fullt ut med mina absoluta favoriter inom elektronisk musik. Genren är Nu Disco - en stil som är härligt dansant, melodisk och ger en ett strålande humör. Inga dystopiska technobunkrar här. Nu gäller fester på privata lyxjakter i solskenet.

Amerikanska Olivers fenomenala remix av den franska housegurun Fredrik Falkes låt It’s A Memory är precis rätt. Remixen har passligt mycket respekt mot originalet, men med kryddor av duon Olivers sound - grymma baslinjer, skönt jazziga ackord och glittriga ljudvärldar.