lördag 11 mars 2017 - 12:05

Hej Sverige

Hej Sverige,

Jag skriver det här inlägget i egenskap av ert östra grannland, Finland. Ni vet, den där jobbiga kusinen som associeras med er bara för att ni klumpas ihop i samma nordiska familj. Men vi vet - ni orkar egentligen inte bry er om oss.

Sverige, ni är som en gymnasieelev i en huvudstad. Ni har stora planer för er framtid. Ni ska säsongsarbeta i alperna. Ni ska resa runt i Sydostasien.

Finland, å andra sidan, är som den där kusinen som är nöjd i sin hembygd. Det är här i Europas nordöstra hörn som vi ska leva, jobba och dö. Vi vill inte göra något väsen av oss, utan leva ett dygdigt liv som gör krigsveteranerna nöjda.

Men visst är Finland bittert innerst inne. Det går ju så bra för er där i Sverige. Ni har ekonomin i skick, ni fixar arbetsintervjuer och kan sälja er själva. Ni har cool musiksmak och lyckas bra i den branschen. Ni satsar tiotals miljoner på en folkfest ni kallar melodifestivalen, där till och med artister med cred ställer upp.

Vi sätter 300 euro på en sketen tävling som spelas in i en gymnastiksal i en förort. Ungefär. Inte riktigt, men inte är det långt ifrån sanningen heller.

Det är just med den där bitterheten i mig som jag, Finland, har en sjuk dröm. Elden brinner i mina ögon när jag tänker på den. Jag skrattar hysteriskt. Jag tänker, äntligen finns det en chans att dra ner er, Sverige, i samma dynga som vi befinner oss i. Det finns ett hopp - Sverige kan förstöra sitt hippa rykte. Blotta sitt sanna, dansbandsälskande jag.

För att återgå till Sverige som en gymnasieelev: er instagramprofil må se perfekt ut. Era möbler är fina i det vackra dagsljuset. Era grönväxter är fyllda av liv, och kuddarna i soffan är fluffiga. Men jag, Finland, vet. Jag vet att det bara är ett hörn av den lägenhet ni kallar Sverige. I det andra hörnet finns inredningsbokstäverna, den våldsamt fula, vattenkylda speldatorn med isblåa ledlampor och samlingen med roliga snapsglas som ni aldrig använder.

Och där, strax bredvid allt det står han: Owe Thörnqvist. Han vill också vara med och synas i internationella sammanhang. Han vill inte hamna utanför.

Min mästerliga domedagsplan tätnar. Jag vill att Owe Thörnqvist vinner melodifestivalen.

#VoteForOwe

 

Vote

For

OWE

tisdag 17 januari 2017 - 16:36

Dödsmetall

1934357 121444203476 5288944 n2Jag med mina lockar på en scen framför ett tomt fält för länge sen.

 

För det egentliga musiktipset kan ni scrolla längst ner i inlägget. Vi inleder med en liten tillbakablick.

 

En gång för länge sen stod jag i ett pojkrum i Vörå och skrek så mätarna slog på rött i en mikrofon. Texten som reciterades handlade om en mördare som ströp sina offer med deras egna tarmar. Låten hette föga överraskande ”Intenstines of Death” och bandet hette Graveyard Massacre.

Det var under en tid i mitt liv när jag sörjde att ett av mina absoluta favoritband skulle tacka för sig – Hellacopters. Jag var besatt av bandet och allt som fanns kring det. Hellacopters har skrivit väldigt få låtar om död och blod, men runt om Hellacopters tid och plats på vår planet har medlemmarna i bandet gjort det.

Sångaren och gitarristen i bandet, Nicke Andersson, började hela sin karriär som dödsmetallare, först som trummis i band som Nihilist och Dismember och senare i det legendariska stockholmsbandet Entombed.

Några år innan Hellacopters valde att kliva av scenen och ur studion dök det plötsligt upp ny dödsmetall signerad Andersson. Death Breath blåste liv (eller död) i den gamla, hederliga och råa svenska dödsmetalltraditionen. Jag hade länge trott att stilen enbart lät som de amerikanska banden, där Cannibal Corpse kanske är mest känt. Sången är främst rapande läten, trummorna malar på i ett konstant blastbeat och gitarrerna har så mycket dist att det är svårt att höra riffen.

Men nej, Death Breath gjorde något annat. Det var mer punkigt i sitt sound. Bandet blev också min inkörsport till den svenska dödsmetallscenen. Det finns få skivor som jag har lyssnat på så mycket som Death Breaths andra platta - ”Stinking Up The Night”. Den köpte jag för övrigt i en skivaffär i Tammerfors dagen efter Hellacopters avskedskonsert i staden.

Det tog inte länge innan jag och några andra Nicke Andersson-besatta klasskompisar valde att skriva gammal, rejäl dödsmetall. Under några kvällar i olika pojkrum med ett ljudkort och en laptop spelade vi in tre låtar; ”Intenstines of Death”, ”Meathook Mayhem” och ”The Dead Will Walk”.

En kompis var medlem i Vasa ungdomsfullmäktige som hade valt att slösa bort typ 70 procent av deras budget på att ordna en nykter festival för ungdomar i Vasa. Av någon outrgundlig anledning blev vi bokade, trots att vi bara hade tre låtar. Tanken var att vi skulle spela en halv timme. Kvällen före festivalen övade vi i några timmar och jammade ihop nåt nytt för att fylla ut vårt set. Som intro spelade vi en dödsmetallvariant av temamusiken till ”Inspector Gadget”.

Nästa dag står vi där på scenen. Vår basist har crocs på fötterna och jag ska för första gången spela elgitarr och sjunga på samma gång. Eftersom det var ett nyktert evenemang såg det tyvärr väldigt tomt ut framför scenen. Våra vänner och den största delen av publiken var på plats, fast på utsidan av stänglset eftersom de hade druckit öl.

Vi kickade igång med ”Inspector Gadget” och det lät alldeles lysande. Efter det spelade vi två av våra låtar, som också gick överraskande bra. Dock hade jag absolut noll teknik för att skrika så rösten försvann lite gradvis. Sedan skulle vi spela den nya instrumentala låten som vi hade övat in kvällen före. Tyvärr visade det sig att vi kollektivt hade glömt bort den totalt. Därför spelade vi en sista låt och ”Inspector Gadget” på nytt innan vi klev av scenen ungefär 12 minuter efter att vi hade gått upp på den.

Efter det spelade vi aldrig mer. Det skrevs ingen ny musik heller. Vårt dödsmetallband Graveyard Massacre gjorde vad det borde – dog.

 

Det ni nyss har läst är egentligen en allt för lång inledning till mitt egentliga ämne. Jag blev så förbannat glad när jag upptäckte att någon annan vasabo även har hittat till den gamla dödsmetallstilen. Och inte vem som helst – ett gäng riktigt förbannade sextonåringar.

Instant

 

Bandet Instant är helt jävla klockrent och gör mig varm i hjärtat. Inte bara är det ett bevis på att människor som är födda på 2000-talet fortfarande spelar i band. Det är också ett bevis att sextonåringar släpper lös sina våldsamma fantasier i musiken. Dessutom representeras bandet av en eldsjäl inom den finländska undergroudscenen – Keijo Niinimaa, känd från band som Rotten Sound och Morbid Evils.

Jag önskar Instant allt gott. Gå in och gilla den här bilden för att rösta på dem i föreningen Volumes stipendietävling. Och lyssna på deras platta ”Decimation” här. Det är en order.

söndag 4 december 2016 - 10:19

Riv bort de där bänkarna

I går spelade Bob Hund en alldeles lysande spelning på Ritz i Vasa. De har ett rykte av att vara nordens kanske bästa liveband, och ryktet försvarades med svärd i går.

Bob Hund4C65 935F A180D904B0B2Bild: Sophia Brink

Det är svårt att spela på Ritz. För alla.

Scenen är fin, lokalen är fantastisk. ljudet är för det mesta bra. En spelning SER alltid väldigt bra ut på Ritz.

Men det är otroligt vad de där bänkarna gör åt en i publiken. Det borde väl inte vara nåt problem med att det finns bänkar - man kan ju stå? Nej, problemet är mycket djupare rotat än så.

Jag satt där själv i går och njöt, samtidigt som jag ville ge mera tillbaka åt bob hund. Genom hela spelningen funderade jag: ”tycker de om oss här i Vasa?”. Hur ger man tillbaka något åt bandet när man sitter? Jag skakar våldsamt på min fot. Jag gungar på huvudet så där lite kvickt så att luggen studsar lite. Jag applåderar HÅRT mellan låtarna.

Innerst inne vill jag bara skutta upp på bänkarna och typ hoppa rakt in i nån. Så bra energi är det.

Låtarna flyter förbi, och energin växer. Det känns intensivt. Jag kan liksom inte vänta längre, något tar över min kropp. Jag kan inte styra den.

Jag stiger upp.

Personen till höger och vänster om mig gör också det. Sedan står vi där. Vad gör vi nu? Det krävdes så mycket mod. Det krävdes att en liten demon liksom tog över spakarna i skallen för att vi skulle stiga upp. Men här står vi. Vågar jag dansa?

Jag dansar lite, testar. Vrider på min fot lite. Stampar med den. Jag gör ungefär samma moves som då jag satt, men nu står jag. Egentligen skulle jag bara vilja springa in i folk och hoppa runt. Jag vill skrika Thomas Öberg rakt i ansiktet. Men bänkarna står där. Deras kraft håller mig i gängorna.

Det krävs att nordens bästa liveband spelar tretton låtar innan publiken stiger upp. Hör ni hur konstigt det låter?

Ritz kunde vara ett av Finlands bästa konsertplatser. Själen i den lokalen är underbar. Det är så jävla fint på Ritz alltså. Jag vågar påstå att man ska tacka Museiverket för den saken.

Jag älskar Museiverket. Det är ett av få organ i dag som tänker långsiktigt. De tänker ”kommer vi att sakna det här om 100 år”.

Men Ritz bänkar. Det är liksom sjukt vad de gör med en på en konsert. Där tycker jag att man borde kompromissa på nåt sätt. Spontant tänker jag typ ett golv som kan hissas ner från taket, som blir som ett lock över stolsraderna.

I går, på bob hund gjorde jag väldigt mycket för bob hund. Jag jobbade för dem, och slet med att visa uppskattning. Det händer nåt speciellt när stämningen på en spelning är riktigt, riktigt bra. Då upphör man att göra saker för bandets skull, utan man gör dem för varandra. Den stämningen kommer aldrig att uppstå på Ritz. En spelning på Ritz kan vara bra när bandet är riktigt bra. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på att spelningen kunde vara så mycket bättre.