onsdag 6 september 2017 - 14:49

Recension: Oliver - "Full Circle"

Oliver Full Circle2

Glädjen när något som man har väntat på länge är bättre än man har tänkt sig är svår att slå. Precis så var känslan efter den första genomlyssningen av den elektroniska duon Oliver’s album ”Full Circle”.

Det är en skiva som har varit i görningen länge. Jag har väntat på den enda sedan EP:n ”Mechanical” från 2013, som jag för den delen ännu inte har tröttnat på fast det är fyra låtar som är lika många år gamla.

 

Oliver gör allt som jag vill ha i elektronisk väg. När Daft Punk har gått och blivit Weeknd-producenter och Justice önskar att de var ett rockband på 70-talet så har Oliver plockat russinen ur deras koncept och fulländat det. Det är funkigt, svulstigt, dansant, harmoniskt och gammalt samtidigt som det är fräscht.

Efter den lilla välkomnande öppningslåten ”Portrait” tar fullständigt bombastiska ”Ottomatic” ton. Introt till låten strävar verkligen ut ur vår värld och man undrar om det som följer kan uppnå samma känsla av övermäktighet. En knarrig bassekvens tar ton och mitt i allt är elektrot i gång. En groove i mellantempo med alla de där små nyanserna som har gjort att Oliver skiljer sig ur mängden.

 

För det är där Oliver skiner. Deras musik är producerad till perfektion och det märks att skivan har tagit sin tid att göra. Även om låtarna, precis som en stor del av den elektroniska musiken i övrigt, ofta bygger på samma riff genom hela låten, så lyckas Oliver _alltid_ få mig att lyssna klart låten.

Skivans 15 låtar bjuder på allt från radiovänliga låtar till tunga klubbmonster, till fransk house med knarriga baslinjer, till slibbfunk och techno. Klistret för skivans stilmässigt spretiga innehåll är det där 80-talsglittret och basgångarna.

 

Det är verkligen svårt att välja favoritlåtar från skivan. För min del kunde jag ha en fest och tvinga folk att lyssna på skivan på repeat. Men två låtar som får nackhåret att resa sig är den dansanta och kosmiska ”Space & Sound”, liksom ”Go With It” där Oliver gästas av vännerna i Chromeo.

Skivan har alldeles utmärkta gästsångare. Klubb-balladen ”Falling Back” skulle inte vara den samma utan MNDR:s moderna röst. En annan låt i samma stil är nästan Knife-aktiga ”Wherever We Are” där drömska Elohim står för sångprestationen.

 

Oliver har till och med dammat av hiphoplegenden De La Soul för låten ”Heart Attack”. Givetvis är franska Yelle med på ett hörn också, som Oliver har proddat låtar åt förr.

 

När duon Oliver inte gör 80-talsfunk jobbar de i musikindustrin. Oliver Goldstein har bland annat skrivit låtar åt Justin Bieber. Han har också varit tillsammans med (kanske är de tillsammans fortfarande) Bonnie McKee som har skrivit låtar åt bland andra Katy Perry, Ke$ha och Kelly Clarkson. Duons andra hälft, Vaughn Oliver (alias U-Tern) är den som kan teknot och klubbmusiken.

 

Det märks att Oliver är ett hjärteprojekt, för det är bara så förbannat jävla bra. En full tia i min bok.

måndag 15 maj 2017 - 20:37

Mac DeMarco - "This Old Dog"

Mac2

Mac DeMarcos nya skiva är en sån där skiva som jag har längtat efter. Jag kan oskojat säga att jag har tyckt om alla låtar som denna märkliga kanadensare har skrivit. 

 

Mac har ett sätt att vara. Han har byggt sitt brand på att vara en nidbild av min generation. En slacker, som inte verkar bry sig om något över huvudtaget, och saknar respekt för den gamla goda rockmusiken. Om jag vore Mac så vet jag att min pappa inte skulle fatta vad jag höll på med.

 

Jag ser Mac lite som min generations svar på Lou Reed. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det finns likheter att just sätta fingrar på. 

 

Nåväl, till skivan. Soundet är väl det samma som det har varit på de tre senaste skivorna. DeMarco har lärt sig lite mer om produktion, mixarna är lite bättre polerade, men det är fortfarande schysst, varmt och lite lo-fi. Han verkar använda samma gitarrpedal och samma synth, med samma preset valt. Men han verkar ha skaffat sig en förkärlek för trummaskiner och keyboards. Ett exempel på det är en av singlarna On The Level

 

Förra skivan, Another One, var en sorts temaskiva kring en tjej. Kanske ett ex, kanske hans nuvarande, jag vet inte. Trots att låtarna svävade på med ett romantiskt skimmer så var texterna deppiga. En riktig breakup-skiva. This Old Dog handlar till största delen om en pappa. Jag vet väldigt lite om Mac DeMarcos pappa, men genom hans texter verkar det inte vara en perfekt människa, om vi säger så. Hans pappa har figurerat i texterna även tidigare, t.ex. på Cooking Up Something Good på andra plattan.

 

Det om texterna och soundet. Skivan är tempomässigt väldigt sammanhållen. Merparten av låtarna är långsamma, och mina tankar går kanske lite sökt till en annan kanadensare - Neil Young, och hans akustiska svit med Harvest och After The Goldrush

 

This Old Dog är precis vad jag ville ja. Mac DeMarco ska låta så här. Han ska gömma trauman bakom ett lättsamt sound, utan att ändå verka bry sig om hur skit han verkar ha det. Han ska inte bry sig om att hitta nya synthsound. Hans publik tycker om honom för det han gör och hur han låter. Genom att göra samma sak som alltid, så har han skapat ännu en skiva som jag kan lyssna på från början till slut. 

 

lördag 1 april 2017 - 13:06

Viljanen

Innan jag skriver nåt om gårdagens konsert med Iiris Viljanen tänkte jag introducera ett nytt element i mitt recenserande - kontextrapporten. I kontextrapporten sammanfattar jag kortfattat min sinnesstämning och sysselsättning före konserten - något som säkert påverkar min upplevelse av saker och ting.

Kontextrapporten

Vad jag gjort: intervjuat tjänsteman på NTM-centralen på jobbet. Rysligt tråkigt.

Vad jag ätit: Pasta till lunch, pizza till middag. Ett glas vin innnan konserten.

Sinnesstämning: Ganska neutral, men glad av att komma hem till familjen. Glad över att få gå på konsert.

 

Iiris2Bild: Sophia Brink

 

I går spelade Iiris Viljanen på Wasa Teater med sitt band. Jag hade fått höra lite oroande besked om att det ännu fanns biljetter kvar, och i mitt huvud såg jag en halvfull sal. Det var det inte, utan nära på fullsatt.

Iiris skiva ”Mercedes” nämndes bland svenska popkritikers favoritskivor under förra året. Jag älskade skivan, men försummade att skriva något om den då. I går spelade Iiris, om inte hela skivan, åtminstone det mesta av den. Det är utmanande musik med texter som kommer från insidan, musik som flyter på känslan.

Jag flöt på känslan under hela konserten och svävade mellan ett leende och tårar. Iiris Viljanen skriver så otroligt vackra melodier. Ta till exempel refrängen i ”Årstavikens strand” eller ”Ljuset själv”. Armhåret står upp bara jag tänker på de där melodierna.

Jag vill undvika att gå in på ämnen där man liksom recenserar personen bakom musiken i stället för konserten i sig, men jag måste ta upp en sak som jag finner så fascinerande. När Iiris gör sina mellansnack verkar hon så nervös, men när hon sjunger kommer budskapet ur henne med en kraft och ett mod som liksom bara går rakt in i en.

Iiris Viljanens musik är så berättande, där melodierna och instrumenten färgsätter texterna och ger dem ett sammanhang. Och live på en fin scen med fruktansvärt duktiga musiker blir det bara så otroligt kraftigt.

 

”When in Rome”

Gårdagens konsert var antagligen den bästa konsert som jag har fått se och höra i Vasa. Jag har verkligen inte något negativt att säga över huvudtaget. Dock tänker jag poängtera en sak, som kanske är självklar, men som det ändå är lite värdeladdad.

Iiris gav oss ett specialnummer - en version av KAJ:s ”Kom ti byin”. Enligt Iiris egna ord hör låten till en av hennes favoriter från förra året. Det är en bra text och även min KAJ-favorit.

Versionen från gårdagskvällen var strålande, och det är väl ett faktum att de flesta tycker om KAJ. Men det blev så tydligt i går, när applåderna dånade högre än efter någon av Iiris egna låtar, att det enkla alltid går hem bättre än det svåra.

Jag tackar Iiris Viljanen för hennes musik och hennes närvaro i går. Konserten var ett bevis på att det kan odlas fram begåvade talanger i den här stan. Jag kan också konstatera att det har varit en vinter fylld av fina spelningar, oväntat nog. Bob Hund, Ebbot, Vasas flora och fauna, INVSN och nu Iiris Viljanen. Det måste vara någon form av rekord.