måndag 15 maj 2017 - 20:37

Mac DeMarco - "This Old Dog"

Mac2

Mac DeMarcos nya skiva är en sån där skiva som jag har längtat efter. Jag kan oskojat säga att jag har tyckt om alla låtar som denna märkliga kanadensare har skrivit. 

 

Mac har ett sätt att vara. Han har byggt sitt brand på att vara en nidbild av min generation. En slacker, som inte verkar bry sig om något över huvudtaget, och saknar respekt för den gamla goda rockmusiken. Om jag vore Mac så vet jag att min pappa inte skulle fatta vad jag höll på med.

 

Jag ser Mac lite som min generations svar på Lou Reed. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det finns likheter att just sätta fingrar på. 

 

Nåväl, till skivan. Soundet är väl det samma som det har varit på de tre senaste skivorna. DeMarco har lärt sig lite mer om produktion, mixarna är lite bättre polerade, men det är fortfarande schysst, varmt och lite lo-fi. Han verkar använda samma gitarrpedal och samma synth, med samma preset valt. Men han verkar ha skaffat sig en förkärlek för trummaskiner och keyboards. Ett exempel på det är en av singlarna On The Level

 

Förra skivan, Another One, var en sorts temaskiva kring en tjej. Kanske ett ex, kanske hans nuvarande, jag vet inte. Trots att låtarna svävade på med ett romantiskt skimmer så var texterna deppiga. En riktig breakup-skiva. This Old Dog handlar till största delen om en pappa. Jag vet väldigt lite om Mac DeMarcos pappa, men genom hans texter verkar det inte vara en perfekt människa, om vi säger så. Hans pappa har figurerat i texterna även tidigare, t.ex. på Cooking Up Something Good på andra plattan.

 

Det om texterna och soundet. Skivan är tempomässigt väldigt sammanhållen. Merparten av låtarna är långsamma, och mina tankar går kanske lite sökt till en annan kanadensare - Neil Young, och hans akustiska svit med Harvest och After The Goldrush

 

This Old Dog är precis vad jag ville ja. Mac DeMarco ska låta så här. Han ska gömma trauman bakom ett lättsamt sound, utan att ändå verka bry sig om hur skit han verkar ha det. Han ska inte bry sig om att hitta nya synthsound. Hans publik tycker om honom för det han gör och hur han låter. Genom att göra samma sak som alltid, så har han skapat ännu en skiva som jag kan lyssna på från början till slut. 

 

lördag 1 april 2017 - 13:06

Viljanen

Innan jag skriver nåt om gårdagens konsert med Iiris Viljanen tänkte jag introducera ett nytt element i mitt recenserande - kontextrapporten. I kontextrapporten sammanfattar jag kortfattat min sinnesstämning och sysselsättning före konserten - något som säkert påverkar min upplevelse av saker och ting.

Kontextrapporten

Vad jag gjort: intervjuat tjänsteman på NTM-centralen på jobbet. Rysligt tråkigt.

Vad jag ätit: Pasta till lunch, pizza till middag. Ett glas vin innnan konserten.

Sinnesstämning: Ganska neutral, men glad av att komma hem till familjen. Glad över att få gå på konsert.

 

Iiris2Bild: Sophia Brink

 

I går spelade Iiris Viljanen på Wasa Teater med sitt band. Jag hade fått höra lite oroande besked om att det ännu fanns biljetter kvar, och i mitt huvud såg jag en halvfull sal. Det var det inte, utan nära på fullsatt.

Iiris skiva ”Mercedes” nämndes bland svenska popkritikers favoritskivor under förra året. Jag älskade skivan, men försummade att skriva något om den då. I går spelade Iiris, om inte hela skivan, åtminstone det mesta av den. Det är utmanande musik med texter som kommer från insidan, musik som flyter på känslan.

Jag flöt på känslan under hela konserten och svävade mellan ett leende och tårar. Iiris Viljanen skriver så otroligt vackra melodier. Ta till exempel refrängen i ”Årstavikens strand” eller ”Ljuset själv”. Armhåret står upp bara jag tänker på de där melodierna.

Jag vill undvika att gå in på ämnen där man liksom recenserar personen bakom musiken i stället för konserten i sig, men jag måste ta upp en sak som jag finner så fascinerande. När Iiris gör sina mellansnack verkar hon så nervös, men när hon sjunger kommer budskapet ur henne med en kraft och ett mod som liksom bara går rakt in i en.

Iiris Viljanens musik är så berättande, där melodierna och instrumenten färgsätter texterna och ger dem ett sammanhang. Och live på en fin scen med fruktansvärt duktiga musiker blir det bara så otroligt kraftigt.

 

”When in Rome”

Gårdagens konsert var antagligen den bästa konsert som jag har fått se och höra i Vasa. Jag har verkligen inte något negativt att säga över huvudtaget. Dock tänker jag poängtera en sak, som kanske är självklar, men som det ändå är lite värdeladdad.

Iiris gav oss ett specialnummer - en version av KAJ:s ”Kom ti byin”. Enligt Iiris egna ord hör låten till en av hennes favoriter från förra året. Det är en bra text och även min KAJ-favorit.

Versionen från gårdagskvällen var strålande, och det är väl ett faktum att de flesta tycker om KAJ. Men det blev så tydligt i går, när applåderna dånade högre än efter någon av Iiris egna låtar, att det enkla alltid går hem bättre än det svåra.

Jag tackar Iiris Viljanen för hennes musik och hennes närvaro i går. Konserten var ett bevis på att det kan odlas fram begåvade talanger i den här stan. Jag kan också konstatera att det har varit en vinter fylld av fina spelningar, oväntat nog. Bob Hund, Ebbot, Vasas flora och fauna, INVSN och nu Iiris Viljanen. Det måste vara någon form av rekord.