Visa inlägg taggade med 'bob hund'

söndag 4 december 2016 - 10:19

Riv bort de där bänkarna

I går spelade Bob Hund en alldeles lysande spelning på Ritz i Vasa. De har ett rykte av att vara nordens kanske bästa liveband, och ryktet försvarades med svärd i går.

Bob Hund4C65 935F A180D904B0B2Bild: Sophia Brink

Det är svårt att spela på Ritz. För alla.

Scenen är fin, lokalen är fantastisk. ljudet är för det mesta bra. En spelning SER alltid väldigt bra ut på Ritz.

Men det är otroligt vad de där bänkarna gör åt en i publiken. Det borde väl inte vara nåt problem med att det finns bänkar - man kan ju stå? Nej, problemet är mycket djupare rotat än så.

Jag satt där själv i går och njöt, samtidigt som jag ville ge mera tillbaka åt bob hund. Genom hela spelningen funderade jag: ”tycker de om oss här i Vasa?”. Hur ger man tillbaka något åt bandet när man sitter? Jag skakar våldsamt på min fot. Jag gungar på huvudet så där lite kvickt så att luggen studsar lite. Jag applåderar HÅRT mellan låtarna.

Innerst inne vill jag bara skutta upp på bänkarna och typ hoppa rakt in i nån. Så bra energi är det.

Låtarna flyter förbi, och energin växer. Det känns intensivt. Jag kan liksom inte vänta längre, något tar över min kropp. Jag kan inte styra den.

Jag stiger upp.

Personen till höger och vänster om mig gör också det. Sedan står vi där. Vad gör vi nu? Det krävdes så mycket mod. Det krävdes att en liten demon liksom tog över spakarna i skallen för att vi skulle stiga upp. Men här står vi. Vågar jag dansa?

Jag dansar lite, testar. Vrider på min fot lite. Stampar med den. Jag gör ungefär samma moves som då jag satt, men nu står jag. Egentligen skulle jag bara vilja springa in i folk och hoppa runt. Jag vill skrika Thomas Öberg rakt i ansiktet. Men bänkarna står där. Deras kraft håller mig i gängorna.

Det krävs att nordens bästa liveband spelar tretton låtar innan publiken stiger upp. Hör ni hur konstigt det låter?

Ritz kunde vara ett av Finlands bästa konsertplatser. Själen i den lokalen är underbar. Det är så jävla fint på Ritz alltså. Jag vågar påstå att man ska tacka Museiverket för den saken.

Jag älskar Museiverket. Det är ett av få organ i dag som tänker långsiktigt. De tänker ”kommer vi att sakna det här om 100 år”.

Men Ritz bänkar. Det är liksom sjukt vad de gör med en på en konsert. Där tycker jag att man borde kompromissa på nåt sätt. Spontant tänker jag typ ett golv som kan hissas ner från taket, som blir som ett lock över stolsraderna.

I går, på bob hund gjorde jag väldigt mycket för bob hund. Jag jobbade för dem, och slet med att visa uppskattning. Det händer nåt speciellt när stämningen på en spelning är riktigt, riktigt bra. Då upphör man att göra saker för bandets skull, utan man gör dem för varandra. Den stämningen kommer aldrig att uppstå på Ritz. En spelning på Ritz kan vara bra när bandet är riktigt bra. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på att spelningen kunde vara så mycket bättre.