Visa inlägg taggade med 'brödfabriken'

torsdag 23 mars 2017 - 10:29

Lyxzén

INVSN2En dålig bild, jag vet.

I går kväll gick jag och min fru, Sophia, på en spelning med svenska INVSN, eller Invasionen. Dennis Lyxzén som sjunger i bandet är en legend inom nordisk hardcorepunk och en sann förebild för en stor del av punken i norden.

Lyxzén är kanske mest känd som frontman i Refused - ett band som slutade för snart 20 år sedan. Det var väl inte förrän de slutade som de slog igenom riktigt stort - amerikanerna hittade dem, men fick acceptera att de aldrig kommer att få uppleva Refused på riktigt.

År 2012 gjorde bandet en comeback och fick äran att vara en av huvudakterna på den väldigt creddiga amerikanska festivalen Coachella. Det cirkulerar rykten om att bandet skulle ha krävt en miljon dollar för att göra den spelningen. Varför, är en relevant fråga, med tanke på bandets utpräglade vänsteragenda.

I går stod Lyxzén på en scen i Vasa, som kanske var lika stor som trumpodiet var på Coachella. Bandet var förstås inte Refused, utan Invasionen - ett band som funnits från och till längs med Lyxzéns karriär. De är tillbaka med en ny, av kritiker omtyckt skiva. Gårdagens spelning var också Lyxzéns första spelning i Vasa sedan han var här med Refused i slutet av 90-talet.

Det var en bra spelning av ett ödmjukt band. De hade nog inget annat val än att vara ödmjuka, när publiken minst sagt var svårflörtad. Lyxzén behövde fråga snällt om vi vågade komma närmare scenen, och när han klev ut i publiken blev han inte direkt omfamnad - det var som om han klöv ett hav och alla gick snällt och sidan.

Trots att vi inte talar om någon 20-årig hardcoresångare längre, utan om en medelålders man i kostym som spelar betydligt snällare musik nu än förut, så har inte Lyxzén lämnat någon bit av honom bakom sig. Efter andra eller tredje låten väljer han att ta tillfället i akt att förklara åt oss att det inte är rätt att låta nazister komma till tals - man ska slå dem på käften. Man ska orka ta striden oavsett om det är på gatan eller på jobbet. Om tillräckligt många gör nazistens vardag jobbig och fylld av motstånd kommer de att tänka efter, tror Lyxzén.

Efter det lilla brandtalet är det som om någon form av spärr släpper hos publiken. Jag konstaterar att det mycket riktigt är Dennis Lyxzén jag ser på scenen, den man som jag har hört så mycket om under mina hardcorepunkiga tonår. Men det ska ändå krävas att bandet spelar sin sista låt före någon bjuder upp till dans, och ett gäng 25 plussare lite försiktigt knuffar varandra framför scenen. Det ska också sägas att den sista låten var en B-sida på en sjutumssingel, som aldrig släppts digitalt. Tydligen var det den som den svårflörtade publiken behövde.

 

Mycket har hänt

Efter spelningen har jag många tankar i huvudet. Den sedvanliga känslan av att Vasaborna inte dök upp i tillräckliga mängder. Att alla andra barer i stan var fyllda till bredden av halarebeklädda, högljudda studerande. Att rockmusik inte längre lockar.

Annat var det kanske då Refused spelade på Nuorisotalo i slutet av 90-talet. Då var både medlemmarna bandet och i publiken vilda och unga, och rocken levde. Det kanske fanns en stolthet och en samhörighet i att vara arg och avsky nazister.

I dag vågar inte ens många av våra politiker trampa ytterhögern på tårna. Få av oss lyssnar på vänsterpunk, och den politiska musik som finns döljer ändå sitt budskap för att kunna gå hem hos de flesta. I alla fall har jag en känsla av det.

Varken jag eller Sophia har haft chansen att se Lyxzén på en scen tidigare. I går kväll fick vi det. Vi fick också se honom gå av scenen med instrumentlådor i händerna. Det var inte Refused på Nuorisotalo på 90-talet, inte heller på Coachella 2012. Det var INVSN på Brödfabriken 2017. Men det var samma Dennis Lyxzén, det råder det ingen tvekan om.

 

Edit: Refused har inte spelat på Keltsu, som jag tidigare skrev. De spelade på Nuorisotalo, enligt säkra källor. Dennis Lyxzén ska ha spelat en solospelning på Keltsu.