Visa inlägg taggade med 'iiris viljanen'

lördag 1 april 2017 - 13:06

Viljanen

Innan jag skriver nåt om gårdagens konsert med Iiris Viljanen tänkte jag introducera ett nytt element i mitt recenserande - kontextrapporten. I kontextrapporten sammanfattar jag kortfattat min sinnesstämning och sysselsättning före konserten - något som säkert påverkar min upplevelse av saker och ting.

Kontextrapporten

Vad jag gjort: intervjuat tjänsteman på NTM-centralen på jobbet. Rysligt tråkigt.

Vad jag ätit: Pasta till lunch, pizza till middag. Ett glas vin innnan konserten.

Sinnesstämning: Ganska neutral, men glad av att komma hem till familjen. Glad över att få gå på konsert.

 

Iiris2Bild: Sophia Brink

 

I går spelade Iiris Viljanen på Wasa Teater med sitt band. Jag hade fått höra lite oroande besked om att det ännu fanns biljetter kvar, och i mitt huvud såg jag en halvfull sal. Det var det inte, utan nära på fullsatt.

Iiris skiva ”Mercedes” nämndes bland svenska popkritikers favoritskivor under förra året. Jag älskade skivan, men försummade att skriva något om den då. I går spelade Iiris, om inte hela skivan, åtminstone det mesta av den. Det är utmanande musik med texter som kommer från insidan, musik som flyter på känslan.

Jag flöt på känslan under hela konserten och svävade mellan ett leende och tårar. Iiris Viljanen skriver så otroligt vackra melodier. Ta till exempel refrängen i ”Årstavikens strand” eller ”Ljuset själv”. Armhåret står upp bara jag tänker på de där melodierna.

Jag vill undvika att gå in på ämnen där man liksom recenserar personen bakom musiken i stället för konserten i sig, men jag måste ta upp en sak som jag finner så fascinerande. När Iiris gör sina mellansnack verkar hon så nervös, men när hon sjunger kommer budskapet ur henne med en kraft och ett mod som liksom bara går rakt in i en.

Iiris Viljanens musik är så berättande, där melodierna och instrumenten färgsätter texterna och ger dem ett sammanhang. Och live på en fin scen med fruktansvärt duktiga musiker blir det bara så otroligt kraftigt.

 

”When in Rome”

Gårdagens konsert var antagligen den bästa konsert som jag har fått se och höra i Vasa. Jag har verkligen inte något negativt att säga över huvudtaget. Dock tänker jag poängtera en sak, som kanske är självklar, men som det ändå är lite värdeladdad.

Iiris gav oss ett specialnummer - en version av KAJ:s ”Kom ti byin”. Enligt Iiris egna ord hör låten till en av hennes favoriter från förra året. Det är en bra text och även min KAJ-favorit.

Versionen från gårdagskvällen var strålande, och det är väl ett faktum att de flesta tycker om KAJ. Men det blev så tydligt i går, när applåderna dånade högre än efter någon av Iiris egna låtar, att det enkla alltid går hem bättre än det svåra.

Jag tackar Iiris Viljanen för hennes musik och hennes närvaro i går. Konserten var ett bevis på att det kan odlas fram begåvade talanger i den här stan. Jag kan också konstatera att det har varit en vinter fylld av fina spelningar, oväntat nog. Bob Hund, Ebbot, Vasas flora och fauna, INVSN och nu Iiris Viljanen. Det måste vara någon form av rekord.

måndag 23 maj 2016 - 12:18

Veckans pop #7 - Vasa-ä

Denna gång presenterar jag inte mindre än TVÅ fina låtar/skivor.

 

Iiris Viljanen - Kiss Me, Stupid & 7 more piano pieces

Iiris Viljanen har äntligen släppt sin pianoskiva. När jag hörde om den idén tyckte jag att det lät alldeles lysande, och resultatet gör mig inte besviken. Viljanen är en duktig pianist och en utmärkt kompositör. Musiken finns nånstans i gränslandet mellan kontemporärt, jazz och i sekelskiftets Frankrike (shit vilken nörd jag låter som!).

Men om vi sätter kategoriseringarna åt sidan så lämpar sig skivan riktigt bra för en Onnibus i regnet mellan Åbo och Vasa en söndagmorgon. Så lyssnade jag på den, och jag ville inte att den skulle ta slut. När styckena dessvärre tog slut visste jag inte vem jag skulle vända mig till.

 

Men sen slog det mig:

 

Vasas flora och fauna - Honda Monkey

(Klicka här för spotifylänk)

Duon som Viljanen var en del av blev en trio. Den trion släppte nyligen en ny singel med två spår - Honda Monkey och Sammy, finsk spets

Huvudspårets titel känns ju nästan självklar för ett band som har gjort Vasa till sin grej. Trots att Honda väl antagligen är japanskt kunde deras utmärka mopo lika bra tillverkas i typ Klemetsö. Som vanligt finns det rader i texten man känner igen sig i.

Men huvudspåret talar inte till mig lika starkt som B-sidan, Sammy, finsk spets. En human liten historia om en man med en hund och hans döende mor. Sympatiskt men otroligt fint i all sin enkelhet. Tina Kärkinen levererar både text och melodi med en underbar röst (För mera av henne kan ni kolla in hennes band Swaying Wires). Även Daniel Ventus pianogrejer är fina. Jag tror inte att jag är den enda som tänker på Yann Tiersen i den här låten.