Visa inlägg taggade med 'pop'

måndag 15 maj 2017 - 20:37

Mac DeMarco - "This Old Dog"

Mac2

Mac DeMarcos nya skiva är en sån där skiva som jag har längtat efter. Jag kan oskojat säga att jag har tyckt om alla låtar som denna märkliga kanadensare har skrivit. 

 

Mac har ett sätt att vara. Han har byggt sitt brand på att vara en nidbild av min generation. En slacker, som inte verkar bry sig om något över huvudtaget, och saknar respekt för den gamla goda rockmusiken. Om jag vore Mac så vet jag att min pappa inte skulle fatta vad jag höll på med.

 

Jag ser Mac lite som min generations svar på Lou Reed. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det finns likheter att just sätta fingrar på. 

 

Nåväl, till skivan. Soundet är väl det samma som det har varit på de tre senaste skivorna. DeMarco har lärt sig lite mer om produktion, mixarna är lite bättre polerade, men det är fortfarande schysst, varmt och lite lo-fi. Han verkar använda samma gitarrpedal och samma synth, med samma preset valt. Men han verkar ha skaffat sig en förkärlek för trummaskiner och keyboards. Ett exempel på det är en av singlarna On The Level

 

Förra skivan, Another One, var en sorts temaskiva kring en tjej. Kanske ett ex, kanske hans nuvarande, jag vet inte. Trots att låtarna svävade på med ett romantiskt skimmer så var texterna deppiga. En riktig breakup-skiva. This Old Dog handlar till största delen om en pappa. Jag vet väldigt lite om Mac DeMarcos pappa, men genom hans texter verkar det inte vara en perfekt människa, om vi säger så. Hans pappa har figurerat i texterna även tidigare, t.ex. på Cooking Up Something Good på andra plattan.

 

Det om texterna och soundet. Skivan är tempomässigt väldigt sammanhållen. Merparten av låtarna är långsamma, och mina tankar går kanske lite sökt till en annan kanadensare - Neil Young, och hans akustiska svit med Harvest och After The Goldrush

 

This Old Dog är precis vad jag ville ja. Mac DeMarco ska låta så här. Han ska gömma trauman bakom ett lättsamt sound, utan att ändå verka bry sig om hur skit han verkar ha det. Han ska inte bry sig om att hitta nya synthsound. Hans publik tycker om honom för det han gör och hur han låter. Genom att göra samma sak som alltid, så har han skapat ännu en skiva som jag kan lyssna på från början till slut. 

 

onsdag 7 december 2016 - 19:35

Årsresumé 1 - Frida Hyvönen

Det brukar ju höra till att man så här i slutet av året listar upp lite höjdpunkter. Jag tänkte inte vara så invecklad och strukturerad av mig, men jag tänkte ta tillfället i akt att presentera några skivor som har berört mig under året.

Vi börjar med den skiva som har berört mig mest. Det är även en ganska färsk platta. Jag skriver om Frida Hyvönens alldeles utmärkta samling sånger - Kvinnor och barn.
Frida albumomslag2

Jag lyssnade på den när jag var på en kort resa och hade laddat ner den på spotify så att jag skulle ha nåt att lyssna på på flyget. På ett flyg finns det inte så mycket att göra, så det blev ett alldeles ypperligt tillfälle att verkligen ta in musiken. Och det är mycket att ta in på Hyvönens skiva.

Texterna är i centrum. Det är nästan snarare en samling berättelser än en samling låtar. Texterna rimmar sällan, utan berättar. Texterna begränsas inte av några krav på rim på det sättet, utan Frida Hyvönen kan liksom berätta exakt det hon vill berätta, med just de ord som krävs.

Låtarna handlar om förhållanden, om hjärtesorg, om minnen från barndomen. Om hur det känns när alla runt om kring en får barn. Det var på väldigt många ställen som texterna talade till mig så att jag kunde förstå. Kanske för att jag själv tänker på mycket av det som Hyvönen tar upp.

Musiken är avskalad. För det mesta är det bara piano och sång. I bland smyger sig stråkar eller blåsinstrument in, men de stjäl aldrig fokus från texterna. Musiken är liksom bara ett medium för att föra fram berättelserna. Musiken svarar väldigt bra på de känslor som byggs upp i texterna.

Att Frida Hyvönen kommer från Västerbotten är också något som får mig att förstå texterna. När hon sjunger om Stockholm har hon en distans till det. Det finns många lovsånger om den staden, av och för Stockholmare. Det känns bra att någon vill sjunga mer ambivalenta budskap om Sveriges huvudstad.

De starkaste korten för mig blir Alla vet att det är vackert i Paris och Fredag morgon. Den förstnämnda är en ganska klassisk, nästan kabaré-aktig visa om baksidan av ett idylliskt liv i Paris. Den andra är en dramatisk återblick på ett liv i ett ångestfyllt förhållande.

Om man ska lyssna på Kvinnor och barn så ska man göra det ordentligt. Det är ingen skiva man sätter på i bakgrunden. Den förtjänar din uppmärksamhet. Skulle jag ge vitsord på grejer så skulle Kvinnor och barn få högsta betyg.