Visa inlägg taggade med 'vasa'

tisdag 17 januari 2017 - 16:36

Dödsmetall

1934357 121444203476 5288944 n2Jag med mina lockar på en scen framför ett tomt fält för länge sen.

 

För det egentliga musiktipset kan ni scrolla längst ner i inlägget. Vi inleder med en liten tillbakablick.

 

En gång för länge sen stod jag i ett pojkrum i Vörå och skrek så mätarna slog på rött i en mikrofon. Texten som reciterades handlade om en mördare som ströp sina offer med deras egna tarmar. Låten hette föga överraskande ”Intenstines of Death” och bandet hette Graveyard Massacre.

Det var under en tid i mitt liv när jag sörjde att ett av mina absoluta favoritband skulle tacka för sig – Hellacopters. Jag var besatt av bandet och allt som fanns kring det. Hellacopters har skrivit väldigt få låtar om död och blod, men runt om Hellacopters tid och plats på vår planet har medlemmarna i bandet gjort det.

Sångaren och gitarristen i bandet, Nicke Andersson, började hela sin karriär som dödsmetallare, först som trummis i band som Nihilist och Dismember och senare i det legendariska stockholmsbandet Entombed.

Några år innan Hellacopters valde att kliva av scenen och ur studion dök det plötsligt upp ny dödsmetall signerad Andersson. Death Breath blåste liv (eller död) i den gamla, hederliga och råa svenska dödsmetalltraditionen. Jag hade länge trott att stilen enbart lät som de amerikanska banden, där Cannibal Corpse kanske är mest känt. Sången är främst rapande läten, trummorna malar på i ett konstant blastbeat och gitarrerna har så mycket dist att det är svårt att höra riffen.

Men nej, Death Breath gjorde något annat. Det var mer punkigt i sitt sound. Bandet blev också min inkörsport till den svenska dödsmetallscenen. Det finns få skivor som jag har lyssnat på så mycket som Death Breaths andra platta - ”Stinking Up The Night”. Den köpte jag för övrigt i en skivaffär i Tammerfors dagen efter Hellacopters avskedskonsert i staden.

Det tog inte länge innan jag och några andra Nicke Andersson-besatta klasskompisar valde att skriva gammal, rejäl dödsmetall. Under några kvällar i olika pojkrum med ett ljudkort och en laptop spelade vi in tre låtar; ”Intenstines of Death”, ”Meathook Mayhem” och ”The Dead Will Walk”.

En kompis var medlem i Vasa ungdomsfullmäktige som hade valt att slösa bort typ 70 procent av deras budget på att ordna en nykter festival för ungdomar i Vasa. Av någon outrgundlig anledning blev vi bokade, trots att vi bara hade tre låtar. Tanken var att vi skulle spela en halv timme. Kvällen före festivalen övade vi i några timmar och jammade ihop nåt nytt för att fylla ut vårt set. Som intro spelade vi en dödsmetallvariant av temamusiken till ”Inspector Gadget”.

Nästa dag står vi där på scenen. Vår basist har crocs på fötterna och jag ska för första gången spela elgitarr och sjunga på samma gång. Eftersom det var ett nyktert evenemang såg det tyvärr väldigt tomt ut framför scenen. Våra vänner och den största delen av publiken var på plats, fast på utsidan av stänglset eftersom de hade druckit öl.

Vi kickade igång med ”Inspector Gadget” och det lät alldeles lysande. Efter det spelade vi två av våra låtar, som också gick överraskande bra. Dock hade jag absolut noll teknik för att skrika så rösten försvann lite gradvis. Sedan skulle vi spela den nya instrumentala låten som vi hade övat in kvällen före. Tyvärr visade det sig att vi kollektivt hade glömt bort den totalt. Därför spelade vi en sista låt och ”Inspector Gadget” på nytt innan vi klev av scenen ungefär 12 minuter efter att vi hade gått upp på den.

Efter det spelade vi aldrig mer. Det skrevs ingen ny musik heller. Vårt dödsmetallband Graveyard Massacre gjorde vad det borde – dog.

 

Det ni nyss har läst är egentligen en allt för lång inledning till mitt egentliga ämne. Jag blev så förbannat glad när jag upptäckte att någon annan vasabo även har hittat till den gamla dödsmetallstilen. Och inte vem som helst – ett gäng riktigt förbannade sextonåringar.

Instant

 

Bandet Instant är helt jävla klockrent och gör mig varm i hjärtat. Inte bara är det ett bevis på att människor som är födda på 2000-talet fortfarande spelar i band. Det är också ett bevis att sextonåringar släpper lös sina våldsamma fantasier i musiken. Dessutom representeras bandet av en eldsjäl inom den finländska undergroudscenen – Keijo Niinimaa, känd från band som Rotten Sound och Morbid Evils.

Jag önskar Instant allt gott. Gå in och gilla den här bilden för att rösta på dem i föreningen Volumes stipendietävling. Och lyssna på deras platta ”Decimation” här. Det är en order.

måndag 23 maj 2016 - 12:18

Veckans pop #7 - Vasa-ä

Denna gång presenterar jag inte mindre än TVÅ fina låtar/skivor.

 

Iiris Viljanen - Kiss Me, Stupid & 7 more piano pieces

Iiris Viljanen har äntligen släppt sin pianoskiva. När jag hörde om den idén tyckte jag att det lät alldeles lysande, och resultatet gör mig inte besviken. Viljanen är en duktig pianist och en utmärkt kompositör. Musiken finns nånstans i gränslandet mellan kontemporärt, jazz och i sekelskiftets Frankrike (shit vilken nörd jag låter som!).

Men om vi sätter kategoriseringarna åt sidan så lämpar sig skivan riktigt bra för en Onnibus i regnet mellan Åbo och Vasa en söndagmorgon. Så lyssnade jag på den, och jag ville inte att den skulle ta slut. När styckena dessvärre tog slut visste jag inte vem jag skulle vända mig till.

 

Men sen slog det mig:

 

Vasas flora och fauna - Honda Monkey

(Klicka här för spotifylänk)

Duon som Viljanen var en del av blev en trio. Den trion släppte nyligen en ny singel med två spår - Honda Monkey och Sammy, finsk spets

Huvudspårets titel känns ju nästan självklar för ett band som har gjort Vasa till sin grej. Trots att Honda väl antagligen är japanskt kunde deras utmärka mopo lika bra tillverkas i typ Klemetsö. Som vanligt finns det rader i texten man känner igen sig i.

Men huvudspåret talar inte till mig lika starkt som B-sidan, Sammy, finsk spets. En human liten historia om en man med en hund och hans döende mor. Sympatiskt men otroligt fint i all sin enkelhet. Tina Kärkinen levererar både text och melodi med en underbar röst (För mera av henne kan ni kolla in hennes band Swaying Wires). Även Daniel Ventus pianogrejer är fina. Jag tror inte att jag är den enda som tänker på Yann Tiersen i den här låten.