Frivilligt barnlös.

måndag 18 september 2017 - 06:00 | 6 Kommentarer

Alla förväntas vilja ha barn. Så vad händer när man väljer att leva utan barn? Hur bemöter samhället en? Är det så att det är mer socialt accepterat hos män att vara frivilligt barnlösa, medan kvinnor ifrågasätts?

Jag vill lyfta detta viktiga ämne och gräva lite djupare. Detta är 32-åriga Maijas historia.

 

sunset 690240 1280

Bild från pixabay.

 

- Varför vill du inte ha barn?

Därför att jag inte vill. Det är väl det enklaste svaret. Jag tycker inte om barn och har aldrig känt något behov av att bli mamma. Jag är inte heller beredd att ändra mitt liv så mycket som livet med ett barn skulle innebära.

Detta är något jag har vetat länge, kommer ihåg att jag redan visste det när jag gick i högstadiet. Ju äldre jag blir, desto säkrare på min sak blir jag också. Att vara frivilligt barnlös känns som världens naturligaste sak för mig.

 

- Är pressen från samhället stor på att skaffa barn?

Pressen utifrån är väldigt stor, det "hör ju till" att få barn. Speciellt i den åldern jag är nu, och då vänner och bekanta har barn/väntar barn så blir pressen ännu större.

 

- Hur har familj och vänner reagerat på ditt beslut?

Mina barndomsvänner har alltid vetat var jag står när det kommer till barn, så för dem har det nog bara varit naturligt. Nya vänner och bekanta har tagit det bra men varit lite mera frågsamma.

Mina föräldrar har också tagit det bra och aldrig ifrågasatt mitt val, eller pressat mig att få barn så att de ska få bli morföräldrar. Det är nog en vanesak för dem också, som för mina barndomsvänner.

Mina far- och morföräldrar däremot har svårt att acceptera mitt val och till och med undrat om det är något fel på mig och kallat mig onormal. För dem har inte frivillig barnlöshet existerat, fram till nu.

 

- Vad är det vanligaste bemötandet du får när det kommer till tals?

Det varierar mycket, personer i min egen ålder brukar vara mera förstående än personer från kring 50 år uppåt.

Den mest irriterande kommentaren jag brukar få är "nå, du hinner ändra dig ännu". Som att mitt val bara är en tillfällig känsla. Blir så förbannad när folk nervärderar och totalt ignorerar något som är så privat, något som jag själv bestämt om min kropp och mitt liv och som inte alls angår dem.

 

- Försöker omgivningen ge dig skuldkänslor för ditt beslut?

Jag tycker mera att omgivningen försöker berätta åt mig att det är något fel med mig då jag frivilligt väljer bort barn. Att det är onaturligt och onormalt, att jag måste ha något fel eller haft en dålig barndom.

Efter att mina vänner fick barn så blev jag automatiskt lite utanför. De ville gärna diskutera sina barn och fundera kring frågor gällande småbarnslivet och som barnlös så intresserar inte de ämnen och jag hade inget att tillföra diskussionen. Missförstå mig inte, jag förstår mina vänner väl och tycker absolut att de ska diskutera det som intresserar dem. Jag passar bara inte in i den gruppen längre och känner mig lite ensam och utanför.

 

- Varför provocerar det andra så mycket, tror du?

För att det går mot normen. Så fort man inte följer strömmen så stör det nån. Och så tror jag att det provocerar att jag har funderat på detta och gjort ett medvetet val att avstå barn. Är man ofrivilligt barnlös så finns ju ändå viljan där; man vill men man kan inte. Jag kan, men jag vill inte.

Många blir dessutom med barn för att det "hör till" och det är "så som man gör", utan att egentligen ha tänkt efter desto mera på det. Antar att det kan vara irriterande när jag tycker tvärtom.

 

- Du lever i en relation, hur bemöter andra dig jämfört med din partner? 

För mig har det som sagt alltid varit självklart, men lika självklart har det inte varit för min sambo. Han säger dock att han inte känner att han har något behov av att bli pappa, men skulle jag ändra mig så är han nog beredd att ta sig an papparollen.

Vi bemöts på väldigt olika sätt, till största delen tyvärr p.g.a. att vi har olika kön. Som man behöver han inte försvara sin frivilliga barnlöshet, men jag som kvinna måste ständigt försvara den. Som att jag automatiskt vill ha barn och bli mamma, bara för att min kropp har de nödvändiga beståndsdelarna? Bara för att "det är så det alltid har varit"? För att det är "naturligt"?

Det som enligt mig är naturligt är den egna fria viljan. Vill du ha barn? Great, kör hårt. Kan du inte få egna, fundera på adoption eller kolla upp möjligheter för att bli fosterhem. Vill du inte ha barn? Gör det inte. Ha inte barn för någon annans skull än din egen.

 

- Vad är den största fördomen när det kommer till frivillig barnlöshet?

Att jag är självisk och egentligen kommer att ändra mig. Samt att jag säkert är rädd för förlossningen.

 

- Finns känslan om att du går miste om något?

Som jag nämnde tidigare så har mina vänner en connection som jag aldrig kommer att vara en del av, och den kan jag vara avundsjuk på. Vill gärna hitta en grupp människor som jag kan connecta med på samma sätt.

 

- Har du några råd till andra som är i samma situation, men inte vet hur de ska bemöta alla frågor?

Känns frågorna för personliga, säg rakt ut att det är din privata ensak. Känn inte att du måste tänja på sanningen för att passa in, och var inte rädd för att vara annorlunda.

 

 

Fotnot: Maija heter egentligen något annat.

 

Har du en egen historia du vill berätta genom min blogg?

Kontakta mig på erikssoncaroline@hotmail.com

 

6

Kommentarer

  • Frizz

    18.09.2017 07:21 (1 månad sen)

    Och så bor du ännu i Ö-botten där gift&familj-idealet är så himla starkt. Du är tuff, eller vaddå tuff, du får göra som du vill. Jag har gått med på 1 unge i "sen" ålder endast för min mans skull och skulle helst se att det damp ner en färdig 7-8-åring eftersom jag inte är intresserad av barn, av att sköta barn, av nåt med grejen. Klart man sen älskar sin egen unge men inget säger att man behöver vara nån supermom. Min man får sen dra stort lass. Finns något i magen nu, sen ca en månad. Har ännu inte kännt nån glädje bara, suck jaha. Säger man det åt nån är man otacksam. Men som hellre barnlös tycker jag att jag har rätt till mina känslor.

    • Maija

      18.09.2017 20:43 (1 månad sen)

      Jag är inte bara frivilligt barnlös, jag vägrar gifta mig också ? Tycker det är strongt av dig att säga som det är och berätta hur du verkligen känner inför vad som komma skall. Ingen har rätt att säga att du känner fel eller är otacksam - det är ditt liv för fan!

      • Maija

        18.09.2017 21:11 (1 månad sen)

        I min telefon ser emojin ut som ett frågetecken, ifall du ser ett frågetecken så ska det vara en skrattande smiley :)

        • Frizz

          19.09.2017 07:05 (1 månad sen)

          Tack! Us sisters gotta stay together! Har ett otal gånger blivit instruerad, faktiskt främst av kompisar i egen ålder (mina föräldrar o sykon känner min motvilja "i luften" och har inte tjatat) att nu skulle det vara dags för er att... Av en kompis. Fräckt. Och flera gånger av en kille. Jag hade en gång lust att säga som svar då svadan kom, tycker ni att ert barn blev så lyckat då? Hehe. Höll munnen fast men de har i alla fall en gräslig unge (sånt kan jag väl skriva här, I hope)


  • Camilla

    18.09.2017 17:34 (1 månad sen)

    Ville tacka Stort för att någon vågar och vill ta upp detta ämne. Det är något som borde vara mera självklart att våga ta upp till ytan! Är en tjej på snart 30 i samma situation och "Maija" tar orden ur min mun. Texten är som tagen ur ens egen vardag & de ger mig en lättnad att kunna läsa att man inte är ensam. Att någon annan också är i samma situation. Som texten nämner är det svårare för en kvinna som väljer att inte skaffa barn. Ämnet är oendligt och det kunde sägas så mycket, och detta är en bra start! Tack än en gång för denna intervju!

    • Maija

      18.09.2017 20:45 (1 månad sen)

      Åååh vad det glädjer mig att läsa detta!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.