Jag ska egentligen inte jobba här - Recension.

fredag 13 oktober 2017 - 06:00 | 1 Kommentarer

Nu ska jag prova på något som jag inte gjort sedan högstadiet: recensera en bok. 

Det är väldigt sällan jag vågar tipsa andra människor om saker, eftersom det känns som att man plötsligt har ett enormt ansvar. Men vissa saker är för bra för att inte tipsa om, därför gör jag det här idag.

 

Redan nu har jag lagt ribban högt.

Nu är det ju över 10 år sedan jag recenserade någon bok sist, så detta kommer inte att bli enligt regelboken.

 

Boken är den jag redan nämnt hastigt i ett blogginlägg; "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer. Då hoppades jag innerligt att boken skulle tilltala mig och förmedla det jag ville säga själva om äldreomsorgen. Nå denna bok, som var Beischers debutroman, gick raka vägen till mitt hjärta. Jag har skrattat och gråtit.

"Jag ska egentligen inte jobba här" handlar om Moa. Nitton år gammal, nyinflyttad i Stockholm med en dröm om att vara skådespelare. I väntan på sin dröm tar hon ett tillfälligt jobb och hamnar på äldreboendet Liljebacken.

 

Det jag älskar med det här boken är att jag känner igen mig med detsamma. Inte det där med teater, förutom en liten roll i Games of Thrones jag drömmer om, utan att vara ny i äldreomsorgen. Att inte veta vad man riktigt ger sig in i.

Plötsligt befinner man sig i en situation, som inte riktigt väntar på tills man själv är redo. 

Det är livet & döden i en salig blandning med mediciner, lyftlakan, liftar och stödstrumpor. Movicol, vagifem och jag är glad att många av medicinerna har samma namn i Sverige som här i Finland. För jag behöver inte googla vad de är till för.

 

Plötsligt minns jag min första arbetsdag inom äldreomsorgen. Minns alla rum och människorna som bodde i rummen. Minns hur jag funderade hur tusan jag skulle minnas alla namn. Vilka mediciner de skulle ha, hur de ville ha sin mat och hur det ville bli vårdade. Minns hur jag omedvetet snabbt fick vårdarbetet i benmärgen.

Trivdes som fisken i vattnet och kunde inte tänka mig göra annat.

 

Beischer lyckas göra boken så verklighetstrogen att jag kan se framför mig allt som sker i boken.

Eller nej, jag ser inte det framför mig. Jag är där.

Jag ser Gullan och Moa. Eva som alltid är på hugget att ta ett alarm. Leena med två e som är halvbitter kedjerökare. Det är humor och drama i en salig blandning. Det är livet.

Har du inte arbetat inom vården förr så kanske du blir lite rädd ibland. Bli inte det. Mycket är fiktion, även om lika mycket är livet som vi alla lever och många kommer att möta. 

 

 

Jag sträckläste boken bara för att få reda på hur allt skulle sluta. Skulle Moa göra det rätta valet? Det som hennes hjärta längtade efter?

Kvar lämnade jag med en känsla som få böcker lyckats ge mig. Beischer är nu en av mina favoritförfattare.

 

Ska du läsa en bok i helgen? Läs den här.

 

jagskaegetnligenintejobbahar

 

 

1

Kommentarer

  • -J-

    13.10.2017 12:25 (7 dagar sen)

    Tack för tipset!Jag ska söka på bibban om den finns där:)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.