SLE - Jag har inte glömt

onsdag 10 maj 2017 - 06:00 | 0 Kommentarer

Idag är det den internationella SLE-dagen, och eftersom det är en dag som står mig nära tänker jag absolut lyfta dagen med att själv berätta mer om den tid av mitt liv som sjuk i SLE. Finns så mycket jag vill skriva, men får börja sakta. Annars resulterar detta blogginlägg till en bok.

Jag hade turen att vara undantaget som blev friskförklarad. Som vägrade acceptera att det här skulle vara en del av mig för resten av det liv som skulle vara mitt. Men det var inte lätt, men vad är nu det?

 

Jag har sagt det förr, och jag säger det även idag. Jag är tacksam. För allt. Vem hade jag annars varit idag, om jag inte gått de vägar jag gått? Saker man aldrig ska tänka, för sånt blir man inte klok på. 

Men även om jag inte dras med SLE som en svans efter mig idag, så har jag inte glömt.

 

Har inte glömt ett enda besök vid sjukhuset. Alla läkare. Minns varje person jag delat rum med på avdelning. Minns alla som besökte mig.

Känslan då jag såg Fredrik gå till mig på gården till min avdelning, den sista gången jag blev inlagd. Det var ba värme och en glädjetår. Tror kärlek och fananamma helar en kropp rätt så bra. 

Alla sjuksköterskor som hållit mig i handen och visat medkänsla, utan att jag bett om det.

Jag minns den natt då chocken kom ifatt mig och jag grät tills inga tårar fanns. Då min vän höll mig sällskap, och fick ångesten och rädslan av att det här var en del av mig sakta försvinna. Om du läser detta, så ska du veta att jag tänker mycket på dig. Tack Marika.

 

Och även om det är många år sen nu, så vill jag minnas att trots i de jävligaste stunderna, så vägrade jag tillåta mig att se SLE'n som en del av mig. Jag hade en sjukdom, men jag var inte min sjukdom. Och det är kanske det som gjorde att jag orkade kämpa för min egen skull.

För gränsen mellan att ha och vara en sjukdom är hårfin. Det är så lätt att man smälter samman med en siffra, en diagnos. Att man förlorar sig själv bland symptom, och glömmer den man en gång var.

 

Som sjuk får man även ta på sig den där rollen som ska trösta de som sörjer för sin skull. 

Och det är lite underligt hur det blir så. Det var förjäkligt, men det var aldrig synd om mig.

 

Jag hade turen att vara undantaget.

 

 

Idag bär jag inte lila, men jag vill sända styrka till de som just nu som vandrar en liknande väg jag en gång gått på. Allt är övergående, något man kan lära sig av.

Och jag vill att du ska lära dig att du är värdefull, kärlek och inom dig finns en styrka som besegrar allt.

 

74735 10151671491823880 1992740596 n

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.