lördag 29 april 2017 - 10:02

MINA FEM BÄSTA FILMER

DAGS ATT LÄTTA UPP STÄMNINGEN IGEN, hehe.

Gillade Ellens filminlägg så mycket att jag helt av tänker rippa idén. So here goes.

MINA FEM BÄSTA FILMER

5. Fifth Element

Det här är en av alla 90-talsfilmer som bara liksom grävt in sej i min själ. Jag har alltid älskat Bruce Willis (kunde t.ex. ha satt in valfri Die Hard-film här också) och tillsammans med Milla Jovovich i knallorange hår blev det fyrverkerier.

Om någon säger "multipass" hör säkert du också Leeloos röst säga det. Och "chicken good". <3

Det är säkert den första renodlade fantasy/scififilmen som jag älskat (Star Wars har kommit in mycket senare i mitt liv så de platsar inte här i listan).

Och operasångerskan! Operasångerskan!

8c284c167ca5a29d1852eb6f84fc96cf

4. SATC-filmen, ettan

Den kom på tv igår, och trots att jag missade hela bröllopsdebakelscenen så grät jag fem gånger under återstoden av filmen. Jag vet ingen film som jag redan på förhand skulle ha varit så emotionellt investerad i som SATC-filmen.

Efter att ha sett igenom serien fem gånger är en rätt spänd på en film. Och oh my god så den levererade. Jag kommer ihåg att vi var och såg den på bio med min kompis Malin i Vasa, tror vi till och med satt i första raden av nån orsak. Hmm.

Filmens höjdpunkt är förstås när bröllopslimousinerna möts, Carrie har slängt buketten i Bigs huvud och säger att han förnedrat henne. Då stiger Charlotte till sin fulla styrka, skriker NO! och ger den mest mördande blick som nånsin getts på vita duken, och trippar därefter iväg i sin spända, svarta klänning och drämmer fast bildörren efter sej. GULD.

1342dcd2025f9ac540c329498bf71c9c

3. Lumikuningatar

Det här är en liten överraskning i min lista, men den inhemska filmen Lumikuningatar från 1986, baserad på H.C. Andersens saga, är en film som för evigt finns i mitt hjärnmembran.

Jag hade en VHS med filmen och under en sommar i slutet på 80-talet kollade jag på den många, många gånger (efter den på VHS:en fanns Pelle Svanslös).

Stämningen är det jag främst kommer ihåg från filmen. Den var kittlande, skrämmande, förförande. Jag ville vara med Kerttu på jakten efter Kai, som snödrottningen rövat iväg. Jag ville vara med hos häxan som hade små dansande flickor i tapeterna, hos barnen som levde extravaganta liv i en stor himmelssäng och åt så mycket sockervadd de ville, jag ville hitta Kai.

Oh, filmen var faktiskt så spännande att jag många gånger missade slutet. Hrr. 

Nu har jag ju inte sett den på ca 27 år, men ni vet den där känslan som stannar kvar efter något som påverkat dej så mycket som liten? Borde i rent forskningssyfte se den igen, undrar vilka känslor som skulle väckas.

03

2. Kill Bill vol.1

Egentligen kunde jag fylla hela den här listan med Tarantino-filmer, men det skulle bli rätt trist, så jag väljer den som gjort störst intryck på mej.

Visst, jag älskar Pulp Fiction like the next girl, men det var Umas roll i Kill Bill som PÅ RIKTIGT fick mej på knä framför Q&U. Jag uppskattar verkligen deras samarbete. Jag älskade att det är en kvinna i gul dräkt som rått och på anime-vis slaktar the Crazy 88. Det går säkert att diskutera det grafiska våldet hur länge som helst, men för mej kändes hela filmen bara och enbart empowering. (Jmf. Death Proof)

Kill Bill tvåan är förstås också asbra, och där kommer Beatrix känslor fram och hon får mer diversitet. Nä men ja, jag älskar Tarantino. Och jag älskar Uma i Tarantinos filmer. Hell, min katt är döpt efter honom. Och det finns en annan katt där ute som är döpt efter henne.

c4b1a6fda9f01dc371afd0a5cbe79e88

 

1. Dirty Dancing

När jag bodde i Sverige under femman-sexan var jag kompis med Helena som bodde i trappan bredvid. Ofta efter skolan gick vi hem till nån av oss och kollade på film. De filmer vi såg absolut flest gånger var Pretty Woman och Dirty Dancing. Tror inte jag skojar om jag säger att vi såg DD en gång i veckan. (Annat vi kollade på var Lilla huset på prärien och inspelade avsnitt av Beverly Hills 90210)

Men alltså Dirty Dancing, det MÅSTE vara det bästa som nånsin gjorts. (Vi ska inte gå in på hur påverkningsbar en är i den där åldern.) Baby som ska rädda världen! Johnny som är cool och vill hitta sej själv! Penny som får en illegal abrot gjord! Dansen i trappan! Sylvia how do you call your loverboy! Slutdansen! Baby i hörnet! Pappan som inser att hans kids är good guys! At Kellermans we come together! I carried a watermelon! Big girls don't cry! It was the summer of 1963 when everybody still called me Baby and it didn't occur to me to mind!

Tusen poäng.

f1d8094c6501cda3dd21278e80584cc0

 

Alla bilder hittas i mitt Pinterestalbum Popcorn for the brain.

fredag 28 april 2017 - 11:56

HEMORROJDER OCH HELVETE

OBS TEXTEN INNEHÅLLER BLOD OCH MYNNINGAR. OCH BLOD UR MYNNINGAR. OBS. Sluta genst läsa om du tycker det är äckligt.

Missfallet ja, det största problemet var ju att det inte blev ett foster och sen ett barn av det hela. Det är nog alla som vet vad ordet betyder införstådda i.

Sen händer det ju en massa där runtomkring som jag inte hade en aning om. Eller vissa saker kunde jag väl luska ut och läsa om på internet, men andra saker - mind blown. Och allt annat blown också. Jestas.

Som det här med hemorrojder.

Efter att ett missfall konstaterats måste livmodern tömmas. Livmoderslemhinnan har blivit tjockare, där kan ha utvecklats saker som fostersäck, foster (inte i vårt fall), moderkaka. Typ. Allt det måste ut.

Nu är det ju lätt när en kan ta piller som sätter igång sammandragningar i livmodern och därigenom skickar ut allt som inte längre ska vara där. Funkar inte det, kan det bli aktuellt med skrapning, som ju är ett ingrepp.

Jag tog piller, fyra stycken, vaginalt. Samtidigt panacod och burana - och senare en blandning av burana och panadol under några dagars tid. För det gör ont att bli av med allt det som ska ut.

I ungefär fyra dagar åt jag medicin ganska regelbundet, helt enkelt för att jag hade såna smärtor i magen.

Men så, efter att värken så gott som släppte i livmodern, började den högre upp. 

Jag tror bestämt min mage och reve fått nånslags bestående men av hela den här processen. Jag har haft så svårt att vara i övre delarna av magen, så där som man kan ha vid magkatarr/gallbesvär. Fortfarande börjar det göra ont så fort jag äter. Försöker lindra med somac etc men det är ändå så sjukt trist.

Och hemorrojderna. Det lär en ju få av graviditet och förlossning också, hormonerna rubbar ämnesomsättningen och gör en förstoppad etc etc. Och herregud så jag pendlat mellan förtsoppning och maratonrally till vessan. Det hela slutar ju förstås med blodbad från alla mynningar.

Jag är en blandning av vad mediciner och hormoner gör med en.

Åh gud.

Blir helt svag bara jag skriver det här. 

Nej jag vet inte jag, nu när jag börjar vara psykiskt ok så kommer nog min kropp att kollapsa tror jag.

Och när jag äntligen sluppit flytningarna som hormonpillren jag var tvungen att ta i början av graviditeten släppt, så blöder jag ju nu istället. Överallt. Kan för övrigt snart ha en konsumentupplysning om bindor och trosskydd, har testat de flesta.

Herregud. 

onsdag 26 april 2017 - 09:13

När det vänder

Igår när jag var hos min shrink och knappt fick ett ord ur mej tänkte jag att nää-ä, så här kan det väl fan inte fortsätta. Jag kan inte krascha på samma sätt som jag gjorde för några år sedan, jag har ju kommit så långt!

Det börjar väl vara tre år sedan nu, Den Stora Kraschen. Före DSK hade det funnits några små kraschar och efter DSK har det också funnits några kraschar, men ingen mäter sej med DSK.

Så det är väl en helt relevant rädsla, rädslan för DSK. Min shrink gav signaler om att hon också var orolig för det.

Det har ju onekligen varit rätt pissiga dagar, men imorse när jag vaknade kände jag att något vänt.

Eller jag kan inte påstå att det hände genast jag vaknade, eftersom det tar ungefär en timme från första ögonöppning tills jag känner ens en modest grad av varseblivning i mitt huvud. Men när jag stigit upp, matat katten och satt på kaffevatten - och när jag sen satte mej ner för att kolla mejlen kändes det för första gången att visst, det här kommer nog att gå det också.

Allt kommer att lösa sej och vi kommer att orka fortsätta. 

Så känns det nu, men jag är ju inte sämre kvinna än att jag kan ändra mej om det börjar kännas riktigt pissigt igen. Bara så ni vet.

unnamed 11Min favoritdryck, alla kategorier.

 

måndag 24 april 2017 - 18:35

Kärlekslistan

16708716 10154813937140664 2079980904896247595 n

Här kommer en kärlekslista för att bryta mönstret här på bloggen.

Då känner jag mig kärleksfull är jag ganska harmonisk - tror jag? Det kan ju ocksä hända att jag blir clingy och needy, vem vet.

Tre saker jag älskar 1) att vakna och märka att Quentin ligger bredvid mitt huvud 2) känslan när en bok suger med en totalt 3) värme.

Det bästa med kärleken är att den är så ombytlig och ser olika ut hela tiden. Skulle vara astrist om den alltid var likadan.

Det dåliga med kärleken är att den gör en så fragil.

Just nu är jag kär i Mira.

Min bästa kärlekslåt måste vara one hit wondern Du av svenska Elin & Alex.

Så här känns det att vara kär: det finns ett ställe i nedre magen där det känns, där finns kärleksstället. Rakkauspaikka.

En person jag vill skicka kärlek åt är väl kanske mej själv. Tänker att jag behöver kärlek och empati nu. Eller är det te och empati? Nåja.

måndag 24 april 2017 - 12:51

Det är inte ovanligt, men hjälper det?

Över tio procent av alla graviditeter (som man vetat om) slutar i missfall. Upp till 15 procent faktiskt. Det betyder, om jag räknar rätt, att minst en graviditet av tio slutar för tidigt.

För kvinnor över 35 år är procenten ännu högre.

Jag är 36 och förstföderska, men inte längre förstagångsgravid. Inte för jag nu helt vet hur man räknar.

Men det var det jag ville säga, att vi är så många. Jag fattar inte att det inte pratas mera om det! Jag har säkert hört om tio nya missfall bara under de senaste dagarna. Visst pratas det lite mer nu, när många av mina vänner varit eller är gravida, när det börjar synas runt en. Men inte före. 

Kanske det är så att det ska spridas vid lägerelden från kvinna till kvinna. Kanske vi ska viska om det i skymningstimmar och under nattliga samtal. Kanske det är så.

Fast ändå, det känns som att jag kunde ha varit mer beredd än jag var. Det känns som att vi är så många som besitter så mycket kunskap, att vi kunde göra något med den. Men kanske det inte skulle hjälpa. 

Eller så skulle det, vem vet?

Varför tror du att det är så tabu att prata om missfall?

(Och PS: Att det alltid pratats om hur ALLA blir gravida i misstag om man inte använder dubbla kondomer och p-spray. AKTA DEJ SÅ DU INTE BLIR GRAVID ALLA TONÅRINGAR SOM HAR HETEROSEX BLIR GRAVIDA! Klart det är bra att prata om vikten av kondom och planned parenthood, men det är ju SKITSVÅRT att bli gravid! Det memot hade jag missat.)

unnamed 9Woke up like this.

söndag 23 april 2017 - 20:26

Det gör så ont!

13fd2733d6a8db1f32c0976b23f58a0b

 

Fy fan vilka dagar. Jag är så utmattad och fylld av ångest att jag vill vända mej själv ut och in.

Jag har ätit så mycket mediciner att min magsäck värker, men äter jag dem inte gör det ont på andra ställen.

Jag tvingade mej själv att dricka öl för att slippa tänka. Det visade ju sej vara en värdelös idé, eftersom det bara ökar på mängden ångest i dag. Never again.

Hela dagen har jag växlat mellan apati och gråtattacker. Nyss råkade jag spilla på byxorna, grät förstås hysteriskt av det också.

Och jag funderar att det här ska jag inte skriva om för jag vill inte gnälla. Men sen inser jag att det här är min blogg och jag får verkligen gnälla hur mycket jag vill här.

För nu är det tungt. Det är riktigt för asigt och jävligt.

(För första gången har jag också börjat bli avundsjuk. På andra. Hatar det verkligen, för andras lycka är verkligen inte bort från mej. Gah.)

fredag 21 april 2017 - 09:34

Meditation och panacod

Jag sov hela natten. Allt känns så mycket lättare när den fysiska smärtan så gott som lagt sej.

Är förresten en stor förespråkare av västerländsk medicin, panacodburanablandningen jag tog ett par gånger igår var superb.

Däremot måste jag också erkänna att när smärtan var som värst svängde jag mej inåt, blickade mot mitt tredje öga och klarade för en stund av att meditera mej bort från värken. No joke, faktiskt. Namaste etc.

Saker som för tillfället får mej att känna lite glädje:

- Jag får dricka skumpa på vappen

- ....

Ja kanske det var det? Men värt glädje i vilket fall.

Vi ska prata mer om missfall här på bloggen snart, för det behövs, men jag orkar inte riktigt ännu. Återkommer.

Tack till alla som kommenterat på förra inlägget, skickat hjärtan och ord på Facebook, skickat meddelanden. Ni är guld och jag läser vartenda ett - just nu orkar jag bara inte svara.

Vi är okej, men det är klart vi är trötta och ledsna. Men vi är okej. Vi är som tur två om det här (tre om man räknar med Quentin). Ingen behöver vara ensam.

 

370d8c8dbda64de200a21638d82882c7

torsdag 20 april 2017 - 22:40

Drakägget som blåste iväg

Jag anade det redan på tisdagen. På eftermiddagen när jag gick på toa kom det riktigt lite brunt på pappret. Alla nojiga gravida vet säkert att man alltid kollar pappret efter kisset, där kan ju finnas blod.

Nu var det inte blod, men jag fick ändå hjärtat i halsgropen. Det var något som inte stod rätt till.

Det hände en gång till under kvällen och ännu följande morgon.

Google gick förstås het. Ingen fara, bruna flytningar är normalt, blod är normalt, allt är normalt, ingenting är farligt.

Jaha ja.

Det lugnade inte.

Det tryckte i magen.

Klämde king hjärtat.

Mira anade också att nåt var fel.

Vi hade tid till tidigt ultraljud på onsdag eftermiddag. Hela arbetsdagen gick jag på nålar. Vi hade ett långt, och viktigt, möte på jobbet men mina tankar speedade på i huvudet. Vad betyder det här? Vad händer nu?

Jag bröt nästan ihop före jag hann iväg.

Hos läkaren berättade jag genast om min oro och hur stressad jag är. Jag ska inte hålla er nervösa längre, kom upp här.

Den vanliga proceduren, byxorna av, trosorna av, upp på britsen och benen i sär. Ultrastickan in i vaginan.

När jag ligger där stirrar jag på Mira som stirrar på skärmen. Jag stirrar på läkaren som stirrar på skärmen. Mina ögon går från Mira till läkaren, från läkaren till Mira.

Det är tyst i ungefär en triljon sekunder och det dånar i huvudet.

Nej, här finns inget foster.

Du kan titta här, här finns en fostersäck men den är tom. Tuulimunaraskaus.

Vad betyder det, vill jag fråga men kan inte.

Jag undersöker ännu lite.

Där ligger jag och får de sämsta nyheterna som går att få i den situationen och hon fortsätter undersöka. Jag ligger där och gråter, hon petar runt i mej.

Ledsen, förödmjukad, naken, öppen, sårig. Allt där på hennes brits, i hennes våld.

Och hon gör så gott hon kan, sedan låter hon oss vara ensamma.

Senare frågar jag vad det betyder.

Det har aldrig funnits något foster. Ägget har tagit fast i livmoderväggen, en fostersäck och allt omkring har börjat bildas, men något har hänt med det befruktade ägget. Kromosomer, kanske.

Jag läser på internet att 77 procent av alla missfall är av den här typen.

Jag letar positiva saker: det har inte funnits nåt foster, jag kan inte ha gjort något fel, inget har dött. Det är irrationellt, men det ger tröst.

Jag försöker skämta om att det är tur att det inte blev ett decemberbarn, för jag vet ju hur trist det är att fylla strax före jul. Vi skämtar om att vårt barn inte behöver vara yngst i klassen. Om att det istället blir ett som föds i början av året, det tillhör de äldre, får köpa ut öl sen.

Fast vi vet ju inte när vi kan försöka igen. Kanske snart, kanske senare.

Som tur har vi inte bråttom. Ett halvår, lite på, har gått. Det är inte länge.

Men varje dag känns när man väntar. Känns i varje cell.

Nu håller min livmoder på att tömmas, den fick några piller i morse.

Det gör så ont, så ont.

Som att ha riktigt jävlig mens och inte ha tagit ett enda piller värkmedicin. Fast nu har jag tagit all värkmedicin som finns, från panacod till muskelavslappnande. Och det gör så ont.

Snart somnar jag, och jag tänker att jag vaknar till en lättare dag. Kanske jag hinner tänka på själen imorgon, i dag var det kroppens dag.

En lång varm dusch.

lördag 15 april 2017 - 20:01

Stressig bebé

Gravidbloggen fortsätter.

Vi skulle hämta en ny soffa i dag och hade med oss bärhjälp, dels för att jag är gravid och nojig, dels för att soffan såg tung ut.

För att dra mitt strå till stacken, eftersom jag hade tänkt stå över det mesta av bärandet, erbjöd jag mej att köra paketbilen, alltså pakun. Jag ogillar att köra bil, och ogillar verkligen att köra paku. Men vad gör en inte.

Bärandet gick ändå rätt smidigt, jag hjälpte till en del och allt kändes a-ok. Men när vi sedan skulle iväg från vår gata blev det riktigt jobbigt.

Vår gata, som är en gågata, grävs upp för tillfället så mer än halva bredden är öppna kratrar. Så när jag skulle vända och vrida och backa pakun blev jag så ångestladdad och nervös att jag höll på att kissa på mej. 

Det gick förstås helt bra till sist, men när vi sedan körde iväg fick jag igen en sån otrolig skärande smärta i bebismagen att jag igen var helt säker på att det är kört.

Några minuter därefter började jag må dåligt och tänkte spy för första gången under graviditeten. Ja sen kissade jag nästan på mej av helt vanlig kissnödighet också. Allt det här före kl 11 på morgonen, vill jag ännu tillägga.

Att bära soffor är tydligen helt okej för mej, men att köra paku - det gör jag inte igen förrän den här ungen är på utsidan.

(Pratade sedan förstås med min vän som nyss varit gravid och hon sa att hon också reagerat väldigt starkt på stress under början av graviditeten. Att helt vanligt tydligen. Och att nu tänkte jag om jag kanske bara sku ligga i den där nya soffan då resten av påsk.)

unnamed 8Soffa + täcke + katt = bliss.

fredag 14 april 2017 - 21:32

Långfredagstraditionen

Det verkar ha blivit tradition med långfredagsbrunch. Precis som alltid tidigare var det både fantastiskt och underbart och jag är så glad och tacksam att jag har såna fantastiska vänner!

Här kommer en kavalkad av instagrambilder från dagen.

unnamed 7

unnamed 6

unnamed 5unnamed 4unnamed 3
unnamed 1unnamed

GLAD PÅSK!