tisdag 22 augusti 2017 - 08:25

DEN STORA FILMLISTAN

2167c0bda30a7c032df83e5fb96f4821

Att jag inte fyllde i förra veckans boklista här på Sevendays beror endast och enbart på melankoli. För böcker är livet, det vet vi ju alla. Jag fyller eventuellt i listan ännu, men veckans lista är också rolig. Vi kör den nu som en lättsam tisdagshälsning!

Jag tycker att filmer är väldigt mångfacetterade. Det är som att fråga vad jag tycker böcker är. Filmer finns i så många olika konstellationer och humör, vissa borde inte ha gjorts medan andra kan vara livsviktiga. Det är som konst överlag, vi kan finna tröst, underhållning och högre makter i det. Eller så kan vi tycka det är patetiskt skit. Personligen har filmer varit viktiga för mej under olika skeden av mitt liv.

bc7ce253399fbb80b9aecf33a3ee0a27

Den bästa film jag sett är också en svår fråga. Det beror på. Jag kan säga Dirty Dancing, eftersom det är filmen jag sett absolut flest gånger i mitt liv. Den är feministisk och romantisk, den har dans och bra musik, kvicka repliker och världförbättrande. Men jag kan också säga Pulp Fiction, för den var så sjukt banbrytande när den kom, jag kommer ihåg att jag aldrig sett något liknande. Skulle jag däremot se den för första gången i dag, skulle jag troligen inte alls reagera på samma sätt. Ni vet varför min katt heter som den gör va?

6dbe0efff6baf4e935d2df83a765814d

Bio eller hemmamys: alltså båda. Nästan hellre bio nuförtiden, det är så svårt att koncentrera sej på nånting längre än 56 minuter i sitt hem mer. Ni vet, katter, telefoner, tvätt...

eeb9e5d06e28c4086ca8423cc25d3d56

Den här filmen borde aldrig ha gjorts: jag vet att jag sa tidigare att det finns riktiga skitfilmer, men samtidigt tänker jag att de flesta filmer som gjorts har någon relevans för någon. Sen borde ju alla rasistiska och hatspridande propagandafilmer stoppas, men det kanske inte var frågan? 

f0d6a439d8be589758f5a78ad9c14668

En film som berört mig: det finns så många. I SATC-filmen (den första, och den enda enligt mej) berörs jag av Charlotte när hon skriker NO! till Big utanför bröllopslimousinen. Titanic grät jag till varje gång. Efter Tom of Finland grät jag hela vägen hem. Alla människoöden som påverkar och berör. Kommer inte på någon absolut speciell, kanske jag återkommer.

1342dcd2025f9ac540c329498bf71c9c

Mitt bästa biosällskap för skräckfilm är Filip, för all annan film Mira.

Det bästa att äta framför en film är naturligtvis popcorn. Med en colaslushie till.

3117062d31901fd007f5f175a503a893

Hen skulle spela huvudrollen i filmen om mig: oj. Zooey Deschanel kanske? 

Den senaste film jag såg var Frozen, den kom på tv i söndags och jag var nöjd.

 

Alla bilder finns på min Pinterestboard Popcorn for the brain.

måndag 21 augusti 2017 - 18:38

MED SOLEN I ÖGONEN

IMG 2818Quentin verkar ärligt talat inte särskilt nöjd över att det ska komma en ny person till oss. Han klöser ultrabilden och har börjat vända mej ryggen.

 

Jag har inte gråtit en enda gång i dag! Det har alltså varit en relativt MAGNIFIK dag.

Vi hade vårt första ultraljud hos den kommunala vården i morse. Jag har inte varit särskilt nervös för jag har haft en del nya graviditetssymptom de senaste dagarna - SOM ATT JAG BÖRJAT SPY. Jag är en person som aldrig spyr, och då menar jag a l d r i g. Kan säkert räkna de gånger jag spytt under mitt liv på mina två händer.

Med detta i beaktande kan ni säkert ana hur HEMSKT jag tycker det är att kräkas. Det är lätt det värsta jag vet i kroppsväg. Jag gråter och tror jag ska dö varje gång jag ens är nära att spy. Så ja, de här nya symptomen är inte roliga alls, men samtidigt är jag glad över dem för då vet jag att det står rätt till därinne.

Ja men ultrat alltså. Barnmorskan var 20 minuter sen så vi hann faktsikt börja bli pikilite nervösa där vi satt i en korridor i en steril Kvinnoklinik. Så kallade hon till sist in oss och jag lade mej på britsen och hon hittade genast Drakungen därinne. Drakungen for runt som en vilding och visade sina discomoves åt alla håll. Så mycket häftigare än det tidiga ultraljudet, för nu såg en att det är en MÄNNISKA där. 

Så sjukt ändå, en människa finns därinne. En människa som snurrar runt och rör på sej och kissar  - och jag känner INGENTING av den. SÅ KNÄPPT.

Nu i efterhand kan jag erkänna att jag är ca 1000 kilo lugnare när vi sett typen, sett att den fortfarande lever. Nu kunde jag äntligen ta tag i saken och köpa ny bh, till exempel. Mina boobs har exploderat i storlek de senaste dagarna men jag har inte velat köpa nåt förrän i dag. Säkert pga att jag ville vara säker, nån undermedveten thing.

Köpte också ett par SUPERMJUKA graviditetsbyxor som jag tänkte jag skulle bo i resten av året. Det är ju inte som att jag egentligen behöver använda graviditetskläder ännu, men mina leggnings börjar kännas obekväma och jeansen spänner. Så nu vill jag helst bara gå i mjuka byxor, och det får jag har jag bestämt.

Nu skulle det vara schysst av Dystern om den skulle hålla sen borta nu resten av dagen, för det har varit en verkligt bra dag.

söndag 20 augusti 2017 - 20:32

VAD ÄR VÄL ETT VECKOSLUT

IMG 2783Ibland finner en sej vid en skogsglänta i Malm när en blir överväldigande kissnödig. Tur att naturen var nära NÄR NATUREN KALLADE HAHAHAA.

 

Mest har jag faktiskt läst det här veckoslutet. Åkt bil en del. Vi var och svängde till Hangö och gick prideparaden där. Men mest har jag läst. Eller suktat efter att läsa. För jag var också tvungen att göra en del jobb. Men sen har jag läst. Min bror och hans sambo var här! Vi åt pizza och pratade, det var trevligt.

Jag går runt och väljer att tänka så lite som möjligt. En del är för dumma för att ha ångest, säger Jan Stenmark, och jag försöker fördumma mej själv. Orkar inte ta in knivmän och bilmän och nazistmän.

Jag satt just här och tänkte på hur sjuk huden är, att den håller ihop allt som finns där under. Tänk om man bara skulle dra bort huden och senorna och allt skulle trilla ut. Då vore en inte så kaxig längre. Det var väl ungefär det som gjordes i filmen Martyrs, huden drogs bort. Fast den typen fick nån sorts enlightment av det tror jag. Har ni sett den filmen? Den är hemsk. Men inte lika hemsk som Inside. Dessa båda tvingades jag se när min vän Filip skulle få mej att gilla skräckfilm under ett års tid, vi kan väl säga att han lyckades. Helst ser jag dock skräckfilm med honom, ingen annan. Rekommenderar filmerna, båda var bra trots hemska.

Varför skriver jag sånthär nonsens? Jag vet inte men nu ska jag gå och klappa min katt.

Kanske äta ett chips.

(Gjorde förresten lasagne med sojakross, blomkål och morot nyss - stark rekommendation på det också.)

fredag 18 augusti 2017 - 20:41

TANKAR EN FREDAGSKVÄLL

Yles nyheter är i gång och både en redaktör och inrikesminister Risikko har nu upprepat att gärningsmannen (till dådet i Åbo, obvi) "ser utländsk" ut. På Twitter har redan debatten gått het om det här och jag kan inte för mitt liv förstå att Yle kan upprepa denna jargong som Risikko (tydligen?) började med. 

Som någon tweetade: jag ser också utländsk ut. Jag kunde bli tagen för norsk, holländsk eller tysk. Varför inte rysk? Jag ser också utländsk ut. Jag K A N I N T E F Ö R S T Å retoriken. Det de de facto menar är att gärningsmannen har mörkare hy, mörkare hår, mörkare ögon än vad t.ex. jag har, och därigenom drar de paralleller till terrorister. Och det är ren och skär rasism. Den här rasismen odlas i vår största nyhetskanal. Shame on you.

För övrigt är jag också rädd över min egen reaktion till hela dådet. Jag klickade inte upp artiklar, jag tryckte inte play på presskonferansstreamen, jag följde inte med. Jag låg på soffan och tittade på Sex and the city. 

Varför? Varför reagerar jag inte starkare?

När dådet i Paris hände för knappa två år sen var jag vaken nästa hela natten och tittade på streamar, grät och följde med Twitter. Sen händer Bryssel, Berlin, Stockholm, Barcelona, Åbo. Våldsdåd och terrorism i Europa. Våld i alla former. Våld över hela världen. Och jag är avtrubbad. Jag blir mer och mer avtrubbad för varje dåd. 

Denna känslolöshet inför dessa F R U K T A N S V Ä R D A dåd är så skrämmande att jag inte riktigt vet hur jag ska vara. Jag väntar på att den här avtrubbningen ska övergå i ilska, för ilska kan jag göra något av. Jag kan handla, jag kan säga, jag kan agera, jag kan skriva. 

Nu är jag bara blasé och inkapslad i en konstig form av limbo där jag ligger på soffan med choklad i käften och kollar på nyheter med ena ögat. 

Jag står handfallen inför min egen reaktion. Samtidigt vet jag att min kropp inte klarar hur mycket som helst, dystern är redan alltför närvarande. Men jag vägrar också skylla min saknad av känslor på graviditet, det är för banalt. Men ev ligger det nåt i det.

PS: Har telefontid till en psyksköterska nästa vecka. Så där på tal om dystern.

torsdag 17 augusti 2017 - 19:09

DEN EVIGA BAKISEN

Så, vi bestämde oss för att åka hem en dag tidigare än planerat. Det känns som det var det enda rätta, min dyster var helt galen igår och fortsatte idag. Jag har gårtit för att jag får åka hem, gråtit för att vi är på väg hem, gråtit för att vi kommit hem.

Det är inte alls för att det skulle ha varit dåligt på nåt vis på stugan, men min hemlängtan blev bara för enorm. Jag var tvungen att få komma till min egen säng, min egen soffa, mitt eget golv. Och det är så skönt! Jag njuter av varje stund - varje stund när jag inte är nedslagen av dystern vill säga.

Den har eskalerat helt nu, dystern. Tidigare i dag kändes det som om mitt bröst skulle explodera, som om jag inte fick luft och som om allt jag gör är fel. Det är så frustrerande eftersom jag med mitt huvud vet att det här inte är en verklig känsla.

Eller en verklig känsla är det ju, men att det är något i hormonbalansen - lite som när en har riktigt hemsk bakis och tror att alla hatar en. Så är det, en evig bakis.

Urgh.

torsdag 17 augusti 2017 - 08:08

LAPPTRÄSK TAR KÅL PÅ MEJ

IMG 9429

Jag har hamnat i en spännande form av jag-vet-inte-vart-jag-ska-ta-vägen. Det finns ett krav på att ta det lugnt och njuuuuuuta när en är på en stuga på landet, och samtidigt jobbar jag heltid. Båda är najs, men båda får mej att ha dåligt samvete. Sitter jag och njuuuuuter borde jag jobba och sitter jag och jobbar borde jag njuuuuta istället. Känner mej sliten åt en massa olika håll.

Eftersom det är september om two shakes of a lambs tail, känns det också som att livet måste få in en höstrutin. Jag väntar på att få komma hem, ta på mej jeans och ylletröja. Plocka fram höstjackorna och halsdukarna och sluta vara besviken på att sommarvädret aldrig kommer.

***

I förrgår besökte vi en djurgård här i närheten av Lappträsk, Malenas lantställe, med en flyktingfamilj som bor i här. Malena som guidade oss berättade om djuren, hur hon har två eller flera djursorter tillsammans - de mest otippade kan bli vänner. Tupparna hängde lugnt med kaninerna och alpackan åt gräs bredvid fåren och getterna.

Det var en höjdare och jag rekommenderar verkligen stället om du har barn och befinner dej i närheten av Liljendal.

***

Inatt har jag vaknat flera gånger av dystern. Jag tror det börjar vara dags att åka hem till den egna sängen nu.

söndag 13 augusti 2017 - 12:49

UNICORN RESCUE MISSION

IMG 2511

Jag fick en enhörningsbadleksak av Linnéa och Diego när de var till Spanien senast. Jag har länge väntat på att få ta den i bruk, och igår var dagen det skulle hända.

Vi gjorde en liten skogsutflykt på dagen och det var hett, hett. Vi bestämde oss för att köra till Drömstranden i Liljendal för att kasta talvturken (eller jag då). Nå, det var inte så varmt sen längre och jag chicknade out och stod och mesade med med fötterna i vattnet.

IMG 3

Johanna vågade sej däremot i vattnet och fick enhörningen som sällskap. Det blåste rätt duktigt redan vid det här skedet, även om stormen ännu inte hade börjat. Då hände det som inte skulle få hända.

 

IMG 2513

Enhörningen slet sej och simmade iväg! Hjälp!

 

IMG 2514

Johanna försökte simma ikapp den men enhörningen var snabb, det blåste hårt. 

Till sist stod vi alla där på stranden och bara såg den guppa iväg. Jag vinkade sorgset och grät lite, vi ska komma ihåg att jag är gravid och började tänka på hur ensam enhörningen kommer vara i vassen där på andra sidan sjön.

Efter en stund gaskade vi ändå upp oss och insåg att det enda vettiga vi nu kan göra är att starta ett räddningspådrag. Vilket vi gjorde. 

Vi försökte lokalisera var i vassen enhörningen strandat och bestämde oss för att ta bilen och se om vi kanske kunde hitta ett passligt ställe att ta oss ner till vassen.

Sagt och gjort. Vi hittade en bilväg som gick till en sommarstuga, Johanna och jag sprang ner till stugan (ingen hemma) och ut på en strandklippa. Där var den, enhörningen. Men fortfarande för långt borta och instängd i vassen för att vi skulle ha kommit åt den därifrån.

Vi gick tillbaka till bilen och körde vidare. 

Plötsligt såg vi en liten skogsväg, eller mest en traktorstig. Vi bestämde oss för att prova lyckan och se vart den gick.

IMG 2521

I änden av traktorstigen fanns den minsta brygga jag nånsin sett, två båtar och en massa vass. Det verkade som att vi var nära!

Vi bestämde oss för att låna den lilla roddbåten, lämna Mira på stranden för att förklara att det var en nödsituation - ifall någon skulle komma och tro att deras båt blivit stulen. (Tusen tack båtägaren! Du är en räddare i nöden!)

Så rodde vi ut bland vassen utan någon hum om varåt vi skulle.

IMG 2515

Och så plötsligt! Vi såg den! Båda skrek av förvåning och lycka. Där inne bland vassen låg enhörningen nöjt och guppade. Jag tog haken som fanns i roddbåten och räddade det vackra magidjuret.

 

IMG 2522

Mira sa att våra glädjetjut hörts på lång väg. Lyckan var så gott som total.

 

IMG 2516

Ingen i vårt sällskap, utom Johanna och jag, trodde väl egentligen att vi skulle hitta och få tillbaka enhörningen. Det gjorde vi ju, med makt. 

Så vad lär vi oss av det här? TRO PÅ DEJ SJÄLV, alternativt: ha fan inte en stor badleksak i sjön när det blåser.

Snipp snapp snut!

 

PS: Sen stormade det ju riktigt ordentligt på kvällen och alla var livrädda och svettiga. Jag får återkomma till det.

fredag 11 augusti 2017 - 19:54

DYSTERN

Det är ju verkligen inte så att jag egentligen går runt med ångest. Jag vet att jag både sagt och skrivit att jag angstar, men nu ska vi vara ärliga och sluta slänga oss med termer som verkligen inte stämmer. De blir så lätt felanvända, termer som ångest och depression. Jag som verkligen lidit av båda borde veta bättre än att hålla på och säga att jag har ångest fast det jag egentligen känner är melankoli och dysterhet.

Det är också väldigt lätt att blanda ihop de känslorna, men ju mer jag tänker på det så inser jag att det jag känt av under graviditeten, och det som nu börjat smyga sej på allt oftare om kvällarna, verkligen är melankoli och inte ångest.

Dystern, kallade Linn det. Dystern, det är det jag lider av. (Läste nu det här gamla Linnlägget (höhö) och bara JA EXAKT SÅ.)

Jag kan gå runt och vara hur glad och uppåt som helst när Dystern slår till. Mitt i allt sjunker jag ihop fem centimeter, ryggen kroknar och jag blir så tung. Det enklaste göromålet känns övermäktigt och mest av allt - onödigt.

"Allt är skit, livet är meeeeningslöst!" utbrister jag när Dystern är på besök. Det menar jag sällan på riktigt, eller alltså aldrig. Verkligen inte. Allt är ju egentligen bra, jag har allt och så vidare. Men det känns så i stunden.

Det GÅR liksom bara inte att förstå vid de där tillfällena, att det är övergående. Jag vet med mitt huvud att det kommer att kännas bättre när jag sovit en natt, det gör det alltid. Kroppen stretar ändå emot. Den säger att jag ska ge upp, sluta tänka och fungera, lägga mej ner och sluta andas.

Jag blir ett avgrundsdjupt hål av onödighet. Inget är viktigt, inget betyder något.

Jag hoppas till alla makter att det här går om. Det gör mej så rädd, för den här känslan bär konnotationer till den riktiga ångesten, den riktiga depressionen. Min rädsla för att DEN ska komma tillbaka och lamslå mej är oändlig. Det orkar jag inte, det kan jag inte med.

I dag har jag inte känt av Dystern ännu. Jag har hållit mej upptagen, jag har susat runt, jobbat och sprungit ärenden. Jag inser att det inte heller är den rätta medicinen, jag kan inte GÖRA saker hela tiden för att inte bli dyster, det var bara ett konstaterande.

Och kanske det lättar och försvinner.

Vi hoppas det.

torsdag 10 augusti 2017 - 14:43

ATT GÅ EN MIL I SKOGEN

IMG 2332

IMG 2333IMG 2346IMG 2350IMG 2362

Såatteee, vi gick en skogsrunda på lite över en mil igår. Tar väl inte länge, tänkte vi när vi gav oss iväg med bärhink och matsäck med oss.

Jaha, men att gå en mil i skogen i kuperad terräng är verkligen ett ASIGT sätt att tillbringa en eftermiddag/kväll. Speciellt Mira var onöjd där hon gick i sina gummistövlar. En mil i gummistövlar. Vi var tvungna att byta skor i ett skede för hon klarade inte av det mer.

Medan Mira alltid då och då försvann in i skogen med bärplockningsgrejerna stannade jag kvar på en stubbe eller en sten och sjöng julsånger och psalmer. Det peppade mej att hålla mej igång.

Sen var det ju ändå vääääldigt vackert på sina ställen där i skogen, speciellt vid den lilla tjärnen men klart vatten på ett 54 meters djup. På grund av tjärnen och alla trevliga rastplatser kan jag verkligen rekommendera Kalles Rundan.

Men inte för gravida eller gummistövelförsedda människor. Det gäller kanske att inse att det verkligen kommer att ta ett gäng timmar, att det inte är sådär bara. Men som väldigt oerfaren hajkare kan jag ju vara rätt stolt över mej själv.

Utöver det har vi i dag köpt en vagga. Jag har nämligen en svägerska som är en HÖK när det gäller facebookloppisar och hittade en sovgunga åt oss för en billig peng. Nån som har erfarenhet av såna? Tänker att den kan vara bra pga litet hem, plus tar nästan ingen plats att förvara så känns ändå ok att köpa den redan nu. (Iofs är det min bror som hämtar den så den lär förvaras hemma hos dem i Petalax ett par månader framöver, hehehe.) (Tack för hjälpen, underbara familj!)

tisdag 8 augusti 2017 - 18:30

PAJEN JAG INTE BAKADE OCH UTTERN JAG INTE SÅG

IMG 2247IMG 2252IMG 2251IMG 2254IMG 2249IMG 2250IMG 2248

Det är ju då inte jag som bakat pajen. Eller fotograferat den. Det är min Linnéa som var här och hälsade på med sin Elvis, som ligger bakom mästerverket.

Vi har också haft besök av media. Igår var Yle Vega Östnyland här och gjorde en direktare och i dag var en reporter och en fotograf från Östra Nyland hit på visit. Jag sa säkert en massa intressanta och smarta saker, både i radio och till printmedia. I alla fall talade jag vitt och brett om uttern eller järven eller vad det nu var som Mira och Noora sett i söndags. 

Efter en dags jobb och lite allmänt angstande (angstar extra mycket nu känns det som, vadan kommer detta?) ville jag ut och ro för att CLEAR MY HEAD, ni vet. Herregud den här sjön, eller träsket, så fullt av växtlighet! Det kan visserligen se rätt vackert ut, men jag skulle aldrig sätta min fot i vattnet. Vilket är lite synd eftersom bastu + sim är bästa sommarkombon. Ja och sen den där järven då, eller mårdhunden eller uttern som bor här. Den vill jag inte springa på ensam i vattnet.

Nåja, det var skönt att ro ut en sväng och LUKTA PÅ HAVET, tänkte jag säga men det är ju en sjö.

Quentin anpassar sej långsamt. I dag vågade han komma ut på trappan. Det finns nog ingen risk att han skulle springa iväg till skogs, så ynklig som den lilla stackaren är. Love his little furry face.

En och en halv vecka till. Är fortfarande rätt ok med allt. Lite sugen på snigelpizza från Piece n Love tho.