söndag 19 februari 2017 - 14:36

Fyra söndagstankar

1. Det är rätt skönt att stressen kommer i vågor nuförtiden. Det gör att den inte ens känns som stress, för en vet att den är över om ett par dagar.

Den här veckan har varit överraskande stressig, men eftersom förra veckan var relativt lugn, hade jag så att säga LADDADE BATTERIER inför denna konfrontation.

Både teaterjobbet och frilansandet har sysselsatt mej under de senaste sju dagarna, i dag inkluderat. Som tur mest roliga saker.

2. Så himla trist och orättvist att Krista inte gick vidare i Melodifestivalen igår. Hon var enda orsaken till att jag tittade och jag som kan vara rätt cynisk och hård, tyckte att hennes låt var progressiv och hade ett kul beat. Dessutom var hon helt RROOAAARRR på scenen och hade förtjänat en plats i final. (Jag Google translatade just "deserve" från eng till swe eftersom jag inte kom ihåg ordet "förtjäna"?!?!?!)

3. Är så himla glad att få jobba med "min" fotograf Frida igen, att dagens söndagsjobb kändes som rena rama semestern. Frida hjälpte mej med ett filmjobb på Konstfabriken i Borgå, jag är redaktör för en dokumentär om positiv integration och vi filmade Ahmed Alalousis fotoutställning. Sjukt bra utställning (slutar i dag!), sjukt bra typer.

4. Söndag betyder söndagsbastu. Jag har årskort till Helsingfors stads simhallar (eller egentligen är det specialsimkort som en får köpa för 54€ om en har funktionsvariation/sjukdom/etc, och jag har astma) med vilket jag går och bastar till Georgsgatans simhall om söndagarna. Inte alltid men ofta. Tänk att min kvartersbastu (ja, jag tar ordet kvarter till sin maxgräns här) är Georgsgatans simhall. Blessed.

fridaahmedFrida har en juttu för att filma folks skor. Frida Lönnroos&Ahmed Alalousi.

fredag 17 februari 2017 - 09:44

Att donera celler till sin partner - eller hur jag blev rasande på min läkare

Igår exploderade jag på vår läkare på kliniken. Jag har blivit bättre och bättre på att säga ifrån och trots att det var rätt jobbigt är jag stolt över mej själv att jag faktiskt sa allt jag funderade över - det är trots allt ett människoliv vi håller på och lagar. 

Mira har under hela den här processen känt sej lite åsidosatt, det är ju som känt min kropp som gått igenom alla behandlingar. För att avlasta mej och för att själv vara mer med i processen kom vi på att vi kunde använda Miras äggceller medan det är jag som bär barnet. Egentligen var det en bekant som frågade varför vi inte gör så, vi hade inte ens tänkt på att det alternativet finns.

Eftersom vi nu går över till ivf, ska ändå äggceller plockas ut och befruktas i ett labb. Då känns det ju nästan lite romantiskt, och absolut mest jämlikt, att äggen plockas ur Mira och de befruktade embryona (embryot) planteras in i mej. Jag skulle alltså bära Miras biologiska barn, och sen skulle vi göra tvärtom senare vid ett eventuellt syskon.

Jag vet inte med er, men för mej låter det rätt logiskt och bra.

Så lät det också när jag mejlade kliniken och frågade om det här är möjligt, "visst är det möjligt, vi bokar in en ny tid med er läkare" (katching, dit for hundra euro).

Det visar sej ändå att det inte alls är så där bara.

Läkaren var väldigt oförstående och undrade varför i hela friden vi vill göra det såhär. Jag gjorde mitt bästa för att förklara att det skulle kännas bäst för oss båda att vara mer delaktiga i det som händer och att det rent fysisk skulle bli lättare om inte en kropp var utsatt för allt tryck.

Vår läkare förstod inte. Hon menade att en dylik åtgärd endast görs om det finns "en orsak" till det. Jag försökte förklara att det är väl en orsak att göra det mer jämlikt och att båda får vara med. Det gick inte hem.

Jag undrade också försynt (ok, här var jag inte så försynt mera) varför vi inte blivit informerade om den här möjligheten från början, varpå läkaren svara att det "inte egentligen är en möjlighet, men vi gör det om ni vill".

*total frustration, vad menar du, vad vill du ha sagt, varför säger du emot dej själv hela tiden*

Att plocka ut äggcellerna är ett "invasivt ingrepp" och därför vill de inte blanda in flera personer. Men när jag påtalade att det ju vore bättre om en kropp inte både var med om det invasiva ingreppet först, och direkt en graviditet därpå, sa hon att en "normal ung kropp nog ska klara av det". 

*alltså va, du kan inte vara seriös, och varför sitter du och flinar*

Så ja, vi får göra det på det här sättet om vi vill, men då måste vi princip börja helt från början - med det första psykologbesöket. Det ska tas nya blodprov och göras nya undersökningar. Och det är riktigt, riktigt pissigt eftersom vi redan hållit på i flera månader. (Katching, katching, katching.)

Eventuellt håller vi oss till den ursprungliga planen, vi ska ännu fundera över veckoslutet. Men min point här: borde vi inte ha fått veta om den här möjligheten från början? Och är det bara jag, eller skulle det inte vara helt AWESOME att dela upp allting? Att båda får vara med?

"Det är ingen som vill göra det så om det inte finns ett fysiskt hinder för den ena parten i förhållandet att bära barnet" säger läkaren. 

Det görs inte för att ingen berättar om möjligheterna till det, hävdar jag. ELLER? Är jag helt galen när jag inte kan förstå läkarens syn på det här?

Fattar ni hur jag tänker?

 

(Okej nu säger Mira att allt troligtvis beror på lagstiftning och att det kan ses som uthyrning av livmoder och bla bla blaaaa, MEN DET GÖRS JU ändå? Varfööööör kan man inte berätta om alla möjligheter?)

(Jag passade på att berätta alla andra klagomål till läkaren också, om hur jag tycker vi blivit behandlade. Man ska väl inte behöva ta dålig service av läkare? De ÄR väl inga gudar, trots att de gör lite magi? En del tog hon faktiskt till sej. Tack för det.)

torsdag 16 februari 2017 - 21:36

Couscoussallad och reseplanscher

Först: tack till alla som kommenterat och mejlat gällande förra inlägget! Jag ska sammanställa något trevligt av det i nåt skede, men först måste jag komma överens med vår egna klinik. Var där igen imorse och pratade (eller jag höjde rösten och slog näven i bordet och skakade efteråt och hade huvudvärk resten av dagen för jag brukar inte våga bli arg på auktoriteter och vår läkare är en riktig auktoritet), men jag berättar mer om det lite senare. Promise. Måste smälta saker först.

Andra: min bästizzz har affischer utställda på Come to Finlands fina Finland 100-utställning på Nationalmuseet! Vi var en sväng på vernissage i dag, men det var förstås så mycket folk att vi inte klarade av att vara där länge.

Det är ändå en väldigt fin utställning som jag rekommenderar! Massor gamla originalposters och fina nya konstverk. Och postershoppen är bäst! Vi ska förstås beställa via nätet eftersom vi inte klarade av att köa i människohelvetet.

IMG 0915Den här nya postern var finast! Den ska vi köpa och ha på väggen.

Linnéa har jobbat med utställningen och formgett pocketboken som går hand i hand med affischerna. Stolt!!

IMG 0914Bästizzz + bok.

Tredje: tips på världens enklaste och godaste sallad! Jag har lärt mej den av Minna.

Koka lite couscous.
Blanda med en halv till en burk av din favoritpesto.
Tärna Myrttisen maustekurkku.
Skär andra grönsaker du vill ha med (i dag hade vi gurka, tomat, minimajs och kikärter).
Blanda.
Färdigt!

Couscousen+peston+kryddgurkan ger en OEMOTSTÅNDLIG bas för vilken sallad som helst. 

Klart, slut, hej då!

IMG 0916Den längst till höger är en Vasa-plansch som Linnéa gjort! Har en bricka med samma motiv här hemma, mycket snyggt. Tips till alla Österbottningar!

onsdag 15 februari 2017 - 12:49

Hjälp mej hjälpa er - vilken är den bästa kliniken?

Det här är kanske ett långsökt inlägg, men det skadar inte att testa. Kanske jag blir överraskad av att folk gärna vill berätta om sina erfarenheter, hoppas!

Det gäller nämligen val av fertilitetskliniker. Eftersom både jag och Mira är likadana allt-ska-hända-genast-typer så gjorde vi nästan ingen research före vi valde klinik. Eller vi gjorde absolut NOLL research. Det råkade sej så att ett bekant par gått dit vi valde att gå, så tänkte vi att jahapp, vi bokar väl en tid då.

Nu har det ändå gått så att vi inte är helt hundra procent nöjda med hur vi behandlats på kliniken. Inget dramatiskt är inblandat, men det känns som att vi inte fått all behövlig info på förhand utan det sipprar fram saker lite allt eftersom.

Jag ids inte outa kliniken ännu, det kan ju hända att de skärper sej, men jag vill supergärna höra om era erfarenheter. För om jag lärt mej något av att blogga om assisterad befrukting så är det att vi är MÅNGA, heteros, homos, cis- och transpersoner, som gått igenom samma sak.

Nu skulle vi däremot behöva kartlägga våra erfarenheter lite, för jag är säker på att många skulle dra nytta av det! Ja, t.ex. vi kan dra nytta av det om vi bestämmer oss för att testa en annan klinik vid ett eventuellt syskon (till barnet som alltså inte ens finns ännu).

Ni får vara superanonyma och jag kommer aldrig att yppa ett ord om någons identitet! Kommentera, mejla eller skriv till mej på Facebook.

c808118836135f325a88b3b58e24af2aPS: Kompisar, om vi nån gång kommer så långt att en baby shower kommer på fråga vill jag ha ett sånt här spel! Och ja, jag vill ha en shower, men nej jag vill inte ha en blöjkaka. Varsågoda för info!

tisdag 14 februari 2017 - 20:44

Se till att alla får veta vem vi är - och vad vi står för

Så. Vi var just och såg på Tom of Finland på bio. Vi kan ju börja med att konstatera att jag hulkade mej igenom halva filmen och grät nästan hela promenaden från Kampen till Rödbergen.

Visst, den var asbra. Strålande skådisprestationer av Pekka Strang och de andra skådisarna. Fina bilder, bra tempo, vackert uppbyggd.

Det som allt ändå handlar om är att den är VIKTIG. Det är en så jävla viktig film, speciellt i Finland - och världen - år 2017.

Året när vår nation fyller 100 år och vi stolt firar det med kultur och bildning säger nyhetsankaret i dag, samma dag jag gråtit mej igenom den vackraste filmen på länge, att den lag om könsneutralt äktenskap som redan godkänts och stiger i kraft om två veckor, ska tas upp till behandling i lagutskottet. Jag både hör och läser att det inte kommer att leda till något, att äktenskapslagen egentligen inte kan stoppas mera. Men ändå, ändå ska det tas upp för att förödmjuka alla som berörs av den. 

Alla som direkt berörs, alla som har en vän, en släkting en kompis som berörs, alla ska förödmjukas ännu en sista gång. Ännu en gång ska vi få känna av att vi inte är välkomna, det finns de som inte vill ha oss här, människor som vill oss illa - psykiskt och fysiskt.

Se till att alla får veta om oss, säger Nipa till sin livskamrat Touko Laaksonen innan sin död. Det kan vi tänka på ännu i dag - när våra biografer ska börja visa filmen om vårt lands kanske mest kända konstnär - att vi finns och vi är värda.

Det finns inga lagförslag som kan dra vårt människovärde i smutsen. Vi kommer inte att försvinna trots att ni står på gatorna och basunerar mot oss. Och nu gömmer vi oss inte heller, revolutionen är i gång och den växer hela tiden.

Det är lätt för oss i dag att säga att vi jobbar för mänskliga rättigheter när så många redan banat en väg för oss, en väg som varit mycket farligare än många av oss i Finland i dag upplever. Det betyder inte att det är klart, att det är färdigt eller ofarligt nu. Det betyder inte att allt är färdigt. MEN. Det betyder att vi absolut inte, aldrig och never ever ever, får fucka upp det som redan har gjorts för oss. Och nu pratar jag om alla minoriteter. Vi måste fan alla ställa oss upp och säga att NAH AH, vi godkänner inte det här.

Behåll era lagutskott. Och kom i alla fall inte och be om ursäkt (som den där centerpartisten) om du röstat för att ett ärende ska tas upp i lagutskottet - gör något, använd din makt, stå upp för OSS. 

Tom of Finland är en viktig film på så många olika plan. Men mest är jag så oerhört tacksam för att den igen påminde mej om att det finns så sjukt många före oss som jobbat häcken av sej för att vi ska kunna stå här idag. 

Och jag ska göra mitt allt för att vi aldrig, aldrig, aldrig går bakåt mer. 

Amen.

måndag 13 februari 2017 - 13:28

Måndagsnamasté

En av mina Facebookvänner skriver varje vecka, ofta flera gånger i veckan, en status om vad hon är tacksam för just den dagen, just i den stunden. Trots att jag verkligen är en vän av gothangst och uppskattar cynism, tycker jag det är oerhört fint att det finns människor som sprider tacksamhet och bra saker.

Därför tänkte jag försöka mej på lite måndagstacksamhet som omväxling till det tråkiga humör som brukar fylla denna postsöndagsangstdag.

Ska vi säga tre saker? Vill ju inte overdo it heller.

1. En måndag eftermiddag känns det ju rätt lätt att vara tacksam över min jobbsituation. Jag har en bra chef, ett intressant jobb, roliga frilansuppdrag och en frihet att jobba som det passar mej. Rätt drömmigt.

2. Jag hittade fejk-after eights på Lidl för 49 cent igår. STARK rekommendation.

3. Katten har varit extra kelig de senaste dagarna, kanske han blir en famnkatt ändå?

Tack för dessa saker universum! Namasté.

Kan inte ni också berätta några tacksamhetsgrejer så jag inte är helt ensam med att vara positiv?

ce65079cdcd7b5e34f1ac7a28c588dfb

söndag 12 februari 2017 - 18:18

Söndagen den tolfte i andra anno domini 2017

Jag har en otroligt stark benägenhet (och lust) att fastna i min fåtölj i timtal. Jag kan komma hem från jobbet, sätta mej ner och sitta på mina ända fram tills det blir läggdags. Sällan stiger jag ens upp för att kissa. En kan säga att jag verkligen älskar att sitta i min fåtölj. Att jag riktigt dyrkar min egen lättja. 

I dag satt jag till exempel i fåtöljen medan Mira gick på gymmet. När hon kom hem satt jag i den lite till. (Okej, jag dammsög lite också.) Så döm om min förfäran när hon tog upp att jag lovat gå på loppis i dag! En promenad ända till Södervik!

IMG 0757

Är du säker, frågade jag. Ja det är jag, svarade hon. Hej då pyjamas, sade jag.

 

IMG 0766

Som tur var det ju alldeles ljuvligt ute. Och på riktigt var jag inte alls motvillig till att gå på promenad, mest måste jag alltid göra mej till - både i riktiga livet och här på bloggen.

 

IMG 0761

Fast direkt vi gick hemifrån blev jag kissnödig och vi svängde in via Rikhardsgatans bibliotek. Passade på att plocka upp två brädspel som jag reserverat - tips på det förresten, en kan låna spel på bibban! Det visste jag inte förrän för några dagar sedan. 

 

IMG 0774

Skepp ohoj, kamrater! Det var riktigt sådär bildskönt nere vid Norra kajen.

 

IMG 0778

Nån trevlig typ hade skottat fram en skridskobana på isen. Romantiiiiiiiiiiiiskt och fiiiiint!

 

IMG 0794

Havshagen visade upp sin mest dramatiska sida.

 

IMG 0802

Vi gick till Kattilhalli på traditionell söndagsloppis. Vi kom rätt sent, som de proffs vi är. Då är det inte trångt längre och folk rear ut sina kläder. Jag köpte ett par jeans, ett par kattbyxor (byxor med bilder på katter, inte byxor för katter), en paljetttröja, en robottröja, en transformerstopp, en regnbågsklänning, en svart kjol och en kanelbulle för mindre än tjugo euro. 

 

IMG 0810

Sen kom vi hem för att steka plättar och himlen ba LOL TITTA PÅ MEJ.

Bra dag med nästan 10 000 steg i telefonens stegmätare (okej 8 666 för att vara exakt). Hej då!

lördag 11 februari 2017 - 15:51

Morningsickness

Tydligen håller min kropp redan på att förbereda sej för en graviditet eftersom den fick mej att springa till badrummet och kasta upp i morse.

Jag är en sådan där störande människa som aldrig spyr. Jag får inga kräksjukor eller norovirus, jag spyr inte i krabbis eller ens i fyllan. Har förstås googlat fram att det beror på min blodgrupp - folk med AB+ är immuna mot vinterkräksjukan. OCH ALLT SOM STÅR PÅ INTERNET ÄR SOM KÄNT SANT.

Men imorse (för att vara helt ärlig var det redan förmiddag) vaknade jag med en dundrande huvudvärk och ett galet illamående. Jag sträckte ut handen efter mitt vattenglas (som var iskallt trots att det stått på nattuksbordet hela natten, SÅ kallt är det inne hos oss för tillfället, sover med byxor o sockor) och drack som om jag aldrig fått vatten tidigare. Stapplade sedan iväg för att hämta mer vatten från vårt minimala kök.

I köket kände jag att NÄHÄ, det här kommer ju inte att funka. Tänkte inte hållas i yllesockorna när jag rusade iväg till toan och kaskadspydde upp allt jag nyss druckit.

Efter det blev jag naturligtvis ynklig och grät lite, det finns inget jag hatar så mycket som att spy. Låg i fosterställning en stund tills Mira gav med sej och gick till butiken för att köpa frallor och jaffa.

Nu mår jag redan bättre, men är förstås förundrad över kroppen. VAD ÄR DET MED DEN? Var det migrän? En släng av noro? Sprit kan jag inte heller skylla på eftersom jag inte varit full. 

Bröööl, ska fortsätta tycka synd om mej själv resten av dagen.

Under tiden kan ni se på en partybild från igår:

FullSizeRender 9

fredag 10 februari 2017 - 11:47

Fredagslista

I dag tänker jag inte bli långrandig, lovar! Istället gör jag en lista som jag hittade på Linneas tips-blogg.

7e4e6573e006a5bbc44b3bdb19933eea

1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.

Under mitt blåa retrotäcke fryser jag bara om nästippen där jag myser med frilansuppgifter på mitt hemmakontor.

2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.

Jag skulle så gärna tipsa om både Tove på Svenskis och Tom of Finland på bio, men jag har ju ännu inte sett nåndera av dem! Tove fick ju rätt lama recensioner, men jag tror ändå den är värd. Men okej okej, jag ska väl tipsa om nåt jag känner till nu då.

Depeche Mode släppte en ny låt som jag gillar, lyssna här:

OKEJ JAG FÅR DET INTE EMBEDDAT MEN KLICKA HÄR.

Mitt andra tips är också musik, nämligen en lista jag har. Det är en lista med musik som jag tycker passar bra när en sitter och jobbar/skriver/koncentrerar sej. Den heter ATT ARBETA, OCH DANSA, gissa referensen.

3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.

Jag är vansinnigt rädd för att allt vi gör för att världen ska bli en bättre plats går förlorat på grund av att någon, t.ex. en amerikansk diktator, bara kör över allt och sen står vi där på ruta ett, och det är inte ens ruta ett sen mera utan ruta minus tretusen för vi har gått back med allt! Åh, jag är så vansinnigt rädd för att allt förstörs!!

Att reta sej på saker är oerhört onödigt och orsakar bara dålig fiilis, men haha lol, här tänkte ni att jag inte skulle säga något konkret pga ZEN, men jag retar mej på EN MASSA SAKER och skriker uppgivet tillsammans med folk om sånt. Just nu retar jag mej kanske mest på kapitalismen inom den privata hälsovården och folk som inte stiger ur vägen när man ska ut från spåran.

På tisdag ska jag se Tom of Finland på bio och jag väntar sååååå! Gråter cirka varje gång jag ser trailern eller ens tänker på filmen. ATT INGA HÖGA FÖRVÄNTNINGAR ELLER SÅ.

4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.

Ett: Jag gillar att läsa! Ändå är jag rätt dålig på det. Jag är lat och läser långsamt. Därför har jag insett att jag helt enkelt måste planera in tid för att läsa, för när jag väl gör det är det bland det bästa som finns. Men lättjan lättjan!

Två: Internet! Jag älskar att sitta i min egen internetbubbla och läsa olika saker och kolla på bilder. Inte prata med nån utan mest bara skriva och kolla. Klassiskt introvert!

Tre: Mänskliga rättigheter och att slåss för dem. For obvious reasons.

Fyra: Nutella är en ny favorit! Efter en magsjuka i Indien var Nutella det enda jag var sugen på. Nu sitter jag gärna med en burk i handen och äter med sked. AMAHHHAAAZZZING!

5. Beskriv dig själv med fem ord.

Frågade Mira, hon svarade: Herkkä, älykäs, snygg, empatisk och rohkea. <3

14238298 10154336040775664 3580328184707022877 nHär får ni en bild på snyggot! Tusen poäng, skulle jag säga i alla fall.

torsdag 9 februari 2017 - 10:28

Inlägget som skulle handla om en typisk jobbdag men blev något helt annat

Jag jobbar som känt deltid som informatör/kommunikatör för en fri teatergrupp som heter Klockriketeatern. (Kolla in hemsidorna här, har just med blod och möda uppdaterat dem - en del jobb återstår ännu.. Sjukt bra det här med bloggar och kulturfolk i Svenskfinland som känner varann, för till Aniaraproduktionen är det Linnea P som gjort artworket, tack internet att vi två träffats! Och själva sidan är designad av Linnéa S, tack våra mammor att ni är syskon och födde ut dessa väldigt snygga kusiner i världen! Måste säga att jag känner rätt bra Linneor. Men det var inte det jag skulle prata om, trots att det är en bra parentes.) Resten av tiden frilansar jag med olika uppdrag, främst som journalist/moderator/föreläsare, bland annat jobbar jag med två olika dokumentärer nu i vår.

Den här rytmen av jobb passar mej ypperligt, och jag säger det med stor erfarenhet. Kokemuksen syvällä rinta-äänellä, som en skulle säga på finska. Alltså: jag har gått igenom ganska mycket skit för att komma till den här punkten.

FullSizeRender 4Det här är en bild från just nu. Så här ser jag ut när jag jobbar och ungefär där jobbar jag. Kallt är det, därav halsduk. Ensam med katten är jag, därav håret på ända. Har också pyjamasbyxor på mej.

Förra sommaren sa jag upp mej från en fast tjänst på Yle, där jag i princip trivdes väldigt bra. Jag hade fantastiska kollegor och fick jobba med fina - och viktiga! - projekt. Men det var något som tog emot, något som hände. Jag har ännu inte vågat ta tag i det helt och analysera vad det slutligen var som fick mej att inse att jag måste säga stopp, men jag har en teori (och tydligen kommer jag att berätta den nu?!).

När jag var färsk medianom och ny i heltidsarbetslivet nångång vid 2006-2008, brände jag ut mej. Eller gick in i väggen. Stressade sönder. Det är inget konstigt egentligen, nyutexaminerade unga gör det rätt ofta. Tragiskt att det ska bli en sån norm att till och med jag som varit i det rycker på axlarna och säger att, OH WELL det sker. Men det är ju så? (Och ja, vi måste göra något åt det! Ska vi återkomma till den frågan?!)

FullSizeRender 2Ibland träffar jag också kollegor, då klär jag med endast i guld.

Anywho, efter några månader repade jag mej och fortsatte jobba. Jag jobbade då inom tredje sektorn så det var mycket att göra och lite betalt. Men en kände ändå att det var vitkiga saker, jag jobbade med tillgänglig kultur för hörselskadade. 

Nå, livet fortsatte sin gilla gång och i nåt skede bytte jag bana och styrde in på journalistiken. Efter ett halvår av journalistikstudier på soc&kom fick jag jobb på Studentbladet och sedan sommarjobb på X3M, vilket ledde till en fastanställning på Yle (jag liksom swooschade in och knep en fast tjänst efter ett år, folk var sura, det är inte som att tjänsterna kastas efter en på Yle, tvärtom).

Efter några år på X3M hände det igen något. Nu var det en blandning av mitt eget psyke och att arbetet kändes tungt och oinspirerande (just då). Jag gick ner i en depression, var sjukskriven i omgångar, kraschade helt i omgångar, och började gå i terapi (jag är nu inne på mitt tredje år av FPA-stödd terapi, GULD!!!!!). Det var en alldeles fruuuhuuuuktansvärd tid som jag kanske inte går in på desto mera, ni kan läsa mina memoarer sen.

FullSizeRender 6

Det fina i den här historien är ju att jag repade mej. Jag lyckades kravla mej ur min depression, lyckades sluta äta antidepressiva och kunde återvända till arbetslivet. Ett helvete var det, men upp kom jag. (Jag säger inte att jag är färdigterapeutad ännu, jag har massor kvar att göra, men jag är HÄR. Det är jag lycklig över.)

I samma veva som jag började må bättre fick jag lite extrauppgifter på jobbet. Jag ledde ett fantastiskt projket (både prisbelönt i Finland och nominerat i Europeiska sammanhang!!!!!), började pitcha nya idéer, ville utvecklas. 

Och allt det här är bakgrunden till vad som hände sedan.

FullSizeRender 7

Jag kände att jag var färdig med X3M, jag ville vidare. Vi kom till en lösning där jag började jobba på huvudstadsregionens nyhetsredaktion, och det trivdes jag utmärkt med. I samma veva började jag också jobba på en dokumentär, som tog upp en del av min fritid - trots att den skulle och borde ha gjorts på arbetstid. Ännu som grädden på, jobbade jag på en fortsättning på det stora projekt jag gjort året innan. Det här skulle ske på min 100 procentiga arbetstid - allt var Yleprojekt - men eftersom jag jobbade med nyheter gick det inte så lätt att bara HUPS koppla loss mej några dagar eller timmar här och där. Dessutom skedde alla de här tre jobben för olika avdelningar på Yle med olika producenter och chefer, så den enda som egentligen hade koll på min arbetsbörda var jag själv. Och ni vet ju att en inte kan lita på sej själv när det kommer till arbetstider och -ork. Luther, i curse thee!

Aijo och just det, jag jobbade ju i skift med nyheter så vissa veckor började jag jobba kl 5 på morgonen. Det hjälpte ju inte heller. :)))))))))))))))

Aijo och just det, jag satt med i två styrelser och hjälpte ett nybildat parti med sin kommunikation. :)))))))))))

För att blanda om det ännu mer så gick jag ner till 80 % på Yle, för jag märkte att jag klarar inte av det, men började i liten skala jobba för Klockrikteatern i stället.

Hänger ni med ännu?

Det hela slutade förstås i ett totalt kaos. Här hemma grät jag varje kväll för att jag var så slut och inte visste vad jag skulle ta mej till. Jag ville ju göra ALLT, för ALLT var ju så roligt och givande. Mira och Quentin klappade om och försökter hjälpa mej att hitta strategier. Quentins strategier var inte alltid helt lysande (eller var dom?) han föreslog att jag skulle ligga på ett fönsterbräde 22 timmar om dygnet.

Jag bröt förstås ihop. Det skulle väl vem som helst ha gjort.

FullSizeRender 1

Däremot hade jag en väldigt oförstående företagsläkare som, när jag gick dit för att se om han kunde hjälpa mej på nåt sätt för jag orkar inte mer, sa att eftersom jag gör annat än bara jobbar för Yle kan han inte sjukskriva mej - eller hjälpa mej för den delen. (Här tänker jag: är det inte din uppgift som läkare att börja bena ut vad jag borde göra åt hela problematiken?) (Dessutom var allt jag gjorde för Yle i sej helt nog för en burnout.)

En junieftermiddag, efter en morgontur när jag vaknat fyra, läst morgonnyheter i radio och slutat kl 13, cyklade jag till Tölöviken och satte mej där och tittade på vattnet. Det var ovanligt varmt för att vara i början av juni, och jag hade till och med fått en liten svettmustasch när jag cyklade från Böle.

Jag satt där och stirrade och sen bara slog det mej. Ett uttryck som en tidigare chef sagt vid ett tillfälle när vi bråkade rätt mycket på en arbetsplats: "Det är ingen som tvingar någon att jobba på Oy xxx Ab", sa hen. (Om det är väldigt bra chefskap vet jag inte, men frasen har hängt kvar sedan dess.) 

Jag skulle säga upp mej. Det var min enda lösning, det var min enda utväg. Annars hade jag blivit knäpp.

Jag skickade ett meddelande till Mira och sa "Mä sanon itteni irti" varpå hon svarade "okej". Det var så skönt, att ha nån säger JA MEN OKEJ, jag VET hur du mått hela våren, jag vet hur mycket du kämpat, jag VET att det inte finns någon annan utväg och vi löser det här TILLSAMMANS. Vi fixar det! Guld att ha en sån typ.

FullSizeRender 8

Sagt och gjort. Jag sa upp mej. Det har toligen varit det bästa beslutet hittills i mitt arbetsliv. Nu har jag ett deltidsjobb där jag långt kan ställa själv vilka tider och var jag jobbar PLUS får frilansa med en massa olika uppdrag. Blessed, to say the least. Och efter ett halvår av det här har jag nu också börjat lära mej att hantera tiden, att se hur jobben faller samman med varann och kunna rama in när jag jobbar med vad. Jag går så att säga FRÅN KLARHET TILL KLARHET.

MEN. Jag tror inte att jag hade insett att sätta ett stopp för allt redan förra sommaren om jag inte varit med tidigare kraschar. Jag har börjat få fatt på min egen ork, det som hänt tidigare har i princip stärkt mej i min egen identitet - bara jag tänker till lite så inser jag nuförtiden vad jag orkar med och vad jag är villig att ge av mej själv till en arbetsgivare.

Och det som jag är villig att ge till en arbetsgivare är: inte hela min själ. För sist och slutligen: det ÄR bara ett arbete. Det kan vara hur intressant och givande och underbart som helst, men det är inte VEM jag ÄR. Det är ett jobb. Det är något jag gör, inte den jag är.

 

Alltsååå, det här inlägget skulle bli ett inlägg om en typisk arbetsdag (inspirerat av Kugge) meeeen jag ser att det blev något helt annat. Nå, kanske det inte är så illa det heller, jag kan berätta om min arbetsdag senare!

FullSizeRender 5Teaterchefens aha-upplevelse härom dagen, stämmer både om en läser det på engelska och på svenska.