lördag 10 juni 2017 - 08:00

DAGAR I HANGÖ

IMG 9317IMG 9318IMG 9340IMG 9341

 

Hangö teaterträff, läskigt och väldigt roligt. 

Det är inte många gånger jag varit i Hangö, kanske två. Eller tre? En midsommar i ett annat liv satt jag på en av barerna vid kajen och drack martini med extra oliver.

Nu sitter jag på ett pensionat, andas Harry Martinson och dricker mitt kaffe svart. 

fredag 9 juni 2017 - 11:11

DJUNGELYOGIN

FullSizeRender 2

 

Har ni lyssnat på Yoga girls podcast? Jag började lyssna igår när jag cyklade till jobbet och har nu redan hört nästan fyra avsnitt.

Det är så sjukt hihhuli, alltså flummigt och andligt, och jag blir så sjuhuukt fascinerad! Det är något med hur Rachel pratar som får mej att vilja kasta min läderjacka i en bonfire på stranden och dansa runt i bomullslångklänning resten av livet.

Faktiskt så tror jag att jag verkligen behöver leta upp en stuga i djungeln och flytta in. Där ska jag sen föda barn utan västerländsk medicin och känna moder jord fylla mej med energi när jag går barfota på stigarna. Mitt tredje öga kommer att få sin fulla kraft och guida mej på vägen till total zen, medan mina barn springer runt nakna och äter bär i skogen.

...

 

Fast först ska jag äta den här uppvärmda chokladcroissanten som jag köpte från Yles kantin med mina plastpengar och dricka kaffet från korridorens kaffemaskin som droppade ner i en engångsmugg, samtidigt som jag stirrar på sju olika skärmar (no joke) i editeringsrummet där jag suttit hela veckan. 

torsdag 8 juni 2017 - 15:28

KARNIVORER ÄR SJÄLVISKA - DEN STORA MILJÖLISTAN

15578186 10154638583400664 7042307666031190149 oOm feministiskt/hållbart resande kan du förresten höra i den nyaste Astra-podden, där jag, Mia Haglund och Ylva Rancken-Lutz pratar om just det ämnet

Min inställning till hållbar utveckling är ibland manisk - på ett teoretiskt plan. Jag förstår helt enkelt inte människor som inte har minsta tanke på hållbarhet. Speciellt människor med barn, vad är det för värld de tror att vi ska ge vidare till nästa generation? Jag irriteras oerhört av människor som skammar folk som försöker leva hållbart, äta veganskt eller upprätthålla whateverförslags hippieliv. Är det av dåligt samvete man måste hålla på och bråka med folk som försöker göra det bästa av den värld vi har? Jag förstår liksom inte annars.

Med detta sagt: jag är ingen ängel. Jag äter the occasional knack- eller grillkorv, ost varje vecka och det händer att jag stövlar in på Mäcken och köper en kapitalistisk hamburgermåltid (utan lök, utan kött). Så, alla kan inte vinna och ingen är perfekt.

Ingen är perfekt nej, och man väljer sina strider etc. Men jag förstår ändå inte folk som inte alls tar in det här med hållbarhet, inte registrerar det eller ens inser dess existens. Argh.

Sedan tycker jag inte heller att man kan kalla sej intersektionell feminist om man inte tar miljön och hållbarheten i beaktande.

Tre tips hur man minskar avfall: nå om man har råd tycker jag man t.ex. ska handla i saluhallen och ha med egna burkar för stuff. Vidare är ju HM, Monki och andra skitbutiker förfärliga och man ska aldrig handla där (jag gör det nog). Mitt tredje tips är att tänka och ta reda på, kolla upp produktionskedjor. Vad hände före den här ostskivan landade på min tallrik? Kunskap är makt - och ångest. Ångest är bra om vi ska rädda världen.

Mina val som gör gott för miljön: jag äter väldigt lite kött och fisk, mjölkprodukter använder jag med reservation. Jag sopsorterar, köper och säljer på loppis, läser tidningar och böcker digitalt, har en solpanel, försöker vara aktiv i samhällsdebatten. Små saker egentligen, saker som är enkla men viktiga. Inget revolutionerande, men jag känner ändå att jag försöker vara och till viss del är, medveten.

Mina val som gör skada för miljön: jag reser. Det är något som jag ofta har dåligt samvete för. Det finns inget som är okej med att sätta sej på ett flygplan och använda upp resurser på att åka till andra sidan klotet för att dricka mangomojitos i HM-bikini på en strandresort.

Jag tycker zero waste-livsstilen är avundsvärd och eftersträvansvärd. Förstås.

En miljöhjälte: alla som gör sitt bästa är hjältar! Alla som tänker och gör små gärningar för miljön är mina hjältar, alla som sorterar, undviker att äta djur, är snälla med varann och/eller handlar på loppis är hjältar.

Det är inga enorma saker som vi kan kräva av varandra, men vi MÅSTE vara medvetna om problemen. Små gärningar, det räcker. (Eller tja, det där skrev jag för att vara snäll och för att ge mej själv bättre samvete eftersom jag egentligen är rätt dålig på hållbarhet. Egentligen RÄCKER ju inte små gärningar längre, vi är väl typ redan förlorade.)

<3

tisdag 6 juni 2017 - 14:04

JAG ÄR INTE MITT JOBB

IMG 9206Casual fiilistely på en trappa i Tallinn. Det gick förstås på riktigt till så att jag såg en trevlig dörr, placerade Mira på passligt avstånd från den, gav min telefon i handen på henne och ställde mej för att posera i dörröppningen.

 

200 procent. Ungefär så mycket av mej själv har jag gett den senaste månaden. Främst gäller det jobb, för vi lutherska homo sapiens har en tendens att ge våra sista krafter till jobbet, för att sedan lämna privatlivet därhän.

Så har jag också alltid gjort, fram tills nu. Visst, jag ger fortfarande allt på jobbet - men jag har insett att jag inte kan jobba utan ork. Och för att få ork behöver jag vila och framför allt ett socialt umgänge.

Jag är ett socialt väsen, det har jag slagit fast för länge sedan. Inte så att jag skulle trivas bra i stora sammanhang, men mina relationer är viktiga. Jag behöver träffa mina vänner för att må bra och orka framåt. Det är säkert en sorts terapi det också, att träffas och prata av sej. Jag behöver helt enkelt tid med folk, med mina små girl och boy gangs. 

Nyss hemkommen från min nästsista riktiga terapisession inser jag hur mycket jag lärt mej under de tre år jag suttit i den där fåtöljen. Det mest konkreta är det faktum att jag inte är mitt jobb.

Tidigare i livet har jag bränt ut mej, eller varit på branten till utmattning, med några års mellanrum. Enligt all logik, och enligt den jobbsituation jag är i just nu, borde jag ligga på golvet och hyperventilera i detta nu.

Men jag gör det inte. Jag är de facto rätt chill.

Vad är det då som är annorlunda den här gången?

Jag känner mej själv bättre. Jag vet vad jag behöver för att må bra och jag har tagit kontroll över mitt eget mående. Så enkelt tror jag att det är.

Eller det är inte ett dugg enkelt. Det har tagit mej tre år av hårt jobb att komma underfund med mej själv. Tre år av tankearbete, med- och motgångar, ilska - men också lyckorus över nya insikter. 

(Jag inser också att jag är väldigt priviligerad av att ha haft en möjlighet att få hjälp av ett proffs, med stöd av statliga medel - och också för att jag själv haft råd att betala den del som FPA inte ersätter. Det har ändå rört sej om upp till 200 euro i månaden. Mental hälsa är en klassfråga, def.)

Att jag sade upp mej från en fast tjänst för ett år sedan kan vara det bästa jag gjort. Inte för att jag inte gillade mitt jobb, tvärtom så älskar jag nyheter, populärkultur och public service, utan för att det slags jobb inte passar mej. Jag behöver omväxling, projekt, övergående men positiv stress. Deadliner motiverar mej. Flextider och dagar utan fasta rutiner får ut det bästa av min hjärna. Jag fungerar inte inne i en box - men visst behöver jag också ordning. Ordning är något jag blivit en expert på att skapa inne i mitt eget jobbkaos.

Jag älskar mina jobbrutiner och -orutiner, och det att jag tjänar mycket mindre än tidigare vägs upp av den frihet jag har, och den kreativitet friheten medför. Klyschigt, perhaps, men en sanning.

Lite osäker på vad jag ville berätta med det här inlägget, men jag blev bara så lycklig av att jag överraskande fick en ledig eftermiddag och att det var en sån bra session hos shrinken (det är verkligen inte alltid fallet).

Att toodeloo och pussar bara! Nu ska jag fira min lediga eftermiddag med en tupplur tillsammans med katten. 

tisdag 30 maj 2017 - 10:25

BLODIGA BÅTBLOGGEN

FullSizeRender 2I söndags hade jag faktiskt en liten, liten stund av inre och yttre lugn.

Hej från Finska viken!

Jag är på väg över till Tallinn för ett jobbmöte och lite fritid. (Har du bra tips? Holla at me!) Min båt startade förstås tidigt, så klockan ringde ännu tidigare. När jag äntligen kom upp efter några snoozningar och satt på sängkanten kände jag mej exakt som den där dåligt uppstoppade, sittande räven. Det var liksom min första tanke i morse.

Förutom jobbmöte i Tallinn och förra veckans jobbresa till Ryssland, klipper jag dokumentär på Rundradion för tillfället. Det stressar mej något så fruktansvärt, eftersom tekniken och systemen på Yle aldrig (ALDRIG!) är på min sida. Därför ligger jag väldigt mycket efter i tidtabellen just nu och känner konstant små ryckningar i vänster öga. 

Troligen är det den stressen som får mej att känna mej som den sittande räven.

För övrigt kan jag meddela att jag fått mens och börjat käka hormoner. Det tar emot att bara skriva det, för jag är så jävla trött på att tänka på, prata om och fundera på min mens och mitt reproduktiva system. Om det inte nappar den här gången tror jag vi behöver fundera på att ta en paus. Blir liksom så trött på mej själv och min kropp.

Så vi får hålla tummarna nu igen då. Om lite på två veckor tinar vi upp en liten fryskaveri och monterar den in utero.

 

måndag 29 maj 2017 - 08:30

NAMASTAY IN BED ETC / TRÄNINGSLISTAN

Det var ju lagom, att prata  om träning när jag just vaknat efter en orolig natt och är svullen ända upp i hårbottnen av allt salt jag smällde i mej igår. Trevligt, trevligt.

2674f6b9dd3cea4de27a13794f35d191

Träning för mig är trist. Jag avskyr verkligen att röra på mej. Det sägs ju att det alltid känns skönt och givande efter ett träningspass, att det är svårast att komma iväg. Jag har nog aldrig upplevt den där adrenalinkicken. Tycker det är tråkigt före, under och efter träning. 

Min favoritträning är väl yoga. Jag yogar sporadiskt framför mitt internetyogaabbonnemang. Det är kanske den enda formen av träningsaktivitet som jag inte vill spy på. Egentligen tycker jag ju faktiskt rätt bra om yoga, eller jag gillar filosofin. Att orka utöva det själv är väl lika trist som all annan träning. Visserligen inspireras jag av folk som står på händer på Instagram och Pinterest, och en dag kanske jag orkar öva mej så långt. Vi ska si nu.

Det bästa med att träna: ingenting.

Det sämsta med att träna: allt.

En sport jag skulle vilja pröva: ligga-i-sängen-och-äta-chips-samtidigt-som-jag-bingekollar-Netflix. Oh wait, det sportar jag ju redan med.

En träningsgren jag inte förstår mig på: de flesta måste jag väl säga. Samtidigt beundrar jag folk som hänger sej åt en gren och verkligen vill bli bra på den. Jag är den första att heja på dej om du börjar med någon ny idrottsgren, hell, jag kan till och med komma med en gång! Men långlivad lär jag inte bli.

Därför tränar jag/tränar jag inte: lättja.

Mina träningsmål: att kunna stå på händer och samtidigt äta chips.

613c5a4a617681f2a1d39eaeccd8c380Bilderna finns på min pinterestboard vid namn NAMASTEVITTU

fredag 26 maj 2017 - 09:59

EN GUIDE TILL ST PETERSBURG

Så här är det, St Petersburg ligger 3,5 timme bort, alltså närmare än Vasa (iaf tidsmässigt om en åker tåg). Tips: det är en helt kiva stad. 

Jag märkte inget av homofobin där heller, men sen rörde jag mej med skådespelare och pratade mest teater. Fast före jag for bestämde jag ändå att jag inte vågar ta min jacka med Helsinki Pride-patchen och regnbågspinsarna. En vill ju inte foga sej, men en vill inte heller hamna ut för nåns dåliga dag och sitta i finkan resten av arbetsresan. 

Just det, var alltså där på arbetsresa, Klockriketeatern workshoppade år 2018:s produktion Ice på Bolshoi Drama Theatre. Så himla fin teater! Och då var vi inte ens på huvudscenen. 

Jag tänker inte tipsa om något att göra i St Pete, you'll figure it out om du åker dit. Det är i alla fall som ett enormt Ulrikasborg - husen ser exakt ut som i södra Helsingfors. Väldigt vanligt ställe.

1. Tåget 2. Min kollega Matti hittade ett substitut för tandborstning, it's got the sign and all 3. Kanalkryde 4. Nån stor rockstjärna jag träffade 5. Bra selfiespeglar på teatern 6. Bra kantin på teatern 7. Bra mat på teatern 8. Eros ride på en delfin 9. Eros rider på EN VÄLDIGT ARG delfin 10. Fyllda hästar 11. Eremitageselfie 12. Ice ice baby 13. Iceteamet 14. Klockriketeamet

IMG 7985IMG 8049IMG 8088IMG 8243IMG 8252IMG 8256IMG 8284IMG 2IMG 3IMG 8526IMG 8566IMG 8644IMG 4IMG 8719

 

 

 

söndag 21 maj 2017 - 12:32

DEN ANGSTIGA OCH UNDERBARA GUBBMUSIKEN

Screen Shot 2017 05 21 at 12.02.11Skrämdump från Arenan.

Har ni redan sett den tvådelade Kentdokumentären Vi är inte längre där? Den visades igår på Fem/Teema och finns nu på Arenan.

Som gammal Kentfanatiker gillade jag verkligen dokumentären, metamorfosen från ung och dryg rockkille till vuxen, stadgad (och lite dryg) grubbrockare var verkligen mysig. Ja, mysig är det ord jag väljer att använda om Kent i det här skedet. 

Jag håller fortfarande fast vid att allt efter Isola är lite sämre än pre-Isola, men visst gillar jag mycket av det nya också. Speciellt Jag är inte rädd för mörkret har av nån orsak fastnat i hjärnbarken.

Otaliga är de gånger jag legat i fosterställning och gråtit medan jag lyssnat på Kent. De flesta av de här skoven upplevdes i åldern tonåring till ung vuxen. Likväl finns det fortfarande en känsla av det speciella idol-fan-sammanhanget, att Jocke Berg sjunger direkt till mej.

Samma typs känsla hittar jag också i bl.a. The National, Nick Cave, The Smiths, Editors och liknande gråtrock. Men så, vad har alla dessa gemensamt?

De är alla gubbar. 

Nångång har de förstås varit unga män, men nu är de gitarrgubbar. Och jag älskar dem! Pratade med min vän Johanna om det här och hon är inne på samma spår.

FullSizeRenderSom medveten kulturkonsument försöker jag förstås bekanta mej med ett brett utbud och förstås ha kvinnornas back, jag läser mycket kvinnor, ser utställningar av kvinnliga konstnärer och lyssnar förstås också på många kvinnliga musiker. Älskar t.ex. Miley Cyrus, Silvana Imam, Norah Jones, Alicia Keys, HAIM, etc. Underbara artister som gör fantastisk musik. Men inte den musik som jag ligger och gråter till.

VAD BEROR DET HÄR PÅ? Är jag ett offer för patriarkatet? Är män de enda som når in i mitt fluida hjärta? Måste kvinnor vara "starka och empowering" när de gör musik för att räknas, och kan därmed inte göra gråt-och-runk-musik, a.k.a. får inte visa sej lika sårbara på scen som Jocke Berg och Matt Berninger? Eller är allt bara ett sammanträffande? Diskutera!

lördag 20 maj 2017 - 14:53

TÄNK PÅ ETT ODE TILL AVID - TÄNK SEDAN PÅ NÅT HELT ANNAT

IMG 7924De bilder ni ser inne i klipprogrammet är från vår första inspelningsdag. Alla är sjukt nervösa. 

<rant>

Varje jäkla gång jag har att göra med klipprogrammet Avid sprängs världsrymden. Det är något som händer, nån karma som rinner ur mej som krockar med de tekniska partiklarna i cyberrymden som kontrollerar klipprogram och sen exploderar nåt i min aura och allt snurrar runt varandras axlar och världen liksom imploderar.

Om ett par veckor ska jag in i klippet med min första egna dokumentär. Jag sitter nu och går igenom de 30 timmar bildmaterial jag har och försöker skriva ett manus. Det är så fruktansvärt intressant och roligt, jag känner verkligen att WOW det här blir nåt bra! 

Fast så har det inte känts hela veckan. På torsdag kom jag hem från jobbet, lade mej ner på soffan, grät och skrek att det här blir inte till något alls. Allt är skit och jag är dålig. Jag är en bluff och snart blir jag avslöjad. Jag borde sluta göra allt och flytta in i skogen utan el och vatten och mest späka mej själv med kottar och granbarr.

Tills jag inser, det är inte mej det är fel på. Det är samröret mellan mej och detta vidunder vid namn Avid. Det är detta infernaliskt elaka klipprogram, som gör sitt allt för att få mej att bli desperat och kasta allt mitt arbete i sjön, som är roten till allt ont i världen.

Om jag fick önska något i mitt liv vore det att aldrig mera lägga en in- och en utpunkt, aldrig mer flytta ett klipp eller transkoda en fil. Transkoda! Ja det är nog där som skon skaver! Ååååh denna monsterfunktion som jag måst utföra varje dag den här veckan! Som sedan tiltar och avbryts! Åååååh jag haaaatar Avid!

Jag vet inte om ni helt förstår hur mycket jag hatar alla problem jag har med detta monsterprogram. Det vore väl inga problem om det alltid skulle funka, men det är ALLTID NÅT SOM GÅR FEL NÄR JAG SKA ANVÄNDA MEJ AV AVID OCH JAG BLIR TOOOOOKIG!

Plz send help.

</rant>

torsdag 18 maj 2017 - 14:37

I 72 LÄNDER SKULLE MITT LIV VARA OLAGLIGT

11951392 10153014354186003 4036012209000753769 nPargas Pride 2015.

 

I 72 (pedagogisk upprepning: sjuttiotvå) av världens länder är det olagligt att vara ihop med nån av samma kön. I flera av de här länderna är homosexualitet straffbart med döden och i fyra länder (Sudan, Iran, Saudiarabien och Jemen) appliceras också dödsstraffet.

Under förra året rapporterades 317 mord på grund av könsidentitet. Trehundrasjutton personer mördades under året för att de var trans eller ickebinära. Det är över 26 (tjugosex) personer i månaden.

Sedan 2009 har 2 343 transpersoner mördats på grund av sin könsidentitet. Fler nu, för de här siffrorna är bara räknade fram till slutet på 2016.

Ta en stund och fundera på det. Tänk på 26 personer, på fyra veckor. På dödsstraff. På din flickvän, pojkvän, partner, syster, bror. 

Tänk på om någon i din närhet skulle DÖDAS på grund av den hen råkar älska eller vara. 

Tänk på att det här är verklighet i vår värld, år 2017. Att det JUST NU fängslas och torteras människor på grund av sexualitet och kön.

70 procent (sjuttio procent) av världens befolkning bor på områden där det det finns lagar som inskränker invånarnas frihet att uttrycka sin sexualitet eller sin könstillhörighet. Sjuttio procent!

***

Igår var det IDAHOT, den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Med de fakta som presenteras här ovan lär det inte vara oklart för någon att det är en oerhört viktig dag.

Det jobb vi gör på gräsrotsnivå i Finland för att försöka ändra på klimatet människor emellan, resonerar ut i världen. Vi måste fortsätta jobba för att få jämlikhet mellan människor här hemma, men utan att glömma hur det ser ut i resten av världen.

Det finns dagar när vi ska glädjas åt allt som gjorts, åt att den jämlika äktenskapslagen äntligen gick igenom, att det pratas och skrivs om translagen, att vi här har rätt att vara oss själva. Sen finns det dagar när vi måste fokusera på allt det som är ogjort, och jag vet att det kan vara jävla nedslående att tänka på. Samtidigt är det realitet och fakta för så många människor. 

Jag skattar mej lycklig att vara född i Finland, att bo i en stad som välkomnar mej, och röra mej i en bubbla som omfamnar och peppar mina val. Jag är tacksam. Men min tacksamhet betyder inte att jag kan luta mej tillbaka och bara se tiden an. Jag kan inte sitta och göra inget när sjuttio procent av världens befolkning lever under kränkande lagar.

Jag kan inte sitta och göra inget när människor världen över, också hemma i Finland, blir kränkta, slagna, utslängda - på grund av att de vågar vara sej själva.

Vi måste alla välja våra strider, och jag väljer den här. 

 

Källor: Day against homophobia, Trans murder monitoring project, ILGA