torsdag 13 juli 2017 - 09:48

DETTA HAR HÄNT

IMG 0863Här är första kompisbilden av mitt barn och Cias barn. You saw it here first!

 

Vill en vara romantisk kan en använda ord som midsommarmagi och barn av den ljusaste natten. För det var under midsommar vi började kissa på stickor och se att de visade ett ljuuuuust ljuuuuust plus. (Eller det var inget "plus" utan två streck i fönster bredvid varandra, vi köpte de billigaste stickorna för dessa förtidstester.)

Vi skulle egentligen testa först måndagen efter midsommar, men redan på torsdagen innan började vi. Eller nej, onsdagen! På onsdagen såg jag inget, på torsdagen ett ljust, ljust streck, fredagen ett nästan lika ljust streck, på lördagen syntes det ännu tydligare och på söndagen tydligt. På den riktiga testdagen hoppade ett plus fram rätt genast. Då tog vi den dyrare stickan vi fått från kliniken.

Oberoende vad stickan visade på testdagen, hade vi fått i uppdrag att ringa vår klinik. Eftersom det nu var ett plus, fick jag åka in för ett blodprov. Provet mäter hcg-värdet, som väl är graviditetshormonet, för att se om stickan hade rätt.

Det hade den. Mitt hcg låg på 658, som tydligen är högt för den vecka och dag jag var i då. Typ vanligt är mellan 100 och 500 just då tror jag. (Förra gången, när det visade sej vara missfall, hade jag haft 150-någå. Osäker om det betyder något eller inte.)

Jaha, men så. Det såg ut som jag var gravid. Med missfallet i färskt minne vågade vi ändå inte skrika ut det alltför högt - för tänk om det ändå inte fanns nåt liv därinne? Vi berättade för våra närmsta vänner och sen satte vi oss ner för att vänta på det tidiga ultraljudet. (Vi satt ju inte ner i tre veckor, men ni förstår.)

Det tidiga ultraljudet skulle göras i vecka sju, och just då var vår klinik på sommarpaus. Det kändes lite motigt att gå till ett helt nytt och främmande ställe, men det visade sej att stället vi valde (Perhe Arte) var det BÄSTA som hänt! Stark rekommendation. Gynekologen hade inte ens någon såndär oooobehaglig äcklig gynstol där en måste ligga med benen i vädret och visa upp hela heimani, utan jag fick ligga på en brits som var draperad med överkast och färggranna dynor i ett rum som såg MYSIGT ut. (Det var också billigare än ALLA andra ställen vi kollade.)

Nåja, tillbaka till saken. Igår var äntligen dagen för ultraljudet och klart vi var nervösa. Men trots att jag var nervös så fanns det något lugnt i mej. Förra gången grät jag hysteriskt redan före ultraljudet, för jag kände att något var fel. Nu visste jag på nåt plan att där bor någon, och trots att det var nervöst och lite ångestfyllt så kändes allt ändå okej. (En lär verkligen känna sin kropp i den här rumban.)

Gynekologen som gjorde ultrat var väldigt bra. Jag kan inte tåla läkare som pratar till mej som om jag vore 1) ett spädbarn 2) lite enkel, och det har vi haft tur med. Både vår klinikläkare och den här gynekologen är handlingens kvinnor och barska på sitt eget sätt. (Kan ju bli för mycket av det goda ibland på vår vanliga klinik, men kanske hellre det än daltande. Dessutom är jag ganska bra på att säga ifrån om jag tycker mej bli felbehandlad.)

Vi både såg hjärtat slå och hörde det ticka där i det mysiga rummet igår. Själv fascinerades jag mer av bilden på den hoppande klumpen än av själva hjärtljudet. Det var en så liten klump! Och den rörde sej snabbt, snabbt! Och det är vår bebis? Så SJUKT!

Fatta att en liten jäkla cellklump blir en riktig människa, som du och jag! Har så svårt att fatta hela den processen.

I övrigt mår jag rätt ok. Illamående har jag haft, men inga spyor ännu. Allt luktar illa och jag är SÅ INTE sugen på kaffe, vilket kanske är det mest sorliga i den här magiska soppan.

onsdag 12 juli 2017 - 19:10

QUENTIN, VI MÅSTE PRATA

IMG 0862

 

Vi kom nyss hem från ett läkarbesök och satte oss ner med katten Quentin för en pratstund.

- Jo Quentin, det kommer att bli lite annorlunda här i framtiden, förstår du. Det kommer nämligen en ny familjemedlem om sju månader.
- Ja, man kan ju faktiskt nästan säga att du ska bli storebror.

Som gissat brydde sej inte Quentin särskilt mycket om just det faktum att vi ska ha barn, han var mest intresserad av att krafsa på bilderna från ultraljudet.

Jag är i vecka sju nu, och efter dagens tidiga ultraljud vågar vi äntligen tänka det högt: det lyckades! Vi både såg hjärtat slå och hörde det ticka. Så nu är det väl så att vi ska bli föräldrar.

(Och herregud hjälp, det är på riktigt nu?! Jag vet inte om jag är beredd att bli mamma! Min 91-åriga farmor sa förresten i måndags att hon är säker på att jag blir en bra mamma. Bless her heart och hoppas hon har rätt.)

fredag 31 mars 2017 - 09:06

Kosmos har skiftat

Ända sedan lördagen har jag känt av smärtor i nedre magen. En sån där molande mensvärk. Inte så konstigt, min mens skulle börja i tisdags.

I måndags kände jag av rätt mycket smärtor och tyckte mej ana några bloddroppar i trorsan också. Vi bestämde oss för att göra ett graviditetstest, bara för att.

Jag visste vad testet skulle visa. Det var negativt. Jag började yla och böla, trots att jag hade förberett mej på det var det ändå ett nederlag. 

Mira började ändå säga att men hej om du vinklar testet litegrann så här, då ser det näääästan ut som ett streck till? Bah humbug, sa jag och visste också att en inte ska kolla på testet mer efter tio minuter, det kan visa fel.

Vi bestämde ändå att vi testar på nytt på torsdagen, då när den egentliga testdagen var.

På tisdagen hade jag ångest. Vi promenerade till Gräsviken med Mira och jag hade en stor svart klump i magen som inte ville lätta. Surades hela tiden i matbutiken och gick och lade mej när vi kom hem.

På onsdagen hade jag massor jobb och var supereffektiv hela dagen, klockan 21.10 sa jag att jag måste gå och lägga mej. Det gjorde jag och somnade som en sten.

Jag vakna på torsdagmorgon lite efter sju. I dag är dagen, nu ska jag pissa på stickan igen. Nu ska jag bli besviken igen. Jag låg och funderade och vred mej, ville inte gå - trots att blåsan tryckte.

Efter en halvtimme av att ha vridit mej i sängen steg jag upp och sa att nu går jag och testar.

Tog ut testet ur förpackningen, lossade det blå skyddshöljet och började kissa. (En del av graviditetstesterna är väldigt obehagliga, delen en kissar på blir röd när den blir fuktig. Det är superhemskt, för en tänker ju att en kissar blod.)

Fortsatte kissa på stickan. Satte på locket och tittade när vätskan långsamt spred sej i det lilla fönstret. 

Öh va, är det ett plus?

Kom hit, ropade jag åt Mira medan jag fortfarande satt där på toan.

Det var ett plus. Jag kollade ännu flera gånger i bipackssedeln att det verkligen var ett plus som betydde graviditet, och det var det. 

Samtidigt som det var en oerhörd glädje blev jag nervös. Plötsligt fick jag en glimt av det som faktiskt ska komma, vi ska ha ett barn.

Jag svettades och skakade. Jag gör det fortfarande.

Visst, jag är superglad och lycklig, det här har vi kämpat för och väntat på - men nu är jag nervös på ett helt annat sätt. Herregud, jag mamma?

Resten av dagen gick jag runt och tänkte att testet säkert varit defekt. På kvällen marrade jag och gnällde åt Mira om att det säkert inte alls var så att vi är gravida.

På fredag morgon ringde de från kliniken, jag var in på blodprov genast på torsdagen efter plusset, och skötaren berättade att mitt hcg är 134 och det är absolut bra och inom ramarna för vad det ska vara när en är i början av graviditeten.

Såååååå, nu får vi väl bara vänja oss vid att vi inte längre försöker bli gravida utan verkligen är det. Och det är så skrämmande och fint på samma gång. Som min kaveri Karin sa: KOSMOS HAR SKIFTAT.

Kosmos har verkligen skiftat. Hur ska vi kunna tänka på något annat nu?

IMG 2308

söndag 5 februari 2017 - 17:30

Mini-runkku

Förstår att ni alla sitter som på nålar och undrar över vad stickan visade i dag.

2fc7dd0f5afc111968de9f9c5166c22f

Faktum är att jag inte behövde testa, för jag fick mens i tisdags.

Först försökte jag intala mej själv att det var en nidblödning och frågade alla mina gravida vänner om de haft såna. Googla sönder internet och läste ALLT om blödningar under graviditeten. (På köpet fick jag en alldeles fantastisk diskussion om missfall och aborter i en Facebook-tråd, kan vi snäääääälla prata mer om det?)

Vi ringde till slut kliniken och frågade what to do, gjorde ändå ett graviditetstest, men det var ju förstås negativt. Det blev alltså inte till något den här gången heller.

I fredags var vi till kliniken och pratade igenom vad vi har för möjligheter och det är jag glad över. Det har känts så hipphappigt där hittills, som att de inte berättar allt och vi har inte heller fattat att fråga. Nu kommer vi att göra IVF om en månad - alltså efter nästa mens.

5b35780989277286d8df9ad5448dc761

I praktiken så här: två dagar in i nästa menscykel börjar jag ta hormonsprutor (tredubbelt starkare än de jag tog sist) som gör så att flera äggceller mognar samtidigt i mina äggledare. Vid ovulationstidpunkten plockas äggen ut (lär göra skitont men en får typ någå intravenös morfin), sätts i en skål och befruktas där. (Och om äggen inte befruktas kan de tvinga dem att befruktas! Köra in en spruta och på så vis tvinga in spermien. Alltså science is wild!)

Några dagar senare, när de befruktade äggen (är de redan embryon då?) vuxit lite, planteras de in i livmodern. Sen ska en ännu ta nån medicin till typ vecka 10 som hjälper till att hålla kvar fostret. WILD!

Jag är superbesviken över att det inte blev en graviditet nu, och det är Mira också. Men efter att ha gråtit en kväll så har iaf jag gaskat upp mej och är redo att prova igen. Jag tycker till och med det ska bli lite spännande.

Synd dock på ingen Mini-Runkku Runebergsdagen till ära, det hade varit ett bra arbetsnamn. Tror också att barnet inte ville bli till för att insemineringen skedde samtidigt som Trump blev president.

1b833290e10fc06d206cb024bbb6c21f

torsdag 10 november 2016 - 12:04

HEJ KOMPISAR!

Funderade på en cool titel i stil med It's Britney bitch, som för att markera att jag liksom fröken Spears är återuppstånden - i bloggsammanhang. Men det fick bli lite sötare ändå.

Så hej! Ideala Catariina är tillbaka - lite bättre, klokare och med mer att säga.

Välkommen du nya läsare som inte känner mej, och välkommen tillbaka du gamla kompis som hängt med från tidernas begynnelse! Let's get this party started, osv.

Snabb översikt:
Jag började blogga aktivt 2007 på Pappers bloggportal. Före det skrev jag dagbok på X3M:s community under namnet iSoLa (ni kanske ser en musiktrend genast?). Efter Papper/Peppar migrerade bloggen till Ratata och i något skede (2010) övergick jag till min egen blågi catariina.com. 

För ett par år sen tröt inspirationen och jag kände väl inte att jag hade så mycket att säga. Så efter det har jag skrivit sporadiska inlägg, och under det här året har jag skrivit totalt noll inlägg på bloggen.

Men för några månader sedan hände något, vi beslöt då med min sambo (nuvarande fru) att vi vill testa bli gravida. Eftersom vi är ett kvinnopar är det ju inte så där bara att ligga och hoppas på en bebé, så vi fick ta till internet.

Jag visste egentligen ingenting om processen att bli gravid med donerade könsceller, lite hade jag hört av mina vänner men det mesta fick vi googla fram. Vi valde en fertilitets/barnlöshetsklinik som vi hört av via vänner och bokade tid. (Det kan ni läsa om i inläggen som jag kopierat in här under.)

Det var då jag fick idén om att samla våra erfarenheter och dela med mej av dem i en blogg. Så i ett par månader har jag bloggat inkognito på Ratata, men så insåg jag att det här är information som behöver spridas. Andra måste kunna ta del av mina, och våra, erfarenheter kring fertilitetsbehandlingen. Det är viktigt och vi måste prata om det.

Det är också viktigt att vi lyfter upp hbtiq*-erfarenheter. Att vi lär oss av varandra. Jag tänker som så, om vi som är hbtiq inte delar med oss av vad vi funderar på kan ingen annan lära sej nåt heller. 

Så nu är jag här, stigen ur askan som fågeln Fenix och Britney Spears, och hoppas på att ni vill ta emot mej igen i bloggvärlden.

Puss&kram

Catzo

 

 

måndag 7 november 2016 - 13:49

"Vi vill inte att sperman kallnar!"

Nu sitter jag här med sperma i mina äggledare.

När jag ringde vår klinik imorse och berättade att ägglossningstestat varit positivt igår sa de att vi ändå skulle komma in på ett ultraljud på morgonen. Äggblåsan visade sej vara 15 millimeter och livmoderslemhinnorna såg bra ut (whatever that means) så vi bokade tid till inseminering på eftermiddagen.

Så under dagen har dom tinat upp och tvättat spermeriena.

Vi har haft några olika läkare på kliniken men den här, vi kan kalla henne (ja, alla som jobbar på kliniken är kvinnor, det här kan vi tala om i ett annat inlägg) Dobby, är alldeles speciell. Hon är inte elak på något sätt, men väldigt - ska vi säga - effektiv.

När jag kom in på kliniken från snöstormen på eftermiddagen råkade Dobby bara i korridoren och hon hälsade på mej. Hej sa jag och började baxa mej ur alla lager av kläder jag hade på mej. När jag fått av mej skorna kom hon gående med ett provrör i handen och sa att stig in bara så gör vi det här.

Det var fem minuter före vår utsatta tid och min fru hade inte ännu kommit, hon hade enkom fixat så hon kunde vara med under insemineringen.

Jaha, kan vi vänta lite, min partner är på väg, stammade jag. Vi vill inte att sperman kallnar! sa Dobby glatt och knackade på provröret. Ni kan gå på kaffe efteråt!

Så jag fick genast börja ta av mej byxorna och hoppa upp i gynstolen. Som tur var min partner precis just där, så hon hann ändå med.

Det var inte mycket chitchat där jag låg på britsen med benen i vädret. Nu känns det lite kallt, jag sätter in den här kanylen, nu kan det kännas lite obehagligt! Och obehagligt var det, lite som när man har mensvärk, men inte den där hemska värken, utan det där obehaget på botten av magen.

Så kändes det ännu när vi promenerade hem.

Så nu simmar de små spermierna i mina äggledare och jag kan inte göra något alls för att hjälpa till. Jag ska bara vara som vanligt och om två veckor ska jag göra ett graviditetstest.

Neggo som jag är tror jag väl inte att det leder nån vart, men kanske det ändå skulle vara bra att hoppas lite grann? Nåja, vi får se.

söndag 6 november 2016 - 13:48

Den glada smileyn kom på en söndag (borde vara en bra sak)

I dag har jag ägglossning. Det betyder att morgondagens tid för att kolla upp mina äggceller kommer att förvandlas till en inseminering. Tror jag?

Det är inte alltid jag förstår vad de säger på kliniken när jag ringer.

- Jo hej, jag skulle ringa när min mens börjar. Nu har den börjat.
- Jaha! Då ska vi se i kalendern... Mmmhmmm, hur mångte dagen av cykeln kom ägglossningen senast?
- Euummm.... Vet inte?
- Har du tidigare haft ägglossning före den tionde dagen?
- Öö..
- Hur lång är din cykel?
- Nåå, 28-32 enligt min app.
- Jaha jaha, vi ska se. Tio dagar... Ja då får du komma på måndag!

Och sen förstår jag inte riktigt om jag själv borde vara mer noga med min menscykel, borde jag ha följt den i hela mitt vuxna liv? Borde jag förstå allt som håller på att hända och när mina ägglossningar borde ske? Jag känner mej ibland som en usel kvinna, som att det här är något inprogrammerat men jag har ett datafel.

Så tja, jag får väl ringa kliniken direkt de öppnar imorgon och be dem tvätta upp lite spermier åt oss. För jo, tydligen ska sädescellerna först tinas upp och sedan tvättas. Rätt sjukt, rätt spännande.

Ids ändå inte hoppas alltför mycket, det är trots allt bara en chans på 20 procent att bli gravid genom inseminering. Kalla mej cynisk eller kalla mej realist, you choose.

tisdag 25 oktober 2016 - 13:47

I väntans tider (pun, etc)

Det har inte hänt något alls - och det har hänt så mycket.

På graviditetsfrontet intet nytt. Vi går och väntar. Jag borde väl få mens i dagarna, men jag har inga känningar. Det skulle väl vara typiskt att den är försenad och vi måste vänta ännu längre. Jag brukar ibland reagera med mensen på intern stress, det är väl rätt vanligt.

Vi har berättat för våra familjer och vänner om att vi går på klinik. De flesta är överlyckliga för vår skull, inte alla, det stressar säkert lite också. Det finns konservativa krafter i vår närhet som gör det hela lite tråkigare än det skulle behöva vara, men det är bara att ge folk tid och att lära sej att leva med det.

Det som däremot har hänt är att vi registrerat partnerskap. Eftersom jag inte är gravid ännu var det ju möjligt att dricka skumpa för att fira. Och det gjorde vi, med makt! Det var en sådan rolig dag!

Efter magistraten (det tog bokstavligen en minut) gick jag och min fru (omg) till en kvartersgrog på sen lunch. Vi drack en flaska skumpa och unnade oss till och med varsin cigg.

Sedan hem och vila en stund, vi gillar det här med att vila.

På kvällen hade vi bjudit våra närmsta vänner på skumpa och häng på en närliggande bar. Folk kom, folk trivdes och vi drack skumpa som om det inte fanns någon morgondag.

Det var helt enkelt en perfekt dag.

Men visst, jag vill nog någon gång ha det där riktiga bröllopet. En fest där ALLA kan vara med och ALLA kan vara bjudna och ALLA har det fint och dansar och sjunger och äter och dricker och bara har roligt, roligt, roligt.

lördag 8 oktober 2016 - 13:42

Världens tråkigaste smiley

Det är lördag och jag möts av en smiley på toaletten. Jag har ovulation och kliniken är stängd för veckoslutet.

agglossningsmiley

Det är alltså nu vi börjar med besvikelserna. Jag har försökt intala mej själv att vi inte kan förvänta oss något, att chanserna är små.

Men om en missad ovulation får mej att fall i tårar så kan jag bara tänka mej hur det kommer att bli senare.

torsdag 6 oktober 2016 - 13:41

För små ägg

Jag blev så sjukt frustrerad igår på ultraljudet.

Jag hade tid för att kolla hur mina äggceller utvecklas, kan vi gissa oss på när nästa ovulation kommer att ske? Läkaren kollade båda äggstockarna, mätte en cell och livmoderslemhinnan.

Näe, inte tillräckligt stort ägg eller tjock hinna för att exakt kunna avgöra vilken dag jag ovulerar. Hon berättade också att kvinnor inte ovulerar varje månad, att det hoppar över en ovulation typ en gång i året, och att det vore ju förargligt om det skulle hända under just den här cykeln för mej.

Sedan sa hon att jag ska börja göra ovulationstest från och med lördag morgon och ringa när jag ovulerar.

Om det är på lördagmorgon då, undrade jag.

Ja då missar vi den här gången, för kliniken är stängd under veckoslutet. Frågor? sa läkaren.

Tja. Jag hade egentligen inga frågor, för hon hade ju på ett väldigt bryskt sätt informerat mej om att det kanske inte blir någon insemination under den här cykeln. Eller så uppfattade jag det. Så jag gick hem och fortsatte jobba.