DEPRESSIONSDAGBOKEN DEL2

fredag 6 oktober 2017 - 10:50 | 3 Kommentarer

Jag insåg nyligen att jag i ett tidigare inlägg skrivit om en känsla som varat i ett halvt år. Det stämmer inte, den tidsrymd jag syftade på i det inlägget har de facto pågått i en och en halv månad, max två. Och det är spännande, för det känns verkligen som om det här tillståndet jag befinner mej i har pågått i M I N S T ett halvår.

Tiden är inte linjär och så vidare.

Det är säkert värt att tänka på ibland, att om en befinner sej i en svår situation som känns outhärdlig, har den troligen pågått en kortare tid än man tror. Och är över snabbare än man kan säga blueberrypie.

Äh, det där sista var en lögn. Det går inte att säga hur länge saker och ting håller i sej. Och knappast är det till nån glädje att tänka att det inte alls varit ett halvår av skit utan bara två månader när en sitter i det.

Likväl känns det som ett halvår av skit.

Jaha! Där sjabblade jag bort min egen point! Må så vara. 

Min sjukledighet har förlängts till slutet av månaden. Det känns fruktansvärt ångestfyllt, samtidigt som jag inser att det är oundvikligt. Värre blir det också av att jag inte träffat nån under de här två veckorna jag varit på saikku, utan har min första tid till shrinken på Kivelä först nästa onsdag. Och när jag talar om att tiden känns evig så gör den det verkligen i fråga om rehabiliteringen, eller vad jag ska kalla den. Jag sitter liksom i ett limbo och vet inte vad jag ska göra av mina tankar och rädslor.

Samtidigt vet jag att i det stora hela har jag tur, som får gå till psykologen 2,5 vecka efter mitt första läkarbesök på psykpoli. Eller inte vet jag. Jag tenderar väga och vända på saker, men faktum kvarstår: jag står här ensam (utan proffshjälp) med mina tankar fram till nästa onsdag. 

Och det känns som en evighet.

Kategorier:

psykisk hälsa

3

Kommentarer

  • Julie

    06.10.2017 12:32 (17 dagar sen)

    Tusen <3 till dig. Så skönt att du ändå fått hjälp så pass fort, trots att tiden känns lång. Inte långt kvar till onsdag nu <3 Jag har märkt att man som gravid tas på allvar snabbare inom vården än annars, i alla ärenden inklusive psyksidan. Det är ju bra, ännu bättre skulle det förstås vara om alla kunde bemötas med samma omedelbara allvar.


  • Nora

    06.10.2017 20:28 (16 dagar sen)

    Tack för att du skriver om detta <3. Min depressiondagbok är har betydligt färre läkar/psykologträffar.


  • ida b

    07.10.2017 12:17 (16 dagar sen)

    ??? å tsemppiii. minns att om de blir outhärdligt ringer du å ber en akuttid. vertaistukee finns ?


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.