Drakägget som blåste iväg

torsdag 20 april 2017 - 22:40 | 23 Kommentarer

Jag anade det redan på tisdagen. På eftermiddagen när jag gick på toa kom det riktigt lite brunt på pappret. Alla nojiga gravida vet säkert att man alltid kollar pappret efter kisset, där kan ju finnas blod.

Nu var det inte blod, men jag fick ändå hjärtat i halsgropen. Det var något som inte stod rätt till.

Det hände en gång till under kvällen och ännu följande morgon.

Google gick förstås het. Ingen fara, bruna flytningar är normalt, blod är normalt, allt är normalt, ingenting är farligt.

Jaha ja.

Det lugnade inte.

Det tryckte i magen.

Klämde king hjärtat.

Mira anade också att nåt var fel.

Vi hade tid till tidigt ultraljud på onsdag eftermiddag. Hela arbetsdagen gick jag på nålar. Vi hade ett långt, och viktigt, möte på jobbet men mina tankar speedade på i huvudet. Vad betyder det här? Vad händer nu?

Jag bröt nästan ihop före jag hann iväg.

Hos läkaren berättade jag genast om min oro och hur stressad jag är. Jag ska inte hålla er nervösa längre, kom upp här.

Den vanliga proceduren, byxorna av, trosorna av, upp på britsen och benen i sär. Ultrastickan in i vaginan.

När jag ligger där stirrar jag på Mira som stirrar på skärmen. Jag stirrar på läkaren som stirrar på skärmen. Mina ögon går från Mira till läkaren, från läkaren till Mira.

Det är tyst i ungefär en triljon sekunder och det dånar i huvudet.

Nej, här finns inget foster.

Du kan titta här, här finns en fostersäck men den är tom. Tuulimunaraskaus.

Vad betyder det, vill jag fråga men kan inte.

Jag undersöker ännu lite.

Där ligger jag och får de sämsta nyheterna som går att få i den situationen och hon fortsätter undersöka. Jag ligger där och gråter, hon petar runt i mej.

Ledsen, förödmjukad, naken, öppen, sårig. Allt där på hennes brits, i hennes våld.

Och hon gör så gott hon kan, sedan låter hon oss vara ensamma.

Senare frågar jag vad det betyder.

Det har aldrig funnits något foster. Ägget har tagit fast i livmoderväggen, en fostersäck och allt omkring har börjat bildas, men något har hänt med det befruktade ägget. Kromosomer, kanske.

Jag läser på internet att 77 procent av alla missfall är av den här typen.

Jag letar positiva saker: det har inte funnits nåt foster, jag kan inte ha gjort något fel, inget har dött. Det är irrationellt, men det ger tröst.

Jag försöker skämta om att det är tur att det inte blev ett decemberbarn, för jag vet ju hur trist det är att fylla strax före jul. Vi skämtar om att vårt barn inte behöver vara yngst i klassen. Om att det istället blir ett som föds i början av året, det tillhör de äldre, får köpa ut öl sen.

Fast vi vet ju inte när vi kan försöka igen. Kanske snart, kanske senare.

Som tur har vi inte bråttom. Ett halvår, lite på, har gått. Det är inte länge.

Men varje dag känns när man väntar. Känns i varje cell.

Nu håller min livmoder på att tömmas, den fick några piller i morse.

Det gör så ont, så ont.

Som att ha riktigt jävlig mens och inte ha tagit ett enda piller värkmedicin. Fast nu har jag tagit all värkmedicin som finns, från panacod till muskelavslappnande. Och det gör så ont.

Snart somnar jag, och jag tänker att jag vaknar till en lättare dag. Kanske jag hinner tänka på själen imorgon, i dag var det kroppens dag.

En lång varm dusch.

Kategorier:

gravidbloggen kliniken

23

Kommentarer

  • Josefine

    20.04.2017 23:40 (4 dagar sen)

    Sänder en kram! Att få missfall är så fruktansvärt sorgligt. Fast hur man har varit medveten om att risken finns och att man inte ska ta det för givet så känns det som att hjärtat går i tusen bitar. För man har redan längtat och fantiserat. Sköt om er, gråt och kramas mycket.


  • Sandra

    21.04.2017 01:01 (4 dagar sen)

    Stor stor kram till er!


  • Catta

    21.04.2017 03:05 (4 dagar sen)

    Ojnej!:( tusen kämpekramar!


  • Danielas Dagbok

    21.04.2017 05:55 (4 dagar sen)

    Så tråkigt att läsa :( Kram!


  • Hannah

    21.04.2017 06:04 (4 dagar sen)

    Voj eländes elände! Så ledsamt. Vet hur det känns då man gått omkring och hoppats och trott att NU är det äntligen dags! Och så blir det platt fall. Så ledsamt. Det enda positiva man kan tänka i det läget är att man iallafall KAN bli gravid. Så nytt försök sen då det finns tid och möjlighet för det. Krafter!


  • Karin

    21.04.2017 07:04 (4 dagar sen)

    Oj nej, jag har följt er resa nu en tid. Jag känner er inte - men vill ändå skicka lite virtuell styrka och kärlek, och jag hoppas att det snart skall gå vägen för er.


  • Sofie

    21.04.2017 07:19 (4 dagar sen)

    <3


  • Jenna

    21.04.2017 08:03 (4 dagar sen)

    Som gravid tänkte jag senast imorse "tänk om nåt går fel, tänk om vår bebis föds och inte tar ett endaste andetag.." Omställningen. Direkt man fått positivt besked händer ju nåt i ens psyke. Man börjar planera (fast de e tidigt och man är medveten om riskerna) och tänka och fantisera... Att sedan släppa det, från en sekund till en annan.. Nej, de känns nog så overkligt att man sku måsta behöva göra det. Gravidhormoner eller ej men jag blir riktigt ledsen att ni tvingades till den omställningen. Jag hoppas att era framtida försök lyckas och att ni får ert knytte snart!


  • mojsan

    21.04.2017 09:12 (4 dagar sen)

    Vacker text som träffar rakt där det gör som mest ont. Förväntningarna och hoppet som rinner ut, den grymma smärtan. Vad som skulle bli, men inte blev. Oförståeligt. Tomheten. Vill trösta och säga att du har många medsystrar som vet hur det känns, att det kommer nya chanser. Men... tror inte det tröstar. Önskar dig styrka i sorgen. Och tackar för en fin text, som träffade där det gör mest ont. Fortfarande. Tack.


  • Nina

    21.04.2017 09:15 (4 dagar sen)

    Så ledsen för er alla som måste gå igenom detta!! Stor, varm kram!


  • JN

    21.04.2017 09:32 (4 dagar sen)

    Jag känner inte er,men gråter med er❤️


  • Lina

    21.04.2017 10:22 (4 dagar sen)

    Samma sak hände mig för ungefär ett år sedan, men jag fick aldrig några tecken på att något var fel förrän jag var på tolvveckorsultra och fick höra precis det där: "Jag är ledsen, men det finns inget där.". En fjuttig fostersäck, men inget mer. Pillren och utdrivningen var en fruktansvärd upplevelse, smärtan ledde ju ingenstans. Men det som inte blev måste väl ut, annars kan det inte bli en ny graviditet. Bra att ni frågade och tog reda på, för mig blev alltför många frågor obersvarade. Jag har följt med er och håller alla tummar för en bättre tur nästa gång, när ni är redo igen. Oron efter ett missfall sätter sina spår också för kommande graviditeter.


  • Carina

    21.04.2017 10:43 (4 dagar sen)

    Voi Catzo. Oändligt många kramar till dig och Mira. Det är så sorgligt. Och fastän alla säger att missfall är vanligt, så är det ändå det sorgligaste i ert liv just nu och man får gråta just hur mycket som man vill. Missfall är bara SKIT när man längtar efter en baby. Jag hoppas hoppas hoppas att du snart blir gravid igen och det blir du garanterat. Tusen pussar.


  • Karin E

    21.04.2017 11:54 (4 dagar sen)

    Vad fruktansvärt sorgligt. Kramar till er båda. Ta hand om er.


  • johanna

    21.04.2017 12:30 (4 dagar sen)

    Oj nej! Har själv varit i samma situation vet hur hemskt och smärtsamt både fysiskt och psykiskt! Kramar


  • Maria

    21.04.2017 13:09 (4 dagar sen)

    Jag är så otroligt ledsen för er skull och det du går igenom, både fysiskt och psykiskt. Jag satt här hemma och grät över att min mens kom efter tolfte bebisförsöket och kan enbart försöka föreställa mig hur tungt det känns för er just nu. Men ni ska ännu få er egen liten drake, din kropp vet hur den ska göra! Håll om varandra och Quentin, tänd ett ljus och vira något mjukt om din kropp. Det ska nog gå. Styrkekramar!


  • Sarah

    21.04.2017 18:02 (3 dagar sen)

    Många många styrkekramar till er!


  • RE

    21.04.2017 21:33 (3 dagar sen)

    Oj. Jag kan inte påstå att jag känner er, men vill ändå hälsa att ni ska sköta om er och varandra.


  • Monica

    22.04.2017 12:25 (3 dagar sen)

    Tusen kramar <3


  • Linn

    22.04.2017 14:19 (2 dagar sen)

    Nej så ledsamt! :( kramar till er.


  • Emma

    22.04.2017 21:23 (2 dagar sen)

    <3 <3 <3


  • Winter

    23.04.2017 21:00 (1 dag sen)

    Tillåt er att sörja. Trots att det inte fanns något barn, trodde ni det, och var inställda på att dela era liv med en ny människa. Alla krasade förhoppningar gör så ont i själen. Jag har inte varit med om detta, men däremot gått igenom missfall. Hoppas att människor runt omkring er förstår att säga rätt saker (eller bara vara tysta) och inte förringa er sorg. Folk kan säga så okänsliga saker. Styrkekram <3


  • Jessica Wiklund

    23.04.2017 21:06 (1 dag sen)

    Värkligen inte de nyheter jag ville läsa. jag och min fru sörjer med er. VI sender styrkekramar till er båda. <3 Ta hand om varandra. <3 Ni finns i våra tankar.


Skriv kommentar