torsdag 18 maj 2017 - 14:37

I 72 LÄNDER SKULLE MITT LIV VARA OLAGLIGT

11951392 10153014354186003 4036012209000753769 nPargas Pride 2015.

 

I 72 (pedagogisk upprepning: sjuttiotvå) av världens länder är det olagligt att vara ihop med nån av samma kön. I flera av de här länderna är homosexualitet straffbart med döden och i fyra länder (Sudan, Iran, Saudiarabien och Jemen) appliceras också dödsstraffet.

Under förra året rapporterades 317 mord på grund av könsidentitet. Trehundrasjutton personer mördades under året för att de var trans eller ickebinära. Det är över 26 (tjugosex) personer i månaden.

Sedan 2009 har 2 343 transpersoner mördats på grund av sin könsidentitet. Fler nu, för de här siffrorna är bara räknade fram till slutet på 2016.

Ta en stund och fundera på det. Tänk på 26 personer, på fyra veckor. På dödsstraff. På din flickvän, pojkvän, partner, syster, bror. 

Tänk på om någon i din närhet skulle DÖDAS på grund av den hen råkar älska eller vara. 

Tänk på att det här är verklighet i vår värld, år 2017. Att det JUST NU fängslas och torteras människor på grund av sexualitet och kön.

70 procent (sjuttio procent) av världens befolkning bor på områden där det det finns lagar som inskränker invånarnas frihet att uttrycka sin sexualitet eller sin könstillhörighet. Sjuttio procent!

***

Igår var det IDAHOT, den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Med de fakta som presenteras här ovan lär det inte vara oklart för någon att det är en oerhört viktig dag.

Det jobb vi gör på gräsrotsnivå i Finland för att försöka ändra på klimatet människor emellan, resonerar ut i världen. Vi måste fortsätta jobba för att få jämlikhet mellan människor här hemma, men utan att glömma hur det ser ut i resten av världen.

Det finns dagar när vi ska glädjas åt allt som gjorts, åt att den jämlika äktenskapslagen äntligen gick igenom, att det pratas och skrivs om translagen, att vi här har rätt att vara oss själva. Sen finns det dagar när vi måste fokusera på allt det som är ogjort, och jag vet att det kan vara jävla nedslående att tänka på. Samtidigt är det realitet och fakta för så många människor. 

Jag skattar mej lycklig att vara född i Finland, att bo i en stad som välkomnar mej, och röra mej i en bubbla som omfamnar och peppar mina val. Jag är tacksam. Men min tacksamhet betyder inte att jag kan luta mej tillbaka och bara se tiden an. Jag kan inte sitta och göra inget när sjuttio procent av världens befolkning lever under kränkande lagar.

Jag kan inte sitta och göra inget när människor världen över, också hemma i Finland, blir kränkta, slagna, utslängda - på grund av att de vågar vara sej själva.

Vi måste alla välja våra strider, och jag väljer den här. 

 

Källor: Day against homophobia, Trans murder monitoring project, ILGA

torsdag 4 maj 2017 - 09:07

RELIGION OCH HOMOSEXUALITET

Igår råkade Patrick Tiainens meddelande om att han avgått som ledare för sin församling dyka upp i mitt Facebookflöde.

Det handlar alltså om en karismatisk väckelseledare från Kokkola som varit framme i media en hel del. Nu meddelar han att han haft ett utomäktenskapligt förhållande med en man och när det här uppdagats har han varit med om en olycka. En del läser kanske in suicidala tendenser i det här. Speciellt som Tiainens historia förtäljer att han försökte ta sitt liv precis innan han "upptäckte Gud".

Nu avgår väckelseledaren från sin kyrka och säger att han tar på sej allt ansvar för det skedda.

Trots att jag inte är ett dugg överraskad av det här är det så otroligt ledsamt. (Vi pratade faktiskt om det för inte så länge sen med Mira, efter att vi såg en kortdokumentär om Tiainens kyrka, att fimo på att han egentligen är gay.)

Det gör mej både ledsen och så jävla arg att människor tvingas till sådana extrema handlingar som självmordsförsök för att de är sej själva. Och att det här varandet av många anses vara en synd.

Det är fruktansvärt hur människor som säger sej stå för kärlek kan få andra människor så manipulerade att de hellre tar livet av sej än accepterar sej själva. Jag blir så oändligt sorgsen över den ondska som finns mot hbtiq-samhället - utan någon egentlig orsak. Synd, vad är det ens?

Den största synden som görs här är att vuxna människor får andra att må så psykiskt dåligt att döden känns som den enda utvägen. Att trycka ner andras rätt att vara och existera på sina egna villkor - utan att göra en fluga förnär - är så själviskt och fult att jag inte vet åt vilket håll jag ska vara.

Vi behöver inte serier/böcker som The Handmaids Tale, vi lever det, thankyouverymuch. Vi behöver inte en påhittad religion där lesbiska trycks ner och omskärs - vi lever det. De tre avsnitt jag sett av den serien gör mej också så fruktansvärt ledsen. Fiktion gör också illa, det gör ont i mitt hjärta när någon av de mina blir slagen och spottad på, är det då på tv i en fiktionsserie eller i det riktiga livet i Tjetjenien - eller Kokkola.

Jag känner mej så handfallen och otillräcklig. Vad kan vi göra? Hur kan vi få det här hatet mot våra medmänniskor att sluta? 

0e2b7121b1f43cba4d5c66eac2d56236Som vanligt hittas bilden i min Pinterest.

tisdag 14 februari 2017 - 20:44

Se till att alla får veta vem vi är - och vad vi står för

Så. Vi var just och såg på Tom of Finland på bio. Vi kan ju börja med att konstatera att jag hulkade mej igenom halva filmen och grät nästan hela promenaden från Kampen till Rödbergen.

Visst, den var asbra. Strålande skådisprestationer av Pekka Strang och de andra skådisarna. Fina bilder, bra tempo, vackert uppbyggd.

Det som allt ändå handlar om är att den är VIKTIG. Det är en så jävla viktig film, speciellt i Finland - och världen - år 2017.

Året när vår nation fyller 100 år och vi stolt firar det med kultur och bildning säger nyhetsankaret i dag, samma dag jag gråtit mej igenom den vackraste filmen på länge, att den lag om könsneutralt äktenskap som redan godkänts och stiger i kraft om två veckor, ska tas upp till behandling i lagutskottet. Jag både hör och läser att det inte kommer att leda till något, att äktenskapslagen egentligen inte kan stoppas mera. Men ändå, ändå ska det tas upp för att förödmjuka alla som berörs av den. 

Alla som direkt berörs, alla som har en vän, en släkting en kompis som berörs, alla ska förödmjukas ännu en sista gång. Ännu en gång ska vi få känna av att vi inte är välkomna, det finns de som inte vill ha oss här, människor som vill oss illa - psykiskt och fysiskt.

Se till att alla får veta om oss, säger Nipa till sin livskamrat Touko Laaksonen innan sin död. Det kan vi tänka på ännu i dag - när våra biografer ska börja visa filmen om vårt lands kanske mest kända konstnär - att vi finns och vi är värda.

Det finns inga lagförslag som kan dra vårt människovärde i smutsen. Vi kommer inte att försvinna trots att ni står på gatorna och basunerar mot oss. Och nu gömmer vi oss inte heller, revolutionen är i gång och den växer hela tiden.

Det är lätt för oss i dag att säga att vi jobbar för mänskliga rättigheter när så många redan banat en väg för oss, en väg som varit mycket farligare än många av oss i Finland i dag upplever. Det betyder inte att det är klart, att det är färdigt eller ofarligt nu. Det betyder inte att allt är färdigt. MEN. Det betyder att vi absolut inte, aldrig och never ever ever, får fucka upp det som redan har gjorts för oss. Och nu pratar jag om alla minoriteter. Vi måste fan alla ställa oss upp och säga att NAH AH, vi godkänner inte det här.

Behåll era lagutskott. Och kom i alla fall inte och be om ursäkt (som den där centerpartisten) om du röstat för att ett ärende ska tas upp i lagutskottet - gör något, använd din makt, stå upp för OSS. 

Tom of Finland är en viktig film på så många olika plan. Men mest är jag så oerhört tacksam för att den igen påminde mej om att det finns så sjukt många före oss som jobbat häcken av sej för att vi ska kunna stå här idag. 

Och jag ska göra mitt allt för att vi aldrig, aldrig, aldrig går bakåt mer. 

Amen.

fredag 11 november 2016 - 08:00

Feministisk förbannelsesalong

En feministisk förbannelsesalong kan också kallas en gruppterapisession. Ett tryggt space där en kan lätta på trycket tillsammans med andra, andra som kan ha liknande erfarenheter.

Jag har ordnat två förbannelsesalonger, en under Priden i Helsingfors (tillsammans med min vän Juho P) och en i Jakobstad - i förrgår.

Jag var lite bervös över hur det skulle gå, skulle någon stiga upp? För det hela är i princip en open mic, där vem som helst får ställa sej upp och prata av sej. Det visade sej att jag var nervös helt i onödan, för vi skulle lätt ha kunnat hålla på mer än de två timmar vi hade på oss på Musikcafé After Eights Culture Club-kväll.

14991261 10154505361655664 1010572514029350727 o2

Det är så jävla befriande att höra andra människors historier, att veta att en inte är ensam. För någ kände många av oss igen oss i historierna om att gå med nyckeln som knogjärn på hemvägen från krogen, bara ifall om, eller att bli kallad hora om någon tycker att ens shorts är för korta. 

Det är något så fint i det systerskap och den solidaritet som kommer fram vid förbannelsesalongerna, vi skrattar och gråter tillsammans. För det är så världen funkar.

Tack till alla som kom till After Eight i onsdags, det var så satans fint!

Och PS, jag har hört rykten om att det eventuellt skulle bli en liknande kväll på annat håll i Österbotten inom en snar framtid. Stay tuned för det!