tisdag 18 juli 2017 - 10:00

SINGELFAMILJEN, REGNBÅGSFAMILJEN OCH CEMBALOFAMILJEN

IMG 1185IMG 1186IMG 1188IMG 1187IMG 1189Ett fint Ilosaariveckoslut, solen sken och Ultra Bra var bra. Bäst var ändå Vesta och Litku Klemetti.

 

Att sova i egen säng är det bästa jag vet. Så inatt när jag vaknade till min rutinmässiga toarunda, kände jag stor tacksamhet att inte behöva lägga mej på en luftmadrass på golvet. Don't get me wrong, det var mysigt att sova i syskonbädd på golvet under festivalveckoslutet, men det eviga toaspringandet och den knarrande madrassen kändes lite overkill när det låg fem andra typer i samma rum.

Egen säng, egen katt, egen vessa. Den heliga treenigheten i hemmet. 

När jag sedan låg i vaken en stund, i egen säng med egen katt, tänkte jag på hur bra jag har det. Inte bara när det kommer till treenigheten i hemmet eller att överhuvudtaget ha ett hem, men de människor jag omringar mej med. Jag är så glad över att vårt barn kommer att ha en myriad av olika familje- och människokonstellationer runt sej ändra från födseln.

Vi har den traditionella kärnfamiljen, bonusfamiljen, tvillingfamiljen, singelfamiljen, flerbarnsfamiljen, regnbågsfamiljer av olika slag, flerspråkiga familjer, familjer på landet, familjer i stan, fotbollsfamiljer, cembalofamiljer, barnlösa familjer, par av olika slag, människor av olika slag och bakgrund. 

Det känns så skönt att alla dessa variationer faktiskt är NORM kring mej, i min bubbla. Det känns som att vi håller på och vinner ändå, att saker och attityder förändras. Det kan vara bra att komma ihåg det ibland, när saker känns gråmulna och hopplösa.

I övrigt har jag nu kommit till det stadie när jag inte längre klarar av att dra in magen, för det gör i alla fall jag rätt naturligt när jag rätar på ryggen. Nu går det inte längre och min vanliga lilla magabula sticker fram konstant. Jag sover helst 12 timmar per natt och mår ständigt halvdåligt. Alla dessa saker är säkert all good and well och betyder att allt framskrider som det ska.

 

PS: På tal om singelfamiljer, kolla in den nya bloggen Singelmamman, både kul och intressant!

fredag 30 juni 2017 - 09:45

PRIDETORSDAG

IMG 0263FullSizeRender 3

 

Torsdagen firades i prideistisk babyshoweranda. Vi lyckades totalt överraska vår kompis Karin med en picknick med Hype-tema. Hon hade nog inte förväntat sej en shower överhuvudtaget, men se där gled vi in och fixade skivan!

Märk den fina blöjkakan hon håller i på översta bilden. Det är den tredje jag gjort inom loppet av ett halvår - och nåja, inom loppet av hela mitt liv. Men jag börjar bli rätt duktig, tillsammans med Lina (som jag experimenterat ihop de två första kakorna med) borde vi nog starta nånslags nätförsäljning av alternativa blöjkakor. Tänker att de kunde säljas på Etsy.

Sedan satt jag mest på balkongen och lyssnade på sommarprat och försökte ta in den här, den enda?, sommardagen.

torsdag 29 juni 2017 - 08:03

PRIDEONSDAG

39 412291595383f904744IMG 0172IMG 0203IMG 0217IMG 2

Från morgonradio till sagostund och miss-tävling. Jag kan inte riktigt säga vad som var roligast under den här dagen, kanske allt?

Ted Urho hade bjudit in mej för att prata om pinkwashing tillsammans med diskrimineringsombudets informatör Maria Swanljung. Och jag älskar att vara i radion med Ted, han är, förutom en underbar typ, och ett riktigt proffs. Här kan man lyssna på vår diskussion och här kan man läsa ett svar på kritiken om pinkwashing som diskrimineringsombudet sedan skrev.

Jag förstår deras ståndpunkt. Men jag tänker också fortfarande på alla de som faktiskt HAR blivit illa behandlade av myndigheter på grund av sin sexualitet eller könsidentitet, hur känns det för dem att se dessa samma myndigheter stå på ett flak i paraden - en parad som ska tillhöra DEM, minoriteten, och deras allies.

Vår diskussion var ändå bra tycker jag, och jag är väldigt glad att den här saken faktiskt fick etertid.

***

På eftermiddagen hade vi på Regnbågsankan ordnat en Sagostund, där jag Monika Pensar och Simon Häger läste upp sanna historier ur Finlands hbtiq-historia.

Samma eftermiddag, alltså bara några timmar innan läsningen, fick jag ääääntligen tag på en text jag jagat ett tag redan, nämligen Fittornas återtåg av Tove Jansson.

Det är en hyllningsdikt/pjäs som hon skrev 1948 till Vivica Bandler på Vivicas födelsedag. Det var inte lätt att luska fram texten, som först endast var ett rykte jag hört. Men pratar man med rätt personer får man reda på saker och vips trollades texten och rättigheter att läsa upp den fram.

Texten är förstås alldeles lysande. Jag har inte hunnit läsa den tillräckligt för att hitta alla dolda skatter i den, men tillräckligt för att det gick att läsa upp den i går. Aij aij, det var fint!

***

Från sagostunden rusade jag direkt till kvällens Miss Gay Finland-final. Det är tredje året jag är med om finalen - andra gången som organisatör. Eller nåja, jag gjorde sist och slutligen inte så mycket, hjälpte mest till huvudproducenterna. 

Jag älskar verkligen den miss-grej vi har going med de andra missarna. Vi är helt olika personer men har hittat en connection som håller ihop oss. Vi har naturligtvis en miss-chat på whatsapp, och idag läggs den alldeles färska nya missen, Noora, med i chatten! Nu är vi fem!

***

Rapport slut.

tisdag 27 juni 2017 - 21:11

PRIDETISDAG

FullSizeRender 1Nä men lutar mej käckt mot en flagga bara.

 

Dagens finaste nyhet, en ny symbol för könsneutrala toaletter! I övrigt har jag mest stört mej på dagens nyheter, på Sevendays Instagramkonto hann jag redan öppna mej om pinkwashing och pink money -> @Sevendays.fi

Trots min frustration över kapitalsimen överlag och pinkwashing i sej, så har jag köpt både nya Nike Air Max och en massa regnbågsprylar i dag. Jag erkänner, jag är inget annat än ett offer för min samtid.

För övrigt kan jag berätta att jag just nu sitter och kollar på Allsång på Skansen. Jag har alltid fnyst åt programmet men nu märkte jag mej sjunga med i Är du kär i mej ännu Klas-Göran. (Dessutom var Sabina Ddumba med och hon är OTROLIG.)

Kanske jag nu har blivit en sån som tittar på Allsång varje vecka, varje sommar.

måndag 26 juni 2017 - 21:03

PRIDEMÅNDAG

IMG 0066

När jag promenerade förbi Ateneum tidigt i morse råkade jag se när de hissade regnbågsflaggan. Jag blev nästan överraskad av hur andäktig jag blev, hur fint det kändes. Tänk att vi kan och får hissa regnbågsflaggan, att institutioner hissar den. Att så många väljer att ta ställning.

En annan sak är ju sen det här med pinkwashing, hur många som använder sej av regnbågsflaggan eller hbtiq-communityt på egna, kapitalistiska grunder. Vill man sälja sej själv genom att utåt visa att man är för jämlikhet men sedan inte levererar i den dagliga verksamheten - nä då går man fetbort.

Det räcker inte heller med att hissa regnbågsflaggan en gång om året, att vara med i en parad eller ändra sin profilbild i en veckas tid. Det krävs så mycket mer för att samhället ska utvecklas.

Ändå är jag glad att så många gör det, går i en parad eller bär en pin. Att det finns en vilja att ens göra NÅGOT. Kanske det är att ändra sin profilbild en vecka, att visa och säga "jag accepterar och älskar". Och så länge det finns en ädel tanke bakom tackar jag och tar emot. Hurrar och applåderar! 

Tack för att ni finns!

Nu börjar Prideveckan. Min tidtabell, så här långt (den lär fyllas på ännu under veckan):

Onsdag:
Medverka i Yle Vega (7:30 om just pinkwashing och Pride)
Sagostund för vuxna
Miss Gay Finland

Fredag:
Svenska hörnans aw

Lördag:
PARADEN och PARKFESTEN

KOM MED VETJA!

måndag 19 juni 2017 - 23:12

VAD TYCKER DIN MAN OM DET?

IMG 9739De här lamorna får sin förklaring senare i texten.

 

Det mest märkliga meningsutbytet skedde i dag när jag var till läkaren.

Jag hade bokat tid för att ta itu med de hudproblem jag haft i tio års tid, som nu blivit värre. Jag ville också kolla upp vilka antihistaminer jag ska äta om och när jag blir gravid, för tydligen finns det inte så mycket forskning på allergimediciner och graviditet. Eftersom jag kan behöva antihistaminer upp till varannan dag om min hy inte ska göra mej galen av kli, var det dags att kolla upp.

Det var en äldre kvinnlig läkare som tog emot mej. Väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Jag berättade om varför jag var där och sa att det finns en chans att jag är gravid, för jag går i fertilitetsbehandling och en inplantering har skett för en vecka sen. Hur många barn har du, frågade hon. Inga, sa jag.

Sedan frågade hon om min hud och vi funderade oss fram till att jag nog behöver se en hudspecialist. Hon började skriva remiss och kollade något på skärmen.

- Ja du är 36. Det kändes att det är på tiden att gå i fertilitetsbehandling nu?
- Öö, jaa well tjaa..
- Vad tycker din man om det då?
- *så paff att jag inte får ett ord ur mej*
- Ja, är du gift?
- Joo..
- Ja och din man är med på det?
- Ööö va, alltså ja?
- Här är din remiss!

Det var inte ens det att hon helt enkelt antog att jag ska ha barn med en man som gjorde mej mest paff, utan det att hon undrar om min "man" är "MED PÅ DET". Är det nån nyans i det hela jag missar, eller är det en totaldouchig sak att fråga? Att antyda att jag som antagen kvinna går i fertilitetsbehandlingar mot min antagna makes vilja? Eller?

Jag var också för paff för att säga att jag är gift med en kvinna, och det är ju också så jäkla tröttsamt att behöva komma ur skåpet gång på gång på grund av samhällets antaganden. (Vilka jag visserligen kan ha viss förståelse för, jag antar också ofta saker på grund av normer. Men det gör det inte mindre tröttsamt.) 

I efterhand önskar jag förstås att jag hade stått upp för mej själv och min familj och inte direkt fått den där panikkänslan av hur den andra kommer att reagera. Bot och bättring kommer att ske. 

Förutom det här konstiga så tänker jag nästa cykla på två lamor på vägen från hälsovården. Där stod de på Narinkens torg och såg söta ut. 

Vilken märklig dag. 

torsdag 8 juni 2017 - 15:28

KARNIVORER ÄR SJÄLVISKA - DEN STORA MILJÖLISTAN

15578186 10154638583400664 7042307666031190149 oOm feministiskt/hållbart resande kan du förresten höra i den nyaste Astra-podden, där jag, Mia Haglund och Ylva Rancken-Lutz pratar om just det ämnet

Min inställning till hållbar utveckling är ibland manisk - på ett teoretiskt plan. Jag förstår helt enkelt inte människor som inte har minsta tanke på hållbarhet. Speciellt människor med barn, vad är det för värld de tror att vi ska ge vidare till nästa generation? Jag irriteras oerhört av människor som skammar folk som försöker leva hållbart, äta veganskt eller upprätthålla whateverförslags hippieliv. Är det av dåligt samvete man måste hålla på och bråka med folk som försöker göra det bästa av den värld vi har? Jag förstår liksom inte annars.

Med detta sagt: jag är ingen ängel. Jag äter the occasional knack- eller grillkorv, ost varje vecka och det händer att jag stövlar in på Mäcken och köper en kapitalistisk hamburgermåltid (utan lök, utan kött). Så, alla kan inte vinna och ingen är perfekt.

Ingen är perfekt nej, och man väljer sina strider etc. Men jag förstår ändå inte folk som inte alls tar in det här med hållbarhet, inte registrerar det eller ens inser dess existens. Argh.

Sedan tycker jag inte heller att man kan kalla sej intersektionell feminist om man inte tar miljön och hållbarheten i beaktande.

Tre tips hur man minskar avfall: nå om man har råd tycker jag man t.ex. ska handla i saluhallen och ha med egna burkar för stuff. Vidare är ju HM, Monki och andra skitbutiker förfärliga och man ska aldrig handla där (jag gör det nog). Mitt tredje tips är att tänka och ta reda på, kolla upp produktionskedjor. Vad hände före den här ostskivan landade på min tallrik? Kunskap är makt - och ångest. Ångest är bra om vi ska rädda världen.

Mina val som gör gott för miljön: jag äter väldigt lite kött och fisk, mjölkprodukter använder jag med reservation. Jag sopsorterar, köper och säljer på loppis, läser tidningar och böcker digitalt, har en solpanel, försöker vara aktiv i samhällsdebatten. Små saker egentligen, saker som är enkla men viktiga. Inget revolutionerande, men jag känner ändå att jag försöker vara och till viss del är, medveten.

Mina val som gör skada för miljön: jag reser. Det är något som jag ofta har dåligt samvete för. Det finns inget som är okej med att sätta sej på ett flygplan och använda upp resurser på att åka till andra sidan klotet för att dricka mangomojitos i HM-bikini på en strandresort.

Jag tycker zero waste-livsstilen är avundsvärd och eftersträvansvärd. Förstås.

En miljöhjälte: alla som gör sitt bästa är hjältar! Alla som tänker och gör små gärningar för miljön är mina hjältar, alla som sorterar, undviker att äta djur, är snälla med varann och/eller handlar på loppis är hjältar.

Det är inga enorma saker som vi kan kräva av varandra, men vi MÅSTE vara medvetna om problemen. Små gärningar, det räcker. (Eller tja, det där skrev jag för att vara snäll och för att ge mej själv bättre samvete eftersom jag egentligen är rätt dålig på hållbarhet. Egentligen RÄCKER ju inte små gärningar längre, vi är väl typ redan förlorade.)

<3

torsdag 18 maj 2017 - 14:37

I 72 LÄNDER SKULLE MITT LIV VARA OLAGLIGT

11951392 10153014354186003 4036012209000753769 nPargas Pride 2015.

 

I 72 (pedagogisk upprepning: sjuttiotvå) av världens länder är det olagligt att vara ihop med nån av samma kön. I flera av de här länderna är homosexualitet straffbart med döden och i fyra länder (Sudan, Iran, Saudiarabien och Jemen) appliceras också dödsstraffet.

Under förra året rapporterades 317 mord på grund av könsidentitet. Trehundrasjutton personer mördades under året för att de var trans eller ickebinära. Det är över 26 (tjugosex) personer i månaden.

Sedan 2009 har 2 343 transpersoner mördats på grund av sin könsidentitet. Fler nu, för de här siffrorna är bara räknade fram till slutet på 2016.

Ta en stund och fundera på det. Tänk på 26 personer, på fyra veckor. På dödsstraff. På din flickvän, pojkvän, partner, syster, bror. 

Tänk på om någon i din närhet skulle DÖDAS på grund av den hen råkar älska eller vara. 

Tänk på att det här är verklighet i vår värld, år 2017. Att det JUST NU fängslas och torteras människor på grund av sexualitet och kön.

70 procent (sjuttio procent) av världens befolkning bor på områden där det det finns lagar som inskränker invånarnas frihet att uttrycka sin sexualitet eller sin könstillhörighet. Sjuttio procent!

***

Igår var det IDAHOT, den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Med de fakta som presenteras här ovan lär det inte vara oklart för någon att det är en oerhört viktig dag.

Det jobb vi gör på gräsrotsnivå i Finland för att försöka ändra på klimatet människor emellan, resonerar ut i världen. Vi måste fortsätta jobba för att få jämlikhet mellan människor här hemma, men utan att glömma hur det ser ut i resten av världen.

Det finns dagar när vi ska glädjas åt allt som gjorts, åt att den jämlika äktenskapslagen äntligen gick igenom, att det pratas och skrivs om translagen, att vi här har rätt att vara oss själva. Sen finns det dagar när vi måste fokusera på allt det som är ogjort, och jag vet att det kan vara jävla nedslående att tänka på. Samtidigt är det realitet och fakta för så många människor. 

Jag skattar mej lycklig att vara född i Finland, att bo i en stad som välkomnar mej, och röra mej i en bubbla som omfamnar och peppar mina val. Jag är tacksam. Men min tacksamhet betyder inte att jag kan luta mej tillbaka och bara se tiden an. Jag kan inte sitta och göra inget när sjuttio procent av världens befolkning lever under kränkande lagar.

Jag kan inte sitta och göra inget när människor världen över, också hemma i Finland, blir kränkta, slagna, utslängda - på grund av att de vågar vara sej själva.

Vi måste alla välja våra strider, och jag väljer den här. 

 

Källor: Day against homophobia, Trans murder monitoring project, ILGA

torsdag 4 maj 2017 - 09:07

RELIGION OCH HOMOSEXUALITET

Igår råkade Patrick Tiainens meddelande om att han avgått som ledare för sin församling dyka upp i mitt Facebookflöde.

Det handlar alltså om en karismatisk väckelseledare från Kokkola som varit framme i media en hel del. Nu meddelar han att han haft ett utomäktenskapligt förhållande med en man och när det här uppdagats har han varit med om en olycka. En del läser kanske in suicidala tendenser i det här. Speciellt som Tiainens historia förtäljer att han försökte ta sitt liv precis innan han "upptäckte Gud".

Nu avgår väckelseledaren från sin kyrka och säger att han tar på sej allt ansvar för det skedda.

Trots att jag inte är ett dugg överraskad av det här är det så otroligt ledsamt. (Vi pratade faktiskt om det för inte så länge sen med Mira, efter att vi såg en kortdokumentär om Tiainens kyrka, att fimo på att han egentligen är gay.)

Det gör mej både ledsen och så jävla arg att människor tvingas till sådana extrema handlingar som självmordsförsök för att de är sej själva. Och att det här varandet av många anses vara en synd.

Det är fruktansvärt hur människor som säger sej stå för kärlek kan få andra människor så manipulerade att de hellre tar livet av sej än accepterar sej själva. Jag blir så oändligt sorgsen över den ondska som finns mot hbtiq-samhället - utan någon egentlig orsak. Synd, vad är det ens?

Den största synden som görs här är att vuxna människor får andra att må så psykiskt dåligt att döden känns som den enda utvägen. Att trycka ner andras rätt att vara och existera på sina egna villkor - utan att göra en fluga förnär - är så själviskt och fult att jag inte vet åt vilket håll jag ska vara.

Vi behöver inte serier/böcker som The Handmaids Tale, vi lever det, thankyouverymuch. Vi behöver inte en påhittad religion där lesbiska trycks ner och omskärs - vi lever det. De tre avsnitt jag sett av den serien gör mej också så fruktansvärt ledsen. Fiktion gör också illa, det gör ont i mitt hjärta när någon av de mina blir slagen och spottad på, är det då på tv i en fiktionsserie eller i det riktiga livet i Tjetjenien - eller Kokkola.

Jag känner mej så handfallen och otillräcklig. Vad kan vi göra? Hur kan vi få det här hatet mot våra medmänniskor att sluta? 

0e2b7121b1f43cba4d5c66eac2d56236Som vanligt hittas bilden i min Pinterest.

tisdag 14 februari 2017 - 20:44

Se till att alla får veta vem vi är - och vad vi står för

Så. Vi var just och såg på Tom of Finland på bio. Vi kan ju börja med att konstatera att jag hulkade mej igenom halva filmen och grät nästan hela promenaden från Kampen till Rödbergen.

Visst, den var asbra. Strålande skådisprestationer av Pekka Strang och de andra skådisarna. Fina bilder, bra tempo, vackert uppbyggd.

Det som allt ändå handlar om är att den är VIKTIG. Det är en så jävla viktig film, speciellt i Finland - och världen - år 2017.

Året när vår nation fyller 100 år och vi stolt firar det med kultur och bildning säger nyhetsankaret i dag, samma dag jag gråtit mej igenom den vackraste filmen på länge, att den lag om könsneutralt äktenskap som redan godkänts och stiger i kraft om två veckor, ska tas upp till behandling i lagutskottet. Jag både hör och läser att det inte kommer att leda till något, att äktenskapslagen egentligen inte kan stoppas mera. Men ändå, ändå ska det tas upp för att förödmjuka alla som berörs av den. 

Alla som direkt berörs, alla som har en vän, en släkting en kompis som berörs, alla ska förödmjukas ännu en sista gång. Ännu en gång ska vi få känna av att vi inte är välkomna, det finns de som inte vill ha oss här, människor som vill oss illa - psykiskt och fysiskt.

Se till att alla får veta om oss, säger Nipa till sin livskamrat Touko Laaksonen innan sin död. Det kan vi tänka på ännu i dag - när våra biografer ska börja visa filmen om vårt lands kanske mest kända konstnär - att vi finns och vi är värda.

Det finns inga lagförslag som kan dra vårt människovärde i smutsen. Vi kommer inte att försvinna trots att ni står på gatorna och basunerar mot oss. Och nu gömmer vi oss inte heller, revolutionen är i gång och den växer hela tiden.

Det är lätt för oss i dag att säga att vi jobbar för mänskliga rättigheter när så många redan banat en väg för oss, en väg som varit mycket farligare än många av oss i Finland i dag upplever. Det betyder inte att det är klart, att det är färdigt eller ofarligt nu. Det betyder inte att allt är färdigt. MEN. Det betyder att vi absolut inte, aldrig och never ever ever, får fucka upp det som redan har gjorts för oss. Och nu pratar jag om alla minoriteter. Vi måste fan alla ställa oss upp och säga att NAH AH, vi godkänner inte det här.

Behåll era lagutskott. Och kom i alla fall inte och be om ursäkt (som den där centerpartisten) om du röstat för att ett ärende ska tas upp i lagutskottet - gör något, använd din makt, stå upp för OSS. 

Tom of Finland är en viktig film på så många olika plan. Men mest är jag så oerhört tacksam för att den igen påminde mej om att det finns så sjukt många före oss som jobbat häcken av sej för att vi ska kunna stå här idag. 

Och jag ska göra mitt allt för att vi aldrig, aldrig, aldrig går bakåt mer. 

Amen.