söndag 23 juli 2017 - 17:34

HOW TO LOSE BODY FAT DURING PREGNANCY

IMG 1325

Satt här en dag och tittade på graviditetsbilder på Beyoncé (som en ju gör) och stötte på den här bilden på Pinterest. How to lose bodyfat during pregnancy.

Mycket dumt kommer upp i min Pinterestfeed, om hur en ska yoga för att bli smalare i ansiktet och sånt. Men det här tog liksom priset. Jag började genast ropa och härja till Mira om hur jäkla dumt det kan få vara i ute i världen, tills hon berättade att det verkligen är en thing. Här också. Tydligen finns det människor som jämför baby bumps och dietar och tränar så att bebikulorna ska se så perfekta ut som möjligt.

Min första tanke är ju att det är så sjukt och vidrigt! Sedan tänker jag på bilderna på Beyoncé jag just gluttat på, och alla andra snygga, starstudded preggos som visas för oss. Och visst vore det väl konstigt om inte drömmen om den perfekta kroppen också söker sej in under graviditeten, kvinnor ska vara perfekta, såväl som gravida och som ogravida. (Helst ska vi också vara perfekta genast efter att vi krystat ut bebén.)

Det är lätt att igen peka finger och moralisera över saker som sist och slutligen sitter i strukturerna, men en blir ju nervös. Det är ändå en människa där inne i den där babybumpen, en bump som alltid, alltid, alltid är perfekt. 

fredag 21 juli 2017 - 19:55

GRÄVIDFLU

5fe45c1bd0162cc1a40e096ae1d33831Tips till andra sjuklingar, pinteresta baby alpackor.

 

Det är inte manflu, det är inte womanflu, det är nåt mycket värre. Det är grävidflu.

Jag har hostat i tre veckor, besökte t.o.m. läkaren för det, för en kan inte alltid veta med mina astmatiska luftrör. Men allt var ok, det går över, sa läkaren. 

Sedan åkte jag på festival där jag mest låg inomhus och vilade. Väl hemkommen blev jag sjuk och låg till sängs en dag med lite feber och ont i halsen. Mirakulöst nog var jag frisk nästa dag och kunde go about my bussiness.

Vilket jag inte borde ha gjort.

För i dag är allt dubbelt värre. Det känns som mina ögon sakta men smärtsamt håller på att rinna ur sina hålor, som om en liten apa med fez satt under pannbenet och spelade kastrullock medan Starke Adolf håller ett stadigt tag om mitt bakhuvud.

Ibland kan det ju kännas skönt att vara sådär lite lagom flunsig och ligga i sängen och se på serier och mysa hela dagen. Den här åkomman har dock betytt att jag missat 1) en dag i Tammerfors med en gammal, kär vän 2) en brunch med alla de andra miss gay finlandarna 3) det mesta av en ljuvlig bebis namngivningsfest. Ei jatkoon.

Dessutom har jag redan kollat igenom Divorce, Glow och Insecure. Och de senaste avsnitten av Modern family och New girl. Dessutom några trygghetsavsnitt av Gilmore girls och Friends.

Jag har liksom inget att se mera. Och det är verkligen inte särskilt mysigt med den här balkanorkestern i mitt huvud.

Oy vey, skänk mej min hälsa tillbaka, sil vous plait.

onsdag 19 juli 2017 - 22:16

FJÄRTFABRIKEN

d1282191c3668ec546dfcee761fe4c23

Det är inte bara jag, utan också den andra personen i det här hushållet, som de senaste dagarna googlat "gravid+gaser i magen".

Memot med att det bildas OTROLIGA mängder gaser i magen på gravida har helt gått mej förbi, för efter en snabb googling märker jag ju att det verkar vara helt normalt.

Den Tjernobylfabrik jag har i magen känns ändå långt ifrån normal. Det är ju helt från reven (pun) att det ska vara så här! Jag menar, lite fjärt har väl ingen dött av, men det här börjar bli OHÅLLBART.

Oy vey, ge mej min gamla mage tillbaka.

Husmorstips?

 

Rolig anekdot: för några veckor sedan pruttade jag i misstag och blev så ställd att jag började gråta (hormoner, tänker jag). Det är varken i misstag eller följt av paniktårar mer.

tisdag 18 juli 2017 - 10:00

SINGELFAMILJEN, REGNBÅGSFAMILJEN OCH CEMBALOFAMILJEN

IMG 1185IMG 1186IMG 1188IMG 1187IMG 1189Ett fint Ilosaariveckoslut, solen sken och Ultra Bra var bra. Bäst var ändå Vesta och Litku Klemetti.

 

Att sova i egen säng är det bästa jag vet. Så inatt när jag vaknade till min rutinmässiga toarunda, kände jag stor tacksamhet att inte behöva lägga mej på en luftmadrass på golvet. Don't get me wrong, det var mysigt att sova i syskonbädd på golvet under festivalveckoslutet, men det eviga toaspringandet och den knarrande madrassen kändes lite overkill när det låg fem andra typer i samma rum.

Egen säng, egen katt, egen vessa. Den heliga treenigheten i hemmet. 

När jag sedan låg i vaken en stund, i egen säng med egen katt, tänkte jag på hur bra jag har det. Inte bara när det kommer till treenigheten i hemmet eller att överhuvudtaget ha ett hem, men de människor jag omringar mej med. Jag är så glad över att vårt barn kommer att ha en myriad av olika familje- och människokonstellationer runt sej ändra från födseln.

Vi har den traditionella kärnfamiljen, bonusfamiljen, tvillingfamiljen, singelfamiljen, flerbarnsfamiljen, regnbågsfamiljer av olika slag, flerspråkiga familjer, familjer på landet, familjer i stan, fotbollsfamiljer, cembalofamiljer, barnlösa familjer, par av olika slag, människor av olika slag och bakgrund. 

Det känns så skönt att alla dessa variationer faktiskt är NORM kring mej, i min bubbla. Det känns som att vi håller på och vinner ändå, att saker och attityder förändras. Det kan vara bra att komma ihåg det ibland, när saker känns gråmulna och hopplösa.

I övrigt har jag nu kommit till det stadie när jag inte längre klarar av att dra in magen, för det gör i alla fall jag rätt naturligt när jag rätar på ryggen. Nu går det inte längre och min vanliga lilla magabula sticker fram konstant. Jag sover helst 12 timmar per natt och mår ständigt halvdåligt. Alla dessa saker är säkert all good and well och betyder att allt framskrider som det ska.

 

PS: På tal om singelfamiljer, kolla in den nya bloggen Singelmamman, både kul och intressant!

fredag 14 juli 2017 - 18:25

VI FAR PÅ FESTIVAL - JAG OCH ILLAMÅENDET

IMG 0919

 

Det blir ett spännande veckoslut, vi sitter nämligen på tåget till Joensuu. Där ska vi naturligtvis gå på Ilosaarirock. 

Det är ett par år sen jag var på festival senast, och jag har aldrig varit på Ilosaari. 

 

Och aldrig aldrig aldrig har jag varit på festival gravid. Oftast har jag hittats i kön till öldisken eller kön till vessan. Ibland har jag actually lyssnat på ett band. (Eller hetkinen, nu ljuger jag! ALLRA mest har jag faktiskt varit på jobb på festival. Medan jag jobbade på X3M jobbade jag på flera festivaler varje sommar. Men om man räknar bort jobbfestivalerna stämmer det som står ovan.)

Nu har jag naturligtvis förberett mej genom att göra en lista på alla band jag ens litegrann vill se, gjort en playlist och klickat runt. För jag tänkte höra band den här gången! ...om inte illamåendet ställer till det. 

Hur som, DET BLIR SPENNIS. 

Hej då!

torsdag 13 juli 2017 - 09:48

DETTA HAR HÄNT

IMG 0863Här är första kompisbilden av mitt barn och Cias barn. You saw it here first!

 

Vill en vara romantisk kan en använda ord som midsommarmagi och barn av den ljusaste natten. För det var under midsommar vi började kissa på stickor och se att de visade ett ljuuuuust ljuuuuust plus. (Eller det var inget "plus" utan två streck i fönster bredvid varandra, vi köpte de billigaste stickorna för dessa förtidstester.)

Vi skulle egentligen testa först måndagen efter midsommar, men redan på torsdagen innan började vi. Eller nej, onsdagen! På onsdagen såg jag inget, på torsdagen ett ljust, ljust streck, fredagen ett nästan lika ljust streck, på lördagen syntes det ännu tydligare och på söndagen tydligt. På den riktiga testdagen hoppade ett plus fram rätt genast. Då tog vi den dyrare stickan vi fått från kliniken.

Oberoende vad stickan visade på testdagen, hade vi fått i uppdrag att ringa vår klinik. Eftersom det nu var ett plus, fick jag åka in för ett blodprov. Provet mäter hcg-värdet, som väl är graviditetshormonet, för att se om stickan hade rätt.

Det hade den. Mitt hcg låg på 658, som tydligen är högt för den vecka och dag jag var i då. Typ vanligt är mellan 100 och 500 just då tror jag. (Förra gången, när det visade sej vara missfall, hade jag haft 150-någå. Osäker om det betyder något eller inte.)

Jaha, men så. Det såg ut som jag var gravid. Med missfallet i färskt minne vågade vi ändå inte skrika ut det alltför högt - för tänk om det ändå inte fanns nåt liv därinne? Vi berättade för våra närmsta vänner och sen satte vi oss ner för att vänta på det tidiga ultraljudet. (Vi satt ju inte ner i tre veckor, men ni förstår.)

Det tidiga ultraljudet skulle göras i vecka sju, och just då var vår klinik på sommarpaus. Det kändes lite motigt att gå till ett helt nytt och främmande ställe, men det visade sej att stället vi valde (Perhe Arte) var det BÄSTA som hänt! Stark rekommendation. Gynekologen hade inte ens någon såndär oooobehaglig äcklig gynstol där en måste ligga med benen i vädret och visa upp hela heimani, utan jag fick ligga på en brits som var draperad med överkast och färggranna dynor i ett rum som såg MYSIGT ut. (Det var också billigare än ALLA andra ställen vi kollade.)

Nåja, tillbaka till saken. Igår var äntligen dagen för ultraljudet och klart vi var nervösa. Men trots att jag var nervös så fanns det något lugnt i mej. Förra gången grät jag hysteriskt redan före ultraljudet, för jag kände att något var fel. Nu visste jag på nåt plan att där bor någon, och trots att det var nervöst och lite ångestfyllt så kändes allt ändå okej. (En lär verkligen känna sin kropp i den här rumban.)

Gynekologen som gjorde ultrat var väldigt bra. Jag kan inte tåla läkare som pratar till mej som om jag vore 1) ett spädbarn 2) lite enkel, och det har vi haft tur med. Både vår klinikläkare och den här gynekologen är handlingens kvinnor och barska på sitt eget sätt. (Kan ju bli för mycket av det goda ibland på vår vanliga klinik, men kanske hellre det än daltande. Dessutom är jag ganska bra på att säga ifrån om jag tycker mej bli felbehandlad.)

Vi både såg hjärtat slå och hörde det ticka där i det mysiga rummet igår. Själv fascinerades jag mer av bilden på den hoppande klumpen än av själva hjärtljudet. Det var en så liten klump! Och den rörde sej snabbt, snabbt! Och det är vår bebis? Så SJUKT!

Fatta att en liten jäkla cellklump blir en riktig människa, som du och jag! Har så svårt att fatta hela den processen.

I övrigt mår jag rätt ok. Illamående har jag haft, men inga spyor ännu. Allt luktar illa och jag är SÅ INTE sugen på kaffe, vilket kanske är det mest sorliga i den här magiska soppan.

onsdag 12 juli 2017 - 19:10

QUENTIN, VI MÅSTE PRATA

IMG 0862

 

Vi kom nyss hem från ett läkarbesök och satte oss ner med katten Quentin för en pratstund.

- Jo Quentin, det kommer att bli lite annorlunda här i framtiden, förstår du. Det kommer nämligen en ny familjemedlem om sju månader.
- Ja, man kan ju faktiskt nästan säga att du ska bli storebror.

Som gissat brydde sej inte Quentin särskilt mycket om just det faktum att vi ska ha barn, han var mest intresserad av att krafsa på bilderna från ultraljudet.

Jag är i vecka sju nu, och efter dagens tidiga ultraljud vågar vi äntligen tänka det högt: det lyckades! Vi både såg hjärtat slå och hörde det ticka. Så nu är det väl så att vi ska bli föräldrar.

(Och herregud hjälp, det är på riktigt nu?! Jag vet inte om jag är beredd att bli mamma! Min 91-åriga farmor sa förresten i måndags att hon är säker på att jag blir en bra mamma. Bless her heart och hoppas hon har rätt.)

torsdag 20 april 2017 - 22:40

Drakägget som blåste iväg

Jag anade det redan på tisdagen. På eftermiddagen när jag gick på toa kom det riktigt lite brunt på pappret. Alla nojiga gravida vet säkert att man alltid kollar pappret efter kisset, där kan ju finnas blod.

Nu var det inte blod, men jag fick ändå hjärtat i halsgropen. Det var något som inte stod rätt till.

Det hände en gång till under kvällen och ännu följande morgon.

Google gick förstås het. Ingen fara, bruna flytningar är normalt, blod är normalt, allt är normalt, ingenting är farligt.

Jaha ja.

Det lugnade inte.

Det tryckte i magen.

Klämde king hjärtat.

Mira anade också att nåt var fel.

Vi hade tid till tidigt ultraljud på onsdag eftermiddag. Hela arbetsdagen gick jag på nålar. Vi hade ett långt, och viktigt, möte på jobbet men mina tankar speedade på i huvudet. Vad betyder det här? Vad händer nu?

Jag bröt nästan ihop före jag hann iväg.

Hos läkaren berättade jag genast om min oro och hur stressad jag är. Jag ska inte hålla er nervösa längre, kom upp här.

Den vanliga proceduren, byxorna av, trosorna av, upp på britsen och benen i sär. Ultrastickan in i vaginan.

När jag ligger där stirrar jag på Mira som stirrar på skärmen. Jag stirrar på läkaren som stirrar på skärmen. Mina ögon går från Mira till läkaren, från läkaren till Mira.

Det är tyst i ungefär en triljon sekunder och det dånar i huvudet.

Nej, här finns inget foster.

Du kan titta här, här finns en fostersäck men den är tom. Tuulimunaraskaus.

Vad betyder det, vill jag fråga men kan inte.

Jag undersöker ännu lite.

Där ligger jag och får de sämsta nyheterna som går att få i den situationen och hon fortsätter undersöka. Jag ligger där och gråter, hon petar runt i mej.

Ledsen, förödmjukad, naken, öppen, sårig. Allt där på hennes brits, i hennes våld.

Och hon gör så gott hon kan, sedan låter hon oss vara ensamma.

Senare frågar jag vad det betyder.

Det har aldrig funnits något foster. Ägget har tagit fast i livmoderväggen, en fostersäck och allt omkring har börjat bildas, men något har hänt med det befruktade ägget. Kromosomer, kanske.

Jag läser på internet att 77 procent av alla missfall är av den här typen.

Jag letar positiva saker: det har inte funnits nåt foster, jag kan inte ha gjort något fel, inget har dött. Det är irrationellt, men det ger tröst.

Jag försöker skämta om att det är tur att det inte blev ett decemberbarn, för jag vet ju hur trist det är att fylla strax före jul. Vi skämtar om att vårt barn inte behöver vara yngst i klassen. Om att det istället blir ett som föds i början av året, det tillhör de äldre, får köpa ut öl sen.

Fast vi vet ju inte när vi kan försöka igen. Kanske snart, kanske senare.

Som tur har vi inte bråttom. Ett halvår, lite på, har gått. Det är inte länge.

Men varje dag känns när man väntar. Känns i varje cell.

Nu håller min livmoder på att tömmas, den fick några piller i morse.

Det gör så ont, så ont.

Som att ha riktigt jävlig mens och inte ha tagit ett enda piller värkmedicin. Fast nu har jag tagit all värkmedicin som finns, från panacod till muskelavslappnande. Och det gör så ont.

Snart somnar jag, och jag tänker att jag vaknar till en lättare dag. Kanske jag hinner tänka på själen imorgon, i dag var det kroppens dag.

En lång varm dusch.

lördag 15 april 2017 - 20:01

Stressig bebé

Gravidbloggen fortsätter.

Vi skulle hämta en ny soffa i dag och hade med oss bärhjälp, dels för att jag är gravid och nojig, dels för att soffan såg tung ut.

För att dra mitt strå till stacken, eftersom jag hade tänkt stå över det mesta av bärandet, erbjöd jag mej att köra paketbilen, alltså pakun. Jag ogillar att köra bil, och ogillar verkligen att köra paku. Men vad gör en inte.

Bärandet gick ändå rätt smidigt, jag hjälpte till en del och allt kändes a-ok. Men när vi sedan skulle iväg från vår gata blev det riktigt jobbigt.

Vår gata, som är en gågata, grävs upp för tillfället så mer än halva bredden är öppna kratrar. Så när jag skulle vända och vrida och backa pakun blev jag så ångestladdad och nervös att jag höll på att kissa på mej. 

Det gick förstås helt bra till sist, men när vi sedan körde iväg fick jag igen en sån otrolig skärande smärta i bebismagen att jag igen var helt säker på att det är kört.

Några minuter därefter började jag må dåligt och tänkte spy för första gången under graviditeten. Ja sen kissade jag nästan på mej av helt vanlig kissnödighet också. Allt det här före kl 11 på morgonen, vill jag ännu tillägga.

Att bära soffor är tydligen helt okej för mej, men att köra paku - det gör jag inte igen förrän den här ungen är på utsidan.

(Pratade sedan förstås med min vän som nyss varit gravid och hon sa att hon också reagerat väldigt starkt på stress under början av graviditeten. Att helt vanligt tydligen. Och att nu tänkte jag om jag kanske bara sku ligga i den där nya soffan då resten av påsk.)

unnamed 8Soffa + täcke + katt = bliss.

onsdag 12 april 2017 - 08:13

Det blev ett friskt barn!

I natt drömde jag för första gången om bebén. Jag drömde att jag födde hemma, det sa bara plopp och gick på fem sekunder, men sen var det bråttom iväg till sjukhuset - på grund av försäkringsorsaker.

Är hemskt osäker på vilka försäkringsorsaker mitt undermedvetna syftade på.

Men det är ju verkligen lite spännande, att börja drömma om sitt barn. Jag kommer ihåg att jag i drömmen märke att jag inte hade nån aning om hur lång eller tung babyn var - och jag brydde inte mej.

Och här undrar jag: varför är det så fasligt viktigt att bry sej om barnets födelselängd och vikt? Ja visst, kan tänka mej att det är viktigt för hälsovårdspersonal att följa med så barnet växer tillräckligt, men folk överlag har väl ingen nytta av att veta sånt.

Hets hets hets direkt från födseln säger jag! Viktigast är väl att det är ett (levande) barn som kommit till världen.

Hej då!

43f6fd9588d6459e58f948db6656048c

Min målbild - om nie månader ska det där vara jag och bebisen.