torsdag 20 april 2017 - 22:40

Drakägget som blåste iväg

Jag anade det redan på tisdagen. På eftermiddagen när jag gick på toa kom det riktigt lite brunt på pappret. Alla nojiga gravida vet säkert att man alltid kollar pappret efter kisset, där kan ju finnas blod.

Nu var det inte blod, men jag fick ändå hjärtat i halsgropen. Det var något som inte stod rätt till.

Det hände en gång till under kvällen och ännu följande morgon.

Google gick förstås het. Ingen fara, bruna flytningar är normalt, blod är normalt, allt är normalt, ingenting är farligt.

Jaha ja.

Det lugnade inte.

Det tryckte i magen.

Klämde king hjärtat.

Mira anade också att nåt var fel.

Vi hade tid till tidigt ultraljud på onsdag eftermiddag. Hela arbetsdagen gick jag på nålar. Vi hade ett långt, och viktigt, möte på jobbet men mina tankar speedade på i huvudet. Vad betyder det här? Vad händer nu?

Jag bröt nästan ihop före jag hann iväg.

Hos läkaren berättade jag genast om min oro och hur stressad jag är. Jag ska inte hålla er nervösa längre, kom upp här.

Den vanliga proceduren, byxorna av, trosorna av, upp på britsen och benen i sär. Ultrastickan in i vaginan.

När jag ligger där stirrar jag på Mira som stirrar på skärmen. Jag stirrar på läkaren som stirrar på skärmen. Mina ögon går från Mira till läkaren, från läkaren till Mira.

Det är tyst i ungefär en triljon sekunder och det dånar i huvudet.

Nej, här finns inget foster.

Du kan titta här, här finns en fostersäck men den är tom. Tuulimunaraskaus.

Vad betyder det, vill jag fråga men kan inte.

Jag undersöker ännu lite.

Där ligger jag och får de sämsta nyheterna som går att få i den situationen och hon fortsätter undersöka. Jag ligger där och gråter, hon petar runt i mej.

Ledsen, förödmjukad, naken, öppen, sårig. Allt där på hennes brits, i hennes våld.

Och hon gör så gott hon kan, sedan låter hon oss vara ensamma.

Senare frågar jag vad det betyder.

Det har aldrig funnits något foster. Ägget har tagit fast i livmoderväggen, en fostersäck och allt omkring har börjat bildas, men något har hänt med det befruktade ägget. Kromosomer, kanske.

Jag läser på internet att 77 procent av alla missfall är av den här typen.

Jag letar positiva saker: det har inte funnits nåt foster, jag kan inte ha gjort något fel, inget har dött. Det är irrationellt, men det ger tröst.

Jag försöker skämta om att det är tur att det inte blev ett decemberbarn, för jag vet ju hur trist det är att fylla strax före jul. Vi skämtar om att vårt barn inte behöver vara yngst i klassen. Om att det istället blir ett som föds i början av året, det tillhör de äldre, får köpa ut öl sen.

Fast vi vet ju inte när vi kan försöka igen. Kanske snart, kanske senare.

Som tur har vi inte bråttom. Ett halvår, lite på, har gått. Det är inte länge.

Men varje dag känns när man väntar. Känns i varje cell.

Nu håller min livmoder på att tömmas, den fick några piller i morse.

Det gör så ont, så ont.

Som att ha riktigt jävlig mens och inte ha tagit ett enda piller värkmedicin. Fast nu har jag tagit all värkmedicin som finns, från panacod till muskelavslappnande. Och det gör så ont.

Snart somnar jag, och jag tänker att jag vaknar till en lättare dag. Kanske jag hinner tänka på själen imorgon, i dag var det kroppens dag.

En lång varm dusch.

lördag 15 april 2017 - 20:01

Stressig bebé

Gravidbloggen fortsätter.

Vi skulle hämta en ny soffa i dag och hade med oss bärhjälp, dels för att jag är gravid och nojig, dels för att soffan såg tung ut.

För att dra mitt strå till stacken, eftersom jag hade tänkt stå över det mesta av bärandet, erbjöd jag mej att köra paketbilen, alltså pakun. Jag ogillar att köra bil, och ogillar verkligen att köra paku. Men vad gör en inte.

Bärandet gick ändå rätt smidigt, jag hjälpte till en del och allt kändes a-ok. Men när vi sedan skulle iväg från vår gata blev det riktigt jobbigt.

Vår gata, som är en gågata, grävs upp för tillfället så mer än halva bredden är öppna kratrar. Så när jag skulle vända och vrida och backa pakun blev jag så ångestladdad och nervös att jag höll på att kissa på mej. 

Det gick förstås helt bra till sist, men när vi sedan körde iväg fick jag igen en sån otrolig skärande smärta i bebismagen att jag igen var helt säker på att det är kört.

Några minuter därefter började jag må dåligt och tänkte spy för första gången under graviditeten. Ja sen kissade jag nästan på mej av helt vanlig kissnödighet också. Allt det här före kl 11 på morgonen, vill jag ännu tillägga.

Att bära soffor är tydligen helt okej för mej, men att köra paku - det gör jag inte igen förrän den här ungen är på utsidan.

(Pratade sedan förstås med min vän som nyss varit gravid och hon sa att hon också reagerat väldigt starkt på stress under början av graviditeten. Att helt vanligt tydligen. Och att nu tänkte jag om jag kanske bara sku ligga i den där nya soffan då resten av påsk.)

unnamed 8Soffa + täcke + katt = bliss.

onsdag 12 april 2017 - 08:13

Det blev ett friskt barn!

I natt drömde jag för första gången om bebén. Jag drömde att jag födde hemma, det sa bara plopp och gick på fem sekunder, men sen var det bråttom iväg till sjukhuset - på grund av försäkringsorsaker.

Är hemskt osäker på vilka försäkringsorsaker mitt undermedvetna syftade på.

Men det är ju verkligen lite spännande, att börja drömma om sitt barn. Jag kommer ihåg att jag i drömmen märke att jag inte hade nån aning om hur lång eller tung babyn var - och jag brydde inte mej.

Och här undrar jag: varför är det så fasligt viktigt att bry sej om barnets födelselängd och vikt? Ja visst, kan tänka mej att det är viktigt för hälsovårdspersonal att följa med så barnet växer tillräckligt, men folk överlag har väl ingen nytta av att veta sånt.

Hets hets hets direkt från födseln säger jag! Viktigast är väl att det är ett (levande) barn som kommit till världen.

Hej då!

43f6fd9588d6459e58f948db6656048c

Min målbild - om nie månader ska det där vara jag och bebisen.

måndag 10 april 2017 - 09:31

Valkrabbis och preggerskrämpor

Vilket val alltså! Det har gått så bra för så många jag ville att det skulle gå bra för, och dåligt för det där ena partiet. Hurra! Grattis Karin, Mia, Katju, Lisen - för att nämna några! Ni är queens!

Men okej, nu har vi levt kommunalval så lääänge att det är dags att gå över till något helt annat. Nämligen gravidåkommor. Hurra!

Saker som hänt sen senast:

Jag vill inte äta. Allt känns lite äckligt - förutom vissa stunder när en grillad höna kan kännas som en bra idé. Jag vet inte hur jag ska klara den här graviditeten, rent etiskt. Jag behöver någon som är en Joey till min Phoebe. Frivilliga?

Mår inte dåligt, men har en klump i halsen allt som oftast. Som en propp - inget kommer upp, inget ska helst gå ner.

Mina boobs är tennisbollar. Vet inte när det här hände, men mina bröst är små hårda stenar. Känns fint!

Förstoppning. Urk.

Ja men det var väl det. Annars mår jag bra. Fortfarande går jag ändå runt hela tiden och är rädd för missfall. Varje gång jag går på toa är jag rädd att pappret ska bli rött. Varje gång det hugger till i magen blir jag skraj. Nå, om en dryg vecka har vi tidigt ultraljud - då lär väl allt bli lite mer verkligt.

Vi monterade en bokhylla igår, flyttade böcker fram och tillbaka, flyttade på vår gamla hylla. Tyckte väl att jag tog det rätt lugnt men efteråt högg det oftare än vanligt i magen. Oklart om det är bra eller dåligt. Snart blir jag väl som Charlotte och inte vågar göra nåt alls. Puh.

Här är förresten en bild på vår FANTASTISKA nya bokhylla som vi FICK och som LEVERERADES till vår dörr! Fatta så underbara människor det finns.

Jaja, hej då.

IMG 6290

lördag 1 april 2017 - 11:06

Gravidbloggen, hej!

Jaha hörni, nu kan jag väl gå full flown gravidblogg då. Mina största orosmoment och funderingar just nu:

1. Kommer det att gå bra - vecka 12 kom snabbt!

Jaha, ja nä men mina graviappar (har tre, PregLife, Ovia Pregnancy, Pregnancy+, vilka använder ni?) säger att jag är vecka 5 (4+1), det betyder sju veckor kvar till att vecka 12 är över. Sju långa veckor av ångest över missfallsrisken.

Varje gång jag går på toa är jag rädd att pappret ska vara blodigt. Snälla Bullen, är jag normal?

Hur har ni copeat med det?

2. Gravidkrämpor

Har inte så mycket krämpor (ännu), men med jämna och ojämna mellanrum får jag en knivskarp smärta i nedre magen. Google säger att det är normalt, men hur länge ska det hålla på VA? Och när blir det faligt? Känner mej helt hysse som funderar på det här.

Sedan igår kväll har jag också en grym hedare, tog en Panadol före jag lade mej, den hjälpte en stund. Men sen har jag vaknat med huvudvärk flera gånger under natten och den är fortfarande närvarande. Såååå jag brukar inte ha huvudvärk förutom om jag är bakis, så det måste ju vara en gravidkrämpa. 

Det är ju också jäkla skrämmande, ingen har ju gett några råd eller bestämmelser ännu, en får ju ty sej till internet. Jag förstod att första rådgivningsbesöket är efter vecka åtta - kommer dom då att berätta vad jag får och inte får göra? Tänk om jag gör allt fel tills dess? Typ äter sushi och Burana.

Nåja, en vet ju en del redan pga har ca tusen kompisar som varit gravida.

3. Hur ska jag klara av att äta ordentligt?

Jag är en matautist. Det betyder att jag har vissa maträtter jag gillar och äter ofta. OFTA. Som till exempel spagetti med ketchup och ost. Och smörgåsar. Jag tycker om trygga smaker.

Problemet är ju det att en sådan diet lätt kan orsaka skörbjugg eller annan valfri bristsjukdom. Mej själv är det väl inte så stor skillnad med, men ungen ska inte behöva lida av att jag äter som en skata (allt som glimmar men inte är värt något).

Jag äter sällan kött, någon knackkorv ibland, och undviker mjölkprodukter. Ost på brödet och makaronerna kan jag ha, men det är ungefär det jag äter här hemma. Jag läste nånstans att en borde dricka SEX DECILITER mjölk och äta fyra ostskivor per dag för att stilla sitt eget och bebéns kalciumbehov! ÄR DETTA SANT JAG KAN INTE TRO DET. Sex dl mjölk låter så äckligt! Sorry men mjölk är ju nog fan äckligt, både i teori och praktik.

Jag äter förstås kalcium+d-vitamin och någå sånadär mammamultivitaminer. Mira är ändå på mej hela tiden och säger att jag inte kan ta allt i pillerform. Som tur är hon bättre på de här sakerna och tvingar mej att äta spenat, broccoli och grönkål. 

Men kan man inte bara få vara i fred och äta sina makaroner? Vad lycklig jag skulle vara då.

84aa56387c3a1eb8fb28e26f40ffdbc0Bildkälla: Internet.