fredag 15 september 2017 - 08:46

MORGONKAFFE, HALLELUJA!

IMG 3666

Ai hörni det är en glädjens dag! I dag hade nämligen lust på morgonkaffe för första gången på 17 veckor! Visserligen med hälften mjölk - en är inte lika kaxig som tidigare när en svepte en mugg svart kaffe på tom mage.

Jag hoppas det här betyder en ny fas i graviditeten, kanske fasen: förstå att du har en unge i magen och sluta var deprimerad hela tiden. Vi får se!

Anyways, ha en skön fredag. Det tänker jag ha.

(Känner mej faktiskt nästan pikilite semiglad i dag, kanske det bara är kaffeabstinens jag haft? (Nånej, underskatta inte heller din utmattning etc.))

måndag 21 augusti 2017 - 18:38

MED SOLEN I ÖGONEN

IMG 2818Quentin verkar ärligt talat inte särskilt nöjd över att det ska komma en ny person till oss. Han klöser ultrabilden och har börjat vända mej ryggen.

 

Jag har inte gråtit en enda gång i dag! Det har alltså varit en relativt MAGNIFIK dag.

Vi hade vårt första ultraljud hos den kommunala vården i morse. Jag har inte varit särskilt nervös för jag har haft en del nya graviditetssymptom de senaste dagarna - SOM ATT JAG BÖRJAT SPY. Jag är en person som aldrig spyr, och då menar jag a l d r i g. Kan säkert räkna de gånger jag spytt under mitt liv på mina två händer.

Med detta i beaktande kan ni säkert ana hur HEMSKT jag tycker det är att kräkas. Det är lätt det värsta jag vet i kroppsväg. Jag gråter och tror jag ska dö varje gång jag ens är nära att spy. Så ja, de här nya symptomen är inte roliga alls, men samtidigt är jag glad över dem för då vet jag att det står rätt till därinne.

Ja men ultrat alltså. Barnmorskan var 20 minuter sen så vi hann faktsikt börja bli pikilite nervösa där vi satt i en korridor i en steril Kvinnoklinik. Så kallade hon till sist in oss och jag lade mej på britsen och hon hittade genast Drakungen därinne. Drakungen for runt som en vilding och visade sina discomoves åt alla håll. Så mycket häftigare än det tidiga ultraljudet, för nu såg en att det är en MÄNNISKA där. 

Så sjukt ändå, en människa finns därinne. En människa som snurrar runt och rör på sej och kissar  - och jag känner INGENTING av den. SÅ KNÄPPT.

Nu i efterhand kan jag erkänna att jag är ca 1000 kilo lugnare när vi sett typen, sett att den fortfarande lever. Nu kunde jag äntligen ta tag i saken och köpa ny bh, till exempel. Mina boobs har exploderat i storlek de senaste dagarna men jag har inte velat köpa nåt förrän i dag. Säkert pga att jag ville vara säker, nån undermedveten thing.

Köpte också ett par SUPERMJUKA graviditetsbyxor som jag tänkte jag skulle bo i resten av året. Det är ju inte som att jag egentligen behöver använda graviditetskläder ännu, men mina leggnings börjar kännas obekväma och jeansen spänner. Så nu vill jag helst bara gå i mjuka byxor, och det får jag har jag bestämt.

Nu skulle det vara schysst av Dystern om den skulle hålla sen borta nu resten av dagen, för det har varit en verkligt bra dag.

torsdag 17 augusti 2017 - 19:09

DEN EVIGA BAKISEN

Så, vi bestämde oss för att åka hem en dag tidigare än planerat. Det känns som det var det enda rätta, min dyster var helt galen igår och fortsatte idag. Jag har gårtit för att jag får åka hem, gråtit för att vi är på väg hem, gråtit för att vi kommit hem.

Det är inte alls för att det skulle ha varit dåligt på nåt vis på stugan, men min hemlängtan blev bara för enorm. Jag var tvungen att få komma till min egen säng, min egen soffa, mitt eget golv. Och det är så skönt! Jag njuter av varje stund - varje stund när jag inte är nedslagen av dystern vill säga.

Den har eskalerat helt nu, dystern. Tidigare i dag kändes det som om mitt bröst skulle explodera, som om jag inte fick luft och som om allt jag gör är fel. Det är så frustrerande eftersom jag med mitt huvud vet att det här inte är en verklig känsla.

Eller en verklig känsla är det ju, men att det är något i hormonbalansen - lite som när en har riktigt hemsk bakis och tror att alla hatar en. Så är det, en evig bakis.

Urgh.

fredag 11 augusti 2017 - 19:54

DYSTERN

Det är ju verkligen inte så att jag egentligen går runt med ångest. Jag vet att jag både sagt och skrivit att jag angstar, men nu ska vi vara ärliga och sluta slänga oss med termer som verkligen inte stämmer. De blir så lätt felanvända, termer som ångest och depression. Jag som verkligen lidit av båda borde veta bättre än att hålla på och säga att jag har ångest fast det jag egentligen känner är melankoli och dysterhet.

Det är också väldigt lätt att blanda ihop de känslorna, men ju mer jag tänker på det så inser jag att det jag känt av under graviditeten, och det som nu börjat smyga sej på allt oftare om kvällarna, verkligen är melankoli och inte ångest.

Dystern, kallade Linn det. Dystern, det är det jag lider av. (Läste nu det här gamla Linnlägget (höhö) och bara JA EXAKT SÅ.)

Jag kan gå runt och vara hur glad och uppåt som helst när Dystern slår till. Mitt i allt sjunker jag ihop fem centimeter, ryggen kroknar och jag blir så tung. Det enklaste göromålet känns övermäktigt och mest av allt - onödigt.

"Allt är skit, livet är meeeeningslöst!" utbrister jag när Dystern är på besök. Det menar jag sällan på riktigt, eller alltså aldrig. Verkligen inte. Allt är ju egentligen bra, jag har allt och så vidare. Men det känns så i stunden.

Det GÅR liksom bara inte att förstå vid de där tillfällena, att det är övergående. Jag vet med mitt huvud att det kommer att kännas bättre när jag sovit en natt, det gör det alltid. Kroppen stretar ändå emot. Den säger att jag ska ge upp, sluta tänka och fungera, lägga mej ner och sluta andas.

Jag blir ett avgrundsdjupt hål av onödighet. Inget är viktigt, inget betyder något.

Jag hoppas till alla makter att det här går om. Det gör mej så rädd, för den här känslan bär konnotationer till den riktiga ångesten, den riktiga depressionen. Min rädsla för att DEN ska komma tillbaka och lamslå mej är oändlig. Det orkar jag inte, det kan jag inte med.

I dag har jag inte känt av Dystern ännu. Jag har hållit mej upptagen, jag har susat runt, jobbat och sprungit ärenden. Jag inser att det inte heller är den rätta medicinen, jag kan inte GÖRA saker hela tiden för att inte bli dyster, det var bara ett konstaterande.

Och kanske det lättar och försvinner.

Vi hoppas det.

torsdag 10 augusti 2017 - 14:43

ATT GÅ EN MIL I SKOGEN

IMG 2332

IMG 2333IMG 2346IMG 2350IMG 2362

Såatteee, vi gick en skogsrunda på lite över en mil igår. Tar väl inte länge, tänkte vi när vi gav oss iväg med bärhink och matsäck med oss.

Jaha, men att gå en mil i skogen i kuperad terräng är verkligen ett ASIGT sätt att tillbringa en eftermiddag/kväll. Speciellt Mira var onöjd där hon gick i sina gummistövlar. En mil i gummistövlar. Vi var tvungna att byta skor i ett skede för hon klarade inte av det mer.

Medan Mira alltid då och då försvann in i skogen med bärplockningsgrejerna stannade jag kvar på en stubbe eller en sten och sjöng julsånger och psalmer. Det peppade mej att hålla mej igång.

Sen var det ju ändå vääääldigt vackert på sina ställen där i skogen, speciellt vid den lilla tjärnen men klart vatten på ett 54 meters djup. På grund av tjärnen och alla trevliga rastplatser kan jag verkligen rekommendera Kalles Rundan.

Men inte för gravida eller gummistövelförsedda människor. Det gäller kanske att inse att det verkligen kommer att ta ett gäng timmar, att det inte är sådär bara. Men som väldigt oerfaren hajkare kan jag ju vara rätt stolt över mej själv.

Utöver det har vi i dag köpt en vagga. Jag har nämligen en svägerska som är en HÖK när det gäller facebookloppisar och hittade en sovgunga åt oss för en billig peng. Nån som har erfarenhet av såna? Tänker att den kan vara bra pga litet hem, plus tar nästan ingen plats att förvara så känns ändå ok att köpa den redan nu. (Iofs är det min bror som hämtar den så den lär förvaras hemma hos dem i Petalax ett par månader framöver, hehehe.) (Tack för hjälpen, underbara familj!)

lördag 5 augusti 2017 - 08:29

JAG SVALDE EN LEGOGUBBE

FullSizeRender

Rubriken till det här inlägget är en lögn. En ren och skär bluff. Klart jag inte svalt någon legogubbe, men Drakungen i magan är cirka lika stor som en för tillfället. Det tycker jag är en rimlig skala att mäta i.

Om där nu är någon, för en går ju runt och är paranoid hela tiden. Det är snart fyra veckor sedan vi hörde hjärtljuden så en är ju lite att jaha, nå hallå händer det nåt där inne?

***

I dag åker vi förresten till Lappträsk! Ni kommer ihåg den där landsbygsresidensen som jag fick? Nå nu sker det. Lägenheten är uthyrd och bilen är packad. ..eller nä, här sitter jag i pyjamas och har fortfarande inte packat och bilen måste jag ännu hämta från hyrfirman. Tvättmaskinen är fortfarande igång och jag tror jag sitter och luktar svett. 

Quentin har gått och gömt sej under sängen för han vet att något är på gång. Mira köpte ett koppel åt honom och vi har övat med det några kvällar. Har på känn att katten kanske lite lite minilite ogillar kopplet eftersom han backar, vinglar och till slut bara lägger sej ner och ser olycklig ut när vi sätter på det. Det där djuret kommer inte att klara sej ens en timme i naturen så vi får väl nog bara se till att ha dörren stängd. (Quentin lyckas inte ens fånga en minifluga.)

Aja, det blir väl säkert bra i Lappträsk kan jag tänka mej. Ska tvaga min lekamen i bastun ikväll och kanske grilla en bit majs. 

Sayonara!

 

Aijo PS: Osäker på det här med rådgivningen och rådgivningsskötare, hur bekväm/obekväm ska en räkna med att vara med dem? Vi var på vårt första besök igår och tja, det kändes lite konstigt. Vet inte om personen hade haft ett kvinnopar tidigare, hen kändes väldigt by the book och frågade t.o.m. Mira vad hon har för ärftliga sjukdomar i familjen. Jag menar, det påverkar ju inte vårt barn? Broschyren med rubriken Odottava äiti ja isä från MLL kändes också lite HMMM, för hen sa inget om rubben heller utan bara berättade att här finns bra info om tandhygien. Och kan en tänka sej att en rådgivare ska tipsa om kurser el dyl för regnbågsfamiljer eller typ ens nämna det och ta det i beaktande? Eller lever jag i en utopi? Jag vet ärligt talat inte. Helt typ snäll var ju personen nog.

onsdag 2 augusti 2017 - 18:02

JAG FÖLL PÅ CYKELN - EN HISTORIA OM TACKSAMHET OCH ILSKA

IMG 1903Glassen gör en two-in-one och kyler mitt stackars skadade knä samtidigt som den smeker min trasiga själ från insidan. *dramaqueen*

Det hade just slutat regna när cyklade förbi stället där en man körde ihjäl en kvinna och skadade flera för några dagar sedan. Det stod flera gravljus och en massa blombuketter på platsen och det kändes så oerhört sorgligt och så nära. Bara ett par kvarter från vår dörr.

Jag cyklade vidare i den rätt tråckliga trafiken. Bilar knölade sej om varandra och jag stannade i korsningen mellan Simonsgatan och Annegatan. När bilen framför mej åkte iväg gjorde jag det också. En bil från vänster trängde sej in emellan. Jag blev sur men bet ihop. Jag såg spårvagnen komma från Urho Kekkonens gata och tänkte att jag hinner över gatan före den kommer.

Jag greppade styret, steg upp på pedalerna och tog fart. Då kände jag hur höger gummihandtag lossade från styrstången, handtaget jag fast höll tag i. Cykeln kastades iväg till vänster, jag mot höger. Och mot marken. 

Jag hann tänka att jag inte får landa på magen, knät tar fallet, magen tar i asfalten medan jag snabbt sträckte fram handlederna under mej. I en rasande fart, eller var det i slow motion, steg jag upp och ledde skakade iväg cykeln till trottoaren.

Eftersom vi är i Finland var det naturligtvis ingen som hjälpte mej med det här, men snart kom två äldre damer och frågade hur det gick, hade jag gjort mej illa? Lite i knät men jag är gravid, fick jag snyftande fram. Jag måste få tag i min lunchdejt! Vi väntar här till du får tag på hen.

Föll på cykeln, kan du komma hit? skrev jag och snart kom min lunchdejt springande. Började storböla, mest av chock, när hen kramade om mej. Redan några minuter senare kändes det lite bättre och jag bestämde mej för att gå till företagshälsovården för en kontroll.

Efter ett tags väntan fick jag komma in till läkaren och sprutade ur mej att jag föll på cykeln, är gravid, gör ont i knät. Han vände och vred på knät och sa att det inte verkade vara någon större fara. Vilken vecka är jag i? Jaha, nå om ett missfall skulle börja så finns det i det här skedet inget vi kan göra åt det, sa han. Sen försökte han lugna mej och menade att det är väldigt liten risk att något skulle ha hänt Drakungen. Och jag får väl tro på det.

Jag är tacksam för flera saker i den här historien - och sur över två.

Jag är sur över att ingen hjälpte mej när jag låg där mitt i Annegatans och Simonsgatans korsning mellan bilarna och spårvagnen. Men jag är inte förvånad. Jag är sur för att läkaren var så klinisk och oempatsik och inte ens erbjöd ett ultraljud. I och för sej kanske jag kunde ha krävt ett, men en är ju rädd för auktoriteter.

Min tacksamhet riktas till de två damerna som hastade fram till mej när jag stod darrande på trottoaren. Jag är tacksam att Viima kom och kramade mej. Jag är tacksam för att Mira kom och hämtade mej, jag är tacksam för att Lina hämtade glass åt mej och förbjöd mej från att stiga på en cykel igen förrän barnet kan sitta i en barnstol. Jag är tacksam att jag kom undan med blotta förskräckelsen, att inga gravljus behöver läggas i korsningen.

Allt är nu rätt ok, jag är fortfarande skärrad och lite orolig, men hoppas på det bästa. Knät har börjat svälla och bli blått, det lär bli ett riktigt creddigt blåmärke.

onsdag 2 augusti 2017 - 08:56

LIPSILL

Jo jag tänkte bara berätta att de senaste kvällarna, exakt klockan 19, har gråtrumban börjat. Det är inget som är fel, jag har haft bra dagar - men ändå. Jag sitter i soffan och hulkgråter. Ibland till Allsång på Skansen, ibland för att jag är säker på att Quentin inte är lycklig.

Oftast är det faktiskt på grund av Quentin jag lipar. Hulk gråt hulk men tähään-äänk om han ihhinnerst ihnne är sorgsen och ooohoolycklig hulk gråt hulk.

Och Mira ba men se nu vad glad han är och ojoj hur kan jag hjälpa dej över din sorg och jag ba hulk gråt hulk.

Sen på morgonen är allt bra igen. (Men nu är det ju bara 10 timmar kvar tillkl 19..)

söndag 30 juli 2017 - 17:01

HEDNAMOR MED MIGRÄN

IMG 1828El senorita y el hombre y el ninjo uder duken.

Jag har aldrig varit en sån som har migrän, men idag när det började fläckas framför båda mina ögon och synfältet bara minskade i det ena ögat var det rätt klart vad det handlade om. Det hela skedde under en namngivningsfest där jag blev fadder - eller hednamor - åt Min Polare Elvis. Som tur hade jag redan tagit emot hedersuppdraget, läst min dikt och ätit maten före synen for.

Nu ser jag redan skarpt igen och nån större huvudvärk fick jag inte heller, lite gör det ont men mest är jag trött. Gjorde en snabb googling på väg från festen och det visar sej att personer med migrän vanligtvis har det lättare under graviditeten. Sen finns det väl vissa som börjar uppleva migränerna också, nåt med hormoner etc. 

Att bli hednamor åt Elvis förresten, så himla fin grej! Enligt hans föräldrar ska jag och barnet tillsammans idka jämställdhet och kamp, men också sopa mattan med Singstar och karaoke. Det blir många Bed of roses känner jag. 

Hoppade nyss på ett tidigare tåg hem. Så jäkla skönt att komma hem till treenigheten, eget hem, egen säng och egen katt. 

tisdag 25 juli 2017 - 10:28

BYRÅKRATIN I ATT BLI MAMMA

IMG 1378Quentin beundrar vår nya växt. Pekonilehti, som min vän sa att den heter. "Om jag håller den levande under hela graviditeten är det ett tecken på att jag kan ta hand om mitt barn!" sa jag glatt till min vän Filip, varpå han fnös "Du ska int gå och göra sånadär dumma löften, det vet du själv." Det vet jag själv, för jag klarar inte av att hålla krukväxter i liv.

 

Det är så mycket byråkrati med att bli förälder. Eftersom jag föder barnet kommer Mira att behöva adoptera det, annars har Drakungen bara en juridisk förälder. Det har vi vetat hela tiden.

Jag pratade med adoptionsrådgivningen i dag, och tvärtemot vad jag tidigare förstått så går det verkligen inte att sätta igång adoptionsprocessen före barnet är fött. Det finns några sätt att eventuellt göra processen smidigare och kanske lite, lite snabbare, men inte mycket att prata om.

När Drakungen föds ska vi boka en tid till adoptionsrådgivningen där de antagligen kommer att ställa ett gäng standardfrågor och se hur Mira "bondar" med sitt barn. Dunno riktigt. Där skriver de sen ett utlåtande som skickas till oss, och vi går med det till tingsrätten, som bestämmer om en adoption får ske.

Hos tingsrätten tar det den tid det tar, som snabbast ett par veckor, men troligen några månader, sa personen jag talade med på rådgivningen. 

En får ju anta att det här nu redan är rätt standardiserat förfarande och att det bara är en byråkratisk process som ska väntas igenom. Jag kan inte se nån orsak varför en adoption inte skulle gå igenom eller så.

Det är ändå frustrerande. För vi har gått igenom fertilitetsbehandlingarna tillsammans, vi har tagit ett gemensamt lån för att ha råd med det och vi är i ett registrerat partnerskap. Mannen i ett gift heteropar antas automatiskt vara pappan till ett kommande barn, det skulle underlätta så mycket om det vore fallet här också. (I och för sej är det där med antagande och giftermål och erkännande av faderskap också förlegat, HS hade en saklig kolumn om ämnet härom veckan.)

Det är det här den nya moderskapslagen vill åt, att vi, liksom ogifta heteropar, kunde "bekänna" moderskap på rådgivningen, och på det viset bli juridisk förälder, utan nån tidskrävande (och dyr! hello skattebetalare!) adoptionsprocess. På så sätt skulle också Drakungen ha två juridiska föräldrar direkt från födseln. (Pray to powers att lagen går igenom snart, den skulle förbättra barnens status tusenfalt.)

Kela om jag dör i förlossningen eller nån freak accident just efter barnet föds, då står ungen där utan vårdnadshavare och Mira har inga rättigheter till det. HUR SJUKT?

Tusen poäng till adoptionsrådgivningen tho, som betjänade mej på svenska. Trots att jag är tvåspråkig så känns det ändå tryggare att prata om så här stora saker på mitt känslospråk.