JAG FÖLL PÅ CYKELN - EN HISTORIA OM TACKSAMHET OCH ILSKA

onsdag 2 augusti 2017 - 18:02 | 5 Kommentarer

IMG 1903Glassen gör en two-in-one och kyler mitt stackars skadade knä samtidigt som den smeker min trasiga själ från insidan. *dramaqueen*

Det hade just slutat regna när cyklade förbi stället där en man körde ihjäl en kvinna och skadade flera för några dagar sedan. Det stod flera gravljus och en massa blombuketter på platsen och det kändes så oerhört sorgligt och så nära. Bara ett par kvarter från vår dörr.

Jag cyklade vidare i den rätt tråckliga trafiken. Bilar knölade sej om varandra och jag stannade i korsningen mellan Simonsgatan och Annegatan. När bilen framför mej åkte iväg gjorde jag det också. En bil från vänster trängde sej in emellan. Jag blev sur men bet ihop. Jag såg spårvagnen komma från Urho Kekkonens gata och tänkte att jag hinner över gatan före den kommer.

Jag greppade styret, steg upp på pedalerna och tog fart. Då kände jag hur höger gummihandtag lossade från styrstången, handtaget jag fast höll tag i. Cykeln kastades iväg till vänster, jag mot höger. Och mot marken. 

Jag hann tänka att jag inte får landa på magen, knät tar fallet, magen tar i asfalten medan jag snabbt sträckte fram handlederna under mej. I en rasande fart, eller var det i slow motion, steg jag upp och ledde skakade iväg cykeln till trottoaren.

Eftersom vi är i Finland var det naturligtvis ingen som hjälpte mej med det här, men snart kom två äldre damer och frågade hur det gick, hade jag gjort mej illa? Lite i knät men jag är gravid, fick jag snyftande fram. Jag måste få tag i min lunchdejt! Vi väntar här till du får tag på hen.

Föll på cykeln, kan du komma hit? skrev jag och snart kom min lunchdejt springande. Började storböla, mest av chock, när hen kramade om mej. Redan några minuter senare kändes det lite bättre och jag bestämde mej för att gå till företagshälsovården för en kontroll.

Efter ett tags väntan fick jag komma in till läkaren och sprutade ur mej att jag föll på cykeln, är gravid, gör ont i knät. Han vände och vred på knät och sa att det inte verkade vara någon större fara. Vilken vecka är jag i? Jaha, nå om ett missfall skulle börja så finns det i det här skedet inget vi kan göra åt det, sa han. Sen försökte han lugna mej och menade att det är väldigt liten risk att något skulle ha hänt Drakungen. Och jag får väl tro på det.

Jag är tacksam för flera saker i den här historien - och sur över två.

Jag är sur över att ingen hjälpte mej när jag låg där mitt i Annegatans och Simonsgatans korsning mellan bilarna och spårvagnen. Men jag är inte förvånad. Jag är sur för att läkaren var så klinisk och oempatsik och inte ens erbjöd ett ultraljud. I och för sej kanske jag kunde ha krävt ett, men en är ju rädd för auktoriteter.

Min tacksamhet riktas till de två damerna som hastade fram till mej när jag stod darrande på trottoaren. Jag är tacksam att Viima kom och kramade mej. Jag är tacksam för att Mira kom och hämtade mej, jag är tacksam för att Lina hämtade glass åt mej och förbjöd mej från att stiga på en cykel igen förrän barnet kan sitta i en barnstol. Jag är tacksam att jag kom undan med blotta förskräckelsen, att inga gravljus behöver läggas i korsningen.

Allt är nu rätt ok, jag är fortfarande skärrad och lite orolig, men hoppas på det bästa. Knät har börjat svälla och bli blått, det lär bli ett riktigt creddigt blåmärke.

Kategorier:

gravidbloggen lifvet

5

Kommentarer

  • Maria

    02.08.2017 19:25 (18 dagar sen)

    Nej fy vad arg jag blir! Ingen kommer och hjälper, alla mindar sin egen business ? Tycker nog att läkaren borde ha erbjudit ultra eftersom han såg att du var orolig! Gaaah! Men du använder väl cykelhjälm? ? Ben & Jerry's FTW!

    • Catariina Salo

      02.08.2017 20:00 (18 dagar sen)

      Ja! Cykelhjälmen var som tur på!!


  • Annica

    02.08.2017 20:31 (18 dagar sen)

    Va skönt att det gick bra! Förstår att du blev rädd skulle också blivit det. Finland är nog världens oartigaste folk. Har ramlat flera gånger på vintern och ingen hjälper en eller fråga om man stött sej eller behöver hjälp. Har alltid telefonen med om jag bara går till butiken för att kunna ringa efter hjälp. Bor i en liten stad mera som en by och ser inte farlig ut. Ändå får jag inte hjälp om det händer nåt. Är säkert ännu värre i storstäder.


  • Ennet

    02.08.2017 22:10 (18 dagar sen)

    Tänker att du bra kan gå till läkaren och be om ett ultraljud i efterhand också, det bemötande du fick var verkligen oempatiskt och kallt.


  • Ida

    04.08.2017 08:15 (16 dagar sen)

    Alltså finland och detta likgiltiga folk. Då jag var 13 fick jag ofta näsblod, minns en gång då jag började storblöda medans jag cyklade. Stannade, satt mig på marken med cykeln liggandes bredvid, helt blodig. Satt där en bra stund och en hel del människor gick förbi mig. Inte en enda stannade för att fråga om jag var ok. Nu var det ju inget farligt men det visste inte dom, och tänk om jag på riktigt var skadad? Skrämmande värld vi lever i..


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.