fredag 17 mars 2017 - 11:33

Dagens asana: BABY DRAGON

Planeterna ligger rätt nu. Jag känner det i ... öö ... tredje ögat?

Drakäggen hade överlevt, fyra hade delat på sej tillräckligt, två var lite sena i utvecklingen. Ett av de fyra snabbare drakäggen planteras in i min livmoder i morse, tre sattes i frysen. De två långsammare får växa till sej i några dagar till, sedan åker de kanske också i frysen - om de växer duktigt.

Imorse när jag morgonyogade (för att vara zen och fin när ägget sätts in) framför min internetyogi, var en av asanorna BABY DRAGON. Jag tog det som ett mycket bra tecken inför äggsinstalleringen.

Vidare: en av mina bästisar hade födelsdag igår, det är St Patricks day i dag (grön dag, grön = livets färg), om jag blir gravid nu kommer bebén kanske ut kring (PÅ?!) min födelsedag, jag vann ett pris på denna dag för exakt ett år sedan, jag har Facebook friendaversary med en bästis SOM ÄR GRAVID FÖR TILLFÄLLET. Allt stämmer. Nu blir det bra!

Om två veckor vet vi mer. Tummar får hållas igen.

Hej från tågbloggen!

Photo on 17 03 17 at 11.32 3

söndag 12 mars 2017 - 19:23

Bibimbap och köttfria hamburgare denna vecka 10 anno domini 2017

Angsten har suttit i hela veckan. Därför har det inte blivit några blogginlägg heller, för jag känner mej så jävla trött på mej själv när jag skriver om hur stressigt jag har det eller hur trött jag är eller angsten som sitter som ett avgrundshål i bröstet. 

Så har det varit så gott som hela veckan. Men nu känns allt lättare och jag ser ljuset i tunneln!

Vi har varit på två ultraljud den här veckan, på tisdagen och på fredagen. Jag har cirka 14 ägg som växer i äggstockarna och ikväll ska vi sticka sprutan som får dem att börja lossna. Klockan 10 på tisdag ska de plockas.

Så skönt att den här delen snart är över! Jag känner mej så stor, uppblåst, svullen, förstoppad, äcklig och smutsig hela tiden. Det känns liksom tungt i äggstockarna, som om nån lite klämde där inne hela tiden.

Nåväl. På tisdag plockas de ut och sedan ska de befruktas i labbet. Följande dag får vi ringa dit och kolla hur många ägg som blivit befruktade. Det kan ju hända att inget blir, en vet ju aldrig. Så klart hoppas vi på att så många som möjligt. På fredag morgon installerar vi då förhoppningsvis en eller två befruktade celler. Men det är ju jättemånga men här före fredag. Vi får se helt enkelt.

Som loppukevennys får ni se några bilder från veckan.

IMG 1606På måndagen lunchade jag på ett koreanskt ställe på Bulevarden med Linnéa, kommer inte ihåg vad det hette, men jag åt bibimbap och det är min roligaste maträtt pga namnet. Fick grymma flashbacks till min utbytestid i Shanghai, då åt vi ofta bibimbap på ett Koreanskt ställe bredvid universitetet.

IMG 1607På onsdagen, kvinnodagen, deltog jag i Kvinnoförbundets Kvinnodagskarneval på G18. Jag modererade tre paneler med kommunalvalskandidater - som alla var väldigt eniga i de flesta frågor. En grej jag dock skulle önska av fler kandidater är regnbågskunnande. Jag blev också förvånad av att ingen av kandidaterna tyckte att vi har en otrygg kollektivtrafik i Helsingfors, jag kan till exempel rätt ofta känna mej nojig i spåran och metron. Dels pga kvinna av rätt liten storlek och dels pga sexualitet. Blickar får mej att släppa min frus hand rätt ofta - fast det är kanske inte kollektivtrafikens fel per se, utan samhällets.

IMG 1608På torsdag bakade jag och min vän Lina en kaka till vår tredje vän Ida. Pinterest is the shit alltså, där hittar en all behövlig info för poppning av diapercakecherries. Är helt satans stolt över den här kakan, varken Lina eller jag trodde att vi hade det här i oss! Tänker mej någon form av bussiness i framtiden.

IMG 1609Tidskriften Astra ordnade en feministisk förbannelsesalong på Viirus på fredagen som jag houstade. Det är så jääääääkla festligt med de här salongerna, en blir arg, glad, upplyft och känner otrolig gemenskap efter att ha hört så många dela med sej av orättvisor och annat som gör dem förbannade i det här patriarkatet! Här berättar min vän Emil om hur pissigt det är att t.o.m. vårdpersonal och läkare diskriminerar pga könsidentitet.

IMG 1610Efter gårdagens babyshower som slutade klockan två på Dtm, kändes det helt berättigat att äta klassikern "big mac ilman lihaa, ilman sipulia" i dag. Saknade Tuomas grilli more than ever i dag faktiskt, grillen som fram tills för ett halvår sedan fanns mittemot vår ytterdörr och alltid visste vad vi skulle ha, alltså "laitetaanko samanlainen" och så fick jag min uuuunderbara hamburgare utan kött och lök. Räknade just ut att jag måste ha ätit över 200 såna hamburgare. Kvinnan i kassan har också följt med mitt liv och mina flyttar och mina partners. Lol alltså. Men bröööl saknar grillen!

Okej tack för i dag hej då!

måndag 6 mars 2017 - 19:09

It's all in the hormones, baby

Jag vet inte om det är hormonerna men jag har känt mej så jäkla angstig de senaste dagarna. Igår satt jag med huvudet under armen och skrek ut att det är ORÄTTVIST att jag har söndagsångest när jag inte ens är bakis.

Tre gånger så stor hormondos som senast, cirka tio ägg hoppas vi på att ska mogna. På fredag ska de eventuellt plockas ut och sen befruktas i labbet. Börjar redan bli rädd över utplockandet, men som nån tidigare påminde mej om att det är nog värre att föda ett barn än att plocka ut äggceller så jag får väl bara yogaandas och tänka på universum.

Imorgon ska vi på ultra och då vet vi fortsättningen. Nu har vi stuckit stora hormondoser i fyra dagar, idag ska vi sticka både hormon och sedan en spruta som stannar äggens utveckling - så de inte lossnar av sej själv. Det ska vi göra i två dagar, sedan vet jag faktiskt inte vad som händer. Antar att fler sprutor tills allt är utplockat.

Jag har också hört berättas att efter att embyorna sedan planteras in igen ska en ta ett vaginalt piller (vad heter det på riktigt?) i tio veckor. Lär inte vara helt klottfritt. Mm, ser mycket framemot detta.

Vi fortsätter alltså med vår behandling på samma sätt som vi täntke från början. Jag har inte ork att ta fighten med att börja ändra vår vårdplan nu och börja om från början, så där som vi tänkte för en månad sedan.

Men tro mej, efter att jag kommer loss från den här kliniken kommer jag att göra nåt slags klagomål till någon instans. Vet inte helt vad och till vem, men någon ska få höra vad jag tänker. FRUST.

54fbd71cb419ebf5c6db092541cb34a8Här får ni ett mantra för veckan, varsågoda.

fredag 17 februari 2017 - 09:44

Att donera celler till sin partner - eller hur jag blev rasande på min läkare

Igår exploderade jag på vår läkare på kliniken. Jag har blivit bättre och bättre på att säga ifrån och trots att det var rätt jobbigt är jag stolt över mej själv att jag faktiskt sa allt jag funderade över - det är trots allt ett människoliv vi håller på och lagar. 

Mira har under hela den här processen känt sej lite åsidosatt, det är ju som känt min kropp som gått igenom alla behandlingar. För att avlasta mej och för att själv vara mer med i processen kom vi på att vi kunde använda Miras äggceller medan det är jag som bär barnet. Egentligen var det en bekant som frågade varför vi inte gör så, vi hade inte ens tänkt på att det alternativet finns.

Eftersom vi nu går över till ivf, ska ändå äggceller plockas ut och befruktas i ett labb. Då känns det ju nästan lite romantiskt, och absolut mest jämlikt, att äggen plockas ur Mira och de befruktade embryona (embryot) planteras in i mej. Jag skulle alltså bära Miras biologiska barn, och sen skulle vi göra tvärtom senare vid ett eventuellt syskon.

Jag vet inte med er, men för mej låter det rätt logiskt och bra.

Så lät det också när jag mejlade kliniken och frågade om det här är möjligt, "visst är det möjligt, vi bokar in en ny tid med er läkare" (katching, dit for hundra euro).

Det visar sej ändå att det inte alls är så där bara.

Läkaren var väldigt oförstående och undrade varför i hela friden vi vill göra det såhär. Jag gjorde mitt bästa för att förklara att det skulle kännas bäst för oss båda att vara mer delaktiga i det som händer och att det rent fysisk skulle bli lättare om inte en kropp var utsatt för allt tryck.

Vår läkare förstod inte. Hon menade att en dylik åtgärd endast görs om det finns "en orsak" till det. Jag försökte förklara att det är väl en orsak att göra det mer jämlikt och att båda får vara med. Det gick inte hem.

Jag undrade också försynt (ok, här var jag inte så försynt mera) varför vi inte blivit informerade om den här möjligheten från början, varpå läkaren svara att det "inte egentligen är en möjlighet, men vi gör det om ni vill".

*total frustration, vad menar du, vad vill du ha sagt, varför säger du emot dej själv hela tiden*

Att plocka ut äggcellerna är ett "invasivt ingrepp" och därför vill de inte blanda in flera personer. Men när jag påtalade att det ju vore bättre om en kropp inte både var med om det invasiva ingreppet först, och direkt en graviditet därpå, sa hon att en "normal ung kropp nog ska klara av det". 

*alltså va, du kan inte vara seriös, och varför sitter du och flinar*

Så ja, vi får göra det på det här sättet om vi vill, men då måste vi princip börja helt från början - med det första psykologbesöket. Det ska tas nya blodprov och göras nya undersökningar. Och det är riktigt, riktigt pissigt eftersom vi redan hållit på i flera månader. (Katching, katching, katching.)

Eventuellt håller vi oss till den ursprungliga planen, vi ska ännu fundera över veckoslutet. Men min point här: borde vi inte ha fått veta om den här möjligheten från början? Och är det bara jag, eller skulle det inte vara helt AWESOME att dela upp allting? Att båda får vara med?

"Det är ingen som vill göra det så om det inte finns ett fysiskt hinder för den ena parten i förhållandet att bära barnet" säger läkaren. 

Det görs inte för att ingen berättar om möjligheterna till det, hävdar jag. ELLER? Är jag helt galen när jag inte kan förstå läkarens syn på det här?

Fattar ni hur jag tänker?

 

(Okej nu säger Mira att allt troligtvis beror på lagstiftning och att det kan ses som uthyrning av livmoder och bla bla blaaaa, MEN DET GÖRS JU ändå? Varfööööör kan man inte berätta om alla möjligheter?)

(Jag passade på att berätta alla andra klagomål till läkaren också, om hur jag tycker vi blivit behandlade. Man ska väl inte behöva ta dålig service av läkare? De ÄR väl inga gudar, trots att de gör lite magi? En del tog hon faktiskt till sej. Tack för det.)

onsdag 15 februari 2017 - 12:49

Hjälp mej hjälpa er - vilken är den bästa kliniken?

Det här är kanske ett långsökt inlägg, men det skadar inte att testa. Kanske jag blir överraskad av att folk gärna vill berätta om sina erfarenheter, hoppas!

Det gäller nämligen val av fertilitetskliniker. Eftersom både jag och Mira är likadana allt-ska-hända-genast-typer så gjorde vi nästan ingen research före vi valde klinik. Eller vi gjorde absolut NOLL research. Det råkade sej så att ett bekant par gått dit vi valde att gå, så tänkte vi att jahapp, vi bokar väl en tid då.

Nu har det ändå gått så att vi inte är helt hundra procent nöjda med hur vi behandlats på kliniken. Inget dramatiskt är inblandat, men det känns som att vi inte fått all behövlig info på förhand utan det sipprar fram saker lite allt eftersom.

Jag ids inte outa kliniken ännu, det kan ju hända att de skärper sej, men jag vill supergärna höra om era erfarenheter. För om jag lärt mej något av att blogga om assisterad befrukting så är det att vi är MÅNGA, heteros, homos, cis- och transpersoner, som gått igenom samma sak.

Nu skulle vi däremot behöva kartlägga våra erfarenheter lite, för jag är säker på att många skulle dra nytta av det! Ja, t.ex. vi kan dra nytta av det om vi bestämmer oss för att testa en annan klinik vid ett eventuellt syskon (till barnet som alltså inte ens finns ännu).

Ni får vara superanonyma och jag kommer aldrig att yppa ett ord om någons identitet! Kommentera, mejla eller skriv till mej på Facebook.

c808118836135f325a88b3b58e24af2aPS: Kompisar, om vi nån gång kommer så långt att en baby shower kommer på fråga vill jag ha ett sånt här spel! Och ja, jag vill ha en shower, men nej jag vill inte ha en blöjkaka. Varsågoda för info!

måndag 7 november 2016 - 13:49

"Vi vill inte att sperman kallnar!"

Nu sitter jag här med sperma i mina äggledare.

När jag ringde vår klinik imorse och berättade att ägglossningstestat varit positivt igår sa de att vi ändå skulle komma in på ett ultraljud på morgonen. Äggblåsan visade sej vara 15 millimeter och livmoderslemhinnorna såg bra ut (whatever that means) så vi bokade tid till inseminering på eftermiddagen.

Så under dagen har dom tinat upp och tvättat spermeriena.

Vi har haft några olika läkare på kliniken men den här, vi kan kalla henne (ja, alla som jobbar på kliniken är kvinnor, det här kan vi tala om i ett annat inlägg) Dobby, är alldeles speciell. Hon är inte elak på något sätt, men väldigt - ska vi säga - effektiv.

När jag kom in på kliniken från snöstormen på eftermiddagen råkade Dobby bara i korridoren och hon hälsade på mej. Hej sa jag och började baxa mej ur alla lager av kläder jag hade på mej. När jag fått av mej skorna kom hon gående med ett provrör i handen och sa att stig in bara så gör vi det här.

Det var fem minuter före vår utsatta tid och min fru hade inte ännu kommit, hon hade enkom fixat så hon kunde vara med under insemineringen.

Jaha, kan vi vänta lite, min partner är på väg, stammade jag. Vi vill inte att sperman kallnar! sa Dobby glatt och knackade på provröret. Ni kan gå på kaffe efteråt!

Så jag fick genast börja ta av mej byxorna och hoppa upp i gynstolen. Som tur var min partner precis just där, så hon hann ändå med.

Det var inte mycket chitchat där jag låg på britsen med benen i vädret. Nu känns det lite kallt, jag sätter in den här kanylen, nu kan det kännas lite obehagligt! Och obehagligt var det, lite som när man har mensvärk, men inte den där hemska värken, utan det där obehaget på botten av magen.

Så kändes det ännu när vi promenerade hem.

Så nu simmar de små spermierna i mina äggledare och jag kan inte göra något alls för att hjälpa till. Jag ska bara vara som vanligt och om två veckor ska jag göra ett graviditetstest.

Neggo som jag är tror jag väl inte att det leder nån vart, men kanske det ändå skulle vara bra att hoppas lite grann? Nåja, vi får se.

söndag 6 november 2016 - 13:48

Den glada smileyn kom på en söndag (borde vara en bra sak)

I dag har jag ägglossning. Det betyder att morgondagens tid för att kolla upp mina äggceller kommer att förvandlas till en inseminering. Tror jag?

Det är inte alltid jag förstår vad de säger på kliniken när jag ringer.

- Jo hej, jag skulle ringa när min mens börjar. Nu har den börjat.
- Jaha! Då ska vi se i kalendern... Mmmhmmm, hur mångte dagen av cykeln kom ägglossningen senast?
- Euummm.... Vet inte?
- Har du tidigare haft ägglossning före den tionde dagen?
- Öö..
- Hur lång är din cykel?
- Nåå, 28-32 enligt min app.
- Jaha jaha, vi ska se. Tio dagar... Ja då får du komma på måndag!

Och sen förstår jag inte riktigt om jag själv borde vara mer noga med min menscykel, borde jag ha följt den i hela mitt vuxna liv? Borde jag förstå allt som håller på att hända och när mina ägglossningar borde ske? Jag känner mej ibland som en usel kvinna, som att det här är något inprogrammerat men jag har ett datafel.

Så tja, jag får väl ringa kliniken direkt de öppnar imorgon och be dem tvätta upp lite spermier åt oss. För jo, tydligen ska sädescellerna först tinas upp och sedan tvättas. Rätt sjukt, rätt spännande.

Ids ändå inte hoppas alltför mycket, det är trots allt bara en chans på 20 procent att bli gravid genom inseminering. Kalla mej cynisk eller kalla mej realist, you choose.

torsdag 6 oktober 2016 - 13:41

För små ägg

Jag blev så sjukt frustrerad igår på ultraljudet.

Jag hade tid för att kolla hur mina äggceller utvecklas, kan vi gissa oss på när nästa ovulation kommer att ske? Läkaren kollade båda äggstockarna, mätte en cell och livmoderslemhinnan.

Näe, inte tillräckligt stort ägg eller tjock hinna för att exakt kunna avgöra vilken dag jag ovulerar. Hon berättade också att kvinnor inte ovulerar varje månad, att det hoppar över en ovulation typ en gång i året, och att det vore ju förargligt om det skulle hända under just den här cykeln för mej.

Sedan sa hon att jag ska börja göra ovulationstest från och med lördag morgon och ringa när jag ovulerar.

Om det är på lördagmorgon då, undrade jag.

Ja då missar vi den här gången, för kliniken är stängd under veckoslutet. Frågor? sa läkaren.

Tja. Jag hade egentligen inga frågor, för hon hade ju på ett väldigt bryskt sätt informerat mej om att det kanske inte blir någon insemination under den här cykeln. Eller så uppfattade jag det. Så jag gick hem och fortsatte jobba.

måndag 26 september 2016 - 13:40

Mardrömmar och val

Biologen på barnlöshetskliniken hade aldrig tidigare varit med om att någon inte hade några kriterier alls på donatorn. Personligen tycker jag att det känns konstigt. Det finns ju en möjlighet att det läkaren sa på första besöket, om att vi i något skede MÅSTE välja något kriterum, påverkar andra i så stark mån att de inte vågar vägra. Eller så har alla kriterier på donatorn av olika anledningar, vad vet jag.

Biologen var lite förundrad och sa att hon vill inte vara ansvarig för att välja ut vårt eventuella barn, så vi kom överens om en lösning.

Vi väljer klinikens egen sperma, som är donerad här på plats och ställe i Finland. På så vis belastar vi inte världen med transport av spermier från ett annat land (de beställer från ett annat Nordisk land), sen väljer vi en siffra på måfå (alla är märkta med siffror) och tar den sperman. Kan inte förstå att det inte finns någon färdig mall för det här.

För övrigt hade jag min första graviditetsmardröm i natt. Jag drömde att min sambo lämnade mej och vår barnprocess och stack iväg utan större förklaring. Det var en enorm förlust, på många plan. Snart är vi inte ensamma i det här livet mera, det börjar småningom gå upp för mej. Och det känns bra.

fredag 16 september 2016 - 13:37

Psykologbesöket - är det här ett test?

Enligt lagen måste alla som söker sej till barnlöshetsvård gå igenom ett psykologbesök. Främst för att ha lagstiftningen på det klara.

Det kändes däremot som ett test. Nu ska vi testas om vi FÅR bli föräldrar, om vi duger, om vi är tillräckligt bra. Jag gick in i rummet med en spänd känsla, en känsla av att jag måste vara på min vakt och försvara mitt liv och mina val.

Och visst, jag tänkte bränna propparna redan efter fem minuter. Psykologen började prata om manliga förebilder för vårt barn och hur barnet kommer att behöva en manlig idol. Jag frustade ut att det kommer inte att vara ett problem, barn får intryck från omvärlden hela tiden och det lär nog finnas män i barnets liv.

(Min partner sa efteråt när vi gick på post-klinik-kaffe att hon bara väntade på att jag skulle gå igång på vad psykologen sade, att hon riktigt såg ångan stiga från mitt huvud. Lol.)

Psykologen märkte nog också min frustration och sa att nej nej, inte tror hon heller att det blir ett problem men att hennes jobb är att ruska om oss lite, att se om vi tänkt på saker.

Resten av sessionen löpte problemfritt och var faktiskt ganska informativt.

Vi funderade kring det framtida barnet, enligt lagen från 2007 har personer som kommit till med hjälp av donerade könsceller rätt att få reda på donatorns identitet vid 18-års ålder. Det kommer troligen att betyda att det i framtiden kommer att bildas olika grupper där personer letar efter sina halvsyskon. Helt förståeligt, men något jag inte tänkt på.

Att barnet kan ta reda på donatorn ser jag inget problem med, vi måste bara vara ärliga från början med att det finns en möjlighet att ta reda på, men att donatorn inte har nån skyldighet att påbörja någon kontakt.

Mitt största orosmoment hittills har varit valet av sperma. Vid vårt första besök sa läkaren att i något skede kommer vi att måsta välja utseendekriterier för donatorn. Det har varit ett stort no-no för mej, inte heller min partner är intresserad av att leka Gud och välja hurdant barn vi får. Jag har tänkt att om universum väljer att ge oss ett barn så tar vi vad vi får, då är det ingen skillnad på om donatorn är kort, lång, mörk eller ljus.

Jag berättade om den här oron för psykologen varpå hon sade att nej, vi behöver verkligen inte välja. Att det egenligen gör hennes jobb lättare att vi inte har några kriterier, för de som har kriterier kanske inte inser att barnet inte nödvändigtvis får det utseende som donatorn har.

Så nu väljs en donator på måfå åt oss och det är en oerhörd lättnad för mej. Jag har verkligen inget behov av att styra naturen ännu mer än vi gör för tillfället.

Nu väntar vi bara. När min nästa mens börjar om cirka två veckor ska vi ringa kliniken. Då händer något som jag inte riktigt är säker på vad (kanske nån hormonbehandling?) och vid nästa ovulering kommer jag att bli inseminerad med måfå-sperman.

Rätt spännande!