torsdag 17 augusti 2017 - 19:09

DEN EVIGA BAKISEN

Så, vi bestämde oss för att åka hem en dag tidigare än planerat. Det känns som det var det enda rätta, min dyster var helt galen igår och fortsatte idag. Jag har gårtit för att jag får åka hem, gråtit för att vi är på väg hem, gråtit för att vi kommit hem.

Det är inte alls för att det skulle ha varit dåligt på nåt vis på stugan, men min hemlängtan blev bara för enorm. Jag var tvungen att få komma till min egen säng, min egen soffa, mitt eget golv. Och det är så skönt! Jag njuter av varje stund - varje stund när jag inte är nedslagen av dystern vill säga.

Den har eskalerat helt nu, dystern. Tidigare i dag kändes det som om mitt bröst skulle explodera, som om jag inte fick luft och som om allt jag gör är fel. Det är så frustrerande eftersom jag med mitt huvud vet att det här inte är en verklig känsla.

Eller en verklig känsla är det ju, men att det är något i hormonbalansen - lite som när en har riktigt hemsk bakis och tror att alla hatar en. Så är det, en evig bakis.

Urgh.

söndag 13 augusti 2017 - 12:49

UNICORN RESCUE MISSION

IMG 2511

Jag fick en enhörningsbadleksak av Linnéa och Diego när de var till Spanien senast. Jag har länge väntat på att få ta den i bruk, och igår var dagen det skulle hända.

Vi gjorde en liten skogsutflykt på dagen och det var hett, hett. Vi bestämde oss för att köra till Drömstranden i Liljendal för att kasta talvturken (eller jag då). Nå, det var inte så varmt sen längre och jag chicknade out och stod och mesade med med fötterna i vattnet.

IMG 3

Johanna vågade sej däremot i vattnet och fick enhörningen som sällskap. Det blåste rätt duktigt redan vid det här skedet, även om stormen ännu inte hade börjat. Då hände det som inte skulle få hända.

 

IMG 2513

Enhörningen slet sej och simmade iväg! Hjälp!

 

IMG 2514

Johanna försökte simma ikapp den men enhörningen var snabb, det blåste hårt. 

Till sist stod vi alla där på stranden och bara såg den guppa iväg. Jag vinkade sorgset och grät lite, vi ska komma ihåg att jag är gravid och började tänka på hur ensam enhörningen kommer vara i vassen där på andra sidan sjön.

Efter en stund gaskade vi ändå upp oss och insåg att det enda vettiga vi nu kan göra är att starta ett räddningspådrag. Vilket vi gjorde. 

Vi försökte lokalisera var i vassen enhörningen strandat och bestämde oss för att ta bilen och se om vi kanske kunde hitta ett passligt ställe att ta oss ner till vassen.

Sagt och gjort. Vi hittade en bilväg som gick till en sommarstuga, Johanna och jag sprang ner till stugan (ingen hemma) och ut på en strandklippa. Där var den, enhörningen. Men fortfarande för långt borta och instängd i vassen för att vi skulle ha kommit åt den därifrån.

Vi gick tillbaka till bilen och körde vidare. 

Plötsligt såg vi en liten skogsväg, eller mest en traktorstig. Vi bestämde oss för att prova lyckan och se vart den gick.

IMG 2521

I änden av traktorstigen fanns den minsta brygga jag nånsin sett, två båtar och en massa vass. Det verkade som att vi var nära!

Vi bestämde oss för att låna den lilla roddbåten, lämna Mira på stranden för att förklara att det var en nödsituation - ifall någon skulle komma och tro att deras båt blivit stulen. (Tusen tack båtägaren! Du är en räddare i nöden!)

Så rodde vi ut bland vassen utan någon hum om varåt vi skulle.

IMG 2515

Och så plötsligt! Vi såg den! Båda skrek av förvåning och lycka. Där inne bland vassen låg enhörningen nöjt och guppade. Jag tog haken som fanns i roddbåten och räddade det vackra magidjuret.

 

IMG 2522

Mira sa att våra glädjetjut hörts på lång väg. Lyckan var så gott som total.

 

IMG 2516

Ingen i vårt sällskap, utom Johanna och jag, trodde väl egentligen att vi skulle hitta och få tillbaka enhörningen. Det gjorde vi ju, med makt. 

Så vad lär vi oss av det här? TRO PÅ DEJ SJÄLV, alternativt: ha fan inte en stor badleksak i sjön när det blåser.

Snipp snapp snut!

 

PS: Sen stormade det ju riktigt ordentligt på kvällen och alla var livrädda och svettiga. Jag får återkomma till det.

torsdag 10 augusti 2017 - 14:43

ATT GÅ EN MIL I SKOGEN

IMG 2332

IMG 2333IMG 2346IMG 2350IMG 2362

Såatteee, vi gick en skogsrunda på lite över en mil igår. Tar väl inte länge, tänkte vi när vi gav oss iväg med bärhink och matsäck med oss.

Jaha, men att gå en mil i skogen i kuperad terräng är verkligen ett ASIGT sätt att tillbringa en eftermiddag/kväll. Speciellt Mira var onöjd där hon gick i sina gummistövlar. En mil i gummistövlar. Vi var tvungna att byta skor i ett skede för hon klarade inte av det mer.

Medan Mira alltid då och då försvann in i skogen med bärplockningsgrejerna stannade jag kvar på en stubbe eller en sten och sjöng julsånger och psalmer. Det peppade mej att hålla mej igång.

Sen var det ju ändå vääääldigt vackert på sina ställen där i skogen, speciellt vid den lilla tjärnen men klart vatten på ett 54 meters djup. På grund av tjärnen och alla trevliga rastplatser kan jag verkligen rekommendera Kalles Rundan.

Men inte för gravida eller gummistövelförsedda människor. Det gäller kanske att inse att det verkligen kommer att ta ett gäng timmar, att det inte är sådär bara. Men som väldigt oerfaren hajkare kan jag ju vara rätt stolt över mej själv.

Utöver det har vi i dag köpt en vagga. Jag har nämligen en svägerska som är en HÖK när det gäller facebookloppisar och hittade en sovgunga åt oss för en billig peng. Nån som har erfarenhet av såna? Tänker att den kan vara bra pga litet hem, plus tar nästan ingen plats att förvara så känns ändå ok att köpa den redan nu. (Iofs är det min bror som hämtar den så den lär förvaras hemma hos dem i Petalax ett par månader framöver, hehehe.) (Tack för hjälpen, underbara familj!)

tisdag 8 augusti 2017 - 08:10

KIITOS LAPINJÄRVI

Photo on 08 08 17 at 07.59 2Självporträtt, 2017, photo booth.

 

Det regnade när jag väntade på bussen in till Helsingfors igår. Jag var tvungen att åka in för jobb och det kändes inte ett dugg tungt. Till en början. När jag sedan kommit fram och hastat vidare till mitt möte insåg jag att jag glömt plånboken på stugan i Lappträsk. Ni vet hur en kan bli när en inte ätit sedan klockan sex och klockan just närmar sej 13.30. Addera en graviditet.

Jag var rätt stressad, hungrig och arg. Jag hade fortfarande en massa saker att fixa medan jag var i stan, och som tur hade min kollega lite cash på sej så jag hann springa till butiken mellan ärenden. 

Tillbaka till Lappträsk skulle jag åka med mitt hednabarn Elvis och hans mamma, och när vi satte oss i bilden och körde ut från Helsingfors i rusningstrafik ville jag skrika.

Så ni kanske kan ana exakt skönt det kändes att äntligen komma fram till stuga igen. Att ställa sig utanför bilen och andas, klä på sej mjuka byxor och badrock. Elda bastun och grilla grönsaksknyten. Sån frid är det länge sedan jag känt, och det låter så klyschigt och äckligt.

Nu behöver jag inte åka någonstans före fredag, jag kan jobba och bo här i skogen. Det känns på nåt sätt så otroligt lugnande, trots att jag säger att jag älskar stan mer än allt annat. (Det kan eventuellt också bero på att jag hade världens söndagsångest i helgen och det enda som botar det är semesterkänsla när en jobbar. Och semesterkänsla när en jobbar får en verkligen här på stugan i Lappträsk.)

söndag 6 augusti 2017 - 13:09

HELLO LAPPTRÄSK!

IMG 1986Lappträsk hälsade oss med en dubbelregnbåge. 

 

Det var inte helt lätt att ta sej till vårt landsbygsresidens i Lappträsk. Inte för att det skulle ha varit svårt att hitta utan för att det hände en massa på vägen. Nå tja, kanske inte en massa men jag blev till exempel påkörd precis efter att jag hämtat vår hyrbil. Som tur var det ingen hård smäll och ingen skadades, men jag blev rätt skakig. Också det här med två trafikolyckor på en och samma vecka, what are the odds? Lade in några lottorader igår för jag tänkte att jag haft så mycket otur att det måste svänga nu, men jag vann förstås inget. Så inte ens det ger mej universum!

Nåja, vi kom slutligen fram till vår stuga och det är precis ungefär som jag tänkt mej. En stuga som är precis som en stuga. Doftar stuga, är stugfärg (röd utanpå, livsmörknad furu inuti), har stugsaker (omaka tallrikar och grytor) och en stuggård (skog, vatten, en grill). 

Mira och vår väninna Noora, som är med under veckoslutet, började genast leta metmask medan jag bytte om till stugoutfit (kolla min instagram) och lade mej på soffan. "Ska du inte med ut och ro?" frågade de medan jag fnös och sa att jag trivs bättre inomhus där jag kan kolla på instagram utan att vara rädd att telefonen faller i sjön.

Medan flickorna var ute och jagade kvällsmat till oss tillredde jag maten som inhandlats på kapitalistiska villkor i butiken. Det var tur, för de kom hem tomhänta. Fast en skål kantareller fick jag, och de ska få vara med i dagens risotto har jag tänkt.

Det är helt idylliskt och gemytligt här, har till och med skrivit litegrann, men vete fan hur jag orkar i två veckor. Tur att jag har ett jobb som tvingar in mej till Helsingfors nu och då.

Adios!