onsdag 26 april 2017 - 09:13

När det vänder

Igår när jag var hos min shrink och knappt fick ett ord ur mej tänkte jag att nää-ä, så här kan det väl fan inte fortsätta. Jag kan inte krascha på samma sätt som jag gjorde för några år sedan, jag har ju kommit så långt!

Det börjar väl vara tre år sedan nu, Den Stora Kraschen. Före DSK hade det funnits några små kraschar och efter DSK har det också funnits några kraschar, men ingen mäter sej med DSK.

Så det är väl en helt relevant rädsla, rädslan för DSK. Min shrink gav signaler om att hon också var orolig för det.

Det har ju onekligen varit rätt pissiga dagar, men imorse när jag vaknade kände jag att något vänt.

Eller jag kan inte påstå att det hände genast jag vaknade, eftersom det tar ungefär en timme från första ögonöppning tills jag känner ens en modest grad av varseblivning i mitt huvud. Men när jag stigit upp, matat katten och satt på kaffevatten - och när jag sen satte mej ner för att kolla mejlen kändes det för första gången att visst, det här kommer nog att gå det också.

Allt kommer att lösa sej och vi kommer att orka fortsätta. 

Så känns det nu, men jag är ju inte sämre kvinna än att jag kan ändra mej om det börjar kännas riktigt pissigt igen. Bara så ni vet.

unnamed 11Min favoritdryck, alla kategorier.

 

söndag 23 april 2017 - 20:26

Det gör så ont!

13fd2733d6a8db1f32c0976b23f58a0b

 

Fy fan vilka dagar. Jag är så utmattad och fylld av ångest att jag vill vända mej själv ut och in.

Jag har ätit så mycket mediciner att min magsäck värker, men äter jag dem inte gör det ont på andra ställen.

Jag tvingade mej själv att dricka öl för att slippa tänka. Det visade ju sej vara en värdelös idé, eftersom det bara ökar på mängden ångest i dag. Never again.

Hela dagen har jag växlat mellan apati och gråtattacker. Nyss råkade jag spilla på byxorna, grät förstås hysteriskt av det också.

Och jag funderar att det här ska jag inte skriva om för jag vill inte gnälla. Men sen inser jag att det här är min blogg och jag får verkligen gnälla hur mycket jag vill här.

För nu är det tungt. Det är riktigt för asigt och jävligt.

(För första gången har jag också börjat bli avundsjuk. På andra. Hatar det verkligen, för andras lycka är verkligen inte bort från mej. Gah.)

fredag 21 april 2017 - 09:34

Meditation och panacod

Jag sov hela natten. Allt känns så mycket lättare när den fysiska smärtan så gott som lagt sej.

Är förresten en stor förespråkare av västerländsk medicin, panacodburanablandningen jag tog ett par gånger igår var superb.

Däremot måste jag också erkänna att när smärtan var som värst svängde jag mej inåt, blickade mot mitt tredje öga och klarade för en stund av att meditera mej bort från värken. No joke, faktiskt. Namaste etc.

Saker som för tillfället får mej att känna lite glädje:

- Jag får dricka skumpa på vappen

- ....

Ja kanske det var det? Men värt glädje i vilket fall.

Vi ska prata mer om missfall här på bloggen snart, för det behövs, men jag orkar inte riktigt ännu. Återkommer.

Tack till alla som kommenterat på förra inlägget, skickat hjärtan och ord på Facebook, skickat meddelanden. Ni är guld och jag läser vartenda ett - just nu orkar jag bara inte svara.

Vi är okej, men det är klart vi är trötta och ledsna. Men vi är okej. Vi är som tur två om det här (tre om man räknar med Quentin). Ingen behöver vara ensam.

 

370d8c8dbda64de200a21638d82882c7