torsdag 14 september 2017 - 10:43

OM BÖCKER OCH VÄGGAR

Screen Shot 2017 09 14 at 10.27.33

Hörni bra Vasablad i dag!

Jag loggade in på e-tidningen för att kolla artikeln om De langerhanska öarna, som jag hade ordnat pressinfo för igår, och stötte på mej själv på en sida. (Här är DLÖ-artikeln förresten (tror den ligger bakom betalmur tho), VÄLDIGT bra juttu! Nu är jag ännu mer nöjd över gårdagens pressinfo.)

I Sevendays-bilagan har jag alltså tipsat om fyra böcker jag tycker är bra om en mår dåligt, är deppig eller melankolisk. Bra böcker är det också, alla fyra! Lönar sej att gå in och kolla.

Men bredvid fanns Linns kolumn om den så kallade "VÄGGEN". Och den slog som en knytnäve mot näsryggen.

Det är det här jag kämpar med. Igen. Det verkar komma i cykler på 1,5 år för mej nuförtiden. Och för tillfället jag sitter i tvivelträsket. Nä men int är det väl så farligt?

Sen när en ser att läkaren skrivit vakava masennustila i ens epikris och skickat remiss till psykiatriska poliklinken måste en väl börja inse. Fast till och med då är det svårt.

Nu ska jag andas djupt resten av dagen medan ni går in och köper ett lösnummer av Vbl och läser alla de fina juttur som finns där idag. Tack för mej.

onsdag 6 september 2017 - 16:38

PSYKISK HÄLSA ÄR EN KLASSFRÅGA

Jag blir så trött på den här neggigheten jag går runt och dras med, jag skulle inte ens vilja skriva om den. För första gången skäms jag också över att tala om hur jag mår, för just nu borde jag faktiskt inte vara nere, jag borde ha det bra och vara lycklig.

Men jag är inte det. Mitt humör dalar för var dag. Det blir jobbigare att stiga upp, det blir svårare och svårare att komma igång med jobbet varje morgon. När jag väl kommit igång är det ju roligt och givande, men det är liksom starten som blir trög. Och så blir jag så trött, så otroligt trött (fast det är säkert rätt normalt i min situation).

Det jag ändå blir mest trött på är hur svårt det verkligen är att få hjälp. Jag känner ju mina symptom, jag vet vart de kan leda. Därför har jag börjat söka hjälp redan för flera veckor sedan. Men jag blir bara knuffad vidare och framåt och får vänta på tider och läkare och får remisser skickade tillbaka. Mitt enda val blir att gå privat.

Och jag har tur, för jag har en bra företagshälsovård som direkt kan hjälpa. Jag har tur, för jag har för tillfället råd att betala terapi från egen ficka. Det jag ändå är mest trött på är hur svårt det är att komma fram till den där hjälpen och hur klassklyftorna bara växer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, psykisk hälsa är en klassfråga i Finland. Har du inte pengar får du klara dej själv. Och var, VAR, är det förebyggande vården?

I dagens läge är jag fortfarande s.a.s. high functioning. Jag klarar av att rycka upp mej, borsta håret och le. Jag klarar av att kriga med olika instanser för att få det jag ska ha rätt att få. Men mådde jag ens några promille sämre skulle det inte finnas någon ork kvar. Och det är S Å  M Å N G A som har det just så, för dem kan det vara O M Ö J L I G T att kämpa sej fram till hjälpen.

Och vad är grejen med att det är totalt noll chans att få hjälp via psyk poli om en inte ligger i en blodpöl på golvet? Vill vi faktiskt att det ska vara så, att folk ska försöka ta livet av sej innan de får vård? Jag är så utmattad och frustrerad på det här - för så här har det ju sett ut i evigheter. Det här är inga nyheter. Men när det för fan inte görs något åt det!

Har någon av er förresten erfarenhet av nätterapi? Det är vad som nu föreslagits för mej från den kommunala sidan, men jag vet inte, det känns väldigt otryggt att inte ha en personlig terapikontakt.