Visa inlägg taggade med 'kliniken'

söndag 5 februari 2017 - 17:30

Mini-runkku

Förstår att ni alla sitter som på nålar och undrar över vad stickan visade i dag.

2fc7dd0f5afc111968de9f9c5166c22f

Faktum är att jag inte behövde testa, för jag fick mens i tisdags.

Först försökte jag intala mej själv att det var en nidblödning och frågade alla mina gravida vänner om de haft såna. Googla sönder internet och läste ALLT om blödningar under graviditeten. (På köpet fick jag en alldeles fantastisk diskussion om missfall och aborter i en Facebook-tråd, kan vi snäääääälla prata mer om det?)

Vi ringde till slut kliniken och frågade what to do, gjorde ändå ett graviditetstest, men det var ju förstås negativt. Det blev alltså inte till något den här gången heller.

I fredags var vi till kliniken och pratade igenom vad vi har för möjligheter och det är jag glad över. Det har känts så hipphappigt där hittills, som att de inte berättar allt och vi har inte heller fattat att fråga. Nu kommer vi att göra IVF om en månad - alltså efter nästa mens.

5b35780989277286d8df9ad5448dc761

I praktiken så här: två dagar in i nästa menscykel börjar jag ta hormonsprutor (tredubbelt starkare än de jag tog sist) som gör så att flera äggceller mognar samtidigt i mina äggledare. Vid ovulationstidpunkten plockas äggen ut (lär göra skitont men en får typ någå intravenös morfin), sätts i en skål och befruktas där. (Och om äggen inte befruktas kan de tvinga dem att befruktas! Köra in en spruta och på så vis tvinga in spermien. Alltså science is wild!)

Några dagar senare, när de befruktade äggen (är de redan embryon då?) vuxit lite, planteras de in i livmodern. Sen ska en ännu ta nån medicin till typ vecka 10 som hjälper till att hålla kvar fostret. WILD!

Jag är superbesviken över att det inte blev en graviditet nu, och det är Mira också. Men efter att ha gråtit en kväll så har iaf jag gaskat upp mej och är redo att prova igen. Jag tycker till och med det ska bli lite spännande.

Synd dock på ingen Mini-Runkku Runebergsdagen till ära, det hade varit ett bra arbetsnamn. Tror också att barnet inte ville bli till för att insemineringen skedde samtidigt som Trump blev president.

1b833290e10fc06d206cb024bbb6c21f

onsdag 18 januari 2017 - 14:18

Sex sprutor senare

Nu har jag blivit injicerad med hormoner i sex dagar. På ultraljudet imorse såg min livmoder "wow riktigt bra" ut och två äggfolliklar hade vuxit till lämplig storlek.

Det betyder att två ägg kan eventuellt bli befruktade vid nästa insemination, som är i morgon eller på fredag. Som jag förstår det är det alltså dubbelt så goda chanser att bli gravid, men eventuellt också tvillinggraviditet. 

Tre folliklar kunde tydligen också ha mognat, då hade vi varit i pisset och typ måst stå över en månad. Risk för trillinggraviditet ska en tydligen inte bli utsatt för. Eller så tolkade jag det i alla fall.

Jag trodde också det var färdigt med att pissa på stickor, men nu ska jag ändå göra ägglossningstest för att veta om vi ska sticka den sista sprutan (den som hjälper äggen lossna) ikväll eller imorgon.

Intressant att det jag tycker är jobbigast i den här processen inte är att bli stucken i magen eller petad i underlivet stup i kvarten, utan det här med att pissa på stickor. Det måste vara psykologist tänker jag, hela det där med att vänta på ett resultat där en möjligen blir besviken.

Oh well, iväg och köpa pisstickor då! Pissticka, låter som ett glåpord en kunde ha fått höra i lågstadiet.

FullSizeRender 2Varsågoda, en kavalkad på injiceringsbilder. En bild för varje kväll. (Jo, jag har ALLTID samma byxor på mej hemma.)

onsdag 4 januari 2017 - 18:51

Men älskling, två för priset av en!

OK klinikuppdatering, varsågoda.

Såattee jag har pissat på sticka igen. Ni vet, för att kolla ägglossningen. (Skrev kort om det i slutet av det här inlägget.

Stickan visade fortfarande att jag har ägglossning så jag ringde kliniken och sa att hey, kolla nu det här. Min läkare sa tidigare att hon trodde jag kunde ha ägglossning på typ torsdag, men idag var båda strecken lika starka (till det här hör också att läkaren i måndags inte kunde tyda min ägglossningssticka som jag visade bild på - alltså jag vet inte, om du jobbar med assisterad befruktning och ber alla dina klienter pissa på stickor kan väl inte din kommentar vara "nä men jag kan inte alls tyda de här hemtesten, vänta jag ska fråga min sköterska" ELLER??).

Nååå jag for till kliniken och så kollade vi med ultraljud igen men hon sa att där nog inte var någon lossning. Oookej nå varför visar stickan positivt då, undrade jag men läkaren kunde inte svara.

Och jag inser ju att människokroppen är en invecklad grej som kan vara svår att tolka, men jag hade nog önskat mer än "jag vet faktiskt inte, men sånt här kan ju nog hända" från ett ställe som jag betalar mej sjuk till. Troligen finns det väl ingen förklaring (eller en jätteenkel förklaring) till det positiva testet, men jag är förstås frustrerad. En vill ju ha svar.

Min frustration ledde till att jag började pressa läkaren och sa att jag nog inte nöjer mej med det här. Det i sin tur ledde till att hon föreslog att vi gör en medicinsk cykel vid min nästa mens.

Det betyder att jag kommer att injicera ett hormon som gör att äggfolliklarna mognar och utvecklas i en viss takt, och sen injiceras en medicin som gör så att ägget/n släpper - alltså skapar ägglossning.

Visst, sa jag, det går jag med på - vi hade ändå pratat om att testa det om det inte blir någon graviditet i den här cykeln. 

Nu finns det förstås två nackdelar med det här:
1) jag måste injicera saker i sex dagars tid (tur att Mira är sjukskötare, jag kan bara blunda och skrika)
2) det finns risk för tvillinggraviditet (två för priset av en, hjälp).

Det fattas väl bara att kliniken tar ut en extra avgift för tvillingen. :)))))

FullSizeRenderEtt käckt litet stilleben innehållande en miniananas, mina Festivoljusstakar och DANGER-MEDICINAL-SHARP-BOXEN SOM JAG SKA KASTA MINA ANVÄNDA SPRUTOR I.

tisdag 22 november 2016 - 15:55

Blodfontänen

Under morgonnatten drömde jag oroliga drömmar. Det var blod som sprutade fram ur min livmoder, forsar av blod längs mina ben. Ett rent slagfält omkring mej och på min kropp. Det luktade frätande.

Jag kommer ihåg att jag halvt vaknat och insett att min mens börjat, och jag har knipit. Knipit ihop benen och fittan. Knipit allt jag kunnat och somnat om.

Som om det skulle hjälpa att knipa. Som om knipmusklerna kan hindra mensen från att börja. Mensen, som vittnar om att vårt försök misslyckats.

När jag sedan vaknade och gick på toa märkte jag mycket riktigt att nu börjar mensen.

Det var inte en total överraskning. 

Eftersom jag inte är den som tålmodigt orkar vänta gjorde jag ett tidigt graviditetstest redan förra onsdagen. För jag var bombis på att jag är with child. Alla tecken var ju där! Jag mådde lite illa, jag hade ont i brösten, och jag blev helt utmattad varje eftermiddag. (Never underestimate the power of självsuggestion!)

När den digitala (omg) graviditetsstickan sen sken upp i ett "INTE GRAVID EI RASKAANA" blev jag rätt förkrossad. Jag var ju säker! Jag kände ju det på mej! Nog känner jag ju min egen kropp!

Att testa över en vecka före väntad mensstart är ändå inte det smartaste, och Mira intalade mej om att hoppet inte är ute. Och det är klart att det inte var.

Men när jag på söndagen testade igen och stickan visade negativt visste jag att det är kört. Planen var att testa igen imorgon - dagen då jag på riktigt skulle testa - och sen inte tänka på det mer.

Nu behöver jag ju inte göra det eftersom det forsar blod ur mej.

Det är en sorg jag känner, och det är en ny slag sorg. Jag har aldrig varit med om den här tidigare, och nu inser jag hur det måste kännas för alla som försöker bli gravida men inte lyckas, eller inte lyckas genast.

Sorgen är reell, trots att det är en sorg över något som inte finns, som aldrig funnits. Sorgen måste få finnas, den måste få existera och ta plats i universum tills den är färdig att ge vika för ett nytt hopp.

För de facto måste/får vi ju genast börja tänka framåt; när försöker vi nästa gång, hinner vi med en inseminering ännu före vi åker till Indien på vintersemester? Och vi hoppas att vi hinner. På det viset var mensen faktiskt rätt schysst, den kom lite i förtid. Det betyder att det finns en möjlighet att jag har ägglossning ett par dagar innan vi åker iväg, med god tur.

Och kanske det är på en strand i just Indien som det är meningen att en befrukad äggscell ska hitta sin väg ner mot min livmoder och fastna i väggen. Kanske det är så det måste ske?

Vi får se.

menssssssFrån Liv Strömquists Kunskapens frukt - förstås.

måndag 14 november 2016 - 19:47

Man måste ju leva också!

...så brukar vi ropa till varandra med min bästis om något som vi verkligen vill ha är superdyrt. Sen köper vi det.

Lite samma känsla har jag efter att ha kastat ett öga på räkningen vi fick på posten i dag.

FullSizeRender

Och lol, det är inte ens första räkningen från kliniken. :)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))

måndag 7 november 2016 - 13:49

"Vi vill inte att sperman kallnar!"

Nu sitter jag här med sperma i mina äggledare.

När jag ringde vår klinik imorse och berättade att ägglossningstestat varit positivt igår sa de att vi ändå skulle komma in på ett ultraljud på morgonen. Äggblåsan visade sej vara 15 millimeter och livmoderslemhinnorna såg bra ut (whatever that means) så vi bokade tid till inseminering på eftermiddagen.

Så under dagen har dom tinat upp och tvättat spermeriena.

Vi har haft några olika läkare på kliniken men den här, vi kan kalla henne (ja, alla som jobbar på kliniken är kvinnor, det här kan vi tala om i ett annat inlägg) Dobby, är alldeles speciell. Hon är inte elak på något sätt, men väldigt - ska vi säga - effektiv.

När jag kom in på kliniken från snöstormen på eftermiddagen råkade Dobby bara i korridoren och hon hälsade på mej. Hej sa jag och började baxa mej ur alla lager av kläder jag hade på mej. När jag fått av mej skorna kom hon gående med ett provrör i handen och sa att stig in bara så gör vi det här.

Det var fem minuter före vår utsatta tid och min fru hade inte ännu kommit, hon hade enkom fixat så hon kunde vara med under insemineringen.

Jaha, kan vi vänta lite, min partner är på väg, stammade jag. Vi vill inte att sperman kallnar! sa Dobby glatt och knackade på provröret. Ni kan gå på kaffe efteråt!

Så jag fick genast börja ta av mej byxorna och hoppa upp i gynstolen. Som tur var min partner precis just där, så hon hann ändå med.

Det var inte mycket chitchat där jag låg på britsen med benen i vädret. Nu känns det lite kallt, jag sätter in den här kanylen, nu kan det kännas lite obehagligt! Och obehagligt var det, lite som när man har mensvärk, men inte den där hemska värken, utan det där obehaget på botten av magen.

Så kändes det ännu när vi promenerade hem.

Så nu simmar de små spermierna i mina äggledare och jag kan inte göra något alls för att hjälpa till. Jag ska bara vara som vanligt och om två veckor ska jag göra ett graviditetstest.

Neggo som jag är tror jag väl inte att det leder nån vart, men kanske det ändå skulle vara bra att hoppas lite grann? Nåja, vi får se.