Det är slut

torsdag 7 september 2017 - 16:20 | 0 Kommentarer

Det har nu gått en dryg vecka sedan jag kom hem till Finland från Universiaderna. Skälet att jag inte har skrivit sen dess är enkelt. Slängde mig in i vardagen direkt och eftersom jag inte förberedde mig på något särsklildt sätt för vardagen innan jag åkte iväg till Taipei, har jag hela tiden varit ett steg efter min egna tidtabell. "Tyhmästä päästä kärsii koko ruumis". Nu äntligen är läget och vardagen under kontroll igen.

Jag vill inleda denna text genom att prata om hur simningarna gick vägen i Taipei. Därefter tänker jag diskutera om resan i sig och sedan avrunda till slut om att berätta vad mina planer är nu efter karriären.

Simningarna & analys

När det diskuteras om simningarna måste jag vara ärlig. Är missnöjd med dem. Formen kändes bra innan tävlingarna, och jag hade tränat och gjort allting annat bättre än hela resten av säsongen. Ändå gick det inte vägen vid toppningen. En toppidrottare analyserar alltid misslyckandet, och fastän detta var min sista tävling, tänker jag inte göra det ett undantag. Min största misstanke är att jag inte hann återhämta mig innan tävlingarna började. Det var en risk vi tog genom att bestämma att träna väldigt hårt ända tills vi åker, och sedan dra ner träningen till noll och bara invänta formen, precis som jag även skrev i inlägget från Taipei. Jag är säker på att det skulle ha gått enligt plan och formen skulle ha träffat rätt, men i just dessa tävlingar skulle jag nog med eftertanke ha behövt längre återhämtning. Heltidssimmare och heltidsarbetare blev just och just för tufft i slutet. Jag hade de sista dagarna klagat åt mina tränare på att kroppen inte är mottaglig mot träning mer, att träningen helt enkelt inte gick hem. Då borde jag ha förstått att lösa på skruven. Men motivationen var för hög för att lita på att vilandet skulle ha varit det rätta alternativet just då. Som jag skrivit tidigare; idrottare tänker kanske inte alltid så rationellt. Ansvaret var mitt, jag är en fullvuxen idrottare. Att jag inte fick kroppen att återhämta sig i tid, är min egen moka. Simningarna i sig gick alla mellan katastrofalikt och dåligt. Sista simningen var den bästa, så det var kul att avsluta karriären till den bästa av dåliga simningar.

Känslorna var som värst före sista strarten. Inte såpass kraftiga mer efter sista simningen, förutom då det blev tid att tacka mamma och pappa, men i och med den normala nervositäten och annat tänkte känslorna ta över bakom startblocket före sista simningen. Kept it together ändå. Annars tycker jag att processerande av tankarna av att sluta karriären gått utmärkt. 

 

Resan i sig

Har då de dåliga simningarna stor betydelse? Ja och nej. Ja eftersom jag i grund och botten är en idrottare som simmar för att få resultat. Nej, eftersom jag njöt som fan av resten av resan. Fastän jag inte hunnit skriva på en vecka blogg, har jag försökt komma på hur jag ska förklara resan för er. Och jag har faktiskt inte än kommit på hur jag ska ge det den upplyftning som den egentligen förtjänar. Antagligen har jag fått uppleva min livs resa nyss. Jag gick just och just miste förra sommaren om en plats i OS, men vad jag fick uppleva blir inte långt ifrån vad den resan var. Och det är inte endast tävlingarna och evenemanget som gjorde resan så otrolig, utan även Taipei i sig påverkade det. Staden är fullständigt otrolig. Stor, fin, mäktigt, vacker men på samma gång så ödmjuk. Evenemanget och resan tillsammans gjorde nog det till en resa för livet, som jag alltid kommer att komma ihåg, och som jag förklarat för många, något som jag knappast någonsin mer kommer att uppleva.

Vad händer sen?

Känslan efter sista simningen var till största del tomhet. Den tomhet har dock ändrats till frihet. En frihet som medför möjligheter. Igen, jag slutade inte för att jag inte tyckte om det jag gjorde eller för att jag kände att jag var fast i det. Men jag insåg att slutande gav mig en stor frihet och möjligheter. Frihet och möjligheter att göra saker jag inte tidigare kunnat göra pga. antingen tidsbrist eller helt enkelt för att jag valt att inte göra dem för att inte strula till det med simningen.

Tro det eller ej men har faktiskt allmänt sett lyckats fylla min kalender ganska smidigt med tiden jag fick efter att simningen slutade. Än så länge i alla fall. Är med i ett tränarteam i Vasa simsällskap och hjälper till där, studerar mitt huvudämne som kräver mycket av tid utanför skolan, samt försöker alltid nu och då ta en jobbtur. Dessutom ska jag naturligtvis hålla mig i form också. 

Jag har även satt upp kort- och långsiktiga mål i livet. Hur typiskt idrottare är det... vissa saker kommer jag knappast aldrig komma ur. Mer om dessa dock i ett annat inlägg, som antagligen blir mitt sista. 

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.